Radiomagasinet nr 2, 2011 (pdf) - Sveriges Radio

TOMAS JORDAN,
REPORTER PÅ UTØYA
Text Tomas Jordan Foto Sindre Thoresen Lønnes
VAD HÄNDER, NORGE? ÄR DET HÄR PÅ RIKTIGT?
DEN 22 JULI SATT REPORTERN TOMAS JORDAN PÅ
EKOREDAKTIONEN OCH SÅG FLASH EFTER FLASH DYKA
UPP PÅ DATORSKÄRMEN. OMFATTNINGEN AV DET SOM
JUST HÄNDE I NORGE BÖRJADE LÅNGSAMT TONA
FRAM ... DAGEN EFTER VAR HAN FRAMME VID UTØYA.
HÄR ÄR HANS BERÄTTELSE.
Nästa morgon rullar jag och reportern
Jenny Sanner Roosqvist mot Utøya. Då
vet vi, och resten av världen, att det som
hänt är den värsta attacken i Norge sen
andra världskriget. Förmodligen det värsta
massmord utfört av en och samma man
någonsin. Det känns i luften. Allt går i slow
motion. Människor, tankar, ja allt känns
som pausat i chock. Polisbilar, ambulanser,
begravningsbilar och regeringshelikoptrar
är det enda som susar förbi medan allt
annat verkar stå stilla.
Vägen mellan Oslo och Sundvollen är
avspärrad. Trafiken släpps bara igenom
stötvis, en gång i timmen – med poliseskort.
– Men vi ska ju lyssna när
statsministern ska tala i Sundvollen om en
timme?
Det spelar ingen roll. Norge är pausat i
chock. Och jag förstår. Medan vi väntar på
poliseskorten från Nordre Buskerud pratar
jag med en ung kille, hans pappa och vad
som förmodligen är hans tjejkompis. De har
fortfarande röda armband av festivaltyp
40
2011
med texten ”Utøya 2011” på. Killen
simmade i skräck från ön kvällen innan. Det
märks att han har gråtit sedan dess och gör
det fortfarande. Hans flickvän klarade sig
förmodligen inte. Pappan tröstar med tom
blick.
Jag kan inte förmå mig att ta fram
mikrofonen.
I Sundvollen känns det som att komma
till hela världens nyhetsstudio. Kamerorna
och de stå-uppande TV-reportrarna står
som en allé vid stenmuren mot hotellet
där rödgråtna barn, ungdomar och vuxna
gör sitt bästa för att begripa - utan att
lyckas. BBC, CNN, ADR, CCTV, SVT, NRK,
SKY. Varje rörelse kablas direkt ut till
världen. Varje person som kommer ut är en
potentiell gripande synk.
Av misstag blir jag insläppt i hotellet
där det finns mat, rum, varma kläder och
medmänniskor till stöd. Jag har aldrig sett
så mycket sorg på ett och samma ställe i
hela mitt liv.
sverigesradio.se
sverigesradio.se 2011
41
En medelålders kvinna i väst kommer
fram till mig och frågar:
– Har du allt du behöver?
Jag mumlar något till svar.
– Det är bra att du är här i alla
fall, säger hon till mig med lugn röst,
förmodligen i tron att jag varit på ön. Jag
skäms och går ut från hotellet, men det som
slår mig är: De här inne är precis som jag.
Ute i ”nyhetsstudion” är det djungelns
lag som gäller. De fem eluttag som ordnats
fram vid den lilla mackens glassdisk är
ockuperade av reportrar. En som försöker
verka särskilt världsvan värmer sin
fryspizza med hjälp av sin laptop.
Jag skickar våra intervjuer oklippta till
Stockholm med hjälp datorns 3G-kort och
vi turas om att liverapportera på telefon.
Det är svårt att hitta rätt ord. För vad finns
det egentligen för ord som kan göra all den
här sorgen rättvisa?
Det är få av dem jag möter under mina
tre långa dagar i Norge som inte har en
personlig koppling till något av offren. Men
alla står raka i ryggen, de har en värdighet
som är beundransvärd. Det spelar ingen
roll om det är en ung Frp-politiker, Jens
Stoltenberg eller morgonsändaren på den
lokala NRK-stationen i Drammen.
Norge sluter sig samman i tider av
kris, brukar det heta. Och den empati,
osjälviskhet och stolthet som vi möter i
Norge är så stor att den ger också en ung
ekoreporter styrka.
”JAG HAR
ALDRIG SETT SÅ
MYCKET SORG
PÅ ETT OCH
SAMMA STÄLLE
I HELA MITT LIV.”
Tomas Jordan,
reporter på Ekot