Bra att veta om kärnkraft

Energia-alan Keskusliitto ry Finergy 

Bra att veta om 

kärnkraft

Innehållsförteckning 

Inledning 3 

Kärnkraftens fördelar 4 

Kärnkraftselektricitetens konkurrensförmåga 5 

Världens energireserver 6 

Tillgången på uranbränsle 7 

Driftserfarenheter från kärnkraftverk 8 

Funktionsprincipen för en kärnreaktor 9 

Lättvattenreaktorer 10 

Övriga reaktortyper 11 

Fusion 12 

Finlands anläggningar 14 

Kärnkraftverk i närområdet kring Finland 15 

Kärnkraftverk i övriga världen 16 

Kärnkraft som fjärrvärmekälla 17 

Reaktorns skydd 18 

Kärnkraftverkens säkerhet 19 

Säkerhetsplaner för nya kärnkraftverk 20 

Kärnkraftverkens yttre riskfaktorer 21 

Kärnkraftens risker 21 

Radioaktivitet och strålning 22 

Strålkällor och -mängder 23 

Stråldosgränser 24 

Strålningens effekter på människan 25 

Ett kärnkraftverks miljöeffekter 26 

Övervakning av miljöeffekterna 27 

Bränsleomloppet 28 

Kärnavfallshantering i Finland 29 

Kärnavfallshantering i övriga världen 31 

Transport av kärnavfall 33 

Kärnkraftverkens livslängd och rivning 34 

Beslut om kärnkraftverk och övervakning av kraftverkets drift 35 

Övervakning av kärnämnen 36 

En bomb av bränslet? 36 

Beredskap för en nukleär olycka 37 

INES-skalan 38 

Exempel på olyckor som inträffat 39 

Energins och strålningens enheter och begrepp 41 

Kontaktuppgifter 

Energia-alan Keskusliitto ry 

Energibranschens Centralförbund rf 

Finnish Energy Industries Federation 

Södra kajen 10, PB 21, 00131 Helsingfors, Finland 

Tel. (09) 686 161, fax (09) 6861 630 

e-mail: info@finergy.fi 

ISBN 952-440-022-7 

2 Bra att veta om kärnkraft 

Ytterligare information 

Energibranschens Centralförbund rf, www.finergy.fi 

Fortum Oyj, www.fortum.com 

Posiva Oy, www.posiva.fi 

Teollisuuden Voima Oy, www.tvo.fi 

Handels- och industriministeriet, www.ktm.fi 

Strålsäkerhetscentralen, www.stuk.fi 

International Atomic Energy Agency, www.iaea.org 

OECD Nuclear Energy Agency, www.nea.fr

Inledning 

Världens nuvarande energiproduktion bygger till 

cirka 80 procent på förbränning av fossila bränslen, 

dvs. olja, kol och naturgas. Av dessa är kolet, tack 

vare tillgången och priset, det lämpligaste bränslet 

för storskalig elproduktion. Tillgången på kol är 

också garanterad för hundratals år framåt i tiden. 

De utsläpp, speciellt koldioxid, som uppstår vid 

användning av fossila bränslen är emellertid ett stort 

miljöproblem. 

Alla länder har inte tillgång till inhemska fossila 

bränslen och därmed de ekonomiska fördelar 

och den försörjningssäkerhet som följer med ett 

inhemskt bränsle. I många industrialiserade länder 

med begränsad tillgång till inhemska bränsleresurser 

är kärnkraftens andel hög. Det är naturligt att sådana 

länder utvecklar energilösningar där de kan utnyttja 

sina teknologiska färdigheter och så långt som 

möjligt säkra sitt oberoende av den internationella 

bränslemarknaden. 

I Finland utgörs de inhemska energikällorna 

främst av vattenkraft, träbaserade bränslen och torv. 

Huvuddelen av den utbyggbara vattenkraften är 

redan utnyttjad och många fortfarande fria forsar är 

i lag skyddade mot vattenkraftutbyggnad. Energin 

i träavfall har traditionellt använts noggrant av 

den finländska träförädlingsindustrin bl.a. genom 

att bränna bark, sågavfall och särskilt slamavfall 

från massakokning. Torv är ett konkurrenskraftigt 

bränsle för små och medelstora värmeverk och 

för fjärrvärmekraftverk som är placerade på 

rimligt transportavstånd från områden med 

torvproduktion. 

Elförbrukningen i Finland uppgick år 2003 till 

cirka 85 TWh (miljarder kilowattimmar) vilket är 

cirka 17 000 kilowattimmar per person. Finland 

tillhör de länder i världen som är mest elektrifierade. 

Industrin förbrukar mer än hälften av vår totala 

Eltillförseln i Finland 2003 

84,7 TWh 

Kuva: Stora Enso 

Användningen av kärnkraft ger inte 

upphov till koldioxidutsläpp eller 

försurande utsläpp. 

elkonsumtion. En tillräcklig och prismässigt 

fördelaktig elenergi är nödvändig speciellt för den 

energikrävande metall- och skogsindustrin. 

Kärnkraften är en naturlig del i den finländska 

energiproduktionen på grund av landets höga 

elförbrukning, tekniska kunnande och egna 

begränsade bränsleresurser. Med kärnkraften 

produceras förmånlig basenergi som industrin, 

servicen och hushållen behöver året om. 

Användningen av kärnkraft ger inte upphov till 

koldioxidutsläpp eller försurande utsläpp. 

I Finland finns fyra elproducerande kärnreaktorer. 

Den femte kärnreaktorn blir klar år 2009. 

Elförbrukningen i Finland 2003 

84,7 TWh 

Bra att veta om kärnkraft 

3

Kärnkraftens fördelar 

Bild: TVO 

Användningen av kärnkraft ger oss i Finland 

möjligheter att passa ihop det växande elbehovet 

med en utsläppsbegränsning av växthusgaser. 

Kärnkraften är en färdig och utprovad storskalig 

elproduktionsmetod vid sidan av fossila bränslen 

och vattenkraft. 

Liksom basindustrin kommer även hushållen 

under de kommande åren att förbruka mer el 

än tidigare. Ett rymligt boende och olika slags 

elapparater ökar förbrukningen i hushållen. 

Basindustrin förbrukar elenergi i tillverkningen och 

i miljötekniska investeringar. 

Ett kärnkraftverks byggkostnader är stora 

men bränslekostnaderna låga. Andelen inhemskt 

arbete och inhemsk utrustning av de nuvarande 

anläggningarnas totala kostnader är till och 

med över hälften, dvs. den inhemska andelen i 

elproduktion med kärnkraft är hög. 

Den kapitaldominerade kostnadsstrukturen 

medför att kärnkraften är lämplig för att täcka 

elbehovets kontinuerliga belastningsdel, den 

s.k. baslasten. I Finland förbrukar industrin 50 

% av elenergin och av detta utgörs över hälften 

Kärnkraften som inte belastar atmosfären 

passar utmärkt som produktionsform för den 

elenergi som basindustrin behöver hela dygnet 

året runt. 


Urantablettmängden på bilden räcker för ett års 

elbehov för en fyrapersoners familj som bor i ett 

eluppvärmt småhus. 

av processindustrins, särskilt skogsindustrins, 

kontinuerliga baslast. Vid en kontinuerlig jämn 

last kan driften vid ett kraftverk ske med oavbruten 

full effekt vilket gynnar en produktionsform som 

utnyttjar billigt bränsle. 

Driftsäkerheten vid ett kärnkraftverk är i 

krislägen god eftersom bränslet enkelt kan lagras 

under lång tid. Bränsle fylls på i reaktorn för ett 

års behov per gång. Dessutom finns färskt, oanvänt 

bränsle i lager för minst ett halvt års behov. 

Ur hela mänsklighetens synvinkel sett skulle 

olja och naturgas kunna utnyttjas som råvaror 

för den petrokemiska industrins organiska 

produkter, samt som bränsle i trafiken i stället 

för till energiproduktion. Uran däremot är en 

metall som inte verkar ha något annat viktigt 

användningsområde än till kraftproduktion. 

Bild: Stora Enso

Kärnkraftselektricitetens konkurrensförmåga 

Kostnaderna för produktionen av el är av samma 

storleksordning i stora kärn-, kol- och gaskraftverk. 

Elenergi producerad i kondenskraftverk, som 

utnyttjar andra bränslen, eller med vind- och 

solkraft är betydligt dyrare. 

Kostnadsstrukturerna för elenergi som 

produceras med kärn-, kol- och gaskraft skiljer 

sig betydligt från varandra. Byggkostnaderna 

för ett kärnkraftverk är betydligt högre än 

investeringskostnaderna i kol- och gaskraftverk. 

Orsaken till detta är de mångfaldiga säkerhetssystem 

och -anordningar samt den reaktorinneslutning som 

krävs vid ett kärnkraftverk. Cirka 60 % av priset för 

den elenergi som produceras i ett nytt kärnkraftverk 

är kapitalkostnader, medan motsvarande andel i ett 

gaskraftverk är cirka 20 % och i ett kolkraftverk 

cirka 30 %. Kapitalkostnaderna sjunker successivt 

och produktionskostnaderna blir motsvarande 

lägre. 

Kärnbränslets andel i kärnkraftselpriset är cirka 

15 %. Cirka en tredjedel av detta utgörs av priset 

för uran. Bränslekostnadernas andel i priset för el 

producerad med naturgas är cirka 70 % och för el 

producerad med kol cirka 40 %. Därför är bränsleprisvariationernas 

effekter på kärnkraftselpriset 

betydligt mindre än effekterna på gas- och 

kolkraftselpriserna. En fördubbling av uranpriset 

skulle till exempel höja kärnkraftselpriset med cirka 

5 procent. En fördubbling av priset på naturgas 

skulle höja gaskraftselpriset med cirka 70 procent. 

Dessutom är en tilläggskostnad att vänta i priset på 

fossila bränslen som orsakas av koldioxidutsläppens 

minskning. Tilläggskostnaden uppkommer vid 

anskaffningen av nödvändiga utsläppstillstånd. 

I Finland har variationerna i bränslekostnader 

även effekter på den producerade elkraftens 

inhemska andel, eftersom såväl naturgas och 

kol som uranbränsle måste importeras. På 

grund av kärnkraftens låga bränslekostnader är 

importkostnadernas andel, räknat för en anläggnings 

totala livslängd, betydligt lägre än för anläggningar 

som använder fossila bränslen. 

Den övriga delen av elpriset består av 

kraftverkens drift- och avfallshanteringskostnader. 

Avfallshanteringskostnaderna utgör en nästan lika 

stor andel av elpriset både för kärnkraftsel och 

för kolproducerad el. Vid kärnkraftverk består 

dessa kostnader av beredskapen för hantering 

och slutförvaring av använt kärnbränsle och 

annat radioaktivt avfall. Vid kolkraftverk orsakas 

kostnaderna av i första hand luftvårdsåtgärder, 

speciellt avlägsnandet av stoft, samt svavel och kväve 

ur anläggningens rökgaser. 

Beroende på den olikartade prisstrukturen är 

kärnkraftsel och stenkolsel lämpliga för uppgifter 

av olika karaktär i den finländska elförsörjningen. 

Basbehovet av elkraft som är stabilt året runt 

täcks bäst av kärnkraft. Därigenom blir den 

årliga drifttiden lång för amorteringen av ett 

kärnkraftverks stora kapitalinsats. Kolkraftverken, 

som utnyttjar dyrbarare bränsle, är endast i drift 

under den tid av året då förbrukningen är stor. 

Kol 

Kärnkraft Naturgas 


5

Världens energireserver 

Fortfarande finns outnyttjade energireserver i 

stor omfattning, men utnyttjandet av reserverna 

begränsas framförallt av miljöeffekter, kostnadsaspekter 

och nivån på den tillgängliga tekniken. 

För närvarande utnyttjar mänskligheten 

främst energikällor som inte är förnybara: olja, 

kol, naturgas och uran. De verifierade reserverna 

av olja och naturgas räcker med nuvarande 

förbrukning och prisnivå i åtskilliga decennier och 

kolet i flera hundra år. Med nuvarande kostnader 

kan energiinnehållet i det uran som utvinns ur 

markgrunden jämföras med oljereserverna, om 

uranet enbart används i de reaktortyper som för 

närvarande är i drift. Genom att använda tekniskt 

mer utvecklade reaktortyper skulle det på lång sikt 

vara möjligt att utnyttja energiinnehållet i uranet 

tiotals gånger effektivare. 

En nästan obegränsad energireserv är tungt 

väte som utgör cirka 0,015 % av allt väte i naturen. 

Denna väteisotop, deuterium, som är dubbelt 

så tung som vanligt väte, är lämplig att använda 

som bränsle i en fusionsreaktor där energin 

uppstår vid sammansmältningen av lätta atomer. 

Utvecklingen av fusionsreaktorn är fortfarande på 

forskningsstadiet och den förväntas inte bli klar för 

energiproduktion på decennier. 

Vattenkraften och träbaserade bränslen är de 

viktigaste förnybara energireserverna. Vattenkraften står 

för en femtedel av världens elproduktion. Över 80 % av 

jordens vattenkraftsresurser är fortfarande outnyttjade. 

Ved används mest i utvecklingsländerna. Den 

alltför stora förbrukningen av ved är delvis ett 

ekologiskt problem i dessa länder. Miljoner hektar 

av jordens skogar avverkas årligen till ved. På många 

ställen är följden att humuslagret eroderar, vilket 

leder till ökenbildning. 

Solens strålning är en obegränsad förnybar 

energikälla. Solenergin har människan utnyttjat 

under hela sin existens. Alla organiska bränslens 

energi har ju i sista hand sitt ursprung i solen. 

Solstrålningens energitäthet på jordytan är cirka 1 

kW per kvadratmeter. 

Solenergin kan omvandlas till elektricitet 

med solceller. En solcellpanels halvledarmaterial 

utvecklar elström när solljuset träffar panelens 

yta. Verkningsgraden för solel uppgår till drygt 10 

% när den är som högst. En annan möjlighet att 

producera elenergi är att fokusera solljuset från ett 

stort område med speglar mot en punkt. I punkten 

placeras en förångare som producerar ånga till ett 


De kolreserver som är mycket svåra 

att utnyttja räcker i mer än 2000 år. 

Uranreserverna avser drift i reaktorer av 

nuvarande typer. I bridreaktorer räcker 

försörjningen i tiotals tusen år. Källa: HIM 

traditionellt kraftverk. Med anläggningar av denna 

typ är det möjligt att under testförhållanden nå 

en verkningsgrad på upp till 80 %, men de höga 

kostnaderna utgör ett hinder för en mer utbredd 

användning. 

För uppvärmningsändamål kan solenergin 

utnyttjas genom att montera solfångare på 

byggnaders väggar eller tak och värma vatten. 

Denna uppvärmningsteknik används redan i sydliga 

länder. 

Solenergin är inte för närvarande 

konkurrenskraftig som elproduktionsmetod i 

jämförelse med traditionella produktionsmetoder. 

Ett problem med solenergin är variationerna i 

strålningsenergin beroende på dygnet, årstiderna 

och väderförhållandena. Det finns inga metoder 

för lagring av elektricitet i stor skala och under 

mörka tider måste solelen ersättas av elektricitet 

som produceras med andra metoder. En lösning 

är att med solel spjälka upp vatten i väte och 

syre. Distributionen och lagringen av väte kan 

genomföras tekniskt och vätet skulle kunna 

fungera som ett icke förorenande bränsle för många 

ändamål. De mycket höga kostnaderna är ett hinder 

för metodens användning. 

Vindkraften kan utnyttjas bäst inom 

områden med jämna och rätt kraftiga vindar. 

Den energimängd som utvinns beror i stor utsträckning 

på vindhastigheten. Därför har ett 

vindkraftverks placering stor betydelse. Även inom 

de bästa områdena är vindkraftverkens drifttid 

endast cirka en fjärdedel av året. Ett problem med 

vindenergin är att energi måste produceras med 

hjälp av andra energikällor när vinden inte blåser, 

och produktionskapacitet måste byggas för detta. 

Ett omfattande utnyttjande av vindkraften kräver 

även stora markområden eftersom kraftverken på 

grund av skuggeffekten inte kan placeras alltför nära 

varandra. 

Tillgången på icke förnybara 

energireserver

Tillgången på uranbränsle 

Uran finns i stora mängder på jorden. Jordskorpan 

innehåller i genomsnitt cirka 4 g uran per ton. I 

allmänhet bryts uran i förekomster som innehåller 

tiotals kilogram uran per ton malm. I vissa gruvor 

utgör uranet en biprodukt vid brytning av annan 

malm. 

De största kända uranreserverna finns i 

Australien, Kanada, Kazakstan, Namibia, Brasilien, 

Ryssland, Sydafrika, Ukraina, USA och Uzbekistan, 

som tillsammans producerar cirka 90 % av allt 

uran. 

Uranreserver 

Jordskorpans uranreserver kan grovt delas upp i två 

grupper: kända och identifierade reserver med känt 

läge för vilka åtminstone en grov uppskattning av 

mängden finns, och där uppskattningen bygger 

på mätningar, samt uppskattade tilläggsreserver 

vilkas förekomst har fastställts statistiskt utifrån 

allmän geologisk kunskap. De kända uranreserverna 

uppgår till cirka 3 miljoner ton. De uranreserver 

som är svårare och dyrbarare att utnyttja samt 

tillsvidare spekulativa reserver bedöms, utöver de 

tidigare nämnda, uppgå till cirka 11 miljoner ton. I 

uppskattningarna ingår endast sådan uranmalm som 

ger råuran med ett pris som är högst ca 50 % högre 

än dagens prisnivå. Osäkerheten i uppskattningen av 

energireserverna ökas av att kunskap saknas om hur 

effektivt förekomsterna kan utnyttjas i framtiden. 

Tekniska lösningar 

Det är även möjligt att öka urantillgångarna genom 

att förbättra reaktorns bränsleeffektivitet och genom 

att börja använda reaktortyper som utnyttjar uranet 

effektivare. De nuvarande lättvattenreaktorerna 

producerar cirka 40 000 kilowattimmar el med 

ett kilogram uran. Om använt kärnbränsle 

återanvänds vid tillverkningen av nytt bränsle får 

man ytterligare cirka 30 % energi. Förbättringar av 

lättvattenreaktorns härdkonstruktion kan ytterligare 

öka den elmängd som man får ur ett kilogram uran 

med 10-20 procent. 

Bridreaktor 

Världens nuvarande uranförbrukning uppgår 

till cirka 60 000 ton per år vilket innebär att 

de kända uranreserverna räcker i fler decennier 

med nuvarande förbrukning. Drifttagningen av 

bridreaktorer skulle ändå innebära en avgörande 

förbättring för urantillgången. En bridreaktor 

omvandlar isotopen uran-238 i natururanet till 

den klyvbara isotopen plutonium-239. Eftersom 

huvuddelen (drygt 99 %) av natururanet är uran- 

238 ökar den mängd elektricitet som man får 

ur ett kilogram uran tiotals gånger med hjälp av 

bridreaktorer. Några natriumkylda bridreaktorer är 

i drift i världen men tillsvidare är inte priset på den 

elenergi som produceras konkurrenskraftigt. Att få 

bridreaktorerna i kommersiellt lönsam drift skulle 

öka tillgången på kärnbränsle till tusentals år även 

om kärnkraftsenergins andel av energiproduktionen 

skulle öka betydligt över dagens nivå. 

Återvinningsmaterial 

Det är utöver råuran även möjligt att framställa 

bränsle för kärnkraftverk av återvinningsmaterial. 

Dessa består av upparbetat använt kärnbränsle och 

utspätt vapenuran. 

Världens kända uranreserver år 2001 som kan utnyttjas till rimliga kostnader 

Källa: OECD 


7

Driftserfarenheter från kärnkraftverk 

En stor del av priset på kärnkraftsproducerad 

energi utgörs av investeringskostnader medan 

bränslekostnaderna är mycket små. Därför kräver 

ett konkurrenskraftigt pris på kärnkraftsproducerad 

el en lång årlig driftstid för anläggningen samt få 

driftsavbrott. I detta hänseende har de finländska 

kärnkraftverken under många års tid tillhört 

internationell toppklass. 

Utnyttjandegrad 

Driftsresultaten för olika kraftverk kan till 

exempel jämföras med den s.k. utnyttjandegraden. 

Utnyttjandegraden är den elenergi som produceras 

under en viss tidsperiod i procent av den elenergi 

som anläggningen skulle ha producerat vid 

oavbruten drift med full effekt under motsvarande 

tid. 

Statistiken under många års drift visar att 

det finns tydliga skillnader i kärnkraftverkens 

utnyttjandegrad mellan olika länder och 

anläggningstyper. I allmänhet kan man anta att 

kraftverkens utnyttjandegrader förbättras globalt. 

I de flesta typer av kärnkraftverk är det inte 

möjligt att uppnå hundra procents utnyttjandegrad. 

Laddningen av nytt bränsle i reaktorn kräver i 

allmänhet att anläggningen stoppas. Samtidigt kan 

sådana underhålls- och kontrollarbeten utföras som 

inte är möjliga när anläggningen är i drift. 


Driftperioder 

Det är viktigt att tiden för bränslebytesavbrotten 

minimeras för en god utnyttjandegrad. Om inga 

omfattande reparationsarbeten behöver utföras 

är avbrottet 2-3 veckor. Bränslebytesintervallen 

kan också förlängas genom att ladda en större 

mängd nytt bränsle i reaktorn per gång. Många 

kärnkraftverk utomlands använder driftperioder 

på ett och ett halvt år. För finländska förhållanden 

är driftperioder på ett år de mest ändamålsenliga. 

En naturlig underhållstidpunkt är sommaren då 

elförbrukningen är låg. 

Utnyttjandegraden vid finländska kärnkraftverk i jämförelse med genomsnittet i världen 

Källor: STUK, TVO, Fortum, Nuclear Engineering International

Funktionsprincipen för en kärnreaktor 

Grundprocessen för elproduktion i kärnkraftverk är 

den samma som i traditionella kraftverk, där värme 

framställs genom förbränning av fossila bränslen. 

Klyvning av urankärna 

Kärnreaktorn producerar värme när atomkärnorna 

i det uran som används som energikälla klyvs. 

Värmen omvandlar vatten till ånga med högt tryck. 

Ångan driver en turbin. En generator är kopplad 

till turbinaxeln och genererar el. Det uran som 

används för värmeproduktionen och som är bränsle 

i kärnreaktorn ”bombarderas” med neutroner från 

atomkärnor för att få urankärnorna att klyvas. När en 

atomkärna klyvs skapas i allmänhet två medeltunga 

atomkärnor och dessutom 2-3 neutroner. Den 

sammanlagda massan hos klyvningsprodukterna och 

neutronerna är något mindre än den ursprungliga 

urankärnans massa. Differensen har omvandlats 

till energi som först visar sig som rörelseenergi i 

klyvningsproduktens atomer och neutronerna men 

snabbt omvandlas till värme när neutronerna träffar 

omgivande atomkärnor. 

I reaktorn har uranet formen av små knappar 

med en längd och diameter på cirka 1 cm. 

Uranknapparna är inneslutna i gastäta metallrör, s.k. 

bränslestavar. Det finns tiotusentals bränslestavar i en 

reaktor. Bränslestavarna är samlade i knippen på 80- 

300 stavar som bildar bränsleelement. Dessa bildar 

reaktorns härd som är placerad i ett tryckkärl fyllt med 

kylmedel. Kylmedlet som strömmar mellan stavarna 

transporterar värmen från reaktorn till turbinen. 

Neutronerna är den kraft som upprätthåller 

klyvningen av urankärnorna. Genom reglering 

av antalet neutroner styrs klyvningsmängden och 

därigenom reaktorns effekt. Effektregleringen sker 

med styrstavar som finns mellan bränslestavarna. 

Stavarna innehåller till exempel bor eller kadmium 

som effektivt fångar upp neutroner. 

Bromsning av neutroner 

De frigjorda neutronerna rör sig med mycket stor 

hastighet, i genomsnitt med tiotusen kilometer i 

sekunden. Neutronerna bromsas så att de rör sig 

med några tusen meter per sekund vilket flerfaldigt 

ökar sannolikheten för klyvningen av atomkärnor. 

För uppbromsningen är ett material som innehåller 

lätta atomer lämpligast eftersom neutronerna 

förlorar sin energi på effektivaste sätt när de träffar 

lätta objekt. De bästa moderatormaterialen är 

tungt vatten och grafit. Vanligt, dvs. lätt vatten 

är även effektivt som moderator, men vattnets 

egenskaper försämras av benägenheten att absorbera 

neutronerna. Om plutonium väljs som bränsle i 

stället för uran är det möjligt att bygga en reaktor 

vars funktionsprincip bygger på klyvning av kärnor 

med neutroner som inte bromsas upp. En reaktor 

som fungerar med snabba neutroner kallas snabb 

reaktor eller bridreaktor. 

Energiproduktionen i ett kärnkraftverk bygger på den 

energi som frigörs när fria neutroner åstadkommer klyvning av atomkärnor 

neutron 

Kärnklyvning Kedjereaktion 

urankärna 

energi 

neutron 

klyvningsprodukt 


9

Lättvattenreaktorer 

Tryckvattenreaktor (PWR) 

I en tryckvattenreaktor upprätthålls ett så högt tryck 

att vattnet inte kokar trots en temperatur på 300 

grader. Oftast är trycket 150 atmosfärer (15 MPa). 

Ur reaktorn pumpas hetvatten i vätskeform till en 

värmeväxlare där vattnet avger sin värme genom 

rörväggarna till det vatten som strömmar genom 

värmeväxlaren på sekundärsidan. Trycket hos detta 

vatten är 70 atmosfärer (7 MPa). Vattnet kokar och 

bildar ånga som leds till en turbin. Värmeväxlaren 

separerar det vatten som finns i reaktorsystemet 

och vattnet i turbinsystemet från varandra. Därför 

finns ingen radioaktivitet i en tryckvattenreaktors 

turbinanläggning. 

I Finland är båda reaktorerna i kärnkraftverket 

i Lovisa tryckvattenreaktorer. Tredje reaktorn i 

Olkiluoto är en tryckvattenreaktor. 

Tryckvattenanläggning 

reaktor 

Kokvattenanläggning 


vatten 

uranbränsle 

reaktor 

ånga 

ånga 


uranbränsle 

turbin 

turbin 

kondensor 

pump 

Kokvattenreaktor (BWR) 

I en kokvattenreaktor är trycket 70 atmosfärer 

(7 MPa). Vattnet kokar inne i reaktorn när det 

strömmar mellan bränslestavarna. Turbinen får 

därigenom ånga direkt från reaktorn. Ångan är 

radioaktiv och det är inte möjligt att vistas i närheten 

av turbinen när anläggningen är i drift. Direkt 

när anläggningen stoppas är turbinen tillgänglig. 

I en kokvattenreaktor saknas värmeväxlare för 

ångbildningen samt den utrustning som krävs för 

att upprätthålla ett nödvändigt tryck. Därigenom 

blir anläggningen enklare än en tryckvattenreaktor. 

I Finland representerar två reaktorer i Olkiluoto 

kokvattentekniken. 

kondensor 

pump 



generator 

generator 

pump 

pump 

elektricitet 

elektricitet 

kylvatten 

till havet 


från havet 


till havet 


från havet 

Bild: TVO 

Bild: TVO

Övriga reaktortyper 

Världens kärnkraftverk enligt typ år 2003, % 

Källa: IAEA 

Bränslet i de första reaktorerna var natururan och 

som moderatormaterial användes grafit. Detta 

material har tillräckligt goda egenskaper för att 

en reaktor skall kunna fungera med natururan 

som bränsle. Sådana reaktorer har varit i 

elproduktionsdrift i England sedan år 1956. I dessa 

Magnox-reaktorer används koldioxid i gasform som 

kylmedel. Fortfarande är i England 12 reaktorer av 

Magnoxtyp i drift. 

Grafit används som moderator även i reaktorer 

av RBMK-typ som utvecklades i Sovjetunionen. 

Som kylmedel används vatten. Varje bränsleelement 

finns i ett eget tryckrör i vilket kylvatten strömmar. 

Tryckrörskonstruktionen har den fördelen att inga 

tryckkärl med stora dimensioner behövs och att 

bränsle kan bytas medan reaktorn är i drift. 

De kanadensiska kärnkraftverkens reaktortyp, 

Candu, är också till konstruktionen en tryckrörsreaktor. 

Natururan används som bränsle i Candu- 

Exempel på reaktortyper 

1. styrstavar 

2. moderatortank 

3. tryckrör 

4. bränsleknippen 

5. tungt vatten 

6. bränsleknippen 

CANDU 

3 

1 

2 

6 

5 

7. turbin 

8. matarvattenpump 

9. huvudcirculationspump 

10. ånggenerator 

11. grafitmoderator 

10 

9 

inneslutning 

8 

7 

reaktorerna och tungt vatten fungerar både som 

kylmedel och som moderator. I en molekyl av tungt 

vatten finns, som i vanligt vatten, en syreatom och 

två väteatomer men väteatomerna är dubbelt så 

tunga som normala väteatomer. En av sextusen 

naturvattenmolekyler är tungt vatten. Candureaktorns 

kylmedel strömmar genom tryckrör och 

moderatorn finns i en separat vattenmantel runt 

tryckrören. 

Några s.k. snabba reaktorer utan moderator är 

i drift i världen. Den viktigaste utvecklingsinsatsen 

inom detta område har utförts i Frankrike och före 

detta Sovjetunionen. I snabba reaktorer finns “extra” 

neutroner för att upprätthålla kedjereaktionen. 

Dessa används för att omvandla isotopen uran-238 

till klyvbar form. När kärnan i uran-238 fångar upp 

en neutron omvandlas uranet till uran-239 och 

vidare genom radioaktivt sönderfall till plutonium- 

239, som är en klyvbar eller fissil isotop. 

AGR 

RBMK 

ångtrumma 

1 4 

11 

4 

11 

tryckkärl av betong 

8 

inneslutning 

9 


7 

8 

7 

11

Fusion 

Att utnyttja fusionsenergi för energiproduktion 

är en dröm som man försökt uppnå sedan 1950talet. 

Värmeproduktionen i solen och andra 

stjärnor bygger på fusionsreaktion. Fysikaliskt 

är detta alltså ingen “uppfinning”. Det tekniska 

genomförandet av ett fusionskraftverk kräver 

däremot ännu ett betydande utvecklingsarbete. 

Fusionens tygling för energiproduktion är 

ändå lockande. Detta skulle ge en lösning på 

energiproblemen eftersom deuterium, som 

används som bränsle vid fusion, finns i nästan 

obegränsade mängder i till exempel världshaven. 

Fusionsreaktor 

Vid fusion bygger energiproduktionen på två 

lätta atomkärnors sammansmältningsreaktion 

som samtidigt frigör stora mängder energi. För 

energiproduktion är den lämpligaste reaktionen 

en reaktion mellan de tunga väteisotoperna 

deuterium (D) och tritium (T). Deuterium- och 

tritiumkärnorna smälter samman och bildar 

tillsammans en heliumkärna och en neutron. 

Samtidigt frigörs stora mängder energi. Ett gram 

DT-bränsle producerar upp till 95 000 kWh 

energi. Den största delen av den frigjorda energin 

överförs i form av rörelseenergi hos de neutroner 

som uppstår under reaktionen till den mantel som 

omger reaktorn. I manteln bromsas neutronerna 

upp och rörelseenergin omvandlas till värme. 

Värmen utnyttjas för produktion av ånga som 

används för traditionell elproduktion. 

Fusionsreaktionens igångsättning kräver en 

tillräcklig rörelseenergi hos utgångskärnorna för 


att den elektriska repulsionen mellan de positivt 

laddade kärnorna skall kunna överbryggas. Den 

enklaste metoden är att höja fusionsbränslets 

temperatur så mycket att den termiska energin i 

kärnorna övervinner den elektriska repulsionen. 

I mitten av bränslet är temperaturen cirka 100 

miljoner och i ytterkanten cirka 2000 grader. Vid 

denna temperatur är bränslet fullständigt joniserat. 

Bränslet är i ett s.k. plasmatillstånd som kan anses 

vara materialets fjärde aggregationstillstånd efter gas, 

vätska och fast tillstånd. Den höga temperaturen 

är ett av de största problemen för utnyttjandet 

av fusionsenergin eftersom temperaturen ställer 

mycket stora krav på de material som används. 

Fusionsenergins fördelar 

Fusionsenergins goda sidor är, förutom tillgången 

på bränsle, säkerheten och miljövänligheten. Vid 

fusion är det inte möjligt att ”reaktionen skenar” 

eller att en ”härdsmälta” uppstår. Fusionsreaktorn 

producerar inte använt radioaktivt bränsle. Endast 

i själva reaktorns inre delar aktiveras material av 

”bombardemanget” av neutroner som frigörs vid 

fusionsreaktionen. Dessa delar måste hanteras som 

annat radioaktivt material i reaktorns rivningsskede. 

Avfallet är lågaktivt och kan återvinnas efter cirka 

hundra år. 

Vid fusion förenas två 

lätta atomkärnor i en reaktion 

som frigör en stor mängd energi.

JET fusionsreaktor 

Världens effektivaste fusionsreaktor JET finns i Culham i England. 

Fusionsforskning 

EU har en ledande ställning i världens fusionsforskning. 

EU äger och driver världens mest 

effektiva forskningsreaktor JET (Joint European 

Torus) som är av tokamak-typ och finns i Culham 

i England. Tokamak-reaktorerna är de mest 

använda fusionsprovreaktorerna och de har gett 

goda provresultat. I tokamak-reaktorerna hålls 

plasman samlad med hjälp av ytterst kraftiga 

magneter. Följande utvecklingssteg efter JET är 

byggandet av den internationella fusionsreaktorn 

ITER (International Thermonuclear Experimental 

Reactor). Huvudmålet med provreaktorn ITER Lite 

är att visa att fusionsenergin kan förverkligas teknisktvetenskapligt. 

Provreaktorns fysiska frågor är i 

© JET Joint Undertaking 

princip utredda. Ännu återstår många svåra tekniska 

problem som kräver byggandet av provreaktorer 

för att kunna lösas. Det kommer att dröja ännu 

cirka 40-50 år innan fusionen kan användas för 

kommersiell energiproduktion, eftersom den energi 

som producerats i provreaktorerna har varit lägre än 

den energi som åtgått till plasmans uppvärmning 

och sammanhållande. 

Även Finland deltar i den internationella 

fusionsforskningen via EU. Finlands fusionsforskning 

har samlats i ett forskningsprogram hos Tekes 

(Teknologiska utvecklingscentralen) och programmet 

koordineras av Statens tekniska forskningscentral, 

VTT. I arbetet deltar förutom VTT även andra 

forskningsanstalter och ett flertal industriföretag. 


13

Finlands anläggningar 

Bild: TVO 

Finland har två fungerande kärnkraftverk, Lovisa 

och Olkiluoto, båda med två reaktorer. Kärnkraftens 

andel i vårt lands eltillförsel år 2003 var cirka 26 %. 

Kärnkraftverken i Finland fungerar utomordentligt. 

Utnyttjandegraden som avspeglar kraftverkens 

tillgänglighet har till exempel varit i toppklass i 

världen. År 2003 var medeltalet för reaktorernas 

utnyttjandegrad nästan 94 %. Kraftverksenheterna 

i Finland har tillhört världens bästa under hela den 

tid de varit i funktion. 

Kärnkraftverket i Lovisa som ägs av Fortum 

Power and Heat Oy ligger på ön Hästholmen 

utanför Lovisa stad. Den första reaktorn i Lovisa 

färdigställdes år 1977 och andra reaktorn år 1981. 

Kraftverkets reaktorer är tryckvattenreaktorer (PWR) 

av typ VVER-440 med en nettoeffekt på 488 MW. 

Den ursprungliga ryska basmodellen utvecklades 

enligt västerländskt säkerhetstänkande genom att 

komplettera anläggningens säkerhetssystem, bl.a. 

med en reaktorinneslutning. Tidigare användes 

endast bränsle tillverkat i Ryssland i Lovisa men 

sedan år 1998 används även brittiskt bränsle. 


Kärnkraftverket i 

Lovisa ligger på ön 

Hästholmen utanför Lovisa stad. 

Kärnkraftverket i Olkiluoto 

finns i Euraåminne kommun. 

På västra sidan om kärnkraftverket 

byggs en ny kraftverksenhet. 

Kraftverket i Olkiluoto som ägs av Industrins 

Kraft (TVO) finns i Euraåminne kommun cirka 20 

km norr om Raumo. Den första reaktorn i Olkiluoto 

färdigställdes 1978 och den andra reaktorn år 

1982. Kraftverkets reaktorer är svenskbyggda 

kokvattenreaktorer (BWR) med en nettoeffekt på 

840 MW. Bränsle till Olkiluoto har levererats från 

Sverige, Tyskland och Spanien. 

Omfattande moderniseringsarbeten har 

utförts i båda anläggningarna. Syftet har varit 

att höja anläggningarnas kapacitet, förbättra 

anläggningarnas säkerhet och förlänga livslängden. 

Moderniseringsprojekten slutfördes år 1998 i 

Olkiluoto och år 2000 i Lovisa. Reaktorernas 

effekter ökade i Olkiluoto med totalt 260 MW och 

i Lovisa med cirka 100 MW. 

Kärnkraftverket i Olkiluoto kommer att byggas 

ut med en tredje enhet. Den nya kraftverksenhetens 

eleffekt är 1600 MW. Tryckvattenreaktorn som är 

av EPR-typ börjar producera el år 2009. Bränslet 

tillverkas vid anläggningsleverantörens bränslefabrik 

i Tyskland. 

Bild: Fortum

Kärnkraftverk i närområdet kring Finland 

Sverige 

Sverige har fyra anläggningar i drift med sammanlagt 

11 kärnreaktorer. Av dessa är 8 av typ BWR och 3 

av typ PWR. De äldsta reaktorerna färdigställdes i 

början av 1970-talet och majoriteten under 1980talet. 

Riksdagen i Sverige fattade ett principbeslut 

under 1980-talet att lägga ned kärnkraften. I slutet 

av 1990-talet ändrades lagstiftningen. Som en följd 

av detta stängdes enheten Barsebäck 1 i slutet av år 

1998 i ett avtalsarrangemang mellan statsmakten och 

kraftbolagen. En stängning av enheten Barsebäck 2 

har diskuterats. Villkoret för en stängning är att 

den elkvantitet som anläggningen producerar kan 

kompenseras genom energibesparingar eller med 

kapacitet som bygger på förnybara energiformer. 

Regeringen i Sverige utreder om nedläggningen 

av kärnkraften och drifttagningen av ersättande 

energi enligt de politiska besluten är möjlig. 

Kärnkraftskapaciteten i Sverige är cirka fyra 

gånger större än i Finland och täcker nästan 

hälften av Sveriges elbehov. Efter stängningen av 

enheten Barsebäck 1 har Sverige ökat elimporten 

från Finland och Danmark. Den minskning av 

vattenkraftmagasinen som började år 2002 på 

grund av det varma och torra vädret har också ökat 

importen av elektricitet. Det växande elbehovet 

medför en fortsatt ökad elimport till Sverige under 

de kommande åren. 

Ryssland 

I Ryssland finns för närvarande 9 kärnkraftverk 

med totalt 30 reaktorer i drift. Den sammanlagda 

kapaciteten överstiger rejält Finlands totala 

elproduktionskapacitet. Kärnkraftens andel av 

elproduktionen i hela Ryssland är 17 %. I den 

europeiska delen av landet är andelen 22 %. 

I Ryssland byggs för närvarande tre reaktorer som 

enligt planerna kommer att färdigställas under de 

närmaste åren. Dessutom förbättras tillgängligheten 

och reaktorernas livslängd förlängs i de anläggningar 

som är i drift. Säkerheten och driftsäkerheten har 

till exempel förbättrats genom ett internationellt 

samarbete i Sosnovyi Bor och Kola-anläggningarna 

som ligger närmast Finland. 

I Sosnovyi Bor finns fyra reaktorer av RBMKtyp, 

vardera med en nettoeleffekt på 925 MW. 

Enheterna togs i bruk åren 1973, 1975, 1979 och 

1981. Kola-enheterna är reaktorer av VVER 440 

–typ (PWR) med en nettoeleffekt på 410 MW. De 

I Finlands närområde producerar Sverige, 

Litauen och Ryssland kärnkraftselektricitet. 

Källa: STUK 

två äldsta enheterna färdigställdes 1973 och 1974 

samt de nyare 1981 och 1984. 

Litauen 

Litauen har ett kärnkraftverk, Ignalina, i drift. I 

anläggningen ingår två reaktorer av RBMK-typ. 

Reaktorerna började byggas i slutet av 70-talet 

och blev klara 1983 och 1987. Kärnkraftverkets 

nettoeleffekt är totalt 2370 MW som täcker över 80 

% av hela landets elförbrukning. Kraftverket byggdes 

ursprungligen inte för att enbart tillfredsställa 

elbehovet i Litauen utan som en del i nordvästra 

Sovjetunionens energisystem. När Sovjetunionen 

upplöstes övergick Ignalina i den Litauiska statens ägo. 

Efter olyckan i Tjernobyl har omfattande 

säkerhetsförbättringar gjorts på Ignalina liksom på 

andra reaktorer av RBMK-typ. En synnerligen viktig 

del av det ännu pågående säkerhetsprogrammet 

är personalens utbildning. Som en del i Litauens 

förhandlingar om medlemskap i EU fattades år 2000 

beslut om en nedläggning i förtid av kärnkraftverket 

i Ignalina. Ignalina-1 stängs senast år 2005 och 

Ignalina-2 år 2009. Litauen har för närvarande inga 

ekonomiska möjligheter att på egen hand bygga upp 

en ersättande elproduktion och förhandlingar pågår 

med länder i väst om finansieringen av nya kraftverk. 


15

Kärnkraftverk i övriga världen 

Den första kärnkraftsreaktorn som var avsedd 

för energiproduktion togs i drift år 1954 i 

Sovjetunionen. Utvecklingsarbetet och byggandet 

av kärnreaktorer var även mycket livligt i USA, 

England och Frankrike under 1950- och 1960talen. 

Kärnkraft för bredare kommersiellt bruk 

spreds under slutet av 1960-talet och under 1970talet. 

Därefter har reaktorernas grundkonstruktion 

i huvudsak varit lika medan säkerhetssystemen har 

utvecklats betydligt. 

Under de senaste decennierna har ett flertal 

olika typer av kärnkraftverk planerats och byggts på 

olika håll i världen. Bland dem har bara ett fåtal nått 

en bred kommersiell användning. Kärnkraftverkens 

reaktorer klassificeras i allmänhet utifrån det 

medium som bromsar neutronerna och det material 

som används som kylmedel i reaktorhärden. De 

mest allmänna är lättvattenreaktorerna där vatten 

fungerar både som moderator och som kylmedel. 

Dessa s.k. termiska reaktorer kan utnyttja högst 

ett par procent av energin i natururanet. De s.k. 

bridreaktorerna, som producerar mer nytt bränsle 

av natururan än de utnyttjar, är fortfarande på 

Kärnkraftens andel i olika länders elproduktion år 2002 

Källa: IAEA 


prototypstadiet. 

I slutet av år 2003 fanns totalt 440 

kärnkraftverksenheter i drift i 32 olika 

länder i världen. Av dessa är nästan 3/4 

antingen tryckvattenreaktorer (Lovisa) eller 

kokvattenreaktorer (Olkiluoto). Förutom de 

enheter som är i drift pågår byggandet av 32 

enheter och planeringen av ungefär lika många. 

Den sammanlagda kapaciteten hos världens 

kärnkraftverk är cirka 360 000 MW och de 

producerar årligen cirka 30 gånger Finlands elbehov. 

Av hela världens elproduktion svarar kärnkraften 

för cirka 16 %. Inom EU-området är andelen 35 

%. Kärnkraftens andel av elproduktionen är störst 

i Litauen, Frankrike, Belgien, Ukraina, Sverige och 

Bulgarien. 

För närvarande sker den största utbyggnaden av 

kärnkraft i Asien: I Indien pågår uppförandet av 8 

nya enheter samt i Japan och Kina 3 nya enheter 

vardera. Även kärnenergiprogrammet i Ryssland är 

inriktat på en klar ökning av kärnenergiandelen. 

Kärnkraftsbyggandet i Europa är koncentrerat till 

östra Europa.

Kärnkraft som fjärrvärmekälla 

Världens kärnkraftverk har främst byggts för att 

producera elkraft. Kraftverkens egenskaper gör att 

de är bäst lämpade för produktion av elektricitetens 

s.k. baskraft. Oftast är anläggningarna placerade 

långt utanför tätorterna och att transportera värme 

är inte ekonomiskt lönsamt. 

Det finns inga tekniska hinder för att använda 

kärnkraft för produktion av fjärrvärme. Skillnaden 

mellan ett kondenskraftverk som enbart producerar 

elektricitet och ett fjärrvärmekraftverk som också 

producerar värme finns i turbinsystemet. Några 

kärnkraftverk främst i östra Europa producerar både 

elektricitet och värme. I Japan pågår utvecklingen av 

anläggningar där elproduktionen kan kombineras 

med ångproduktion för industrins behov. 

I några länder har även reaktortyper med små 

dimensioner utvecklats som enbart producerar 

värme och är lämpliga för fjärrvärmedrift. De 

är tekniskt enklare än elproducerande reaktorer. 

Kylmedlets temperatur är mycket lägre än i kraftverk 

som producerar elektricitet, till och med bara något 

över hundra grader. Då är också systemets tryck 

lågt. Det låga trycket och den lägre effekten än hos 

kraftverk som producerar elektricitet ger möjlighet 

till tillämpning av annorlunda tekniska lösningar. 

Säkerhetssystemen kan till exempel i huvudsak 

bygga på systemets passiva egenskaper utan aktivt 

fungerande apparatur som kräver energi utifrån. 

Över 2 miljoner finländare bor 

i bostäder uppvärmda med fjärrvärme. 

I Finland produceras fjärrvärme 

främst med naturgas, kol och torv. 

Bild: Helsingin Energia 


17

Reaktorns skydd 

Reaktorns skydd hindrar härden från att skadas i 

lägen då störningar inträffar i reaktorns normala 

kylfunktion. Utgångspunkten vid dimensioneringen 

av utrustningen är det läckage som skulle uppstå om 

det största röret som leder vatten till reaktorn brister. 

På grund av det höga trycket i reaktorn skulle vattnet 

i ett sådant fall strömma ut med hög hastighet 

vid brottet. Den ånga vattnet bildar skulle höja 

trycket och temperaturen i reaktorinneslutningen. 

Mätinstrumenten för temperatur och tryck skulle 

registrera det onormala förhållandet och följande 

aktiviteter och skyddsfunktioner skulle starta. 

Skyddsfunktioner 

Först startar reaktorns snabbavstängning som 

skjuter in styrstavarna i reaktorn inom några 

sekunder och avbryter reaktorns funktion. Samtidigt 

startar nödkylningen och pumpar vatten till 

reaktorn när vattennivån sjunker. För att nå en 

tillräcklig funktionssäkerhet är systemen kraftigt 

överdimensionerade så att redan en del av utrustningen 

kan garantera en tillräcklig kylning. En grupp 

dieselgeneratorer får startkommando. Därigenom får 

skyddsutrustningen elektricitet även om anläggningens 

förbindelse med elnätet skulle brytas. 

Igångsättningen av skyddsfunktionerna är 

ett händelseförlopp som automatiken sköter 

självständigt. Driftspersonalen behöver inte 

ingripa i händelseförloppet under inledningsskedet 

då många åtgärder måste utföras på kort tid. 

Därigenom säkras att ingen åtgärd blir outförd på 

grund av ett mänskligt fel. 

Ett samtidigt fel i alla nödkylningssystem är 

ett ytterst osannolikt läge. En så liten sannolikhet 

skulle inom många andra områden av det mänskliga 

7. 

8. 

1. 

9. 


3. 

4. 

5. 

6. 

2. 

11. 

10. 

14. 

13. 

12. 

livet uttryckas med orden att ett sådant läge inte 

förekommer alls. En möjlighet som skulle leda till 

detta är ett fullständigt avbrott i eltillförseln. I detta 

fall måste anläggningens samtliga förbindelser med 

elnätet brytas. Ingen av anläggningens dieseldrivna 

reservgeneratorer skulle heller få fungera. Beroende 

på anläggning finns 3-6 dieselgeneratorer att tillgå. 

Elkraften från en eller två reservgeneratorer räcker i 

alla nödfall. 

Betydelse av skyddsfunktioner 

Om inte någon nödkylningsutrustning fungerar 

vid en olycka kokar till slut allt vatten ur reaktorn. 

När vattnet inte längre transporterar bort värmen 

från bränslet stiger temperaturen till smältpunkten. 

Det smälta bränslet och härdens metalldelar rinner 

ned på reaktortryckkärlets botten och smälter 

så småningom hål i bottnen. Blandningen av 

smält metall och bränsle faller ned på bottnen i 

reaktorinneslutningen. 

När bränslet smälter frigörs de gasformiga 

och lättförångade klyvningsprodukterna som 

finns i bränslet. En del förblir gas och en 

del (t.ex. cesium) kondenseras till stoft vid 

nedkylningen. Materialet i stoftform lägger sig 

delvis på reaktorinneslutningens ytor, en del förblir 

svävande som aerosol i reaktorinneslutningens 

gasutrymme. Den härdmassa som har runnit ned 

på reaktorinneslutningens botten börjar hetta upp 

betongen nedanför som börjar frigöra gaser. Om 

det finns vatten på reaktorinneslutningens botten, 

kokar en del av detta på grund av den smälta 

massan och övergår till ånga. Om inte tryckkärlet 

kyls utifrån höjer ångan och gasen gradvis trycket i 

reaktorinneslutningen. 

Säkerhetssystemen 

vid kärnkraftverket i Lovisa 

1. reaktorinneslutningens yttre nedkylningssystem 

2. stålinneslutning 

3. sprinklersystem 

4. vätgaständare 

5. iskondensor 

6. nödkylningsvattentankar 

7. luftfilter 

8. extra nödmatarvatten pumpar 

9. uranhärd 

10. nödkylningspumpar 

11. nödkylningspumpar, högtryck 

12. nödmatarvatten pumpar 

13. elmatning från vattenkraftverk 

14. reservelmatning från dieselgeneratorer 

Bild: Fortum

Reaktorinneslutning 

Reaktorinneslutningen är dimensionerad för att hålla 

för det tryck som orsakas av utströmmande ånga ur 

reaktorn. Hur stor tryckökningen blir beror på 

reaktorns vattenmängd och reaktorinneslutningens 

volym samt reaktorinneslutningens eventuella 

trycksänkningssystem. Konstruktionstrycket för 

olika anläggningars reaktorinneslutningar kan 

därför vara mycket varierande. Trots detta fyller de 

det gemensamma konstruktionskravet enligt vilket 

effekterna vid en sådan olycka, som utgör grunden 

för konstruktionen, praktiskt taget helt begränsas 

till reaktorinneslutningen. Trycket kan till exempel 

Kärnkraftverkens säkerhet 

Risken med ett kärnkraftverk beror på de radioaktiva 

material som samlas i bränslet under reaktorns drift. 

Materialens strålenergi utvecklar värme även efter att 

reaktorn stängts av. Denna s.k. resteffekt är i början 

några procent av värmeeffekten under reaktorns 

drift men minskar så småningom. Om värmen 

inte skulle transporteras bort från reaktorhärden 

genom kylning, skulle värmen vara tillräcklig för att 

smälta bränslets gastäta kapselrör och själva bränslet. 

Radioaktiva material skulle då kunna frigöras från 

reaktorn till inneslutningen. Förutsättningen för 

att ett kärnkraftverk skall vara säkert är att bränslets 

kylning fungerar under alla förhållanden. 

Kärnkraftverkens säkerhet bygger på ett 

mångfacetterat “djupt säkerhetstänkande”. All 

utrustning och alla funktioner planeras utifrån 

speciella säkerhetskontroller där höga kvalitetskrav 

och tillräckliga säkerhetsmarginaler tillämpas. 

Trots detta utgår man från antagandet att fel i 

anläggningen kan inträffa och att anläggningens 

operatör kan göra fel. Därför förses anläggningen 

med säkerhetssystem som övervakar funktionen. 

Alla funktioner som är viktiga för säkerheten 

säkras med flera parallella system och utrustningar 

för att uppnå en hög tillförlitlighetsnivå. Med 

speciella skyddsutrustningar och -konstruktioner 

mildras effekterna vid en eventuell olycka. Förutom 

utrustningarna i sig ser man till att användningen 

av utrustningarna sker på ett tillförlitligt sätt genom 

att med kontinuerlig utbildning upprätthålla en hög 

kompetensnivå hos personalen. 

För att minimera den risk som bränslets 

sänkas genom att kyla reaktorinneslutningen eller 

genom att släppa ut gas genom ett filter. Filtreringen 

avlägsnar den största delen av det material som är 

i stoftform i gasen och som annars skulle medföra 

en radioaktiv förorening av ytjorden i omgivningen 

runt kraftverket. 

Trots att en härdsmälta är ytterst osannolik beaktas 

en sådan i de senaste säkerhetsbestämmelserna. I 

många länder har ändringar utförts på anläggningar 

i drift för att begränsa effekterna på omgivningen 

vid en olycka som leder till härdsmälta. 

radioaktivitet medför bildas en helhet bestående 

av flera skyddszoner innanför varandra. Det 

första hindret för spridning av radioaktivitet är 

bränslekutsen av uranoxid som inom sig binder 

de klyvningsprodukter som uppstår. Den andra 

skyddsmuren är det metallrör som används som 

kapsel runt bränslestavarna och den tredje barriären 

utgörs av reaktortryckkärlet. Det sista hindret är 

den gastäta reaktorinneslutningen. Utgångspunkten 

för säkerhetstänkandet är att någon skyddszon kan 

fela men de övriga skyddszonerna tryggar ändå 

säkerheten. 

Kärnkraftverkens säkerhet bygger på principen 

om flera kapslingar innanför varandra. 


19

Säkerhetsplaner för nya kärnkraftverk 

Sannolikheten för olyckor vid kärnkraftverk är 

liten. Ändå är trycket på en fortsatt minskning av 

riskerna större för kärnkraften än för någon annan 

energiform. 

Kärnkraftverken måste fylla de gällande 

säkerhetskraven i Finland. Säkerhetskravens 

generella principer ingår i statsrådets beslut och 

detaljerna i Strålsäkerhetscentralens anvisningar. 

Säkerhetsplanerna bygger på riskanalyser i 

vilka bedömningar utförs av effekterna vid olika 

typer av funktionsstörningar på anläggningens 

system och omgivning. Riskanalyserna indikerar 

säkerhetsnivån hos anläggningens olika funktioner 

och utrustningar i jämförelse med varandra. 

Med analyserna som grund inriktas de tekniska 

förbättringarna på åtgärder som är de effektivaste för 

säkerheten. Tekniska eller yttre faktorer respektive 

det mänskliga agerandet kan orsaka driftstörningar. 

I ytterst osannolika lägen kan en störning leda till en 

allvarlig olycka. 

Kärnreaktorn bör naturligt försöka motverka 

effektändringar och förbli stabil utan kontinuerliga 

ingripanden från reglersystemen. Reaktorhärdens 

reaktivitet minskar till exempel vid en ökning 

av bränslets och kylmedlets temperatur eller 

ånghalten i kylmedlet. Reaktorn förblir i säkert 

läge tack vare de passiva egenskaperna. Allvarliga 

reaktivitetsolyckor som en följd av driftstörningar 

är inte möjliga. En kraftverksenhet utrustas med 

många olika säkerhetssystem som bygger på flera 

parallella och oberoende delsystem. 


I nya kärnkraftverk är grunden för ett 

säkerhetssystem som garanterar säkerheten de 

enkla basfenomen enligt naturlagarna. I moderna 

kärnkraftverk bygger de primära säkerhetsfunktioner 

såsom avstängning av reaktorns funktion och 

restvärmekylning på olika automatiska system. 

Den risk ett kärnkraftverk medför är på 

nuvarande anläggningstekniska nivå så liten att 

en riskeliminering med hjälp av reaktorer som 

bygger på passiva säkerhetssystem inte i praktiken 

har någon betydelse jämfört med den totalrisk 

människan möter i sitt liv. 

Under senare tid har allt större uppmärksamhet 

fästs vid mänskliga misstag som en faktor som 

påverkar kärnkraftverkens säkerhet. Driftpersonalens 

utbildning har effektiviserats och anvisningarna för 

driften förbättrats. Avancerade kraftverkssimulatorer 

förmår noggrant simulera en anläggnings beteende. 

I dessa kan driftpersonalen öva de driftsåtgärder som 

behövs både vid normaldrift och i störningslägen. I 

nya anläggningar minskas också möjligheterna 

till mänskliga misstag genom ändamålsenliga 

anvisningar, förfaringssätt och utbildning samt 

genom kvalitetssäkring. 

Kontrollrumspersonalen 

utbildas i anläggningens drift 

bl.a. i simulatorer, som även 

används för att öva undantagssituationer. 

Bild: TVO

Kärnkraftverkens yttre riskfaktorer 

Kärnkraftverken skyddas så väl som möjligt mot 

yttre riskfaktorer. Sådana är till exempel olika 

naturfenomen, störtande flygplan, terroristattacker 

eller krigstillstånd. 

Ett kärnkraftverk är på grund av de strukturella 

säkerhetsfaktorerna ett svårt attackobjekt. 

Reaktorn och de närmaste systemen befinner sig 

på grund av strålskärmningen inne i stabilt byggda 

betongkonstruktioner. Dessa omges av en trycktålig 

reaktorinneslutning. Dessutom är de utrustningar 

som svarar för säkerheten placerade i olika lokaler 

för att en samtidig skada på grund av avsiktlig eller 

oavsiktlig påverkan utifrån inte skall vara möjlig. 

Likaså placeras kraftverkets reservkraftaggregat 

på olika håll inom anläggningsområdet för att 

energitillgången skall kunna säkras vid en olycka. 

En terroristattack skulle, för att orsaka allvarlig 

skada på ett kärnkraftverk, kräva ingående 

information om anläggningens konstruktion 

och utrustningens funktioner. För att förhindra 

terroristverksamhet finns övervakningssystem vid 

kärnkraftverken med uppgift att upptäcka och varna 

vid obehöriga intrång samt att försvåra ett intrång 

så mycket som möjligt. Dessutom skyddas reaktorn 

av olika skyddsfunktioner för felaktiga driftåtgärder. 

Skyddsfunktionerna försöker alltid att återföra 

reaktorn i säkert läge. 

I ett kärnkraftverks konstruktion beaktas de 

Kärnkraftens risker 

Den risk ett kärnkraftverk utsätter de boende i 

omgivningen för är mycket liten jämfört med många 

av de risker som människorna utsätts för i det dagliga 

livet. Mycket få olyckor med omgivningseffekter har 

inträffat vid kärnkraftverk. Därför kan inte risken 

beräknas med hjälp av olycksstatistik vilket sker 

inom många andra områden. 

Med risk förstår vi sannolikheten för att vi utsätts 

för något oönskat inom en bestämd tidsrymd. Cirka 

trehundra finländare dör i vägtrafiken årligen. Med 

statistiken som grund är finländarens risk att dö i en 

trafikolycka under kommande år 300 dividerat med 

fem miljoner, dvs. 0,06 %. 

De risker som kärnkraftverken medför bedöms 

beräkningsmässigt eftersom ett statistiskt underlag 

saknas. De olyckstyper som eventuellt förkommer 

vid ett kärnkraftverk samt olyckornas följdeffekter 

på omgivningen definieras. Risken för respektive 

Det är möjligt att bygga nya kärnkraftverk 

så att de till och med tål ett kolliderande stort 

passagerarplan utan påtagliga effekter på 

omgivningen. Beredskapen för flygplanskollisioner 

skyddar även anläggningen för övriga yttre hot. 

naturförhållanden som gäller för det aktuella 

området. Jordskalv är till exempel en central 

faktor vid dimensioneringen av utrustning och 

konstruktioner speciellt i områden med risk för 

jordskalv. Finland befinner sig på ett urbergsområde 

där kraftiga jordskalv inte förekommer. Välbyggda 

byggnader skadas inte av skakningarna vid de 

jordskalv som sannolikt förekommer i Finland. 

typ av olycka bestäms enligt följdernas omfattning 

och sannolikheten för en olycka. Metoden kallas 

för sannolikhetsbaserad säkerhetsanalys. Sådana 

säkerhetsanalyser har utförts för en stor mängd 

kärnkraftverk i världen. I Finland har analyser utförts 

för både Lovisa och för Olkiluoto. Resultaten visar 

att den risk ett kärnkraftverk medför är en bråkdel 

jämfört med många risker i det dagliga livet. 

Risken med kärnkraften upplevs ofta som 

mycket större än den verkligen är eftersom risken 

inte är frivillig. Vi accepterar risken med vår egen 

tobaksrökning eftersom vi fattar beslutet själva. Vi 

ställer oss redan mycket mer kritiska till risken vid 

passiv rökning. En risk som samtidigt gäller många 

människor upplevs också som mycket farligare än 

en risk som bara avser en människa per gång. Nya 

och okända risker betraktas helt naturligt med större 

misstro än gamla välkända faromoment. 


21

Radioaktivitet och strålning 

Radioaktivitet är en egenskap hos atomkärnan 

att spontant omvandlas till en annan kärna. 

Omvandlingsförloppet benämns ofta för radioaktivt 

sönderfall trots att kärnan bibehåller nästan den 

ursprungliga storleken. Under omvandlingen kan 

en liten mängd material lämna kärnan i form av 

en neutron eller som alfa- eller betapartiklar eller 

som enbart energi i form av gammastrålning. 

Gammastrålningen är en elektromagnetisk vågrörelse 

på samma sätt som synligt ljus och röntgenstrålar. 

Efter omvandlingsförloppet är kärnan en vanlig stabil 

atomkärna eller så kan den vara en fortsatt radioaktiv 

kärna och omvandlas på nytt tills den når stabil form. 

Radioaktiva ämnen finns överallt. Så har det 

varit från världsalltets ursprung. De radioaktiva 

ämnen som uppstått genom människans verksamhet 

är därför inget nytt fenomen i världen. Den mängd 

radioaktiva ämnen som förekommer i naturen är 

den överlägset största delen av den radioaktivitet 

som finns omkring oss. 

Måttet på radioaktivitet är antalet kluvna kärnor 

per sekund i det undersökta ämnet och mätenheten 

är becquerel (Bq). Om ett ämnes aktivitet är en 

becquerel förekommer en klyvning per sekund i 

ämnet. Radioaktiva atomer är oftast blandade i 

något material som inte är radioaktivt. I detta fall 

är det praktiskt att mäta det aktuella ämnets halt 

av radioaktivitet till exempel i enheten becquerel 

per liter (Bq/l) eller becquerel per kilogram (Bq/ 

kg). Vissa radioaktiva ämnens atomer har en stor 

sannolikhet för omvandling och det radioaktiva 

sönderfallet sker i snabb takt. Andra ämnens atomer 

sönderfaller i låg takt. 

Sönderfallets hastighet anges med begreppet 

halveringstid. Under halveringstiden sönderfaller 

hälften av det aktuella ämnets kärnor och hälften är 

Olika strålningsslag dämpas på olika sätt 

alfa 

beta 

gamma 


oförändrade. Efter ytterligare en halveringsperiod är 

hälften av de återstående kärnorna kvar oförändrade, 

dvs. en fjärdedel o.s.v. Halveringstiderna varierar 

betydligt. Vissa radioaktiva ämnen har en mycket 

kort halveringstid, till och med endast bråkdelar av 

en sekund. Andra ämnens halveringstid kan vara 

miljarder år. 

I samband med sönderfallet slungas partiklar 

och energivågor ut ur den radioaktiva kärnan vilket 

med en gemensam benämning kallas strålning. När 

strålningen träffar ett objekt överförs energin till 

objektets material. Radioaktiviteten däremot överförs 

inte till objektet med strålningen och ett material 

som utsätts för strålning blir inte radioaktivt. En 

alfapartikel förlorar snabbt energin när den rör sig i 

ett material, dvs. räckvidden är kort. En betapartikels 

massa är mycket mindre än en alfapartikel och 

betapartikeln kan tränga djupare in i ett material. På 

grund av den elektriska laddningen bromsas partikeln 

ändå rätt snabbt i materialatomernas elektriska fält. 

Gammastrålningen kan, på grund av att den saknar 

massa, tränga genom tjocka materiallager. Strålningens 

styrka minskar i förhållande till tjockleken hos det 

material strålningen passerar. 

Strålningens effekter beror på den energimängd 

som överförs till materialet. De biologiska effekterna 

är dessutom beroende på hur effektivt det aktuella 

strålningsslagets energi överförs från strålning till 

vävnader. Strålningens effekter beror däremot inte på 

det radioaktiva ämne som strålningen kommer från. 

Ett mått på strålningen som beaktar de 

biologiska effekterna är stråldos. Enheten för 

stråldos är sievert (Sv). Oftast är sievert ett 

opraktiskt stort mått på en dos och ofta används 

tusendelen av en sievert, millisievert (mSv) eller 

tusendelen av en millisievert, mikrosievert (µSv). 

pappersark aluminiumskiva tjock betongvägg

Strålkällor och -mängder 

Huvuddelen av den strålning som träffar människan 

kommer från radioaktiva ämnen i markgrunden, 

från rymdens kosmiska strålning och från 

radioaktiva ämnen i människokroppen. Endast 

drygt 15 % av en människas genomsnittliga stråldos 

beror på mänsklig verksamhet, såsom strålning i 

medicinsk användning, och endast under 0,1 % 

kommer från kärnkraften. 

För finländarna är markgrundens radon den 

viktigaste strålningskällan i naturen. Radon är en 

ädelgas som sänder ut alfastrålning. Halveringstiden 

är 3,8 dygn. Radon uppkommer som ett mellanstadium 

i sönderfallskedjan hos det uran som finns i 

vår berggrund. Eftersom radon är en gas sipprar den 

ut ur markgrunden och påverkar människan främst 

genom inandningsluften. I vissa områden kan 

människor också utsättas för radon i brunnsvatten. 

Radon orsakar i genomsnitt en årlig dos på 2 mSv 

hos finländarna men de största uppmätta doserna 

är mångfalt större än genomsnittet. Radonet i sig 

är inte särskilt farligt eftersom det är en ädelgas 

som lämnar kroppen rätt snabbt. Radonets 

klyvningsprodukter är däremot fasta ämnen. En del 

av dessa följer med andningsluften eller drickvattnet 

och blir kvar i kroppen samt bestrålar vävnaderna 

med såväl alfa-, beta- som gammastrålning. 

Den kosmiska strålningen orsakas av de 

kärnreaktioner som pågår i solen och i andra stjärnor 

i vintergatan. Den kosmiska strålning som når 

jordens yta har dämpats betydligt under passagen 

genom atmosfären. Högre upp är strålningen 

betydligt kraftigare. Den genomsnittliga stråldosen 

i Finland vid havsytan är cirka 0,3 mSv per år, men 

till exempel i bergstrakter på 2 km höjd är den årliga 

stråldosen dubbelt så stor. 

Människokroppen innehåller naturligt i 

Finländarnas genomsnittliga stråldoser 

från olika strålkällor är totalt 3,7 mSv per år. 

genomsnitt 140 gram kalium, av vilket cirka 0,01 % 

är den radioaktiva isotopen kalium-40. Dessutom 

finns små mängder av bl.a. uran, torium och radium 

i kroppen. Alla dessa ger en sammanlagd stråldos 

som är lika stor som den kosmiska strålningen. 

Största delen av den strålning som orsakas av 

medicinsk användning av strålning kommer vid olika 

laboratorieundersökningar där röntgenbestrålning 

eller radioaktiva märkämnen används. I Finland 

utförs årligen över 5,5 miljoner medicinska eller 

odontologiska röntgenundersökningar. Den dos 

som olika undersökningar ger varierar betydligt, 

men är i medeltal under 1 mSv per undersökning. 

Alla undersökningar sammanlagt ger finländarna i 

genomsnitt en årlig dos på cirka 0,5 mSv. 

Även de kärnvapenprov som har utförts i 

atmosfären ger fortfarande en liten exponering. 

Sammanlagt har drygt 500 kärnvapenprov utförts 

i atmosfären på olika orter. De flesta utfördes 

under 1950- och 1960-talen. Det största nedfallet 

efter kärnvapenprov nådde jordens yta i början av 

1960-talet efter explosioner i atmosfären. Då gav 

nedfallet finländarna en exponering på som mest 

0,4 mSv per år (renskötare i Lappland). I dag är 

den genomsnittliga dosen som finländarna får av 

kärnvapenproven cirka 0,01 mSv per år. 

Den stråldos som människor utsätts för från 

kärnkraftverken vid normal drift är som mest någon 

tusendel av en millisievert per år. Dosen utgör endast 

en tusendel av den dos som vi får från naturens 

bakgrundsstrålning, radon och användningen av 

medicinsk strålning. 


23

Stråldosgränser 

I Finland är stråldosgränserna fastställda i social- 

och hälsovårdsministeriets beslut om strålskydd. 

Den årliga dosen för en person som utsätts för 

strålning i arbetet får inte överstiga gränsen 50 

millisievert och summan av fem års doser får inte 

överskrida 100 millisievert. Som årlig dos för 

en person som lever i ett område påverkat av en 

strålkälla har 1 millisievert fastställts. I omgivningen 

kring kärnkraftverk tillämpas en lägre gräns enligt 

Strålsäkerhetscentralens anvisningar. Den dos som 

en anläggnings utsläpp medför får inte överstiga 0,1 

millisievert per år. 

Stråldoserna för personer i strålningsutsatt 

arbete är de samma i flera länder. De bygger 

på rekommendationer från internationella 

strålskyddskommissionen (ICRP). Gränserna är 

ställda så att de risker strålningen medför är små i 

jämförelse med de övriga risker som en människa 

utsätts för. 

Personalens övervakning 

Doserna för personer som utsätts för strålning i sitt 

arbete övervakas med personliga dosmätare. Doserna 

rapporteras regelbundet till strålskyddsmyndigheten 

som förvarar doshistoriken för personer som varit i 

strålningsutsatt arbete under personens hela livstid. 

Individuell dosmätning och uppföljning är en orsak 

till att den tillåtna årliga dosen för denna grupp är 

högre än för andra. 

Omgivningens övervakning 

Doserna för personer i ett område som påverkas 

av en strålkälla följs inte alltid med individuella 

mätningar. Oftast beräknas doserna med hjälp av 

teoretiska modeller. Beräkningsgrunden för doserna 


i ett kärnkraftverks omgivning är till exempel de 

uppmätta utsläppen av radioaktiva ämnen från 

anläggningen. En mätning av doserna i omgivningen 

är i praktiken omöjlig eftersom de doser som orsakas 

av utsläppen är för låga för att kunna urskiljas från 

den naturliga bakgrundsstrålningens tidsmässiga 

och geografiska variationer. Med beräkningsmetoder 

är det också möjligt att beakta den dos som utsläpp 

orsakar i framtiden. 

Halten av radioaktivitet 

Med dosgränserna som grund har myndigheterna 

satt gränser för halten av radioaktivitet i till exempel 

andningsluft, dricksvatten och livsmedel. Vid 

fastställandet av gränserna har utgångspunkten 

varit att ett livsmedel med den aktuella halten 

radioaktivitet skall kunna användas kontinuerligt 

som näring utan att aktiviteten medför en årlig 

strålningsdos i kroppen nu eller i framtiden som 

överstiger dosgränsen. 

Strålsäkerhetscentralen har fastställt gränsen 

för cesiumhalten i renkött till 3000 becquerel per 

kilogram. För att nå den tillåtna dosgränsen, dvs. 

en årlig dos på 5 millisievert, krävs att kroppen får 

200 000 becquerel cesium per år. Utifrån detta kan 

man räkna ut att det är tillåtet att äta 66 kg av det 

aktuella renköttet per år utan att överskrida den 

tillåtna dosgränsen. 

Den årliga stråldosen för anläggningspersonal i Finland och i Europa 

Källor: STUK, OECD NEA

Strålningens effekter på människan 

Radioaktiva ämnen sänder vid sönderfall ut joniserande 

strålning som är farlig för hälsan. Strålningens 

biologiska effekter bygger på den jonisering i cellerna 

som strålning orsakar, dvs. att elektriskt laddade 

atomer uppstår. Den kan skada cellerna antingen 

direkt eller indirekt och speciellt cellkärnans DNAmolekyler. 

Cellskadornas omfattning påverkas inte 

av om strålningen är konstgjord eller naturlig, men 

skadorna påverkas av längden på den tidsperiod under 

vilken stråldosen mottagits. 

De radioaktiva ämnen som samlas i en människas 

kropp orsakar en inre stråldos vars storlek beror på 

det radioaktiva ämnets mängd, egenskaperna hos 

den utsända strålningen samt till vilket organ eller 

vilken vävnad det radioaktiva ämnet transporteras 

och hur det beter sig kemiskt. Bland de olika slagen 

av strålande ämnen är de alfaaktiva särskilt giftiga 

när de samlas i kroppen. Giftigheten ökas av att de 

ofta blir kvar under lång tid i kroppen. 

Strålningens hälsoeffekter kan indelas i två 

grupper: effekter som leder till direkt omfattande 

cellförstöring och statistiska skadeeffekter som beror 

på slumpmässiga genetiska förändringar i en cell. 

Slumpmässiga skador är risken att insjukna i cancer 

och möjligheten att ärftliga skador uppträder hos 

efterkommande. De slumpmässiga skadorna visar 

sig först år efter exponeringen. Sannolikheten för en 

skada minskar när dosen minskar. Ju större dos desto 

fler cellers DNA blir påverkade. DNA-skadorna 

leder inte nödvändigtvis till hälsoeffekter. Det är 

mycket sannolikt att en DNA-skada korrigeras eller 

att skadan inte ställer till besvär. För att en skadad 

cell skall ge upphov till hälsoproblem måste den 

mångdubblas. Inte ens då är hälsoproblemen säkra 

eftersom många faktorer som inte beror på strålning 

också påverkar skadorna, t.ex. hormoner. Om en 

mutation uppstår i en könscell på grund av strålning 

eller andra orsaker och ur denna cell utvecklas en ny 

individ kommer mutationen att finnas i alla celler i 

den nya individen. Detta kan medföra hälsoproblem 

för individen eller hans efterkommande. 

Sambandet mellan strålning och cancer hos en 

människa har endast kunnat undersökas utifrån 

ytterst statistiska material, såsom offren i Hiroshima 

och Nagasaki och bl.a. från statistik avseende 

röntgenläkare i början av 1900-talet. Informationen 

i detta material gäller dock förhållandevis stora 

doser på ca 1000 mSv. I uppföljningsundersöknigar 

har man tydligast kunnat upptäcka en ökning av 

leukemi. Även lung-, hud- och sköldkörtelcancer 

har ökat betydligt. Någon cancerrisk som orsakas 

av små stråldoser har inte kunnat upptäckas hos 

befolkningen. Cancer är en mycket vanlig sjukdom 

och cancer orsakad av strålning kan inte särskiljas 

från cancer som uppkommit på annat sätt. 

De direkta effekterna av strålning avser alltid stora 

doser inom en kort tid. En dos på ca 1000 mSv är en 

gräns under vilken det sannolikt inte uppstår några 

observerbara direkta symtom hos den person som 

utsatts för strålningen. Strålningen orsakar direkta 

sjukdomssymtom om dosen under kort tid, ca ett 

dygn, överstiger 1000 mSv. De första symtomen är 

illamående och feber samt vid större doser även inre 

blödningar i ett senare skede. Sannolikheten för att 

en person som fått en dos på under 2000 mSv skall 

tillfriskna är mycket stor. Prognosen försämras när 

dosen ökar och endast en liten del av sådana individer 

som fått en dos på 6000 mSv tillfrisknar. 

Målet med strålskyddet är att på förhand 

förhindra att skadliga hälsoeffekter uppstår på grund 

av strålning. Principen är att under alla förhållanden 

förhindra direkta skador som orsakas av strålning. 

Målsättningen är att begränsa strålningens skadliga 

effekter på lång sikt, cancer och ärftliga effekter, så 

att de blir så begränsade som möjligt, dels med hjälp 

av dosgränser och dels genom att tillämpa principen 

om att strålningsexponeringen alltid skall hållas så 

låg som det praktiskt är möjligt. 

Exempel på strålningens effekter och på stråldosgränser som tillämpas 


25

Ett kärnkraftverks miljöeffekter 

De finländska kärnkraftverkens miljöeffekter har 

under hela drifttiden varit små och utsläppen endast 

en bråkdel av de tillåtna värdena. Kärnkraftverkens 

drift orsakar praktiskt taget inga försurande utsläpp 

eller koldioxidutsläpp. Elproduktionens CO 2 - 

utsläpp i Finland var 25 miljoner ton år 2003. 

Utsläppen skulle ha varit 18 miljoner ton större 

om den elenergi som producerades i Finland med 

kärnkraft hade producerats med kolkondenskraft. 

Miljöeffekterna orsakade av ett kärnkraftverk 

vid normaldrift avser i huvudsak utsläpp av varmt 

kylvatten i havet. 

Kylvatten 

Kylvattnet värms upp drygt 10 grader när det 

passerar genom anläggningen och värmen påverkar 

ett några kvadratkilometer stort område i havet. 

Kylvattnets effekter visar sig mest på vintern när 

kylvattnet åstadkommer ett isfritt område och ett 

område med svag is som försämrar möjligheterna 

att röra sig i området och försvårar vinterfisket. 

Temperaturhöjningen ökar också den biologiska 

aktiviteten i utloppsområdet. Samma effekt har 

det isfria området eftersom solljuset kan påverka 

vattnet under en längre tid av året. Detta orsakar 

en lindrig övergödning i närområdet kring 

utloppet. De ändringar som kylvattnet ger upphov 

till i flöden och temperaturer kan även ha effekter 

på förhållandet mellan olika fiskarter när fisken 

söker sig till lämpliga förhållanden. Utifrån uppföljningsundersökningar 

ser det ändå ut som om 

det uppvärmda vattnet skulle ha en positiv effekt, 

förutom på fiskarnas tillväxt även på fiskbeståndet. 

Utsläpp av radioaktiva material 

Kärnkraftverkens tillåtna utsläpp av radioaktiva 

material i omgivningen är så fastställda att ingen 

som bor i anläggningens närhet kan få en stråldos 

större än 0,1 mSv per år. Utsläppen kan ske genom 

Källa: STUK 


ventilationsskorstenen ut i atmosfären eller genom 

utloppskanalen för kylvatten ut i havet. Denna 

stråldos kan till exempel jämföras med den naturliga 

strålningen som människorna i Finland utsätts för och 

som är en dos på i genomsnitt cirka 3 mSv per år. 

I praktiken har de stråldoser som de finländska 

kärnkraftverken utsatt miljön för varit långt under 

den tillåtna gränsen. De årliga doserna har varit 

högst några procent av de tillåtna. Det är omöjligt 

att genom mätning upptäcka doser i denna 

storlek i miljön eftersom de täcks av tusentals 

gånger större tidsmässiga variationer i naturens 

bakgrundsstrålning. De radioaktiva ämnen som har 

sitt ursprung i ett kärnkraftverk kan följas med de 

övervakningsinstrument i omgivningen som kan 

särskilja ämnen karakteristiska för ett kärnkraftverks 

utsläpp från naturens radioaktiva ämnen. 

De vanligaste ämnena vid utsläpp i luften från 

lättvattenreaktorer är ädelgaser som uppstår vid 

fission (xenon och krypton), gasformiga aktiveringsprodukter 

(främst kol-14) och halogener (jod). 

Största delen av de radionukleider som kommer ut 

i luften är så kortlivade att de endast kan upptäckas 

i anläggningens närmaste omgivning. Dessutom 

späds de radioaktiva ädelgaserna ut i atmosfären. De 

sjunker inte heller ned till markytan. Vid mätningar 

av de boende i närområdet har inga radioaktiva 

ämnen med ursprung i kärnkraftverket upptäckts. 

Korrosionsprodukter och tillsatser i reaktorkylvattnet 

aktiveras när vattnet strömmar genom 

reaktorn. Även aktiva ämnen ur bränslet kan hamna 

i vattnet. För att avlägsna dessa radioaktiva ämnen 

ur vattnet finns en primärkrets med ett reningsverk. 

De använda aktiverade jonbytarkvartserna från 

reningsverket flyttas till ett förråd för avfall i 

vätskeform där avfallen överförs i fast form för 

slutförvaringen. De största radioaktiva utsläppen i 

vatten består av tritium vars avlägsnande ur vattnet 

i praktiken inte lyckas. Ändå är tritiumutsläppen i 

praktiken endast cirka 10 % av de tillåtna. 

Beräknad stråldos som finländska kärnkraftverken 

har utsatt en person för som 

bor i närheten av anläggningen 1977 - 2003

Övervakning av miljöeffekterna 

Radioaktiva utsläpp 

För de radioaktiva ämnenas del är övervakningen 

av utsläpp det centrala i miljöövervakningen. 

Utsläppen i omgivningen kan endast ske via 

övervakade rutter. Utsläppen i gasform sker 

centralt genom anläggningens ventilationsskorsten. 

I skorstenen finns en provtagningsutrustning 

genom vilken en del av den utströmmande gasen 

passerar. De partikelformade ämnen som finns i 

provströmmen fastnar i provtagningsfiltret som byts 

och analyseras regelbundet. De gasformiga ämnenas 

radioaktivitet mäts med kontinuerligt fungerande 

aktivitetsmätare. Med regelbundna intervall tas 

även prover ur gasen för isotopanalyser. Med ett 

motsvarande provtagningsförfarande övervakas även 

aktiviteten i det avloppsvatten som anläggningen 

släpper ut i vattendragen. 

Övervakning av 

strålningen i omgivningen 

Omgivningens stråldoser bestäms beräkningsmässigt 

utifrån uppmätta utsläppsmängder av radioaktiva 

ämnen. I beräkningsmodellerna beaktas de 

radioaktiva ämnenas spridning i atmosfären och 

vattendragen samt anrikningsfenomenen i olika 

näringskedjor. Dessutom utnyttjas kunskapen om 

hur människor i anläggningens närhet utnyttjar 

omgivningen för t.ex. jordbruk, fritidsaktiviteter 

och fiske. På detta sätt är det möjligt att bestämma 

de stråldoser människorna utsätts för via olika 

rutter. 

Omgivningen runt ett kärnkraftverk övervakas 

med hjälp av mångsidiga stråldos- och radioa 

ktivitetsmätningar. I mätprogrammet ingår en 

löpande mätning av omgivningens stråldoser och 

stråldoshastigheten vid ett flertal mätpunkter samt 

Bild: STUK 

radioaktivitetsbestämningar av ett stort antal prover. 

I omgivningen insamlas enligt ett regelbundet 

program bl.a. luft-, regnvatten-, jord-, växt-, mjölk-, 

havsvatten-, sediment- och fiskprover. Med dessa 

kan en människa få i sig radioaktivitet eller med 

hjälp av dessa kan radioaktiva ämnens väg enkelt 

följas. 

Övervakning av vattendrag 

I det havsområde som omger ett kärnkraftverk 

övervakas även effekterna av det varma vattnet. 

Vattnets temperaturer övervakas genom 

kontinuerliga mätningar. Vattnets olika föroreningar 

följs upp med regelbundet tagna prover. I 

övervakningen av vattnets biologiska tillstånd ingår 

planktonundersökningar samt bestämningar av 

bottendjur och bottenväxter. Områdets fiskbestånd 

och fångster följs upp med regelbundet utförda 

fiskerinäringsutredningar. 

Organisering 

Ett kärnkraftverks användare svarar i huvudsak för 

insamlingen av prover för omgivningsövervakning. 

Analysen av proven sker i ett speciallaboratorium 

som har tillgång till teknik för mätning av prover 

som innehåller ytterst begränsade mängder 

radioaktivitet. En av myndigheterna oberoende 

utförd provtagning och analys bekräftar och 

kontrollerar den miljöövervakning anläggningens 

användare utför. 

Ett kärnkraftverks 

omgivningar övervakas kontinuerligt. 


27

Bränsleomloppet 

Uranet är ett förhållandevis vanligt grundämne. 

Den genomsnittliga halten av uran i jordskorpan 

är några gram per ton. Brytning börjar vara lönsam 

om uranets andel i ett ton malm är minst cirka ett 

kilogram, dvs. 0,1 %. 

Färskt bränsle 

Uranets väg till kärnbränsle börjar i gruvan där 

uranmalmen anrikas och renas till uranoxid (U 3 O 8 ) 

som innehåller 60-70 % uran. För följande steg i 

behandlingen, anrikningen, omvandlas uranet till 

en annan kemisk form, uranhexafluorid (UF 6 ), som 

är ett gasformigt ämne vid temperaturer över 56° C. 

I denna form kan uranet anrikas i s.k. gasdiffusions- 

eller centrifuganläggningar. I dessa höjs halten 

av den lättare klyvbara uranisotopen U-235 från 

natururanets 0,7 % till i allmänhet minst 3 %. Det 

behövs 5,5 ton natururan för ett ton 3 % anrikat 

uran. 

Det koncentrerade uranet omvandlas kemiskt 

till urandioxid (UO 2 ). Detta pressas till tabletter 

som är 8-12 mm i diameter och 10 mm höga. 

Tabletterna placeras i långa metallrör, bränslestavar. 

Stavarna tillsluts gastätt i båda ändarna. Flera tiotals 

bränslestavar fästs vid varandra till knippen som 

bildar en kvadrat eller en sexkant i genomskärning, 

bränsleelement. Bränslet kommer till ett 

kärnkraftverk i form av sådana element. 

I reaktorn klyvs en del av uran-235-kärnorna i 

allmänhet till halvtunga atomkärnor och mängden 

uran-235 minskar. När bränslet avlägsnas ur 

reaktorn är bränslets halt av uran-235 ungefär av 

samma klass som natururanets. 

Minskningen av radioaktiviteten 

i använt bränsle 

Kuva: TVO 


Kärnbränslets cirkulation 

Använt kärnbränsle 

Det kärnbränsle som avlägsnats ur reaktorn lagras 

i början temporärt i kraftverket. Efter några år 

flyttas bränslestavknippena till ett mellanlager. Det 

vanligaste mellanlagret är en cirka 10 meter djup 

bassäng med ställningar i vilka bränslestavknippena 

placeras. Vattnet i bassängen hålls ungefär vid 

rumstemperatur med ett kylsystem. Dessutom 

hålls vattnet ytterst rent med filter för att förhindra 

korrosion av materialet i bränslets kapsel. Vattnet 

kyler bränslestavknippena och skyddar omgivningen 

mot strålning. 

Under lagringen minskar radioaktiviteten 

och därmed värmeutvecklingen väsentligt, vilket 

underlättar hanteringen och transporten av bränslet. 

Använt bränsle kyls i mellanlager i minst 20 år före 

slutförvaring. 

Använt kärnbränsle innehåller förutom uran- 

235 bl.a. plutonium (0,5-1 %) som är användbart 

som kärnbränsle. Både uran och plutonium 

kan tas till vara genom upparbetning av det 

använda kärnbränslet och därefter användas vid 

tillverkningen av nytt bränsle. Ett ton uran lämnar 

som egentligt avfall cirka 30 kg klyvningsprodukter 

och bränslestavknippets metalldelar. Ett alternativ 

till upparbetningen av bränslet är en direkt 

slutförvaring i berggrunden. 

Endast en liten del av det använda bränslet 

upparbetas. Det låga intresset för upparbetning 

beror främst på uranets låga pris jämfört med 

kostnaderna för hanteringen av använt bränsle. I 

Finland upparbetas inte använt bränsle, bl.a. på 

grund av den begränsade mängden bränsle.

Kärnavfallshantering i Finland 

Enligt den finländska kärnenergilagen skall allt 

radioaktivt avfall som uppkommer i Finland 

omhändertas och slutförvaras i Finland. Radioaktivt 

avfall klassindelas i låg- och medelaktivt driftavfall 

samt högaktivt använt kärnbränsle. Med driftavfall 

avses allt radioaktivt avfall som uppstår vid ett 

kraftverk, såsom jonbytarhartser och filtermaterial 

som bildas vid processvattenrening, maskindelar, 

rör och skyddskläder som tas ur bruk. 

Driftavfall 

Endast en bråkdel av driftavfallet tillhör den 

aktivitetsmängd som ingår i använt bränsle. De 

radioaktiva ämnenas halveringstider varierar från 

några år till några decennier. I Finland samlas 

sammanlagt drygt 400 kubikmeter kraftverksavfall 

per år. 

Låg- och medelaktivt driftavfall slutförvaras 

förpackade i tunnor på kraftverksområdet i 

utsprängda klippgrottor på ca 70-100 meters 

djup. Även kraftverkens rivningsavfall placeras 

i tilläggstunnlar som drivs i dessa utrymmen. I 

Olkiluoto började slutförvaringen redan år 1992 

och Lovisa fick användningstillstånd till en egen 

bergsgrotta i början av år 1998. 

Använt kärnbränsle 

Planeringen av slutförvaringen av använt kärnbränsle 

inleddes i Finland redan när anläggningarna 

byggdes. Undersökningarna har avancerat från 

en screening som täcker hela Finlands berggrund 

till mer detaljerade fortsatta undersökningar för 

vilka år 1992 valdes Olkiluoto i Euraåminne, 

Romuvaara i Kuhmo, Kivetty i Äänekoski samt 

senare Hästholmen i Lovisa. Undersökningarna 

hittills har redan visat att den teknik som krävs för 

slutförvaring redan finns och att slutförvaringen i 

berggrunden kan genomföras på ett säkert sätt. 

Riksdagen fastställde våren 2001 statsrådets 

principbeslut att bygga en slutförvaringsanläggning 

i Olkiluoto. Våren 2002 godkände riksdagen 

principbeslutet att utöka slutförvaringsanläggningen 

så att även det använda bränslet från Finlands femte 

kärnreaktor ingår. Slutförvaringsutrymmena och 

byggnaderna ovan jord byggs så att slutförvaringen 

kan inledas år 2020. Avsikten är att tillsluta 

I Finland planeras en 

slutförvaring av använt kärnbränsle 

i berggrunden på cirka 500 meters djup. 

slutförvaringsutrymmena först efter år 2100 

eftersom även det använda bränslet från den femte 

reaktorn i Finland som uppkommer under 60 års 

drift slutförvaras i utrymmena. 

Slutförvar 

För finländska förhållanden är den bästa 

slutförvaringen att placera avfallet djupt i 

berggrunden. Det slutförvaringsutrymme som skall 

byggas i det cirka två miljarder gamla, seismiskt stabila 

urberget ger säkra förhållanden för slutförvaring 

av använt kärnbränsle. Slutförvaringsutrymmet 

bildas av ett tunnelnät som kommer att sprängas 

i berggrunden på cirka 500 meters djup. Bränslet, 

som förpackas i dubbla metallkapslar, placeras 

i lodräta schakt som borrats i tunnelgolvet eller 

i långa vågräta tunnlar. Mellanrummet mellan 

kapseln och schaktet fylls med bentonitlera 

som expanderar vid absorbering av grundvatten 

och bildar ett tätt skyddsskikt runt kapseln. 

Bild : Posiva 


29

Både driftavfallens och det använda kärnbränslets 

förvaringsgrottor och transporttunnlar fylls till 

slut med en blandning av bergkross och bentonit 

och tillsluts. Utrymmena fylls så småningom med 

grundvatten. Avfallen skyddas dock genom många 

tekniska och naturliga barriärer som hindrar och 

bromsar frigörandet av de radioaktiva ämnena 

ur slutförvaringsutrymmet in i berggrunden 

och ämnenas fortsatta rörelse till den organiska 

naturen. Förvaringsplatsen är vald i så homogent 

berg som möjligt där grundvattnets rörelse är 

mycket liten. De radioaktiva ämnenas rörelse är 

också långsam eftersom ämnena i grundvattnet 

fastnar på sprickornas ytor och i bergets porer. En 

eventuell radioaktivitet som efter lång tid följer med 

grundvattnet till markytan är så liten att den stråldos 

en människa utsätts för är försumbar jämfört 

t.ex. med den dos som följer av den naturliga 

bakgrundsstrålningen. 

Slutförvaringens säkerhet tryggas genom att 

i beräkningarna beakta även mycket osannolika 

händelser. Till de analyserade händelserna hör 

störningssituationer som har ytterst liten sannolikhet 

för att inträffa såsom istider med tillhörande 

förkastningsrörelser, landhöjning, jordskalv och 

bildandet av nya svaghetsplan. Inte heller en 

människas oavsiktliga aktivitet i närheten av 

förvaringsplatsen utgör någon fara för förvaringens 

säkerhet. 

Organisering 

Kärnkraftbolagen är ansvariga för ett säkert 

genomförande av hanteringen av radioaktivt avfall 

och för de kostnader detta medför tills avfallet är 

slutförvarat på ett sätt som Strålsäkerhetscentralen 

godkänner. År 1996 inledde Posiva Oy, ett företag 

som kärnkraftbolagen bildat, sin verksamhet. 

Företagets uppgift är att sköta forskningen kring 

slutförvaringen av använt kärnbränsle och, när 

det blir aktuellt, sköta byggandet och driften av 

utrymmena. Handels- och industriministeriet 

(HIM) beslutar om metoden för slutförvaringens 

genomförande och tidplan, samt övervakar avfalls 

hanteringsfunktionerna och branschens forsknings- 

och utvecklingsarbete. Strålsäkerhetscentralen 

sköter övervakningen av anläggningarnas och 

verksamhetens säkerhet. 


HIM fastställer årligen en kärnavfallsavgift som 

kraftbolagen betalar till statens kärnavfallsfond 

för att täcka de kommande kostnaderna för 

avfallshanteringen. De nödvändiga medlen samlar 

kraftbolagen in på förhand i kärnkraftselektricitetens 

pris. Avfallshanteringsmedlen måste täcka 

alla kostnader för hanteringen av kärnavfallet och 

slutförvaringen samt förberedelserna för dessa, samt 

kostnaderna för rivningen av kärnkraftverket och 

slutförvaringen av rivningsavfallet. Kostnaderna 

för beredskapen för kärnavfallshantering utgör 

sammanlagt cirka 10 % av produktionskostnaderna 

för kärnkraftsel. 

Utrymme för slutförvar 

av lågaktivt avfall i Olkiluoto. Bild: Posiva

Kärnavfallshantering i världen 

Kärnenergiländerna har under de senaste 

två decennierna använt mycket resurser på 

kärnavfallshantering. Hanteringen av medel- och 

lågaktivt avfall har avancerat i många länder ända 

till slutförvaringsfasen, bland annat i Sverige, 

Frankrike, Spanien, Japan och USA. I Finland 

har låg- och medelaktivt kärnavfall slutförvarats i 

Olkiluoto från år 1992 och i Lovisa från år 1998. 

Hanteringen av högaktivt avfall är i 

planeringsfasen. En slutförvaring av kärnavfall i 

mark- eller berggrund krävs i alla för närvarande 

kända hanteringsmetoder. Olika avfallshanteringsalternativ 

övervägs och kärnkraftsstaterna utför 

ett omfattande gemensamt forskningsarbete. 

Europeiska unionen har till exempel under de senaste 

åren försökt harmonisera kärnavfallshanteringen i 

Europa. I världen har en mängd använt kärnbränsle 

som motsvarar cirka 200 000 ton uran samlats. 

Största delen av bränslet är lagrat i mellanlager. En 

del är upparbetat. 

Med högaktivt avfall avses använt kärnbränsle 

som man avser slutförvara som sådant eller 

högaktiva avfallsmaterial som separerats under 

upparbetningsprocessen av använt kärnbränsle. 

Det uran och plutonium som separeras under 

processen kan på nytt användas till bränsle men 

upparbetningen eliminerar inte helt behovet av 

avfallshantering. Högaktivt bränsle stabiliseras i glas 

och slutförvaras sedan på samma sätt som använt 

bränsle. Dessutom samlas medel- och lågaktivt avfall 

under upparbetningsprocessen. Kommersiella uppa 

rbetningsanläggningar är i drift i bl.a. Frankrike, 

Storbritannien och Ryssland. Från dessa returneras 

avfallet till kunderna för slutförvaring. 

Det finns också förslag på att hälsofarliga atomer 

skulle kunna förstöras med hjälp av transmutation. 

Med transmutation avses i det här sammanhanget 

att ändra långlivade radionukleider till kortlivade 

eller stabila genom kärnreaktioner som åstadkoms 

med neutroner. Genom transmutation skulle det i 

praktiken inte vara möjligt att förstöra alla långlivade 

radioaktiva material så att slutförvaring kunde 

undvikas helt. I princip är transmutationen möjlig 

men den kräver decennier av utvecklingsarbete, 

upparbetning och ämnens separering samt avsevärda 

investeringar. 

Som alternativ till geologisk slutförvaring i berg- 

eller markgrund har också en tillsvidare fortsatt 

mellanlagring föreslagits. Lagringen som planeras för 

obestämd tid kräver att de kommande samhällena 

förblir stabila och klarar av att fortsättningsvis 

ta hand om lagringen. Inga garantier finns för 

detta. Samhällena har även en naturlig tendens 

att anpassa sig till lagringsanläggningarnas existens 

och närhet samt så småningom glömma riskerna 

som i verkligheten kan öka när övervakningen 

och underhållet försämras. Om den nuvarande 

generationen dröjer med slutförvaringen därför 

att man väntar på teknisk utveckling eller för att 

mellanlagringen är billigare, kan man inte heller 

förvänta sig att de kommande generationer fattar 

beslut om slutförvaring. Att överföra ansvaret på 

kommande generationer kan ses som etiskt felaktigt. 

Övervakning av kärnavfallshanteringen 

Kärnavfallets övervakning hör främst till 

de nationella myndigheterna som i Finland 

representeras av handels- och industriministeriet 

samt Strålsäkerhetscentralen. Internationella 

atomenergiorganisationen (IAEA) som finns i 

Wien har en överstatlig, styrande roll. De länder 

som förbereder kärnavfallshanteringen godkände 

1997 ett allmänt avtal som utarbetats inom ramen 

för IAEA och enligt vilket varje land regelbundet 

rapporterar sin kärnavfallshantering till de andra 

länder som har undertecknat avtalet. IAEA 

använder inte avtalet som ett tvångsmedel utan 

snarare som en sporre. Avtalsländerna kan även 

framföra sitt missnöje med bristerna i ett annat 

lands kärnavfallshantering. 

Den globala kärnavfallshanteringen följs bland 

annat av OECD-ländernas kärnenergiorganisation 

NEA (Nuclear Energy Agency). NEA:s 

kärnavfallskommitté konstaterade år 1995 att 

slutförvaring i bergrunden eller i någon annan 

geologisk miljö är den lämpligaste bland strategierna 

för kärnavfallshantering. Enligt kommittén tar 

slutförvaringen i berggrunden ”i beaktande rättvisan 

mellan generationerna”. NEA framhåller även en 

stegvis genomföring av slutförvaringen. Stegvis 

genomförd kan metoderna för avfallshanteringen 

modifieras om den vetenskapliga utvecklingen eller 

förändringar i samhället ger anledning till detta. 

Slutförvaringsplaner i olika länder 

I Sverige koncentreras planerna på kärnbränslets 

avfallshantering liksom i Finland på geologisk 

slutförvaring i berggrunden. I Sverige väljs 

slutförvaringsplatsen för använt kärnbränsle 2007- 

2008 och inledningen av slutförvaringen planeras 

till omkring år 2017. 

I Frankrike är planeringen av använt kärnbränsles 

avfallshantering uppdelad i tre olika 


31

Undersökningar av högaktivt avfalls slutförvaring 

URL 

Yucca Mountain 

forskningsområden: upparbetning, direkt slutförvaringen 

skall fortsätta. 

I USA har beslut fattas om direkt slutförvaring 

för använt kärnbränsle. Som slutförvaringsplats har 

en formation av förstenad aska i Yucca Mountain 

i Nevada valts. Undersökningar har redan utförts 

i många år i området. År 1996 borrades en cirka 

åtta kilometer lång tunnel i Yucca Mountain på 

den plats där man har för avsikt att senare bygga 

de egentliga slutförvaringsutrymmena för delstatens 

använda kärnbränsle. Efter lämplighetsutredningar 

och tillståndsförfarande är avsikten att fortsätta 

byggandet så att slutförvaringsverksamheten kan 

inledas år 2010. 

Hanteringen av Storbritanniens använda kärn- 


Bure 

Grimsel 

Underjordiskt forskningslaboratorium 

Kandidatort för slutförvaring 

Källor: STUK, World Nuclear Association 

Äspö 

Oskarshamn 

Östhammar 

Olkiluoto 

Tono Kamaishi 

bränsle bygger på upparbetning. I Sellafield finns en 

upparbetningsanläggning för använt kärnbränsle. 

Inga planer finns i dag för slutförvaring av det 

högaktiva avfall som samlas vid upparbetningen 

i Storbritannien och inga förberedelser för 

slutförvaring har inletts. 

Ryssland har stor erfarenhet av kärnavfallshantering 

men det finns många brister i den 

nuvarande avfallshanteringen. Förberedelserna 

för slutlig förvaring har ännu inte avancerat 

särskilt långt. Rysslands viktigaste lager och 

behandlingsanläggning för använt kärnbränsle 

finns i Majak i Uralområdet. Hit transporterades 

tidigare även använt kärnbränsle från kraftverket i 

Lovisa.

Transport av kärnavfall 

För transporter av farliga ämnen finns speciella 

bestämmelser i vilka ämnena enligt egenskaper 

indelas bl.a. i grupper med explosions-, brand- eller 

strålningsrisk. Transporterna av radioaktiva material 

utgör cirka ett par procent av alla transporter av 

farliga material. Radioaktiva ämnen transporteras 

för användning i sjukhus, inom industrin och för 

forskning samt i samband med kärnkraftverkens 

bränsle- och avfallshantering. 

Radioaktiva ämnen transporteras med alla 

olika transportformer: på landsväg, på järnväg, 

med flyg och med båt. De flesta förpackningarna 

som innehåller radioaktiva ämnen transporteras 

som normalt fraktgods med annat gods. Under 

transporten hålls de radioaktiva förpackningarna 

separerade från passagerar- och personalutrymmen 

och får inte förvaras i utrymmen som obehöriga har 

tillträde till. 

De kärnmaterial som transporteras för 

tillverkning av kärnkraftverksbränsle och färskt 

bränsle är inte så aktiva att hanteringen skulle 

innebära någon väsentlig strålningsrisk. I Finland 

utförs några transporter av färskt bränsle per år. 

Även den största delen av det kärnavfall som 

uppkommer i ett kärnkraftverk är ganska lågaktivt. 

Låg- och medelaktiva avfall som uppkommer vid 

dessa anläggningar transporteras knappast alls på 

allmänna vägar i Finland, eftersom de behandlas och 

slutförvaras på anläggningsområdet. 

Använt bränsle 

De mest radioaktiva materialen finns i transporterna 

av använt bränsle eller högaktivt avfall från ett 

kärnkraftverk. Det använda bränslet förvaras efter 

Bild: Posiva 

uttagningen ur reaktorn vid kärnkraftverket i 

några år innan det transporteras från kraftverket 

till mellanlagring. Under lagringen minskar 

bränslets radioaktivitet betydligt. Många gasformiga 

isotoper hinner förlora nästan all radioaktivitet. 

I Finland förekommer för närvarande inga 

transporter av använt bränsle, utan bränslet väntar 

i anläggningsområdets mellanlager på en inhemsk 

slutförvaring. 

Av transportförpackningarna för högaktivt 

avfall krävs många sådana hållfasthets- och 

materialegenskaper som gör att de tål eventuella 

olyckor. Påkänningarna vid olyckstesterna är valda 

så att de är större än de påkänningar förpackningen 

skulle kunna utsättas för vid en verklig 

transportolycka. Dessutom skall konstruktionen 

kunna leda bort den resteffekt som uppstår i bränslet 

eller avfallet och garantera att kriticitet inte nås, 

samt ge ett tillräckligt strålskydd för gamma- och 

neutronstrålning. 

Använt bränsle transporteras i allmänhet med 

specialkonstruerad utrustning. Av landsvägs- 

och järnvägsmateriel krävs specialkonstruktion 

redan på grund av den stora vikten hos 

transportförpackningen. För sjötransporter finns ett 

tiotal specialutrustade fartyg i världen. 

Använt bränsle har transporterats i stor 

omfattning i världen under årtionden och vad som 

är känt har inga sådana transportolyckor inträffat 

där det transporterade radioaktiva materialet skulle 

ha medfört skadliga hälsoeffekter. Från många 

länder i Europa och från Japan förs använt bränsle 

till Frankrike och Storbritannien för upparbetning, 

där uran och plutonium som är dugligt som råvara 

separeras ur bränslet. Upparbetningsländerna sänder 

tillbaka allt avfall samt det utvunna uranet och 

plutoniumet till avsändarlandet. Från Japan har 

cirka hundra transporter med specialbyggda fartyg 

utförts. I Sverige transporteras allt använt bränsle 

från kärnkraftverken sjövägen till ett gemensamt 

lager vid kärnkraftverket i Oskarshamn. Årligen 

utförs cirka 15 sådana transporter. 

Transportbehållarna för radioaktivt 

material måste uppfylla stränga 

internationella säkerhetsbestämmelser. 


33

Kärnkraftverkens livslängd och rivning 

Världens första kommersiella kärnkraftverk togs i 

drift i slutet av 1950-talet. De äldsta anläggningarna 

har därigenom redan överskridit den teoretiskt 

ställda livslängden på 30-40 år som utgjorde basen 

för konstruktionen. Vid många anläggningar är 

det möjligt att fortsätta driften längre än planerat. 

Anläggningens kondition och uppfyllande av 

säkerhetskraven är en viktigare faktor för driften än 

den beräknade livslängden på konstruktionen. 

Den tekniska livslängden bestäms främst 

av utrustningens åldring, slitage och annan 

försämring av tillgängligheten. Hit hör även 

konstruktionsmaterialens utmattning när de utsätts 

för olika belastningar. Under driften i anläggningen 

sker en uppföljning av alla delar av anläggningen 

som är viktiga för driften och säkerheten genom 

kontroller och tester. Med hjälp av dessa får man 

i sista hand indikationer på när anläggningens 

tekniska livslängd närmar sig sitt slut. 

Livslängden för reaktorns tryckkärl kan vara 

en teknisk faktor som bestämmer en anläggnings 

livstid. Materialegenskapernas försämring på 

grund av neutronstrålningen sätter en gräns för ett 

tryckkärls livslängd. Tryckkärlets stora dimensioner 

och vikt samt den höga strålningsnivån i kärlets 

material och omgivande konstruktioner försvårar 

både rivningen av ett gammalt tryckkärl och 

installationen av ett nytt kärl. 

Erfarenheter av rivningar 

I Finland är målsättningen att livslängden 

för anläggningarna i Lovisa blir 50 år och för 

anläggningarna i Olkiluoto 60 år. Förutsättningarna 

för en lång livslängd är att anläggningarna 

kontrollrumsbyggnad 

kontrollrumsbyggnad 

schakt 

drifttunnel 

hall 


lågaktivt 

avfall 

byggtunnel 

medelaktivt 

avfall 

konstateras vara i ett skick som överensstämmer 

med säkerhetskraven och att driften är ekonomiskt 

lönsam. Preliminära planer har utarbetats för 

rivningen. Planerna kompletteras löpande enligt 

de erfarenheter som kommer från annat håll 

samt utifrån forsknings- och utvecklingsarbete. 

Byggnadernas radioaktiva rivningsavfall slutförvaras 

i de underjordiska bergsutrymmen som finns på 

anläggningsområdet tillsammans med driftavfallet. 

Hittills finns rätt liten erfarenhet av 

kärnkraftverks slutförda rivningar i världen. 

Förutom anläggningens ålder har orsaken till 

rivningen oftast varit att ombyggnaden av en redan 

föråldrad anläggning för att motsvara de hårdare 

säkerhetsbestämmelserna ansetts vara ekonomiskt 

olönsam. De flesta hittills nedlagda anläggningar 

har också varit anläggningstyper som främst byggts 

i provningssyfte. 

Det företag som äger ett kärnkraftverk ansvarar 

för anläggningens rivning. I många länder, bl.a. i 

Finland, måste de medel som behövs för rivningen 

fonderas på förhand. 

Utförande av rivning 

I första skedet av rivningen avlägsnas bränslet, 

radioaktivt avfall och annat ”löst” kraftigt radioaktivt 

material. Anläggningens processystem sluts så att de 

radioaktiva material som finns på inre ytor inte kan 

spridas ut i anläggningsutrymmena. Detta skede 

pågår i allmänhet i några år. Det är fördelaktigt 

med tanke på rivningskostnader och säkerhet att 

bevara anläggningen i detta tillstånd under några 

decennier. Under denna tid hinner radioaktiviteten 

sjunka till en bråkdel av den ursprungliga vilket 

gör det slutliga rivningsarbetet enklare och orsakar 

mindre strålning för rivningspersonalen. 

En anläggnings rivning är även möjlig direkt 

efter driftens nedläggning. De mest radioaktiva 

komponenterna måste i detta fall hanteras med 

fjärrstyrda redskap. Vid en fördröjd rivning är det 

möjligt att i större omfattning tillämpa normala 

tekniska metoder. 

Slutförvaringsutrymme för driftavfall och 

det rivningsavfall som uppkommer senare 

när kraftverkets rivning genomförs, 

Olkiluoto.

Beslut om kärnkraftverk och övervakning av kraftverkets drift 

Enligt kärnenergilagen kräver uppförandet av 

ett kärnkraftverk statsrådets principbeslut om att 

anläggningen överensstämmer med samhällets helhetsintresse. 

Enbart statsrådets positiva principbeslut är 

ändå inte tillräckligt utan frågan behandlas i riksdagen 

som antingen godkänner eller förkastar beslutet. Innan 

principbeslutet träder i kraft får inte den som söker 

tillståndet ingå ekonomiskt betydande upphandlingsavtal 

som avser uppförandet av anläggningen. 

Principbeslutet kräver utredningar om kraftverket, 

dess miljöeffekter och säkerhet från 

den tillståndssökande samt olika instansers 

bedömning om utredningarnas tillräcklighet. 

Strålsäkerhetscentralen (STUK) ger en preliminär 

säkerhetsbedömning av anläggningen. Olika parter 

Kuva: Valtioneuvosto såsom miljöministeriet samt kommunfullmäktige 

i den planerade placeringskommunen samt grannkommunerna 

ger sina utlåtanden om projektet. 

Dessutom har kommuninvånarna möjlighet 

att framföra sina åsikter skriftligt och muntligt. 

Ett positivt principbeslut är en förutsättning för 

ett byggnadstillstånd. Detta beviljas av statsrådet. 

För byggnadstillståndet krävs en s.k. preliminär 

säkerhetsspecifikation för anläggningen. Detta är 

ett omfattande tekniskt dokument. Dokumentet 

innehåller detaljerad information om anläggningens 

omgivning, konstruktion och beteende både vid 

normal funktion och i tänkbara störningslägen. 

Statsrådet beviljar kärnkraftverket drifttillstånd 

när hela kärnkraftverket är färdigt för drifttagning. 

Drifttillståndet förutsätter att byggnadstillståndets 

bestämmelser har följts vid uppförandet, att Strålsäkerhetscentralen 

har fastställt att anläggningen 

uppfyller ställda säkerhetskrav, att kärnavfallshanteringens 

arrangemang och finansiering 

Bild: STUK 

Bild:Statsråde 

Statsrådet beviljar byggnads- och drifttillstånd 

för ett kärnkraftverk. Förutsättningarna för att 

få tillstånden är ett principbeslut som fastställts 

av riksdagen. 

är tillräckliga och att anläggningens driftspersonal 

har ändamålsenlig kompetens och utbildning. 

Myndigheter och övervakning 

Strålsäkerhetscentralen är den tekniska kontrollmyndighet 

som övervakar kärnkraftverkens uppförande 

och drift. En samling anvisningar som 

Strålsäkerhetscentralen utarbetar och upprätthåller 

bestämmer de tekniska säkerhetskrav som 

ett kärnkraftverk i Finland måste uppfylla. Strålsäkerhetscentralens 

tillsynsförfarande när ett kärnkraftverk 

byggs omfattar förhandsgranskning av 

utrustning och konstruktioners planer samt övervakning 

av tillverkning och drifttagning. 

Under driften utför Strålsäkerhetscentralen 

regelbundna kontroller av anläggningens drift-, 

underhålls- och övervakningsfunktioner. Dessutom 

lämnar verksamhetsidkaren regelbundet rapporter om 

anläggningens beteende till Strålsäkerhescentralen. 

Dygnsrapporten innehåller information om 

anläggningens driftshändelser under föregående 

dygn. Produktionsinformationen och olika systems 

övervakningsresultat, liksom personalens stråldoser, 

rapporteras per månad. Utsläpp av radioaktiva 

material rapporteras kvartalsvis. Speciella 

situationer och driftstörningar rapporteras per fall. 

I Finland övervakar Strålsäkerhetscentralen 

bl.a. livsmedlens halter av radioaktivitet. 

Kuva: STUK 


35

Övervakning av kärnämnen 

Enligt kärnenergilagen krävs tillstånd beviljat av 

handels- och industriministeriet för import, innehav 

och användning av kärnbränsle. Strålsäkerhetscentralen 

övervakar tillverkning, transport, förvaring, 

hantering och användning av kärnbränsle. 

Inom ramen för det icke-spridningsavtal som 

trädde i kraft i mars 1970 övervakas kärnbränslen 

även av det internationella atomenergiorganet, 

IAEA. Övervakningens syfte är att fastställa att 

kärnämnen endast används för fredliga ändamål. 

När Finland blev medlem i EU år 1995 överfördes 

de praktiska övervakningsåtgärderna till Euratom. 

Enligt det övervakningsavtal som träffades 

En bomb av bränslet? 

Med en kärnexplosion avses en explosion som 

åstadkoms genom en okontrollerad klyvnings- 

(fission) eller sammansmältningsreaktion (fusion). 

Vid både fission och fusion uppstår så mycket 

energi att en rätt liten mängd material räcker för en 

explosion. Vid en fissionsexplosion behövs klyvbart 

material, uran eller plutonium. Anrikning av uran 

som kommer från naturen för bombtillämpning är 

dock en mycket krävande process och den teknologi 

som behövs för detta finns inte på många platser. 

I ett kärnkraftverks reaktor finns i allmänhet 

bränsle för 3-5 år och bränslets anrikningsgrad 

är cirka 3-5 %. Största delen av det plutonium- 

Bild: SKB 


med IAEA har atomenergiorganets inspektörer 

tillträde till alla de platser där kärnmaterial som 

övervakas finns. Genom regelbundna inspektioner 

kontrollerar organets representanter det övervakade 

materialets placering, mängd och sammansättning. 

Med hjälp av ett bokföringssystem för kärnämnen 

följer organet de kvantiteter kärnmaterial som 

mottas i, importeras till och skickas från Finland. 

Tillståndet för innehav av kärnbränsle kräver 

bevakning för att hindra obehöriga att komma 

åt kärnmaterial. De fysiska skydden måste fylla 

myndigheternas krav och skyddens funktion 

kontrolleras regelbundet. 

239 som uppkommer i reaktorn ändras genom 

neutronbestrålning till tyngre plutoniumisotoper. 

En sådan blandning sammansatt av olika 

isotoper lämpar sig dåligt, om alls, som råvara för 

kärnsprängämnen. Vid tillverkningen av plutonium 

för militära ändamål hålls bränslet i reaktorn i endast 

några veckor för att inte tyngre plutoniumisotoper 

skall hinna uppkomma. Vapenplutonium måste 

vara minst 80-90 procentigt plutonium-239. 

Olämpligheten för ändamålet lockar knappast 

till anskaffning av använt kärnkraftverksbränsle 

för vapenändamål. Dessutom skulle omvandlingen 

av använt kärnbränsle till sprängämne i 

praktiken utgöra en övermäktig operation för en 

enskild människa eller en liten terroristgrupp. 

Utsmugglingen av använt bränsle från ett 

kärnkraftverk är redan i sig en omöjlig uppgift. 

Den starka radioaktiviteten kräver stora och tunga 

specialanordningar för transporten och hanteringen 

av det använda bränslet. 

Att separera plutonium från uran och att göra 

ett sprängämne av det svårhanterade plutoniet är 

också tekniskt krävande moment som förutsätter 

ändamålsenliga produktionsanläggningar för att 

lyckas. 

Anrikning av uran för bombtillämpning är en 

mycket krävande process och den teknologi som 

behövs för detta finns inte på många platser.

Beredskap för en nukleär olycka 

Ett kärnkraftverks flerfaldiga tekniska fysiska 

skydd kompletteras med en beredskap för skydds- 

och evakueringsåtgärder av befolkningen i den 

högst osannolika situationen att en betydande 

mängd radioaktivt material skulle komma ut i 

omgivningen. 

Ett kärnkraftverks omgivning indelas i 

Finland i två beredskapsområden som används 

för utarbetandet av räddningstjänstplaner. Det 

inre beredskapsområdet sträcker sig 20 kilometer 

från ett kraftverk och det yttre området 100 

kilometer. I det inre området finns en beredskap för 

strålningsmätning, snabb alarmering till befolkning 

och utdelning av jodtabletter samt en uppmaning 

till befolkningen att ta skydd inomhus. Inom 

detta område förbereds också genomförandet av 

en evakuering av befolkningen vid behov. Inom 

det yttre beredskapsområdet sker en förberedelse 

för strålningsmätning samt för att uppmana 

befolkningen vid behov att ta skydd inomhus. 

I Finland hör ledningen av räddningsfunktionen 

vid en reaktorolycka till räddningsmyndigheterna. 

Dessutom är det räddningsmyndighetens uppgift 

att utföra strålningsmätning och att svara för 

befolkningens alarmering samt uppmaning om 

att ta skydd inomhus. Om läget kräver detta 

verkställer räddningsmyndigheten en evakuering 

av befolkningen. Polismyndighetens uppgift 

är att isolera riskområdet och hindra obehörig 

trafik till området samt utföra övrig trafikledning. 

Polispatruller deltar även i allmänhetens 

alarmering. 

Hälsovårdsmyndigheterna sköter vid behov 

om att första hjälpen och akutvård arrangeras 

samt senare övervakningen av hälsoförhållandena, 

bl.a. eventuella begränsningar i användningen 

av livsmedel och dricksvatten. De sociala 

myndigheternas uppgift är att sköta om 

befolkningens omsorg vid en eventuell evakuering. 

Under tiden för en olycka fungerar 

ledningsgruppen inom Strålsäkerhetscentralen som 

ett expertorgan som bl.a. ger rekommendationer 

till räddningstjänstorganisationen angående 

åtgärder för att skydda befolkningen. Vid en olycka 

lämnar Strålsäkerhetscentralen de meddelanden 

till myndigheterna i andra länder som krävs enligt 

internationella avtal. 

Räddningstjänstfunktionens chef sköter vid en 

olycka informationen till massmedia på lokal nivå. 

Han har till sin hjälp en informationsgrupp som 

även består av en representant med sakkunskaper 

om kraftverket. Strålsäkerhetscentralen sköter den 

rikstäckande informationen och kontakterna med 

centralförvaltningens myndigheter. 

Av ett kärnkraftverks användare krävs en 

intern haveriberedskapsplan för hur man bör 

agera vid en olycka. En viktig uppgift i denna är 

att vid en olycka informera myndigheterna och 

alarmera befolkningen i anläggningens omgivning. 

Anläggningens användare skall ha beredskap för en 

snabb och tillräckligt noggrann bedömning av hur 

allvarligt ett läge som utgör en fara för omgivningen 

är, och lämna åtgärdsrekommendationer till 

räddningstjänstorganisationen i olyckslägets 

inledningsskede. 


37

INES-skalan 

Den säkerhetsmässiga betydelsen av olyckor och 

incidenter i kärnkraftverk beskrivs med den internationella 

INES-skalan (International Nuclear Event Scale). På 

detta sätt kan befolkningen informeras om händelsers 

och olyckors betydelse för kärn- och strålsäkerheten i 

olika länder och vid olika anläggningar. Skalan kan 

också användas för klassificering av händelser vid andra 

kärntekniska anläggningar såsom kärnavfallslager, 

upparbetningsanläggningar och forskningsreaktorer samt 

kärnavfallstransporter. Med de lägre klasserna 1-3 beskrivs 

händelser som försämrar anläggningssäkerheten och med 

klasserna 4-7 olyckor som kan leda till sådana utsläpp i 

omgivningen som resulterar i att olika strålskyddsåtgärder 

kan vara nödvändiga. 

Allvarsgradskalan har utarbetats i ett samarbete 

mellan Internationella atomenergiorganet IAEA 

Avvikande händelser vid anläggningar i Finland 

under åren angivna enligt den internationella INES-skalan 

År 

1977 

1978 

1979 

1980 

1981 

1982 

1983 

1984 

1985 

1986 

1987 

1988 

1989 

1990 

1991 

1992 

1993 

1994 

1995 

1996 

1997 

1998 

1999 

2000 

2001 

2002 

2003 

Källa: STUK 


Allvarsgrad 

1 

(avvikande) 

1 

7 

2 

4 

8 

1 

2 

5 

3 

9 

2 

2 

4 

3 

2 

2 

3 

4 

5 

0 

4 

3 

5 

1 

1 

2 

7 

2 

(betydande) 

0 

0 

0 

0 

1 

0 

0 

0 

1 

0 

1 

1 

1 

0 

1 

0 

1 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

(International Atomic Energy Agency) och 

Organisationen för ekonomiskt samarbete och 

utveckling OECD. I konstruktionen av skalan har 

även andra experter från många olika länder deltagit. 

Klassificeringen av den säkerhetsmässiga betydelsen sker 

omedelbart efter en händelse och betydande händelser 

rapporteras till IAEA. Klassificeringen av händelser vid 

anläggningarna i Finland beslutas av STUK. Skalan 

används redan i 60 länder. Den allvarligaste olyckan, 

som tillhör klass 7, inträffade vid kärnkraftverket i 

Tjernobyl år 1986. Händelserna vid kärnkraftverk i 

Finland har tillhört klass 1-2. En händelse klassificeras 

under tre om ingen direkt hälsorisk finns för de anställda 

och om de radioaktiva utsläppen i omgivningen runt 

anläggningen inte överstiger de utsläppsgränser som 

myndigheterna har fastställt. 

3 

(allvarlig) 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

4-7 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

- 

-

Exempel på olyckor som inträffat 

Vid elproducerande kärnkraftverk har två sådana 

olyckor inträffat som frigjort exceptionella mängder 

med radioaktivt material i omgivningen. Den 

ena är kärnkraftverksolyckan i Harrisburg som 

inträffade i USA år 1979, där en mindre mängd 

radioaktivitet släpptes ut i omgivningen. Den 

andra kraftverksolyckan inträffade i Tjernobyl i 

Sovjetunionen år 1986. I Tjernobyl avled i samband 

med olyckan 31 personer som ingick i anläggningens 

personal och deltog i släckningen av den brand som 

uppstod vid olyckan. Stora mängder radioaktivitet 

spreds i omgivningen. Olyckan i Tjernobyl tillhör 

högsta klassen på INES-skalan. 

I det följande beskrivs kortfattat de viktigaste 

olyckorna eller tillbuden som inträffat vid 

reaktoranläggningar under de senaste 30 åren. Många 

av dessa är små och skadorna har varit begränsade. 

Alla anläggningar har inte varit anläggningar 

för energiproduktion utan i gruppen ingår även 

forsknings- och prototypreaktorer. Händelserna 

skulle ha kunnat utvecklas till allvarligare om inte 

anläggningens säkerhetsutrustning eller personalens 

åtgärder hade avbrutit förloppet. 

Olyckan som inträffade vid kärnkraftverket i 

Harrisburg (Three Mile Island) 28.3.1979 fick sitt 

upphov i ett ventilfel som hade haft obetydlig effekt 

om personalen vidtagit korrekta årgärder. Personalen 

kunde dock inte helt tolka händelseförloppet och 

agerade därför på felaktigt sätt. Den felaktiga 

ventilen fastnade i öppet läge, reaktorn torkade 

och överhettades vilket medförde en partiell 

härdsmälta. Vid olyckan strömmade en stor 

mängd radioaktivitet ut i reaktorinneslutningen, 

men utsläppen i omgivningen var små. Bränslet 

har avlägsnats från reaktorn och transporterats till 

slutförvaring. Anläggningen står under övervakning 

och väntar på rivning. Utifrån de inre effekterna 

tillhör olyckan klass 5 på INES-skalan. 

Den 10 oktober 1957 utbröt en brand i den 

luftkylda grafitreaktorn i Windscale (nuvarande 

Sellafield) i England. Branden började när personalen 

ökade reaktortemperaturen för mycket på grund av 

instrumenteringens felaktiga mätvärden. Branden 

släktes genom att vatten pumpades in i reaktorn. 

Till följd av olyckan spreds radioaktivt material i 

omgivningen. På grund av nedfallet av radioaktivt 

jod begränsades användningen av mjölk som 

producerats inom ett 500 kvadratkilometer stort 

område. På grund av miljöeffekterna tillhör olyckan 

klass 5 på INES-skalan. 

Den 3 januari 1962 inträffade en olycka vid 

den militära provreaktorn SL-1 i USA. Vid olyckan 

dog tre personer. De utförde installationsarbeten 

i reaktorn och drog av ouppmärksamhet ut 

reaktorns styrstavar. Prototypreaktorn saknade 

fungerande säkerhetssystem för detta. Den snabba 

effektutlösningen bröt sönder reaktorns inre delar. 

Trots att största delen av stoftet blev kvar i de inre 

utrymmena spreds radioaktivitet i omgivningen 

eftersom reaktorn saknade reaktorinneslutning och 

fanns i en normal industrihall. 

Den 5 oktober 1966 orsakade en lös metalldel 

att kylmedelsströmmen till två bränslestavknippen 

blockerades och bränslestavknippenas smälte vid 

kärnkraftverket Enrico Fermi i USA. Reaktorn var 

en natriumkyld snabb reaktor. Inga personskador 

eller radioaktiva utsläpp inträffade. 

Den 5 mars 1975 utbröt en brand i 

kärnkraftverket Browns Ferry i USA. Branden 

förstörde el- och instrumentkablar och startade 

på grund av ett ljus som användes för att 

undersöka luftläckage i kabelgenomföringar. Det 

polyuretanskum som användes som tätningsmedel 

i kabelgenomföringarna antändes av ljuslågan. 

Reaktorn stoppades på normalt sätt i brandens 

inledningsskede. Utbytet av de brandskadade 

kablarna orsakade ett driftavbrott på ett år. Inga 

radioaktiva utsläpp eller personskador uppstod. 

Den 23 september 1983 inträffade en 

kriticitetsolycka i den argentinska forskningsreaktorn 

RA-II som ledde till en persons död på 

grund av strålning. Reaktorn höll på att laddas 

med bränsle och mot säkerhetsanvisningarna 

utfördes detta utan kontroll av att styrstavarna var 

på plats. Eftersom styrstavarna saknades uppstod 

en snabb effektutlösning som det automatiska 

säkerhetssystemet bröt. Ingen radioaktivitet 

spreds i omgivningen. Utifrån de inre effekterna 

i anläggningen klassades olyckan som klass 4 på 

INES-skalan. 

Tjernobyl 

Grundorsaken till den olycka som inträffade under 

efternatten den 26 april 1986 i aggregat 4 vid 

kraftverket i Tjernobyl var de instabila egenskaper 

som styr RBMK-reaktortypens beteende vid låga 

effektnivåer: reaktorns effekt har en tendens att stiga 

när kylvattnets ånghalt ökar. Effekten å sin sida ökar 

ånghalten och en självaccelererande effektökning 

uppstår. Vid den aktuella tidpunkten utfördes 

ett prov vid anläggningen som ledde till detta 

förhållande. Driftpersonal hade dessutom i strid 


39

med säkerhetsbestämmelserna kopplat från de flesta 

av reaktorns säkerhetsutrustningar. Den kraftiga 

värmeutvecklingen ledde till att bränslet bröts 

sönder och att reaktorns tryck ökade explosivt. 

Ångtrycket bröt sönder skyddsgasmanteln 

runt reaktorhärden. Delar ur den öppna 

reaktorn kastades ut i omgivningen och förstörde 

reaktorbyggnadens övre del. Samtidigt uppstod 

ett flertal bränder. Bränderna i anläggningens olika 

delar kunde släckas inom drygt tre timmar. Därefter 

pågick grafitbranden i själva reaktorn ännu i cirka en 

vecka under vilken betydande mängder radioaktivt 

bränsle och grafit spreds i omgivningen. Elden 

kvävdes slutligen genom att man med helikopter 

fällde 5000 ton bor, bly, lera och sand över resterna 

av härden. 

Vid olyckan dog 31 människor. Alla 

tillhörde den räddningspersonal som arbetade på 

anläggningsområdet vid tidpunkten för olyckan. 

Förutom dödsfallen insjuknade 134 av de personer 

som tillhörde anläggningsområdets personal i 

strålsjuka. Ingen av de boende i omgivningen 

insjuknade på grund av direkta effekter av strålning, 

men cirka 116 000 personer måste evakueras 

från ett område inom 30 kilometers radie från 

anläggningen. Bosättning och obehörig vistelse 

inom skyddsområdet är fortfarande förbjudet trots 

att en del av invånarna har återvänt till sina tidigare 

bostadsområden. 

Objekt för uppföljningsundersökningar av 

sena effekter av den strålning som uppkom vid 

olyckan är cirka 1 150 000 personer inom före detta 

sovjetiskt område. Exakta siffror på de hälsoeffekter 

som olyckan ledde till är omöjliga att ge eftersom 

hälsostatistiken för de människor som bodde 

inom området före olyckan var ytterst bristfällig. 

Tillsvidare har endast en betydlig ökning av antalet 

fall av sköldkörtelcancer hos barn kunnat fastställas 

inom det förorenade området. Sjukdomen leder 

i allmänhet inte till döden om den behandlas 

korrekt. Konstaterade fall av sköldkörtelcancer hos 

barn uppgick till drygt 1000 vid utgången av 2001. 

Av dessa har under 20 avlidit. Förutom fallen av 

sköldkörtelcancer och omfattande psykosomatiska 

och psykosociala konsekvenser har inte samband 

med övriga hälsoeffekter vetenskapligt kunnat 

påvisas. Ingen förändring har till exempel inträffat i 

antalet fall av leukemi hos barn under tio år. 

På längre sikt kommer säkert en del cancerfall 

att inträffa som en följd av olyckan. Kalkylmässigt 

kan totalantalet av hela jordens befolkning till 


och med uppgå till 30 000 under cirka 80 år. 

Av det totala antalet uppskattas 40 % (12 000) 

inträffa inom det tidigare sovjetiska området, där 

befolkningsmängden uppgick till 280 miljoner 

år 1986. Bland dessa människor dör cirka 60 

miljoner i cancer orsakade av annat under samma 

tid, vilket betyder att det tillskott som nedfallet från 

Tjernobyl orsakar endast är ett kalkylmässigt antal. 

Ett statistiskt relevant tillskott kan inte förväntas. 

Den förstörda reaktorbyggnaden för Tjernobyls 

4 aggregat är innesluten i en massiv bunker av 

armerad betong, “sarkofag”, som blev färdig i 

november 1986. Reaktorresterna kyls med luft 

som blåses in genom kanaler under byggnaden 

och kommer ut genom filter upptill. Trots att 

sarkofagen planerades för en livslängd på 30 år har 

sprickor redan konstaterats i konstruktionen. Efter 

olyckan stoppades byggandet av halvfärdiga enheter 

och alla enheter i drift stoppades slutgiltigt före 

utgången av år 2000. 

Som en följd av olyckan utfördes ändringar 

som förbättrar säkerheten på de kärnkraftverk av 

RBMK-typ som var i drift och nya anläggningar 

av RBMK-typ har inte byggts. Utbildningen av 

anläggningens operatörer ökades. Trots att en 

motsvarande olycka inte är möjlig i reaktorer av 

västerländsk typ har arbetet på kärnkraftverkens 

säkerhet ökats även i väster efter olyckan. 

Den reaktor som 

förstördes vid olyckan i Tjernobyl 

är innesluten i en massiv betongbunker. 

Bild: Vadim Mouchkin/IAEA

Energins och strålningens enheter och begrepp 

Enheter 

Megawatt (MW) 

är en enhet för effekt. 1 MW = 1 000 kW = 1 000 000 W. 

Becquerel (Bq) 

visar antalet sönderfall per tidsenhet i ett radioaktivt 

ämnes atomkärna. 1 Bq motsvarar ett sönderfall per 

sekund. 

Gray (Gy) 

anger absorberad (uppsugen) energi i ett ämne. 

1 Gy motsvarar en energiupptagning på en joule (J) 

per kilogram av ett ämne, dvs. 1 Gy = 1 J/kg. 

Sievert (Sv) 

eller dosekvivalent anger samma som Gray men 

beaktar strålningens biologiska effekter med en 

faktor som beror på strålningens slag. Oftast 

används en tusendels sievert mSv (millisievert) eller 

en miljondels sievert (µSv mikrosievert). Ett visst 

antal människors kollektiva stråldos beskrivs med 

enheten manSv. Dosrat eller stråldos per tidsenhet 

(t.ex. mSv/h) anger hur stor stråldos en människa 

får under en viss tid. 

Begrepp 

Aktivitet 

En storhet som anger antalet sönderfall i ett 

radioaktivt material under en viss tid. Enheten för 

aktivitet är becquerel (Bq). 

Alfastrålning 

Alfapartikel (heliumkärna: 2 protoner och 2 

neutroner) som slungas ut ur en radioaktivt sönderfallande 

atomkärna. 

Anrikning 

En behandlingsprocess, där halten av isotopen uran- 

235 ökas så att den blir större än i naturligt uran. I 

bränslet för kraftverksreaktorer är halten uran-235 i 

allmänhet 2-5 %. 

Bakgrundsstrålning 

En gemensam benämning på strålning som kommer 

från naturens strålningskällor. Bakgrundstrålningens 

källor är markgrundens radioaktiva ämnen såsom 

radon, strålning som kommer från rymden och 

radioaktiva ämnen i den egna kroppen. 

Betastrålning 

Utstrålning av partiklar med negativ laddning ur en 

radioaktivt sönderfallande atomkärna. 

Bridreaktor 

En reaktortyp som vid drift framställer mer klyvbart 

bränsle än reaktorn under samma tid förbrukar. 

Bränsleelement 

Ett knippe som bildas av bränslestavar. I en 

tryckvattenreaktor innehåller ett bränslestavknippe 

17x17 stavar och i en kokvattenreaktor 10x10 

stavar. Stavarna i ett knippe är placerade något 

från varandra så att kylvatten kan strömma mellan 

stavarna. 

Bränslestav 

Ett tunt metallrör som är slutet i ändarna och som 

innehåller bränslekutsar. Rörets diameter är cirka 

10 mm. Bränslet i röret är i allmänhet i form av 

tabletter som pressats av uranoxid. 

Cesium 

Ett grundämne med den kemiska beteckningen Cs. 

Den viktigaste isotopen av cesium som uppstår i en 

reaktor är cesium-137 med en halveringstid på 30 

år. 

Dekontaminering 

Att avlägsna radioaktiva ämnen som fastnat på ett 

föremål eller material. 

Fossilt bränsle 

Organiska ämnen som under miljontals år i 

markgrunden har omvandlats till bränsle; kol, olja 

och naturgas. 

Gammastrålning 

Strålning i form av en elektromagnetisk vågrörelse 

som har en kortare våglängd än röntgenstrålningen. 

Halveringstid 

Den tid som åtgår för att ett materials aktivitet 

skall minska till hälften av den ursprungliga. 

Halveringstiden för radionuklider varierar från en 

bråkdel av en sekund till miljarder år. Biologisk 

halveringstid innebär att hälften av det ämne som 

finns i ett organ eller en organism avlägsnas. Den 

biologiska halveringstiden är inte konstant utan 

varierar beroende på organism och beror även på 

bl.a. det aktuella materialets kemiska form. 


41

Isotop 

Atomer som tillhör samma grundämne men som 

skiljer sig från varandra genom antalet neutroner 

i atomens kärna. Nästan alla grundämnen förekommer 

i naturen som flera olika isotoper. 

Klyvnings- eller fissionsprodukter 

Medeltunga atomkärnor som uppstår vid klyvningen 

av atomkärnor, dvs. fission. De flesta är radioaktiva. 

Kontaminering 

Ett föremåls nedsmutsning av radioaktiva material 

som fastnar på föremålets yta eller ett ämnes (t.ex. 

vatten) nedsmutsning av radioaktiva föroreningar. 

Kriticitet 

Ett geometriskt tillstånd som bildas av kärnbränslet 

där en självunderhållande kedjereaktion är möjlig. 

En kritisk reaktors effekt är konstant. 

Miljökonsekvensbedömning (MKB) 

Ett förfarande som krävs för alla betydande projekt 

som eventuellt har effekter på miljön. MKBförfarandets 

syfte är att ta hänsyn till miljöfrågor och 

samhällsaspekter redan i planeringsfasen tillsammans 

med de ekonomiska och tekniska synpunkterna, 

samt att förbättra informationen om projektet och 

ge medborgarna möjligheter att påverka. 

Natururan 

Uran med sådan isotopblandning som förekommer 

i naturen. Natururan består av 99,27 % av isotopen 

238, 0,72 % av isotopen 235 och under 0,01 % av 

isotopen 234. 

Neutron 

En elektriskt neutral beståndsdel i en atomkärna. En 

atomkärna består av neutroner och protoner. 

Nukleär kedjereaktion 

Ett händelseförlopp bestående av en serie upprepade 

fissioner som de vid fissionen bildade neutronerna 

underhåller när de träffar nya urankärnor. 

Plutonium 

Ett grundämne med den kemiska beteckningen 

Pu. Plutoniets isotop Pu-239 bildas i en reaktor av 

uran-238 under påverkan av neutronstrålning. Även 

plutonium-239 är lämpligt som reaktorbränsle. 

Halveringstiden för plutonium-239 är 24 300 år. 


Radioaktivitet 

Atomkärnans spontana sönderfall till en annan 

kärna. Vid radioaktivt sönderfall frigörs alltid energi 

i form av strålning. 

Resteffekt 

Den värmeutveckling i kärnbränslet som 

fissionsprodukternas strålningsenergi ger upphov till 

efter att reaktorn har stängts av. 

Strontium 

Ett grundämne med den kemiska beteckningen Sr. 

Den viktigaste isotopen av strontium som uppstår 

som fissionsprodukt är Sr-90 med en halveringstid 

på 28 år. 

Styrstav 

En stav av ett material som fångar upp, dvs. 

absorberar, neutroner och som används för att 

reglera mängden neutroner i reaktorkärnan och 

därigenom reaktorns effekt. I kraftverksreaktorer 

finns tiotals styrstavar. 

Tritium 

Vätets tyngsta isotop som är svagt radioaktiv. 

Tungt vatten 

I molekylerna i tungt vatten finns en syreatom och 

två atomer av tungt väte, dvs. deuterium. Ungefär 

var sextusende vattenmolekyl i naturen är en 

molekyl av tungt väte. 

Upparbetning 

Kemisk behandling genom vilken uran och 

plutonium separeras i ett använt kärnbränsle. De 

återstående klyvningsprodukterna behandlas och 

slutförvaras som högaktivt avfall. 

Utnyttjandegrad 

Utnyttjandegraden är den energi som ett kraftverk 

producerar under ett år i procent av den energi som 

kraftverket skulle ha producerat vid oavbruten drift 

med full effekt under hela året 

Verkningsgrad 

Den elenergi ett kraftverk producerar i förhållande 

till energin i det förbrukade bränslet.

Övriga publikationer 

Hyvä tietää 

ydinvoimasta 


uraanista 


ydinjätteestä 


säteilystä 

Energia-alan Keskusliitto ry 

Energibranschens Centralförbund rf 

Finnish Energy Industries Federation 

Södra kajen 10, PB 21, FI-00131 Helsingfors 

Tel. (09) 686 161, fax (09) 6861 630 

www.finergy.fi, e-mail: info@finergy.fi

Bra att veta om kärnkraft

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?