Radiomagasinet nr 2, 2011 (pdf) - Sveriges Radio

46
2011
sverigesradio.se
JOURNALISTIK INGET
FÄRDIGT – NI ÄR MED
OCH SKAPAR DEN!
Text Augustin Erba
För tio år sedan var den skrivna journalistiken
ett färdigt paket som serverades
läsarna. Du läste vad journalisten skrivit
och ibland höll du med och ibland (särskilt
om det var ett ämne du kunde väl) tyckte du
att journalisten var en inkompetent nolla.
Om du tyckte att journalisten hade fel
kunde du skriva en insändare. Jag tror inte
det var många svenska tidningar som hade
en regelbunden spalt för rättelser på den
tiden. Allt var till för att behålla illusionen
om journalisten som ofelbar.
När bloggarna dök upp och vem
som helst kunde skriva vad de tyckte
om journalistiken började det bli
pinsamt för dem som varit vana att
alltid låtsas som om de hade rätt. Och
när artikelkommentarerna fylldes av
invändningar har många mediehus fått
panik över diskussionen.
Det är ungefär hundra år sedan
rökning lanserades som nyttigt. För hundra
år sedan var det rimligt att kvinnor inte
skulle rösta. Sverige låg i framkant i den
blomstrande frenologin, ”vetenskapen”
om hur skallens form avslöjar vilken
personlighet du har. När det kom
invändningar mot dessa dåtida sanningar
lät invändningarna konstiga och krångliga i
mångas öron.
Det vi bör ha lärt oss av mänsklighetens
långa historia är att allting vi just nu tror
på antingen är helt fel, önsketänkande
eller, i bästa fall, en grov missuppfattning.
Det räcker att gå hundra år tillbaka i
tiden och titta på det som då kallades för
vetenskapliga fakta, understödda av den
tidens skarpaste hjärnor.
Gå tillbaka tio år i tiden till 2001. Tänk
på vad som blivit självklart sedan dess:
bredband, trådlöst bredband, Facebook,
YouTube, platt-tv, twitter, gps, ekologiskt
odlad mat, surdegsbröd, smarta telefoner,
surfplattor…Tänk på vad som inte längre
”DET ÄR DAGS ATT
SLUTA PRESENTERA
JOURNALISTIK SOM
FÄRDIGINSLAGNA
PORTIONER FÖR
PUBLIKEN ATT
SVÄLJA.”
är självklart: cd-skivor, skivaffärer,
bokhandlar, postkontor, söndagsstängt,
kolhydrater…
Ett av de områden som utvecklats
i rasande fart är mediebranschen. Den
som förr läste sina nyheter i en gigantisk
papperstidning får nu sina färskaste
nyheter på Facebook, Twitter och Google+.
Något som inte har förändrats lika mycket
är radion. Du lyssnar fortfarande på radio,
för radio är ett trevligt sällskap, vare sig
du befinner dig i hängmattan, kör bil, äter
frukost, läser en bok, åker tåg eller pluggar.
Det visar sig att radion passar bra i vår
nutid. För tidningarna är det en revolution
att läsarna kan komma med åsikter om
vad de skriver. I radion däremot har du
hörts under lång tid. Du har kunnat ringa in
och önska låtar i Ring så spelar vi och du
har kunnat ringa in och säga ditt hjärtas
mening i Ring P1.
Det är dags att sluta presentera
journalistik som färdiginslagna portioner
för publiken att svälja. Vi journalister måste
acceptera att i publiken (om man ens
kan kalla den så) finns ett otal människor
som vet mer än vi. De måste ingå när vår
journalistik växer fram. Vi måste byta
namn på kommentarfälten till dialogfält.
Journalistik blir inte längre en produkt utan
en transparent process.
En gång i tiden var Sveriges Radio det
främsta mediet för att följa och diskutera
ett händelseförlopp. Sedan blev det
kvällstidningarnas webbsidor och numera
är Twitter bäst. Det här är en position som
Sveriges Radio kan och måste ta tillbaka
om du ska fortsätta att slå på radion så fort
du får höra att det har hänt något.
sverigesradio.se 2011
47
HELA
SVERIGES
SYMFONI-
ORKESTER
Text Maria Lekteus Foto Mattias Ahlm
Sveriges Radios Symfoniorkester har sin hemvist i Berwaldhallen i Stockholm,
men når ut i hela landet med sina konserter genom P2:s sändningar. Den
75-årsjubilerande symfoniorkestern tillhör Europas främsta och de drygt
hundra musikerna har alla gått en lång väg för att nå dit de är idag.
Tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding (bilden) strävar orkestern
konstant mot nya höjder. Bakom de vackra tonerna ligger mycket hårt arbete.
Hur är livet som klassisk musiker i en symfoniorkester?
Möt violinisten Malin William Olsson, slagverkaren
Karl Thorsson och fagottisten Katarina Agnas.