Radiomagasinet nr 2, 2011 (pdf) - Sveriges Radio

FAKTA
CECILIA UDDÉN
Namn Cecilia Uddén
Geografisk bas Kairo, Egypten
Uppdrag Utrikeskorrespondent, bevakar
Mellanöstern, Nordafrika (med undantag
för de forna franska kolonierna), från
Marocko till Iran, inklusive gulfstaterna,
Israel, Västbanken och Gaza
sverigesradio.se 2011
JAG TYCKER BÄST
OM ATT INTERVJUA
ICKEKÄNDISAR
Text Johan Abrahamsson Krönika Cecilia Uddén Foto Mia Gröndahl
25 JANUARI 2011 BLEV EN HISTORISK DAG I KAIRO. DET VAR DAGEN
DÅ DET EGYPTISKA FOLKET INLEDDE REVOLTEN MOT HOSNI
MUBARAK. CECILIA UDDÉN, SVERIGES RADIOS KORRESPONDENT I
MELLANÖSTERN, VAR DÄR OCH SÅG HUR DEMONSTRATIONSTÅGEN
VÄXTE PÅ GATORNA LÄNGS MED NILENS STRAND.
Vad är aktuellt just nu?
– Regimförändringarna i området.
Länder som har störtat sina ledare och
länder som håller på att störta sina ledare.
Den tidigare ständiga topp-nyheten från
Mellanöstern – Israel- och Palestinakonflikten
– har hamnat i skuggan av den
Arabiska våren och dess följdverkningar.
Vilka stora händelser och frågor ska vi
vara uppmärksamma på framöver?
– Sökandet efter Ghaddafi. Valen
i Egypten och i Tunisien. Den syriska
regimens fall.
Bäst och sämst med ditt jobb?
– Bäst är privilegiet att få beskriva
historiska skeenden och hitta människor
som gestaltar dessa. Det sämsta
är att jag aldrig är ledig, förutom på
sommarsemestern då jag har en vikarie
Finns det någon vanlig missuppfattning om
ditt bevakningsområde?
– Att man måste täcka håret i alla
länder inom mitt bevakningsområde.
Men det är fel, det är bara i Iran och
Saudiarabien som det är ett krav. Det finns
många vanföreställningar om islam.
Vad minns du och tar med dig från det
senaste halvårets bevakning?
– 25 januari i Kairo, när den egyptiska
revolten blev verklighet.
Drömintervju?
– Jag tycker bäst om att intervjua ickekändisar,
som inte levererar slitna klyschor
Vad reser du aldrig utan?
– Datorn.
KRÖNIKA AV CECILIA UDDÉN
Oh Farao, hur blev du så mäktig?
Farao svarar: Jag mötte aldrig någon
som försökte stoppa mig.
Så lyder ett arabiskt ordspråk. Men
för första gången på 7 000 år har Farao
stoppats. Hosni Mubarak ligger vitklädd på
en bår, i en bur i rättsalen. Han är omgiven
av sina lejonungar, sönerna Gamal och
Alaa. Alla tre förnekar brott.
Denna omtumlande syn, tillsammans
med de episka scener som utspelade
sig i Kairo under kraftmätningen mellan
folket och säkerhetsstyrkorna – striderna
på broarna över Nilen, där folkmassor
böljade fram och tillbaka i rök och
dimma, där polisen tvingades backa, där
tårgasampuller singlade ner i floden med
en röksvans efter sig – dessa scener
överträffar fantasin och överskuggar för
tillfället alla konstnärliga uttryck. Ingen
skruvad ironi kan beskriva detta stora,
sarkasmer förkrymper och egyptiska
konstnärer beskriver hur de irrar omkring
som dekapiterade kycklingar. Konsten mår
31
bäst av svärta och sorg och har svårt att
hantera triumfatoriska ögonblick. Så den
egyptiska revolutionen väntar ännu på sin
raconteur, sin berättare.
Det är inte ofta man är med om något
som man genast inser kommer att gå
till historien. Men den 25 januari i år var
en sådan dag. Jag följde ett av flera
demonstrationståg genom Kairo. Den
första protestdagen. Ingen trodde att
det skulle bli särskilt stort. Egypten är
inte Tunisien, löd besserwissermantrat
och jag hörde mig själv förnumstigt
säga i radio att den som inbillar sig att
det tunisiska upproret är början på den
arabiska berlinmurens fall, ägnar sig nog åt
önsketänkande.
Men när tåget drog fram genom Bulaq
på östra Nilstranden, där folk stod längs
gatan och tittade på och demonstranterna
började ropa: Ett två, var är det egyptiska
folket? – Wahed etneen ash shaab al masri
feen? – så ser jag plötsligt hur två kvinnor
i svarta sjalar med tunga grönsakskorgar
tittar på demonstrationen, pekar och
viskar till varandra – för att sedan ansluta
de sig till aktivisterna. Sedan bromsar en
ljusgrön buss in och passagerarna tvingar
chauffören att öppna dörrarna – och så
väller passagerarna ut för att gå med i
tåget.
Instinktivt kände jag då att det här är
början på något mycket större än någon av
oss anat.