Datorstödd inlärning av grammatik och språkteori - Stp

Stockholms Universitet 1996
Institutionen för Lingvistik
Implementering av partikelverb
för projektet
‘Datorstödd inlärning av grammatik och språkteori’
Beáta Megyesi
Påbyggnadskurs i datorlingvistik
C-uppsats, 10 poäng
Handledare: Gunnel Källgren och Björn Rauch
i

Abstract
The purpose of this study is to expand an already existing, but not
complete, grammar to handle Swedish Verb-Particle combinations. The
term Swedish Verb-Particle is used to refer to verb phrases consisting of
a simple verb followed by a verbal particle, as in slå upp (telefonnumret)
‘look up (the phone number)’. The syntax of such verb phrases and the
position of verbal particles in a main clause is described and their
dependency structure is examined on the basis of an empirically based
investigation. The main idea is to consider verbal particles as functions,
rather than as parts of speech. I argue that, in syntactic dependency, the
particle is dependent on the verb, unlike in semantic dependency where
the particle is analyzed as a part of the verb to which it is attached.
Theoretical and practical problems involved in implementing verbparticle
combinations into a Swedish grammar model is discussed. The
model used is based on Object-Oriented Programming, dependency
grammar and unification, and is explained in some detail. This Swedish
grammar model is part of the project "Computer-aided learning of
grammar and language theory" at the University of Stockholm and is
intended as an instrument for learning and understanding grammar and
linguistic theory.
ii

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 INLEDNING. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1
1.1 PROJEKTBESKRIVNING........................................................................................... 1
1.2 UPPSATSBESKRIVNING........................................................................................... 1
2 GRAMMATIKMODELLEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3
2.1 OBJEKTORIENTERING............................................................................................. 3
2.1.1 Centrala begrepp ............................................................................................ 3
2.1.2 Ett exempel................................................................................................... 4
2.2 DEPENDENSGRAMMATIK OCH VALENSTEORI ............................................................. 5
2.2.1 Dependensgrammatik ...................................................................................... 6
2.2.2 Valensteori.................................................................................................... 8
2.3 UNIFIERING.......................................................................................................... 9
2.4 BESKRIVNING AV GRAMMATIKMODELLEN................................................................10
2.4.1 Särdragsmatriser............................................................................................10
2.4.2 Strukturer ....................................................................................................11
2.4.3 Dependenter..................................................................................................15
3 PARTIKELVERB. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16
3.1 KATEGORISERING AV PARTIKELVERB......................................................................16
3.2 PARTIKELVERBS SEMANTIK...................................................................................16
3.3 VERBPARTIKLAR..................................................................................................17
3.3.1 Partiklar som kategori eller som funktion?.........................................................19
3.4 PARTIKELNS POSITION ..........................................................................................20
3.5 DETEKTERING AV LÖST SAMMANSATTA PARTIKELVERB.............................................23
3.6 PARTIKELVERB OCH REFLEXIVA PRONOMINA...........................................................25
3.7 TRANSITIVITET ....................................................................................................26
3.8 PARTIKELVERBS DEPENDENSSTRUKTUR ..................................................................26
4 PROGRAMBESKRIVNING. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30
4.1 PROGRAMMET.....................................................................................................30
4.1.1 Lexikon.......................................................................................................30
4.1.2 Verb ...........................................................................................................32
4.1.3 Prepositioner................................................................................................35
4.1.4 Adverb ........................................................................................................36
4.2 EN ANNAN TÄNKBAR LÖSNING................................................................................37
5 UTVÄRDERING OCH FORTSATT ARBETE . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38
BIBLIOGRAFI . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40
APPENDIX 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42
APPENDIX 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44
APPENDIX 3A. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45
APPENDIX 3B. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52
iii

1 Inledning
1.1 Projektbeskrivning
Denna uppsats ingår i projektet 'Datorstödd inlärning av grammatik och
språkteori' 1 som är under utveckling vid institutionen för lingvistik vid
Stockholms Universitet.
Syftet med projektet är att skapa ett datorstött verktyg för inlärning av
grammatik och språkteori. Verktyget är i första hand avsett att användas
av studenter i lingvistik men lämpar sig även för studenter vid olika
språkinstitutioner. Programmet är tänkt som en hjälp för att förstå
teoretiska frågor kring språk (Rauch, 1995b).
Verktyget är språkoberoende såtillvida att det skall kunna appliceras på
ett godtyckligt språk under förutsättning att det definieras en grammatik
samt ett lexikon för språket i fråga. Verktyget är även oberoende av
grammatikmodellen förutsatt att det utvecklas en mjukvara som är
kompatibel med verktyget (Rauch, 1995b).
Verktyget bygger på en grammatikformalism som är baserad på
objektorientering, unifiering och dependensgrammatik. Formalismen
beskriver de syntaktiska och semantiska relationerna mellan orden.
Under uppsatsarbetet har projektet varit under utveckling och för att
testa formalismen har det dels tagits fram en exempelgrammatik för
svenska språket, vilken jag i fortsättningen kommer att kalla för
grammatikmodellen, dels en editor för att underlätta användandet av
grammatikmodellen. I byggandet av den svenska grammatiken har jag
varit verksam.
1.2 Uppsatsbeskrivning
Uppsatsens syfte är att komplettera den redan befintliga men ej
fullständiga grammatikmodellen med partikelverb, närmare bestämt att
analysera partikelverbs syntax genom att exempelvis jämföra ordföljden
hos partikelverb och hos simplexverb (motsvarande verb utan partikel),
att undersöka partikelverbens dependensstruktur och sist men inte minst
att implementera partikelverb i grammatikmodellen. Målet är att
exemplifiera hur grammatikmodellen används genom att hitta ett av de
olika sätt på vilket partikelverb kan implementeras i denna modell.
Uppsatsen struktureras efter de stora områdena som jag ovan beskrivit.
Kapitel 2 ger en omfattande beskrivning av grammatikmodellen. Där
ingår en kortfattad introduktion till objektorientering,
1 För projektet ansvarar prof. Benny Brodda och projektanställd är Björn Rauch som även är en av mina
handledare.
1

dependensgrammatik och unifiering. I kapitel 3 ges en generell
beskrivning av partikelverb där bl.a. partikelverbs position och
dependensstruktur behandlas. Kapitel 4 innehåller kompletteringen av
grammatikmodellen och i kapitel 5 ges en utvärdering samt förslag på
fortsatt arbete.
2

2 Grammatikmodellen
I det här kapitlet kommer jag att ge en beskrivning av
grammatikmodellen och dess byggstenar: objektorientering,
dependensgrammatik och unifiering. Låt mig först presentera
grammatikmodellens byggstenar, sedan grammatikmodellen.
2.1 Objektorientering
Objektorienterad programmering är en metodik för
datorprogrammering och systemutveckling där ett program betraktas som
en modell av en verklig eller imaginär fysisk värld av objekt.
Objektorientering har fått stor användning för grafiska arbetsstationer
och persondatorer där det är naturligt att beskriva det som syns på
skärmen som objekt. Simula, som publicerades 1973 och som fick stor
spridning inom Norden, var det första programspråk som rymde
objektorienterade begrepp. Termen objektorientering kom dock först
kring 1980 med programspråket Smalltalk. Sedan dess har
objektorienterade programspråk ökat i popularitet och antal (NE, 1994).
Exempel på moderna objektorienterade programspråk är C++ och
Prolog++ i vilka grammatikmodellen är skriven.
2.1.1 Centrala begrepp
Centrala begrepp i objektorienterad programmering är: klass, objekt,
instans, metod, nedärvning, överskrivning samt inkapsling.
En klass är en abstrakt datatyp som kan ses som en beskrivning av (en
mall för) konkreta objekt, s.k. instanser av klassen. Klasserna innehåller
en beskrivning av vilka data (attribut) och vilka metoder instanserna skall
ha. En metod hos ett objekt är en procedur/funktion, som endast opererar
på objektets egna data.
Klasserna bildar en hierarki genom att varje ny klass definieras som en
underklass till noll, en eller flera tidigare definierade klasser. Utöver sina
egna attribut och metoder ärver en klass alla attribut och metoder från
sina överordnade klasser vilka i sin tur har ärvt alla attribut och metoder
från sina överordnade klasser... Detta kallas för nedärvning. En instans av
en klass får klassens egna och alla dess nedärvda egenskaper.
Om klassen A har en metod, vars namn är M, och B är en underordnad
klass till A, medför arvsmekanismen att B får en metod vars namn är M.
Om inget annat anges är det metoden som är definierad i A som 'knyts'
till namnet M. Det finns en möjlighet att definiera om (specialisera) M i
B. Detta kallas för att överskriva M i B. Om C i sin tur är en
3

underordnad klass till B kommer C:s ärvda metod M vara den som
definieras i B (om inte C i sin tur gör överskrivning).
Jag har tidigare nämnt att ett objekts metoder endast opererar på
objektets egna data. Det är möjligt och vanligt att ett attribut hos ett
objekt är en referens eller en pekare till ett annat objekt. Om objektet A
har ett attribut som refererar till objektet B är det möjligt att en metod
hos A, via sin referens till B, kan manipulera attribut i B. A:s metod kan
alltså indirekt manipulera attribut i B trots att A:s metod bara får
'operera på egna data'. Detta strider mot andemeningen i att 'metoder
endast opererar på egna data'. Man kan undvika detta genom att i stället
låta A:s metod, via referensen till B, anropa en metod i B 2 så att B
manipulerar sina egna attribut. Man vill m.a.o. att varje objekts metoder
bara skall operera på objektets egna data. Detta kallas för inkapsling.
Fördelarna med detta är många. Till exempel behöver A inte känna till
hur B:s data är organiserade och hur B:s metoder fungerar. Det enda A
behöver veta är vilka metoder B har och vad resultatet av dessa metoder
är. Systemet blir därigenom modulärt. En slogan skulle kunna vara 'Sköt
du ditt så sköter jag mitt'.
Sammanfattningsvis följer en definition för objektorienterad
programmering av Grady Booch:
‘Object-oriented programming is a method of implementations in
which programs are organized as cooperative collections of objects,
each of which represents an instance of some class, and whose classes
are all members of a hierarchy of classes united via inheritance
relationships.’ (Booch, 1994)
2.1.2 Ett exempel
För att förklara ovan nämnda begrepp lite närmare i en grammatisk
kontext skall jag belysa dem med ett förenklat exempel. I grammatiska
sammanhang är det som svarar mot metoder snarare klassens syntaktiska
och semantiska 'funktion'.
Verb
attribut:
tempus
…
funktion:
[subjekt,_]
…
2 'A skickar ett meddelande till B' skulle en objektorienterad programmerare säga.
4

Transitiva verb
attribut:
…
funktion:
[_, direkt objekt]
…
Intransitiva verb
attribut:
…
funktion:
…
Figur A Klassen Verb:s möjliga underklasser i en hierarki
verb är en klass som till exempel kan innehålla attributet tempus och
funktionen att den tar ett subjekt. transitiva verb är en underklass till
verb som förutom att den ärver egenskaperna från verb även har
funktionen att den tar ett direkt objekt. Andra möjliga underklasser till
verb skulle till exempel kunna vara intransitiva verb eller hjälpverb
som i sin tur skulle kunna ha underklasserna temporala hjälpverb och
modala hjälpverb, etc. Instansen (ordet) behöver av klassen
transitiva verb har egenskapen att den tar ett direkt objekt men har
även de egenskaper som transitiva verb har ärvt av verb, nämligen att
behöver tar ett subjekt och har tempus (= presens).
2.2 Dependensgrammatik och valensteori
Den andra centrala idén hos grammatikformalismen bygger på
dependensgrammatik och valensteori vilka sedan 50-talet har varit
centrala inom de östeuropeiska och de tyskspråkiga länderna. Först under
senare år blev de populära i Norden och inom den engelskspråkiga
lingvistiken. Grundaren till dependensgrammatiken anses vara Lucien
Tesnière. Denna teori har senare utvecklats för användning vid
automatisk syntaxanalys. Studiet av ords valens har utvecklats särskilt
inom dependensgrammatiken.
5
Temporala
hjälpverb
attribut:
…
funktion:
…
Hjälpverb
attribut:
…
funktion:
[verb, komplement]
Modala
hjälpverb
attribut:
…
funktion:
…

Avsnitten nedan innehåller en kort sammanfattning av
dependensgrammatik och valensteori, vilka bygger på Mel'cuk (1988),
Nikula (1986) och Somers (1987).
2.2.1 Dependensgrammatik
Dependensgrammatiken är en grammatisk beskrivningsmodell som är
baserad på relationen mellan satsens element: relationen mellan det
styrande elementet, det s.k. huvudet och dess dependenter, d.v.s. det/de
ord som är avhängiga av huvudet. Satsens struktur är ett system av sådana
huvud-dependentrelationer.
Huvud-dependentrelationer brukar representeras i en trädstruktur (se
figur 2), där noderna är ord och bågarna är relationer och där huvudet
står 'ovanför' sin dependent. Observera att ett ord A, som är dependent
till ett ord B självt kan vara huvud till ett annat ord C. En huvuddependentrelation
är binär och riktad. Ordningen mellan dependenter
spelar inte någon roll vilket innebär att ordföljd inte markeras i ett
dependensträd (åter till figur 2 nedan). Detta är viktigt att komma ihåg
inför den detaljerade beskrivningen av grammatikmodellen.
sk r iv er
stu den ten u p p sats
en
u p p sats
6
en
sk r iv er
stu den ten
Figur B Två likvärdiga dependensträdstrukturer för satsen ‘Studenten skriver en uppsats.’
Satsens syntaktiskt styrande ord är det finita verbet. Verbet är det
syntaktiska huvudet i en sats som är en exocentrisk konstruktion, vilket
innebär att 'centrumet' inte ensamt kan utgöra hela konstruktionen men är
en förutsättning för konstruktionens övriga delar. I exocentriska
konstruktioner är det det logisk-semantiska predikatet som är dominerande.
Till exempel kan satsen ‘Flickan dricker vatten’ skrivas logisktsemantiskt,
m.a.o. i form av propositioner, som DRICKER(flickan,
vatten). Predikatet är verbet dricker och argumenten är flickan samt
vatten vilka uppträder som dependenter i den syntaktiska strukturen.
Argumenten i den logisk-semantiska strukturen är syntaktiskt avhängiga
element i exocentriska konstruktioner (Nikula, 1986). Figur 3 visar
dependensrelationer mellan huvudet och dess dependenter. Den
syntaktiska och den semantiska dependensrelationen för satsen ‘Flickan
dricker vatten’ är lika.

dr ick er
f lick an v atten
Figur C Dependensrelationer mellan huvudet och dess dependenter för satsen ‘Flickan dricker vatten.’
Ett annat exempel på en exocentrisk konstruktion är prepositionsfraser
(PP). Exempelvis kan prepositionen på i frasen på stranden inte stå för
hela konstruktionen. Prepositioner uppträder som huvud i PP. Trädet
nedan visar dependensstrukturen för satsen Flickan dricker vatten på
stranden.
dr ick er
f lick an v atten p å
str an den
Figur D Dependensstrukturen för satsen ‘Flickan dricker vatten på stranden’.
Endocentriska konstruktioner definieras, till skillnad från exocentriska
konstruktioner, som konstruktioner med ett 'centrum' som kan utgöra
hela konstruktionen. Centrumet är även här en förutsättning för
konstruktionens övriga delar. Om vi bygger ut satsen ovan, närmare
bestämt nominalfrasen vatten med kallt vatten får vi en endocentrisk
konstruktion eftersom nominalfrasen kallt vatten kan ersättas av ett
substantiv eller ett pronomen medan adjektivet kallt inte ensamt kan
utgöra hela nominalfrasen. Substantivet vatten är nominalfrasens centrum.
Logiskt-semantiskt kan kallt beskrivas som predikat till vatten, alltså
KALLT(vatten) och syntaktiskt är argumentet huvudet till predikatet.
Skillnaden mellan syntaktisk dependens, som anges av heldragna pilar,
och logisk-semantiska predikat-argumentrelationer, som anges av
streckade pilar, visas i figur 5 (Nikula, 1986).
dr ick er
Kalle v atten
k allt
Figur E Skillnaden mellan syntaktiska (heldragna pilar) och logisk-semantiska predikat-argument relationer
(streckad pil) för satsen ‘Kalle dricker kallt vatten.’
7

Dependensgrammatiken är framför allt en syntaktisk teori men under
den senaste tiden har det utvecklats semantisk och även morfologisk
dependens eftersom det är problematiskt att fullständigt analysera en sats
utan att ta hänsyn till semantisk och morfologisk information.
Mel’cuk skiljer mellan yt- och djupsyntaktisk dependensstruktur. Den
ytsyntaktiska dependensstrukturen motsvarar den syntaktiska
dependensstrukturen, där varje ord representeras av exakt en nod i trädet
till skillnad från semantisk dependens som har motsvarighet i den
djupsyntaktiska dependensstrukturen där varje ord kan tilldelas en eller
flera noder.
Det har konstaterats att i endocentriska konstruktioner är semantiska
predikat dependenter medan i exocentriska konstruktioner semantiska
predikat uppträder som huvud. De är valensbärande element, vars
innebörd kommer att förklaras i nästa avsnitt.
2.2.2 Valensteori
Valens är en grammatisk term för ett verbs, substantivs eller adjektivs
egenskap att förutsätta andra satsled med en viss form, en viss syntaktisk
funktion samt en viss betydelse. Huvudet har en viss valens, m.a.o. det
förutsätter eller möjliggör vissa typer av dependenter, s.k. fyllnadsled
eller komplement. Ett fyllnadsled är en bunden bestämning till verbet
(Somers, 1987).
En nominalfras (NP) bär exempelvis en specifik grammatisk och
semantisk relation till ett verb och dess närvaro krävs av verbet. I satsen
Pelle lade glaset på bordet är NP:n glaset och PP:n på bordet fyllnadsled
till verbet lade och NP:n bordet i sin tur är fyllnadsled till prepositionen
på. Verbet lägga omfattar alltså tre led: den som lägger något (subjektet),
det som läggs (objektet) och den plats dit objektet läggs (adverbial med
på).
Fyllnadsled som omfattas av ett verbs valens kallas för aktanter. Antalet
aktanter, som ett verb kan ta, varierar mellan noll och tre. Sålunda kan vi
dela in verb i fyra underklasser; icke-valenta, monovalenta, divalenta
samt trivalenta verb. Icke-valenta verb, som namnet tyder på, har inga
aktanter. Dessa verb tar formella subjekt, vilka inte har aktantstatus 3.
Sådana verb är exempelvis 'regna' och 'snöa'. Monovalenta verb har en
aktant och brukar vara intransitiva (t.ex. falla). Divalenta verb har två
aktanter och är oftast transitiva (t.ex. behöva). Trivalenta verb har tre
aktanter och brukar vara ditransitiva (t.ex. ge). Det finns tre typer av
aktanter: den första brukar associeras till subjektet, den andra till det
direkta objektet medan den tredje till det indirekta objektet (Somers,
1987).
3 Diskussionen kring huruvida icke-valenta verb är syntaktiskt monovalenta och semantiskt icke-valenta,
se Somers, 1987.
8

Att verb är intransitiva, transitiva eller ditransitiva följer av deras
valens. Antalet aktanter som ett visst verb kan ta är mindre eller lika med
verbets valens. Detta innebär att om verbet t.ex. har valens 2 kan det
förekomma antingen med en aktant som i exempel (1) eller med två
aktanter som i exempel (2). Ett fyllnadsled kan sålunda vara obligatoriskt
eller fakultativt. Till verbet 'läser' är fyllnadsledet Kalle obligatoriskt
medan boken är fakultativt.
(1) Kalle läser.
subjekt verb
(2) Kalle läser boken.
subjekt verb objekt
(3) Kalle läser boken på tåget.
subjekt verb objekt adverbial
Vi kan komplettera sats (2) ovan med ett adverbial, som i exempel (3).
Vi får då ytterligare ett led som inte är lika bundet till verbet som
subjektet och objektet. Dessa kallas för tilläggsled eller adjunkter.
Adjunkter är fria aktanter, ofta adverbial som uttrycker temporala eller
lokala relationer, som modifierar det lexikala huvudet och som kan
utelämnas av talaren. Det finns ett antal test för att skilja dels mellan
obligatoriska och fakultativa fyllnadsled, dels mellan fyllnadsled och
tilläggsled, ty en skarp gräns är svårt att dra, men presentationen av dessa
avstår jag ifrån och hänvisar den intresserade läsaren till Nikula (1986)
eller Somers (1987).
2.3 Unifiering
I grammatikmodellen binds dependenten till sitt huvud genom
unifiering. Unifiering är en formell process som kombinerar två
kategorier till en och används för att komplettera ofullständiga strukturer.
Två kategorier kan unifieras om dessa inte innehåller motsägande
information. Den resulterande kategorin får all information som finns i
de ursprungliga kategorierna.
Huvudet i grammatikmodellen äger en struktur eller en mall vilken
dependenten kan unifieras med. Dependenter kan också vilja ställa krav på
sitt huvud. Ett exempel på det är när dependenten blir huvud i den
semantiska dependensstrukturen, se figur 5 i föregående avsnitt. Hur
unifieringen går till i grammatikmodellen återkommer vi till i avsnitt
2.4.2.
9

2.4 Beskrivning av grammatikmodellen
Toppklassen i grammatikmodellen är word som bl.a. är förälder till
klasserna verb, noun, adjective, preposition, etc. Längst ner i
klasshierarkin finns de objekt som skall representera de konkreta orden,
t.ex. läsa1 4, flickan1. Denna del av klasshierarkin kallas lexikon.
Dessa klasser har bl.a. ett attribut value som innehåller ordet
(textsträngen) som skall matchas i inputsträngen. Om exempelvis
inputtexten är 'flickan vill läsa' skapar programmet en lista av tre
instanser av klasser vars value-attribut i tur och ordning är 'flickan',
'vill' och 'läsa'. Detta kan normalt göras på flera sätt. Programmet prövar
alla möjligheter. Med varje sådan lista försöker sedan programmet med
hjälp av unifiering att uppfylla alla specifikationer som finns i dessa tre
objekt. Dessa specifikationer, som kan vara egna och ärvda är syntaktiska
och semantiska relationer/egenskaper, som t.ex. ordföljd samt syntaktisk
och semantisk dependens. När och om en sådan lista (hela listan) uppfyller
en viss specifikation genereras output, bl.a. bestående av
dependensstrukturen. Ett urdrag ur det ursprungliga programmet
återfinns i Appendix 3A.
Informationen som objekten innehåller är av tre slag: särdragsmatriser,
strukturer och dependenter.
2.4.1 Särdragsmatriser
Särdragsmatriser består av särdrag-värdepar som kan vara av följande
typ: taggar (tags), länkar och huvud (head) (Rauch, 1995b).
I den formella grammatiken har taggar följande utseende:
=
Taggar är syntaktiska och semantiska egenskaper som kan anta värden i
en ändlig fördefinierad lista, en så kallad 'feature declaration', t.ex.
särdraget number som kan anta värdena singular, plural; tensed som
kan anta värdena true respektive false och animate som kan anta
värdena human, animate, common, material eller inanimate. Även
mera komplexa högerled är tillåtna, t.ex. att särdraget har två tillåtna
värden. Tanken är att man skall kunna lägga till egna särdragsbeskrivningar
('feature declarations') för att kunna klara av komplexare
input.
I den formella grammatiken har länkar följande utseende:
=
=
4 Anledningen till att klassen heter läsa1 i stället för läsa är att det finns flera betydelser av ordet: jämför
'läsa boken' och 'läsa vid universitetet'.
10

Det är länkarna (och strukturerna som anger ordföljd, se avsnitt 2.4.2)
som anger relationerna mellan objekten och det är via dessa som objekten
kan ställa krav på varandras särdrag. En länk är en pekare till andra
objekt. Man skiljer mellan två typer av länkar, semantiska länkar och
hjälplänkar. Semantiska länkar anger semantisk dependens. I
grammatikmodellen motsvaras semantiska länkar av arg1, arg2,
arg10 5. Dessa benämningar står för semantiska argument (agent, patient,
etc.) och har valts för att de är neutrala. Hjälplänkar används för att från
den syntaktiska nivån möjliggöra den semantiska länkningen. Införandet
av hjälplänkar är en metod för att splittra upp komplexiteten hos
relationen mellan syntax och semantik. En närmare förklaring följer i
nästa avsnitt. Exempel på hjälplänkar är deep_subject, deep_object,
deep_complement och deep_modifier.
Länkningen sker alltså i tre nivåer (se figur 6); från den syntaktiska via
hjälpnivån till den semantiska nivån.
Figur F Länkning via tre nivåer; från den syntaktiska till den semantiska via hjälpnivån
Det finns även en tredje typ av särdrag-värdepar där särdraget är head
och dess värde är en särdragsmatris. Särdragen i särdragsmatrisen är
krav på objektets (dependentens) huvud (Rauch, 1995b).
2.4.2 Strukturer
hjälplänkar
syntax hjälpnivå
semantik
Strukturer används för att matcha en viss ordföljd och att ställa villkor
på de syntaktiska dependenterna. Det skall anges en struktur för varje
möjlig ordföljd. En struktur har den allmänna formen
structure()
{
}.
Detta skall förstås som "ordföljden kan tillämpas om ordet uppfyller
villkoren" (Rauch, 1995b). Betrakta följande exempel på en struktur i
klassen verb:
(1) structure(subject, me)
{
syntactic_argument(subject, noun)
5 Numreringen syftar på en viss klassificering av semantiska dependenter.
11
semantiska
länkar

}
{
case = nominative;
}
subject = deep_subject;
fundament = subject;
tensed = true;
me syftar på verbet självt och subject är en referens till ordet till
vänster om verbet. Det syntaktiska argumentet till verbet, d.v.s. dess
dependent, är subject och syntactic_argument används för att ställa
krav på subject. I det här fallet skall subject vara en instans av klassen
noun och dess case skall vara nominative. Raden subject =
deep_subject; betyder att me:s (verbets) hjälplänk deep_subject skall
peka på subject, m.a.o. verbets djupsubjekt är subjektet. De sista två
raderna är särdrag-värdepar av typen tagg som är krav på me (verbet).
En klass kan innehålla flera strukturer. Programmet provar alla
strukturer som klassen innehåller. Ett exempel på en mer komplex
konstruktion är följande struktur i klassen transitive (en underklass till
verb):
(2) structure(verb, direct_object)
{
syntactic_argument(direct_object, noun)
{
case = accusative;
}
direct_object = deep_object;
deep_object = arg2;
deep_subject = arg1;
diathesis = active;
}
I stället för me kan man ha en överordnad klass i strukturens ordföljd. I
exempel (2) står det verb (en överordnad klass till transitive) i stället
för me. Detta betyder att me först skall matcha någon struktur i den
överordnade klassen verb, t.ex. strukturen (1) ovan, för att sedan matcha
me på verb:s plats i strukturen (2).
För att förtydliga hur unifieringen går till betraktar vi följande
exempel. Den givna inputmeningen är 'flickan läser boken'. Detta input
ger upphov till en lista av instanser av klasser i lexikonet som är tre
konkreta objekt. För enkelhets skull kallar jag dessa objekt för
FLICKAN, LÄSER respektive BOKEN.
LÄSER är en instans av en underklass till transitive och därför är
strukturen (2) en av de strukturer som programmet försöker matcha.
Eftersom det där står verb i stället för me måste alltså programmet först
matcha LÄSER i en struktur i den överordnade klassen verb, i vårt fall
strukturen (1). I denna struktur unifieras subject med objektet till
vänster om LÄSER, d.v.s. med FLICKAN. Eftersom FLICKAN är en
instans av en underklass till noun och FLICKAN:s case får anta värdet
nominative (enligt lexikonet), kan FLICKAN unifieras i
12

syntactic_argument klausulen. LÄSER:s deep_subject länk sätts att
peka på FLICKAN och LÄSER:s särdrag fundament och tensed sätts till
subject respektive true (observera att detta subject inte refererar till
FLICKAN utan är ett av de värden som tagget fundament kan anta).
Nu återvänder vi till struktur (2). Här unifieras direct_object med
objektet till höger om LÄSER, d.v.s. med BOKEN. Analogt med hur det
gick till i den förra strukturen kan BOKEN unifieras i
syntactic_argument klausulen eftersom BOKEN är en instans av en
underklass till noun och accusative enligt lexikonet är ett tillåtet värde
för case. LÄSER:s deep_object länk sätts att peka på BOKEN. Sedan
sätts LÄSER:s semantiska länkar; arg2 sätts till det som deep_object
refererar till, d.v.s. BOKEN, och arg1 sätts till det som deep_subject
refererar till, nämligen FLICKAN (denna länk sattes ju i struktur (1)).
13

Det här är ett exempel som visar varför hjälpnivån behövs. I struktur
(2) finns det ingen syntaktisk information kvar om subjektet, som
matchats i struktur (1). Därför skulle vi inte kunna sätta den semantiska
länken arg1 om vi inte hade tillgång till hjälplänken deep_subject. I
struktur (1) däremot är det inte möjligt att veta vilken semantisk länk som
skall referera till subject eftersom vi inte vet om diathesis är active
eller passive 6. Om verbet är transitivt och aktivt som i struktur (2) skall
subjektet länkas till arg1 till skillnad från passiva konstruktioner, där
subjektet skall länkas till arg2 (se Appendix 3A). Efter denna utvikning
återgår vi till vårt exempel.
Till sist sätts LÄSER:s diathesis tagg till active. Unifieringen
lyckades och därför produceras output, de syntaktiska och semantiska
dependensträden, vilka i detta fall är identiska:
läser
f lick an b ok en
Figur G Identisk syntaktisk och semantisk dependensstruktur för satsen ‘Flickan läser boken.’
Eftersom det syntaktiska och det semantiska trädet i det här fallet är
identiska verkar hjälpnivålänkarna onödiga men i det allmänna fallet
behövs de för att sätta de semantiska länkarna. Objekten sätter alltid sina
egna semantiska länkar medan hjälpnivålänkarna kan sättas av objektet
självt eller av andra objekt. Om inputmeningen är 'flickan läser inte
boken', så är de enda förekommande syntaktiska "länkarna" (referenser
som fås från ordföljden i den matchade strukturen) illustrerade i bilden
nedan.
läser
f lick an in te b ok en
Figur H Syntaktiska länkar för satsen ‘Flickan läser inte boken.’
Objektet 'läser' är med andra ord det enda objekt som överhuvudtaget
känner till de andra objektens existens.
6 Hos passiva verb framträder det underliggande objektet som subjekt medan det underliggande subjektet
antingen saknas eller är uttryckt som prepositionsobjekt, som t.ex. Pelle köper maten --> Maten köps (av
Pelle).
14

in te
läser
f lick an b ok en
Figur I Semantiska länkar för satsen ‘Flickan läser inte boken.’
Eftersom det semantiska trädet (figur 9) har 'inte' som huvud, måste
objektet 'inte' få informationen att dess semantiska länk skall referera till
objektet 'läser'. Det enda objekt som kan förmedla denna information är
'inte' och därför sätter objektet 'läser' 'inte':s korresponderande hjälplänk
till objektet 'läser' självt.
2.4.3 Dependenter
Som vi tidigare har sett finns det två typer av dependenter; syntaktiska
och semantiska. I exemplen på strukturer ovan fanns följande
konstruktion:
syntactic_argument(, )
{
}
Denna används för att ställa krav på en syntaktisk dependent inuti en
struktur. En liknande konstruktion (som inte förekommer ovan) är
semantic_argument(, , )
{
}
som används till att ställa krav på en semantisk dependent. är
en semantisk länk, t.ex. arg1 eller arg2 i exemplen ovan.
talar om om argumentet är ett obligatoriskt eller fakultativt fyllnadsled.
En närmare beskrivning av dessa gavs i avsnittet om valens.
15

3 Partikelverb
Ett partikelverb är ett sammansatt verb, som består av ett verb och en
partikel. Denna beskrivning är dock otillräcklig eftersom begreppet
partikel definieras på olika sätt i facklitteraturen.
I det här kapitlet skall jag dels utreda begreppet partikel, dels beskriva
de syntaktiska egenskaper hos partikelverb som är relevanta för
grammatikmodellen.
Det finns många olika beskrivningssätt men ingen generellt accepterad
analys av partikelverb i facklitteraturen. Orsaken till det, enligt Norén
(1990), är att partikelverb av germansk typ inte finns i latin, samt att
partikelverb både innehållsligt och frekvensmässigt genomgått en
omfattande utveckling i modern tid.
Först kommer en beskrivning av partikelverbs kategorisering som
sedan följs av en kort sammanfattning av partikelverbs semantik. För att
kunna identifiera och beskriva partikelverb diskuteras partikelbegreppet.
Därefter ges en generell beskrivning av partikelverbs placering i
huvudsatser. Reflexiva pronomina och transitivitet i
partikelverbkonstruktioner tas upp. Sist behandlas partikelverbens
dependensstruktur.
3.1 Kategorisering av partikelverb
Att använda verb och partikel är strukturellt möjligt i det svenska
språket i alla kontexter där ett enkelt verb kan förekomma. Norén (1990)
kategoriserar partikelverb på följande sätt: fast sammansatta, löst
sammansatta och varierande sammansatta .
Hos fast sammansatta partikelverb (t.ex. avlida, tillåta, undersöka) kan
man inte skilja prefixet från verbet utan att det sammansatta verbet
förlorar sin mening. Dessa verb har alltså ett 'oskiljbart' prefix. Sådana
prefix är bl.a. an-, be-, er-, för-, här-, miss-, sam-, um-, van- och å-.
Hos löst sammansatta partikelverb (t.ex. hoppa till, passa på, rå för) är
partikeln skild från verbet.
Varierande sammansatta partikelverb (t.ex. uppdra - dra upp, avbryta -
bryta av, förbigå - gå förbi) kan förekomma både som fast och som löst
sammansatta, ofta med variation i betydelsen.
I fortsättningen kommer jag att koncentrera mig på de löst sammansatta
partikelverben. De fast sammansatta partikelverben utgör inget problem
eftersom dessa syntaktiskt inte skiljer sig från övriga verb.
3.2 Partikelverbs semantik
16

Partikelverb representerar lexikaliskt enhetliga begrepp eller lexikala
enheter och kan därför betraktas som lexikaliserade fraser (Norén, 1990).
Partikelverbens betydelse kan mer eller mindre härledas från
konstituenternas betydelse, m.a.o. de kan vara mer eller mindre
lexikaliserade. Vi kan placera partikelverben på en lexikaliseringsskala
vars ena pol utgörs av 'rena' syntaktiska konstruktioner vars betydelse
nästan helt överensstämmer med konstituenternas betydelse (gå förbi,
bryta av, fylla i, köra bil) och vars andra pol består av idiom, d.v.s.
betydelsen har inte någonting att göra med konstituenternas betydelse
(hosta upp, äga rum, tappa huvudet). Ett och samma partikelverb kan
befinna sig på flera punkter av skalan (Ekberg, 1989). Exempelvis är
partikelverbet skjuta upp en ren syntaktisk konstruktion i satsen 'De
skjuter upp en raket' medan samma verb är idiom i satsen 'De blev
tvungna att skjuta upp resan p.g.a. det dåliga vädret'. Ett och samma
partikelverb kan alltså ha både en konkret och en eller flera speciella
betydelser.
Det kan finnas likheter och skillnader i betydelse mellan ett löst
sammansatt och ett fast sammansatt partikelverb med samma partikel.
Skillnaden består ofta i att det löst sammansatta partikelverbet har en
konkret betydelse medan det fast sammansatta verbet bär en abstrakt,
överförd betydelse (gå förbi - förbigå, stryka under - understryka, veckla
ut - utveckla). I vissa fall betyder ett löst och ett fast sammansatt
partikelverb med samma partikel helt olika saker (avta - ta av),
(Bodegård, 1985).
I Appendix 1 finns över 60 partiklar tillhörande ordklasserna adverb
och preposition listade. Det finns en stor frihet i
kombinationsmöjligheterna mellan verb och partikel. Partikeln på kan
kombineras med exempelvis verbet lägga, sätta, skriva, o.s.v. Verbet
lägga kan kombineras med partikeln på, av, upp, o.s.v. Det vore
intressant att veta om man utifrån en semantisk modell kunde beskriva
vilka partiklar som kan kombineras med vilka verb och på vilket sätt en
viss partikel ändrar ett verbs betydelse. Ett antal försök har gjorts men de
beskriver endast ett fåtal partiklar i kombination med ett fåtal verb, (se
Norén, 1990 och Ekberg, 1989).
3.3 Verbpartiklar
Termen partikel är en vag språkvetenskaplig term för oböjligt småord
och kan användas bl.a. för ordklasserna adverb, preposition, konjunktion,
subjunktion, interjektion och infinitivmärke.
Till verbpartiklar räknas i första hand betonade adverb och betonade
prepositioner. Även ord från andra ordklasser kan betraktas som
verbpartiklar, såsom oböjda substantiv som i åka tåg, köra bil, slå vakt,
vissa adjektiv som i gå lös(t), particip som i göra gällande och
prepositionsfraser som i gå till spillo (Norén, 1990). Jag kommer att
17

koncentrera mig på betonade prepositioner och adverb och för
enkelhetens skull kommer jag att benämna dem som partiklar i stället för
verbpartiklar.
En partikel kan antingen sitta ihop med verbet som i påbörja och avsluta
eller vara lös från verbet som i skriva av och i gå på. Löst sammansatta
partiklar bildar en betydelsemässigt enhetlig förbindelse med ett
föregående obetonat, trycksvagt verb. De är oböjda, kan inte expanderas
med relativa bisatser och har inte artikel, se exempel 1.
Exempel A
Händelsen äger rum.
*Händelsen äger rummet.
*Händelsen äger rum som är fint.
*Händelsen äger ett rum.
18

3.3.1 Partiklar som kategori eller som funktion?
Hur skall man betrakta partiklar? Utgör de en ordklass? Om inte, kan vi
betrakta dem på något annat sätt, t.ex. som en funktion?
Begreppet ordklass har funnits sedan antiken. Ord indelas i olika
klasser efter sina grammatiska egenskaper: böjning, betydelse och
syntaktisk funktion. Ordklasskriterier är sålunda morfologiska,
semantiska och syntaktiska. Redan Dionysius Thrax (ca. 100 f.Kr.)
räknade med åtta ordklasser: nomen, verb, artikel, pronomen, particip,
adverb, preposition och konjunktion. Senare tillkom ordklasserna
räkneord och interjektioner.
Som jag tidigare nämnt tillhör partiklar oftast ordklasserna adverb och
preposition men även ord från andra ordklasser kan förekomma som
partiklar såsom substantiv, adjektiv och particip. Om vi betraktar
partiklar som ordklass måste vi dels betrakta vissa adverb, prepositioner,
substantiv, adjektiv och particip som partiklar, dels skilja partiklar från
dessa ordklasser. Det skulle innebära att antalet homonymer skulle öka
eftersom ett ord som vi vill klassa som partikel även skulle klassas som
substantiv, adjektiv, particip, adverb eller preposition. Detta utgör en
nackdel vid byggandet av en databas för lexikonet eftersom antalet
möjliga sökvägar, som programmet vore tvunget att gå igenom, skulle
öka. Särskilt svårt är det dessutom att skilja partiklar från prepositioner
och adverb. M.a.o. skulle man i en given sats inte ens kunna avgöra vilka
ordklasser orden i satsen tillhör. Till exempel kan ordet på i satsen
‘Kenneth bygger på tomten.’ taggas på två olika sätt: antingen som
preposition eller som partikel. Personligen tycker jag dessutom att det
finns ett egenvärde i att i största möjliga grad undvika att skapa
homonymer. Vi återkommer till det i avsnittet om detektering av löst
sammansatta partikelverb (avsnitt 3.5).
Ytterligare ett argument mot betraktelsen av partiklar som ordklass
förefaller vara de kriterier efter vilka ordklassindelning motiveras.
Morfologiskt är partiklar oböjda. Semantiskt tycks det vara svårt att ge en
generell beskrivning av partiklar, enligt min mening, eftersom en och
samma partikel kan ha flera olika betydelser som påverkas av verbet.
Partikeln kan exempelvis ge handlingen en bestämd, oftast konkret
riktning (gå - gå till). Dessutom kan partikeln ge resultat eller tala om att
handlingen avslutas (äta - äta upp). Partiklar kan m.a.o. ha en lokaloch/eller
aspektfunktion (Wellander, 1964). Partiklar skulle därför utgöra
en oenhetlig klass, liknande adverb. Kategoritillhörigheten hos partiklar,
precis som hos adverb, beror helt på den syntaktiska funktionen och
kategorin partikel bör därför ifrågasättas. Man bör sträva efter att
undvika införandet av nya oenhetliga ordklasser.
Ett annat alternativ skulle kunna vara att betrakta partiklar som en
delklass/underklass till adverb eftersom partiklar, precis som adverb, är
19

en bestämning till verbet och modifierar verbets betydelse. Men de
ovannämnda problemen skulle kvarstå.
Ett bättre beskrivningssätt av partiklar skulle kunna vara att betrakta
dessa som en satsfunktion, likvärdig med subjekt, predikat, objekt, o.s.v.
Om partiklar betraktas som ett relationellt begrepp måste man framför
allt klargöra partikelpositionens egenskaper (Ejerhed, 1978). Fördelen
med det sistnämnda är att det även går att betrakta objektliknande
nominalfraser, vissa adjektiv och particip som partiklar. De lexikaliserade
fraser eller idiomatiska uttryck som innehåller en verbfras med en
verbpartikel i behöver inte elimineras från undersökningen. Ett
ytterligare argument för att betrakta partiklar som funktion är deras
transitiveringsfunktion. En partikel kan förändra verbets valens, vilket
närmare beskrivs i kapitel 3.7.
3.4 Partikelns position
För att kunna identifiera och i grammatikmodellen implementera de löst
sammansatta partikelverben måste dels den lösa partikelns alla möjliga
positioner i huvudsatser kartläggas, dels utreda om man med hjälp av
ordföljdsregler kan skilja mellan partiklar och prepositioner respektive
adverb. Om så är fallet kan vi lätt identifiera partikelverb. Om inte, finns
det någon/några andra metoder för att skilja prepositioner/adverb från
partiklar?
För att fastställa ordföljden hos satser, innehållande intransitiva och
transitiva löst sammansatta partikelverb har jag valt ut (utöver ca. 100
partikelverb) 30 partiklar, tillhörande ordklasserna adverb,
riktningsadverb och prepositioner. Varje partikel har jag försökt att
kombinera med två verb på ett sådant sätt att det ena verbet genom
tillsättning av partikeln blev intransitivt medan det andra blev transitivt.
Dessa partikelverb visas i Appendix 2. Resultatet blev 55 löst sammansatta
partikelverb som representerar olika grader av lexikaliseringar.
I undersökningen har tre typer av huvudsatser undersökts:
påståendesatser, imperativsatser och interrogativa satser. Dessutom har
både finita (ordföljd med enkelt tempus) och infinita (ordföljd med
sammansatt tempus) löst sammansatta partikelverb behandlats. Tabell 1
och 2 nedan visar resultatet där följande förkortningar används: subjekt
(subj), finit partikelverb (verb), infinit partikelverb (infverb), partikel
(pa), satsadverbial (sadvl), adverbial (advl) och objekt (obj).
1. Satser med intransitiva partikelverb
satstyp ordföljd med enkelt
tempus
påstående- subj+verb+(sadvl)+pa
sats advl+verb+subj+(sadvl)+
20
ordföljd med sammansatt tempus
subj+hjälpverb+(sadvl)+infverb+p
a

pa advl+hjälpverb+subj+(sadvl)+infve
rb+pa
imperativ- verb+(sadvl)+pa --satsinterrogati
verb+subj+(sadvl)+pa hjälpverb+subj+(sadvl)+infverb+p
v-
a
sats
Tabell A Ordföljd för påstående-, imperativ-, och interrogativa satser med finita och infinita intransitiva
partikelverb
Tabellen ovan visar att i satser med intransitiva partikelverb följer
partikeln omedelbart det verb som partikeln modifierar om satsen inte
innehåller något satsadverbial. Ett undantag förefaller vara när
adverbialet är topikaliserat: subjektet står då mellan det finita verbet och
partikeln.
Ett annat speciellt fall, som inte återges i tabell 1, är när en adjektivfras
står före partikeln. Vid användningen av partikelverbet se ut placeras
adjektiv eller particip mellan verbet och partikeln. Förstärkande adverb
står omedelbart före adjektivet.
Exempel B
Klänningen ser fin ut. (se AdjP ut)
Klänningen ser mycket fin ut.
*Klänningen ser ut mycket fin.
Ytterligare ett annat fall, som bryter mot mönstret, är då verbet, som
partikeln modifierar, utelämnas. När hjälpverben skall/skulle, vill/ville
och måste används tillsammans med ett partikelverb, där partikeln
tillsammans med partikelverbet anger riktning och resultat, kan man
stryka partikelverbet (se exempel 3).
Exempel C
Kalle skall gå in i huset. -> Kalle skall in i huset.
Lisa måste åka hem. -> Lisa måste hem.
Regeln gäller för följande partiklar: ut, in, upp, ner, hem, bort, hit, dit,
fram, på, av, med, i, ut, över, förbi, vidare, tillbaka, iväg, ikapp, ifatt
(Bodegård, 1985).
2. Satser med transitiva partikelverb
satstyp ordföljd med enkelt tempus ordföljd med sammansatt tempus
påståendesats
subj+verb+(sadvl)+pa+obj
subj+verb+(sadvl)+obj+pa
--------------------------------
--------------------advl+verb+subj+(sadvl)+pa
21
subj+hjälpverb+(sadvl)+infverb+pa+ob
j
subj+hjälpverb+(sadvl)+infverb+obj+p
a
---------------------------------------------

imper
a-
tivsats
interrogativsats
+obj
advl+verb+subj+(sadvl)+obj
+pa
--------------------------------
--------------------obj+verb+subj+(sadvl)+pa
verb+(sadvl)+pa+obj
verb+(sadvl)+obj+pa
verb+subj+(sadvl)+pa+obj
verb+subj+(sadvl)+obj+pa
----------------------------advl+hjälpverb+subj+(sadvl)+infverb+
pa+obj
advl+hjälpverb+subj+(sadvl)+infverb+
obj+pa
---------------------------------------------
----------------------------obj+hjälpverb+subj+(sadvl)+infverb+p
a
---
22
hjälpverb+subj+(sadvl)+infverb+pa+ob
j
hjälpverb+subj+(sadvl)+infverb+obj+p
a
Tabell B Ordföljd för påstående-, imperativ-, och interrogativa satser med finita och infinita transitiva
partikelverb
Ordföljden för satser med transitiva partikelverb är mer komplex än
hos satser med intransitiva partikelverb eftersom partikeln kan dels
föregå objektet, dels följa objektet.
I de flesta fall står partikeln före satsens objekt medan preposition eller
adverb följer objektet.
Exempel D
Hon körde pojken ut på landet. (ut är adverb)
Hon körde ut pojken på landet. (ut är partikel)
Dock finns det fall då objektet föregår partikeln. Personliga pronomen i
objektsform, indefinita pronomina, samt full NP är exempel på sådana
objekt som kan stå mellan verbet och partikeln.
Exempel E
Det bär mig emot.
Det har gått mig förbi.
Lyckan stod oss bi.
Det tjänar ingenting till.
Har du fått pengarna tillbaka ?
Satsadverbial som tillhör ordklassen vandrande adverb kan alltid
förekomma mellan verbet (intransitivt eller transitivt) och partikeln.
Dessa vandrande adverb placeras före det finita verbet i en bisats och står
oftast som bestämning till hela satsen. Exempel på sådana satsadverbial är
aldrig, alltid, alltså, inte, ju, o.s.v. (Holm & Nylund, 1985).
Satsadverbialens placering vid löst sammansatta partikelverb kan
sammanfattas som:

• I påståendesatser med rak ordföljd och enkelt tempus placeras
satsadverbialet mellan verbet och partikeln, som i ‘Pelle tycker inte om
öl’, medan med sammansatt tempus placeras satsadverbialet mellan
hjälpverbet och det infinita verbet, som i satsen ‘Pelle har aldrig tyckt om
öl’.
• I imperativsatser placeras satsadverbialet mellan verbet och partikeln.
• I interrogativa satser med enkelt tempus placeras satsadverbialet
mellan subjektet och partikeln som i ‘Tycker Pelle inte om öl?’ medan
med sammansatt tempus placeras satsadverbialet mellan subjektet och
huvudverbet i supinum, som i ‘Har Pelle aldrig tyckt om öl?’.
Ett subjekt kan också förekomma mellan det finita verbet och partikeln
om objektet eller adverbialet (ej satsadverbialet) är topikaliserat, såsom
det återges i tabell 2 hos påståendesatser.
3.5 Detektering av löst sammansatta partikelverb
Verb + partikel har samma distributionsegenskaper som verb.
Intransitiva verb (Vintr) och intransitiva partikelverb kan följas av PP
eller adverb (Adv), liksom transitiva verb (Vtr) och transitiva
partikelverb av NP, PP eller adverb, såsom i tabellen nedan:
verb verb + partikel
Vintr + ø (hoppa) Vintr + pa + ø (hoppa i)
Vintr + PP (gå på gatan) Vintr + pa + PP (gå ut på gatan)
Vintr + Adv (vara ute) Vintr + pa + Adv (vara med ute)
Vtr + NP (äta köttet) Vtr + pa + NP (äta upp köttet)
Vtr + NP + PP (hålla nyckeln i Vtr + pa + NP + PP (hålla i nyckeln i
fickan)
fickan)
Vtr + NP + Adv (följa henne Vtr + pa + NP + Adv (följa med
hem)
henne hem)
Vtr + NP + NP (ge henne hatten) Vtr + pa + NP + NP (ta av honom
jackan)
Tabell C Verb och partikelverb har samma distribution
Som vi i föregående avsnitt sett finns det klara regler för var partikeln
kan stå i en huvudsats. Ändå kan det uppstå ambiguitet vid detekteringen
av partiklar. En svårighet är, förutom att verbet och partikeln kan
separeras genom andra ord, att skilja dels mellan partiklar och
prepositioner, dels mellan partiklar och adverb, som kan ha samma
position och form. Ett annat problem vid detektering av partikelverb är
att, givet input avgöra huruvida småordet exempelvis endast kan tolkas
som partikel alternativt endast som preposition/adverb eller om båda
tolkningarna är tillåtna. Ett verb med preposition/adverb och ett
23

partikelverb med samma preposition/adverb som partikel kan få helt olika
betydelser.
Exempel F
a.) Jan läser om boken i tidningen. (verb + PP)
b.) Jan läser om boken för fjärde gången. (verb + partikel)
Allmänt kan man säga att partiklar är betonade medan prepositioner är
obetonade. Man kan skilja dessa i tal genom att lyssna till
tryckförhållandena. Hos löst sammansatta partikelverb och hos
lexikaliserade fraser i övrigt deaccentueras vänsterledet, verbet får
reducerat tryck medan det högra ledet, partikeln dominerar.
Partikelverbet har s.k. sammanfattningsaccent (Anward & Linell, 1976).
Jämför satserna nedan.
Exempel G
a.) Pelle hä´lsar på Kalle. (verb + PP)
b.) Pelle hälsar på´ Kalle. (partikelverb)
Sammanfattningsaccent (´) anger skillnaden mellan partikeln och
preposition/adverb vilket vi inte kan använda för disambiguering
eftersom betoning inte anges i input.
Att avgöra huruvida ett ord är en partikel eller ett adverb/en
preposition kan lyckas genom att försöka topikalisera ordet i fråga. En
partikel kan aldrig topikaliseras förutom i elliptiska uttryck medan
adverb, objekt och PP kan topikaliseras (Norén, 1990).
I exemplet nedan framträder om i a.)som partikel, medan i b.) som
preposition.
Exempel H
a.) Kalle tyckte om Lisa -> b.) Kalle berättade om Lisa ->
Lisa tyckte Kalle om -> Lisa berättade Kalle om ->
*Om Lisa tyckte Kalle Om Lisa berättade Kalle.
Topikalisering av partikel är endast möjlig i vissa elliptiska uttryck där
partikelverbet tillhör ordklassen riktningsadverb.
Exempel I
Ut gick flickan.
"Upp flyga orden."
Denna metod är inte heller implementerbar i grammatikmodellen idag
och är än så länge avsedd för människor.
Ett tredje problem är att i talspråk kan en partikel förekomma utan
verb i satser som uttrycker uppmaning. Prepositionen med används då
efter partikeln. Observera att pronomenet i de sista två satserna efter
prepositionen med är ett personligt pronomen i objektsform.
Exempel J
Upp med hakan!
Hit med vodkan!
24

In med er!
Ut med honom!
Detta är inte heller implementerbart idag eftersom modellen än så länge
inte hanterar elliptiska uttryck.
3.6 Partikelverb och reflexiva pronomina
Ett speciellt problem utgör reflexiva partikelverb vilka består av ett
verb, ett reflexivt pronomen (refl.pron.) och en partikel. Reflexiva
pronomina är koreferentiella med subjektet. Kombinationen
verb+refl.pron. brukar definieras som reflexiva verb. Det finns tre typer:
- reflexiva verb utan objekt eller predikatsfyllnad: gifta sig, raka sig,
roa sig
- reflexiva verb med predikatsfyllnad: känna sig bra
- reflexiva verb med objekt: lära sig läxan, ta på sig skorna, ta av sig
jackan
Jag har undersökt drygt 60 partikelverb som innehåller ett reflexivt
pronomen, vilka har tagits från Bodegård, (1985, s. 68-69). Oftast
kommer det reflexiva pronomenet efter partikeln, som till exempel i
följande konstruktioner: klä på sig, ha för sig, höra av sig, ta igen sig,
o.s.v. I dessa fall kan skillnaden i ordföljd ange om ordet i fråga är en
partikel eller en preposition, som i exempel 11. Här föregår partikeln
objektet, om vi betraktar det reflexiva pronomenet som objekt, vilket
visar sig vara praktiskt eftersom vi då med hjälp av ordföljdsregler kan
avgöra huruvida småordet är en preposition/ett adverb eller en partikel.
Exempel K
a) Silvia sä´tter sig på hatten. (verb + PP)
b) Silvia sätter på´ sig hatten. (partikelverb)
Dock finns det ett stort antal fall då det reflexiva pronomenet placeras
mellan verbet och partikeln.
Exempel L
ge sig iväg
lägga sig i
bry sig om
bära sig åt
Transitiva reflexiva partikelverb av typen verb+refl.pron.+pa+nomen kan
lätt förväxlas med konstruktionen verb+refl.pron.+prep+nomen om man
inte har tillgång till information om betoning. Jämför satserna nedan:
‘Han lägger sig i saken.’ ‘Han lägger sig i sängen.’
refl.pv. nomen refl.verb PP
25

Ibland betyder verben olika saker beroende på om det reflexiva
pronomenet kommer före eller efter partikeln.
Exempel M
ta sig för ta för sig
ställa sig in ställa in sig
Vid undersökningen har jag inte kunnat hitta några tendenser varken
för vilka typer av reflexiva verb som kan ta partiklar och var partikeln
hamnar eller vilka typer av reflexiva verb som blir intransitiva eller
transitiva genom tillägg av en partikel. Därför kommer de inte att
implementeras i grammatikmodellen.
3.7 Transitivitet
Partiklar, både fasta och lösa, kan påverka transitiviteten hos ett verb.
Ofta blir ett intransitivt verb transitivt genom tillägg av en partikel. De
vanligaste transitiveringsmedlen i svenska språket anses vara prefixen be
och för (t.ex. bestiga och förankra). Det är endast ett fåtal partiklar som
inte har transitiveringsfunktion. Dessa tillhör oftast ordklassen
riktningsadverb, såsom bort, hem, hit, dit, omkring, tillbaka, vidare, åter,
o.s.v.
Det förekommer fall då partikeln gör ett transitivt verb intransitivt som
vi kan se i exemplet nedan. Exempel på sådana partiklar är på med
betydelsen ‘fortsätta’ och till med betydelsen momentan handling.
Exempel N
transitivt verb intransitivt löst sammansatt partikelverb
Hjälp mig! Hjälp till!
Skynda dig! Skynda på!
Pelle ser dig. Se på!
Lisa hör oss. Hör på!
Det är svårt att hitta tendenser som visar vilka typer av partiklar som
förändrar verbets valens. Det förefaller som om de partiklar vilka
förekommer både som preposition och adverb (se Appendix 1) har en
tendens att göra verbet transitivt medan de som endast kan tillhöra
ordklassen adverb är mindre benägna att ändra transitiviteten hos verbet.
För att med säkerhet kunna fastställa detta behövs det ytterligare studier
och en mycket större korpus.
3.8 Partikelverbs dependensstruktur
Att analysera de fast sammansatta partikelverbens syntaktiska
dependensstruktur utgör inget problem eftersom partikeln sitter ihop med
verbet. På så sätt blir de finita fast sammansatta partikelverben satsens
huvud och beter sig syntaktiskt precis som alla finita verb. Att
26

morfologiskt analysera dessa verb är intressant men jag har valt att avstå
från det. Dessa verb skall behandlas som egna lexem i lexikonet eftersom
de kan få andra egenskaper än simplexverbet: dels kan partikeln ha
transitiveringsfunktion, vilket innebär att antalet aktanter ändras, dels
förändrar partikeln mer eller mindre simplexverbets betydelse.
Till skillnad från fast sammansatta partikelverb utgör de löst
sammansatta större problem eftersom de på ytsyntaktisk nivå består av två
ord medan de på semantisk nivå kan ses som en enhet. I
grammatikmodellen representeras en nod i ett dependensträd av ett ord,
aldrig av en fras. Ur ett ytsyntaktiskt perspektiv är det därför olämpligt
eller felaktigt att betrakta det löst sammansatta partikelverbet som ett
‘ord’ vars delar (verbet och partikeln) är utspridda i satsen, se figur 10.
Vidare skulle relationen mellan verbet och partikeln inte heller framgå.
På en semantisk nivå däremot skulle ovannämnda alternativ vara korrekt,
enligt min mening, eftersom verbet och partikeln utgör en lexikalisk
enhet.
v er b +p ar tik el
su b jek t ob jek t
Figur J Felaktig syntaktisk dependensstruktur men en möjlig semantisk dependensstruktur
Det är tre mer eller mindre tänkbara dependensstrukturer som kvarstår
för den syntaktiska representationen, vilka redovisas nedan.
1.) v er b
p ar tik el
su b jek t ob jek t
2.) v er b
su b jek t p ar tik el
27
ob jek t
3.) v er b
su b jek t p ar tik el ob jek t
Figur K Tre mer eller mindre tänkbara dependensrelationer mellan verb, partikel, subjekt och objekt
Träd 1.) visar en mindre lämplig eller t.o.m. felaktig dependensstruktur
eftersom subjektet i detta träd inte är verbets utan partikelns syntaktiska
direkta dependent. Detta strider emot definitionen på en syntaktisk
dependensrelation. Enligt Mel'cuk (1988) måste en syntaktisk
dependensrelation (—>) vara binär och uppfylla följande egenskaper 7:
•
antisymmetrisk:
om (X ---> Y), så ~(Y ---> X)
• irreflexiv: ~(X ---> X)
7 Mel'cuk kallar dessa tre relationer för antisymmetrisk, antireflexiv respektive antitransitiv.

• intransitiv: om (X ---> Y) och (Y ---> Z), så ~(X -
--> Z).
Det första trädet uppfyller inte den sistnämnda egenskapen (att vara
intransitiv) som kan utläsas som ”den direkta dependenten av min direkta
dependent är aldrig min egen direkta dependent”. Subjektet är m.a.o. inte
verbets utan partikelns direkta dependent, vilket är felaktigt med tanke på
verbets vilja att styra subjektet.
Träd 2.) är identiskt med ett dependensträd för satser som innehåller
subjekt, verb och prepositionfras. Se figuren nedan:
läser
f lick an om
b ok en
Fl i ckan l ä´ser om boken.
subj ekt v er b PP
Fl i ckan l äser om´ boken.
subj ekt v er b par t ikel obj ekt
Figur L Om vi använder trädstruktur 2 i figur 11 för partikelverb får vi en identisk trädstruktur för den
ambiguösa satsen Flickan läser om boken, där om kan vara antingen preposition eller partikel.
På det i figur 12 beskrivna sättet kan vi inte skilja i dependensstruktur
mellan satser som består av subjekt, verb, partikel, objekt och satser som
består av subjekt, verb och prepositionsfras. Det utgör en klar nackdel att
vi inte kan se ambiguiteten hos en sats där en del av konstruktionen
antingen kan tolkas som preposition+nomen eller som partikel+nomen
och där båda tolkningarna är riktiga. Det tyngsta argumentet emot träd
2.) i figur 11 är att objektet är avhängigt av partikeln, inte av verbet.
Visserligen kan partiklar ha transitiveringsfunktion (se avsnitt 3.7) men
vilka partiklar som gör ett verb transitivt eller intransitivt är svårt att
veta och egenskaper hos objektet bestäms mer av verbet än av partikeln.
I träd 3.) i figur 11 utgör partikeln en egen nod och är barnlös. Detta
alternativ verkar vara den bästa lösningen eftersom dels subjektet och
objektet är direkt avhängiga av verbet, dels kan prepositionsfraser skiljas
från partikel+nomen konstruktioner. Vi kan illustrera detta med hjälp av
figuren nedan:
28

läser
f lick an om p å
b ok en tåg et
Fl i ckan l ä´ser om boken på tåget.
subj ekt v er b PP PP
29
läser
f lick an om b ok en p å
tåg et
Fl i ckan l äser om´ boken på tåget.
subj ekt v er b par t ikel obj ekt PP
Figur M Skillnaden i dependensträd för den ambiguösa satsen ‘Flickan läser om boken på tåget’
beroende på om om är preposition eller partikel.
Det har konstaterats att i den syntaktiska dependensstrukturen är
partikeln avhängig av verbet och har inte någon dependent, till skillnad
från den semantiska dependensstrukturen där partikeln analyseras som en
del av verbet. I nästa kapitel följer en beskrivning av hur partikelverb kan
implementeras i grammatikmodellen.

4 Programbeskrivning
I föregående avsnitt har jag diskuterat olika synsätt på vilka de löst
sammansatta partikelverben kan betraktas. Programmet, som återges i
Appendix 3B, är bara en av flera tänkbara implementeringar. Andra
lösningar är också möjliga och implementeringen av dessa underlättas av
att grammatikmodellen är baserad på objektorientering, vilket ger en
öppen lösning.
4.1 Programmet
Den ursprungliga klassindelningen för den ej fullständiga svenska
minigrammatiken (Rauch, 1995a) har varit följande:
word
verb
adjective
noun
preposition
adverb
determiner
intransitive
transitive
modal
auxilary
common
proper
pronoun
sentence
demonstrative
article
30
possessive
demonstrative
personal
För att tillsätta partikelverb till ovanstående klasshierarki och
komplettera/ändra den minigrammatik som återges i Appendix 3A krävs
en ändring av underklasser till klassen verb och komplettering hos
klasserna preposition och adverb. Partiklar betraktas som funktioner
av den anledning som diskuterats i avsnitt 3.3.1. Vi börjar med att ge en
beskrivning av lexikonet, för att sedan beskriva de abstrakta klasserna.
4.1.1 Lexikon

Längst ner i klasshierarkin finns lexikonet (se Appendix 3B), som
består av de objekt som representerar de konkreta orden. Exempelvis
definieras verbet skriva på följande sätt:
skriva1 : transitive
{
value = skriva;
vform = inf;
semantic_argument(arg1, noun, opt)
{
anim = hum;
nomasp = unit;
}
semantic_argument(arg2, noun, opt)
{
anim = art, inanim;
write = true;
}
}.
I den första raden anges namnet på den klass (skriva1) som
representerar ordet skriva och dess överordnade klass (transitive). Det
konkreta ordet, d.v.s. textsträngen ‘skriva’, anges hos särdraget value.
Verbets form (vform) och dess semantiska argument specificeras också.
Under semantic_argument finns de semantiska särdrag som argumenten
(argN, där N står för en siffra) måste ha. arg1 refererar till subjektet,
arg2 till objektet, arg10 till komplementet och arg0, som vi senare skall
se, till partikeln.
Lexikonet i sig är också hierarkiskt organiserat. Böjda ord kan ärva
egenskaper från sin oböjda variant. Detta innebär att man inte behöver
definiera de semantiska särdrag som det böjda ordet har gemensamt med
den oböjda varianten en gång till. Däremot måste man eventuellt ange
värden på nya särdrag om sådana förekommer och skriva över de ärvda
särdrag som inte gäller för ordet i fråga, exempelvis value. Verbet
skriver behöver därför bara skriva över särdraget value och särdraget
vform, samt lägga till det nya särdraget tensed.
skriva_presens1 : skriva1
{
value = skriver;
tensed = true;
vform = pres;
}.
Med partikelverb avser jag verbet med den extra egenskapen att den
förväntar sig en viss partikel. Betrakta följande definitioner av
‘partikelverben’ skriva om och skriva av.
skriva_om1 : trans_partverb
{
value = skriva;
particle_value = om;
...
}.
31

De löst sammansatta partikelverben får två nya klasser: intransitiva
partikelverb som är en underklass till intransitiva verb
(intrans_partverb : intransitive) och transitiva partikelverb som
är en underklass till generellt transitiva verb (trans_partverb :
general_transitive) som i sin tur är en underklass till verb. Denna
klassindelning är grundad på ordföljdsregler, som kommer att förklaras i
kommande avsnitt. Målet har varit att försöka återanvända så mycket som
möjligt av den befintliga grammatiken utan att använda multipelt arv 8.
1. Intransitiva löst sammansatta partikelverb
Intransitiva löst sammansatta partikelverb kommer i fortsättningen att
benämnas som intransitiva partikelverb. Klassen intrans_partverb får
följande strukturindelning:
structure(intransitive, particle)
{
syntactic_argument(particle, preposition)
{
particle = true;
}
particle_value = particle :: value;
particle = deep_particle;
deep_particle = arg0;
}
structure(intransitive, particle)
{
syntactic_argument(particle, adverb)
{
particle = true;
}
particle_value = particle :: value;
particle = deep_particle;
deep_particle = arg0;
}
Raden structure(intransitive, particle) innebär att satser
innehållande ett intransitivt partikelverb har samma ordföljd som satser
med ett intransitivt verb med den skillnaden att den förstnämnda har en
partikel som sista fyllnadsled. Partikeln läggs nämligen alltid sist 9 om man
jämför med ordföljden hos simplexverbets fyllnadsled, se tabell 1 och 3 i
föregående kapitel. Anledningen till att det är två strukturer som
definieras är att partikeln kan tillhöra ordklassen preposition eller adverb.
Vi skulle kunna lägga till ytterligare tre strukturer där partikeln tillhör
klasserna nomen, adjektiv eller PP men jag har valt att avstå från det.
Klausulen syntactic_argument ställer det krav som fyllnadsledet
particle skall uppfylla, nämligen att particle skall vara en preposition
(respektive ett adverb) och sätter partikelns särdrag particle till true.
8 Multipelt arv innebär att klasser tillåts ha flera föräldrar.
9 Adjunkter definieras inte hos verbet eller hos dess underklasser utan hos prepositionen.
33

Klasserna preposition och adverb har, som tidigare nämnts i avsnitt 4.1.1,
ett särdrag particle som anger om de är en partikel eller ej. Sålunda är
det partikelverbet som känner till sitt fyllnadsled particle varför
särdraget particle sätts till true inuti klassen intrans_partverb och
inte inuti klasserna preposition eller adverb.
Raden particle_value = particle :: value ser till att partikeln
som verbet kräver (det vänstra ledet) faktiskt är den partikel som
funktionen particle refererar till (det högra ledet).
arg0 är ny semantisk länk hos partikelverbet som med hjälp av de två
raderna particle = deep_particle och deep_particle = arg0 (via
hjälplänken deep_particle) sätts att peka på partikelverbets partikel. För
att kunna få det semantiska dependensträd som angavs i kapitel 3.8 i figur
10, närmare bestämt där partikelverbet har sin partikel i samma nod som
partikelverbet självt, krävs det att programmet vid utskriften eliminerar
partikelfunktionen i den semantiska representationen och skriver ut value
tillsammans med particle_value (‘skriva om’).
2. Transitiva löst sammansatta partikelverb
För transitiva partikelverb är fallet svårare än för intransitiva eftersom
objektet kan föregås av partikeln (se tabell 2 i kapitel 3.4). Klassen
transitiva partikelverb finns under den nydefinierade klassen
general_transitive i stället för under klassen transitive eftersom
transitiva partikelverb inte kan ärva alla strukturer från transitiva verb,
se figur 14. Klassen general_transitive innehåller endast strukturen
structure(verb, direct_object), vilken kan ärvas både av klassen
transitive och av klassen trans_partverb.
Transitiva partikelverb får bl.a. följande strukturer:
structure(general_transitive, particle)
{
syntactic_argument(particle, preposition)
{
particle = true;
}
particle_value = particle :: value;
particle = deep_particle;
deep_particle = arg0;
}
structure(verb, particle, direct_object)
{
syntactic_argument(particle, preposition)
{
particle = true;
}
particle_value = particle :: value;
particle = deep_particle;
deep_particle = arg0;
syntactic_argument(direct_object, noun)
{
case=acc;
34

}
}
direct_object = deep_object;
deep_object = arg2;
deep_subject = arg1;
diathesis = active;
Båda strukturerna har ytterligare var sin variant där, i likhet med de
intransitiva partikelverben, partikeln skall tillhöra klassen adverb. Den
första strukturen omfattar de satser där partikeln sätts sist som
fyllnadsled. Alla andra fyllnadsled tar klassen general_transitive hand
om. Därför behöver man endast ge en beskrivning av partikeln, såsom
det har förklarats hos intransitiva verb. I den andra strukturen beskrivs
den ordföljd då det direkta objektet följer partikeln. Här behövs det
ytterligare definitioner av det direkta objektet eftersom klassen verb inte
har någon information om objektet.
De ordföljdsregler som inte gäller för transitiva partikelverb men som
gäller för det motsvarande transitiva simplexverbet definieras i klassen
transitive. Exempel på en sådan regel är structure(subject, me,
direct_object, sadv) som gäller för de satser vars direkta objekt
tillhör ordklassen pronomen. Denna struktur skulle vara felaktig för
transitiva partikelverb eftersom satsadverbial inte kan komma efter
objektet om satsen innehåller en partikel. Jämför satsen ‘Pelle läser inte om
den’ med den felaktiga meningen ‘Pelle läser den inte om’.
3. Fast sammansatta partikelverb
De fast sammansatta partikelverben analyseras som övriga verb; de
tillhör antingen klassen intransitiv (intransitive : verb) eller klassen
(transitive : general_transitive) och ärver därmed klassen verb:s
egenskaper. Klassen general_transitive är bara en abstraktion av den
ordföljd som alla transitiva verb (med eller utan partikel) kan matcha. I
lexikonet är därför inga verb direkta underklasser till
general_transitive.
4.1.3 Prepositioner
Klassen preposition har endast underklasser i lexikonet och har precis
som verb en enda överordnad klass: word. En preposition, som inte har
partikelfunktion kräver ett fyllnadsled: en NP, vilka tillsammans utgör en
prepositionsfras (PP), vars funktion ofta är tids- och rumsadverbial.
Adverbial av den typen brukar inte betraktas som aktanter utan snarare
som adjunkter. Därför anges inte PP hos verbet eller hos dess
underklasser utan hos prepositionen som brukar inleda ett adverbial.
Ord med partikelfunktion kan också tillhöra ordklassen preposition men
de kräver inte fyllnadsled till skillnad från prepositioner som ingår i en
PP. Därför är det nödvändigt dels att modifiera den ursprungliga
35

definitionen, som representeras av den första strukturen, med särdragvärdeparet
particle = false, dels att lägga till en ny struktur som
tillåter prepositionen med partikelfunktion att vara utan komplement. Vi
får följande regler:
structure(me, complement)
{
particle = false;
syntactic_argument(complement, noun)
{
case = acc;
}
complement = deep_complement;
deep_complement = arg1;
}
structure(me)
{
particle = true;
}
Om prepositionen är en partikel har verbet, som tar partikeln, satt
prepositionens particle särdrag till true vilket gör att endast den andra
strukturen kan matchas.
Om prepositionen inte är en partikel kommer prepositionens particle
särdrag att vara obunden och kan därför bindas till false i den första
strukturen medan den andra strukturen inte är tillämpbar eftersom raden
‘particle = true;’ är sann omm particle är bunden till ‘true’.
Anledningen till att man överhuvudtaget måste skilja mellan
prepositioner/adverb och partiklar är att verbet redan har matchat
partikelns kontext. Därför skall partikeln inte ha någon ‘structure’ till
skillnad mot prepositioner som själva styr sin kontext. Jämför frasen ‘på
torget’ där på är huvud till torget och därigenom bestämmer substantivets
kontext varför torget inte behöver ha någon structure.
4.1.4 Adverb
Adverb, som är en underklass till word, kan delas in i många
underklasser. Hos de underklasser, vars objekt inte kan ha
partikelfunktion måste man sätta particle till false (particle =
false) av liknande skäl som angavs i den första strukturen i föregående
avsnitt.
Exempel på det är den andra raden i satsadverbialets definition:
sent_adverb : adverb
{
particle = false;
.
.
.
}.
36

Hos de underklasser till adverb som kan ha partikelfunktion inkluderas
raden particle = true; i de strukturer där adverbet har
partikelfunktion.
4.2 En annan tänkbar lösning
Ett mera omfattande sätt att lösa problemet med att skilja
prepositioner/adverb från partiklar skulle kunna vara att införa klassen
particle : word och tagga alla prepositioner/adverb en extra gång i
lexikonet som partikel. Denna lösning är fullt möjlig men för mig
oattraktiv eftersom programmet skulle vara ineffektivare p.g.a. ökningen
av möjliga sökvägar och dessutom skulle antalet homonymer öka vilket
bör undvikas.
37

5 Utvärdering och fortsatt arbete
Det är svårt att avgöra huruvida det program som jag beskrivit i kapitel
4 är effektivt och korrekt eftersom jag inte kunnat testa det på någon
annan maskin än i mitt huvud. Programmet efter min komplettering bör
klara dels de påståendesatser, vars fundament är antingen subjektet eller
objektet (ej adverbial), dels alla imperativa- och interrogativa satser med
intransitiva och transitiva partikelverb, som listats i tabell 1 och 2 i avsnitt
3.4, förutsatt att partikelverbet i fråga är definierat i lexikonet på ett
sådant sätt som beskrivits i kapitel 4.1.1 och att de i Appendix 3B
definierade klasserna ersätter de ursprungliga klasserna med samma
namn.
Eventuella felaktigheter skulle kunna uppstå hos ambiguösa satser då
programmet inte ger alla tänkbara analyser. Exempelvis kan detta uppstå
hos satser där partikel och adverb som inte har någon partikelfunktion är
i samma position men har olika betydelser. För dessa semantiskt
ambiguösa satser får man endast ett dependensträd. Man skulle kunna
undvika detta genom att rita in funktionerna i trädstrukturen.
För den helt kompletta implementeringen av partikelverb återstår en hel
del att göra. Regler bör skrivas för partiklar från andra klasser än
preposition och adverb, såsom NP, adjektiv, particip och PP. Speciella
fall måste läggas till grammatiken som t.ex.:
• verbfrasen se AdjP ut (Olav ser bra ut.)
• eliminering av det infinita partikelverbet om det föregås av ett
hjälpverb och om partikeln har lokal betydelse (Pelle skall in i huset.)
• konstruktionen partikel utan verb i imperativsatser (In med er!)
För reflexiva partikelverb har jag inte lyckats hitta någon lämplig
beskrivning som kan överföras till lågintelligenta maskiner. Där behövs
det ytterligare undersökningar. Den svåraste uppgiften är dock att
analysera partikelverbs semantik vilket bör ske med hjälp av en mycket
stor korpus. Förutom lexikaliserade verbfraser bör även andra typer av
lexikaliserade fraser undersökas och implementeras.
En stor del av det fortsatta arbetet skulle även gå ut på att vidare
definiera den svenska grammatiken; implementera nya klasser, strukturer
och särdrag i grammatikformalismen. Klasshierarkin saknar vissa klasser,
såsom räkneord, relativa-, determinativa-, interrogativa-, indefinita- och
reflexiva pronomina, konjunktioner, subjunktioner, interjektioner, etc.
Bisatser bör också behandlas i modellen. Lexikonets utbyggnad är minst
lika nödvändig.
Programmet som formalismen är byggd på bör också vidareutvecklas.
Lite större flexibilitet vid utskriften av resultaten vore användbart, t.ex.
att i stället för att skriva ut value, som används vid matchning av input,
skriva ut ett fält print_value som endast används vid utskriften (t.ex.
print_value=‘skriva om’). Den användarvänliga editorn är inte så lätt
att hantera än så länge om man inte exakt vet vilka kommandon som är
38

tillåtna i vilken ordning. En debugger som kontrollerar hur parsern
kommer fram till en lösning skulle underlätta byggandet av en
grammatik. Grammatikmodellen bör även testas på en kontinuerlig text.
Vidare skulle det vara intressant att göra språktypologiska
undersökningar genom att bl.a. konstruera grammatik för andra språk i
denna grammatikformalism.
39

Bibliografi
Allén, S. 1972. Tiotusen i topp: ordsekvenser i tidningstext. Almqvist och
Wiksell. Stockholm
Anward, J. & Linell, P. 1976. Om lexikaliserade fraser i svenskan.
Nysvenska studier 55-56, s. 77-119.
Ballim, A. & Carroll, J. & Russel, G. & Warwick-Armstrong, S. 1992. A
Practical Approach to Multiple Default Inheritance for Unification-
Based Lexicons. Computational Linguistics 18, Number 3, Special Issue
on Inheritance II.
Bodegård, A. 1985. Tänk efter. Stockholm.
Booch, G. 1994. Object-oriented analysis and design.
Benjamin/Cammings Publishers. chapter 1-2.
Daelemans, W. & Gazdar, G. & De Smedt, K. 1992. Inheritance in
Natural Language Processing. Computational Linguistics 18, Number
2, Special Issue on Inheritance I.
Ejerhed, E. 1978. Verb-partikel-konstruktionen i svenska: syntaktiska och
semantiska problem. Svenskans beskrivning 11, s. 49-64.
Ekberg, L. 1989. Gå till anfall och falla i sömn. Lund.
Fraser, N. M. & Hudson, R. A. 1992. Inheritance in Word Grammar.
Computational Linguistics 18, Number 2, Special Issue on Inheritance
I.
Holm, B. & Nylund, E. 1985. Deskriptiv svensk grammatik. Stockholm.
Kjellman, N. 1929. Partikeln till i sammansättning med verb. Nysvenska
studier 9, s. 117-148.
Mel'cuk, I. 1979. Studies in dependency syntax. Karoma publishers. Ann
Arbor. s. 1-22.
Mel'cuk, I. 1988. Dependency syntax: Theory and Practice. New York.
Moss, Ch. 1994. Prolog++. The power of object-oriented and logic
programming. Addison-Wesley. s. 1-124.
NE. 1994. Nationalencyklopedin, band 14. Bokförlaget Bra Böcker AB.
Höganäs.
Nikula, H. 1986. Dependensgrammatik. Ord och stil 16. Malmö.
Norén, K. 1985. Partikelverb - är det något särskilt? Svenskans
beskrivning 15, s. 375-387.
Norén, K. 1990. Svenska partikelverbs semantik. Göteborg.
Norén, K. 1995. Partikelverb och lexikon: kriterier för att finna
lexikaliserade partikelverb. Rapport fra Konferanse om leksikografi i
Norden, Reykjavik.
Rauch, B. 1995a. Grammar. Institutionen för lingvistik vid Stockholms
Universitet.
Rauch, B. 1995b. Projektrapport; Datorstödd inlärning av grammatik och
språkteori. Intern rapport. Institutionen för lingvistik vid Stockholms
Universitet.
40

Rauch, B. 1996. Projektrapport; Datorstödd inlärning av grammatik och
språkteori. Intern rapport. Institutionen för lingvistik vid Stockholms
Universitet.
Sigurd, B. 1981. Varför ett hus kan brinna både upp och ned. Språkvård
1988:3, s. 1-8.
Sigurd, B. 1995. Analysis of Particle Verbs for Automatic Translation.
Nordic Journal of Linguistics 18, s. 55-65.
Somers, H.L. 1987. Valency and Case in Computational Linguistics. s. 1-
29. Edinburgh.
Svenska Akademins ordlista över svenska språket. 1966. Stockholm.
Wellander, E. 1964. Aktionsart och aspekt. Nysvenska studier 44, s. 184-
252.
Åkermalm, Å. 1961. Fast sammansättning och lös förbindelse. Nysvenska
studier 41, s. 174-196.
41

Appendix 1
Skärningen av ordklasserna prepositioner och adverb
Förteckningen är ett urval av adverb, som bygger på Allén (1972),
Tiotusen i topp: ordfrekvenser i tidningstext. Ordklasstillhörigheten har
kontrollerats i Svenska Akademins Ordlista (1966).
ord
varierande
sammansatt
partikel
prep adv
42
prep + adv 10
eller
adv + prep
an * *
av * * * prep + adv
bak * * * adv + prep
bakom * * prep + adv
bi * *
bort * *
dit * *
dän *
efter * * * prep + adv
emellan * * prep + adv
emot * * * adv + prep
fram * *
framme *
för * * * prep + adv
förbi * * * adv + prep
före * * * prep + adv
genom * * * prep + adv
hem * *
hit * *
hädan *
hän *
i * * prep + adv
ifatt *
ifrån
(från)
* * * prep + adv
igen * *
igenom * * adv + prep
igång * *
ihjäl *
ihop
(hop)
* *
10 Den sista kolumnen anger om ordet är mest frekvent som preposition men förekommer även som
adverb (prep+adv) eller det omvända fallet (adv+prep).

ihåg * *
ikapp *
varierande
prep + adv
ord sammansatt prep adv eller
partikel
adv + prep
in * *
inne * *
isär * *
itu *
kvar * *
loss * *
med * * * prep + adv
ner (ned) * *
om * * * prep + adv
omkring * * adv +prep
omkull *
på * * * prep + adv
runt * * prep + adv
samman * *
sönder * *
till * * * prep + adv
tillbaka * *
undan * * * adv + prep
under * * * prep + adv
upp * *
uppe * *
ur * * * prep + adv
ut * *
utan * * prep + adv
utanför * * prep + adv
ute * *
vid * * * prep + adv
vidare * *
åstad * *
åt * * * prep + adv
åter * *
över * * * prep + adv
överens * *
43

Appendix 2
Ett utdrag av de partikelverb som ingick i undersökningen
Partiklar är indelade i tre klasser: adverb, riktningsadverb och
preposition. Varje partikel har jag försökt att kombinera med två verb på
ett sådant sätt att det ena verbet genom tillsättning av partikeln blev
intransitivt medan det andra transitivt.
Adverb Riktningsadverb Prepositioner
intransitiva transitiva intransitiva transitiva intransitiva transitiva
pv
pv
pv
pv
pv
pv
gå tillbaka ta tillbaka se ut kasta ut arbeta på stiga på
gå igen få igen åka in ta in koppla av hugga av
åka omkull slå omkull springa upp ta upp gå med ta med
gå sönder slå sönder komma ner lugna ner hjälpa till lägga till
sitta fast sätta fast längta hem bjuda hem sitta i kasta i
komma loss få loss resa bort ta bort arbeta över lämna över
gå itu ta itu komma hit ta hit spåra ur koppla ur
flytta isär hålla isär gå dit skicka dit dra för
bo kvar ha kvar komma fram ta fram tycka om
gå omkring flytta omkring ta emot
44

Appendix 3A
Valda delar av det ursprungliga programmet före
komplettering (Rauch, 1995a)
% Feature declaration:
num(sing, plur).
case(nom, acc, gen).
gen(utr, neu).
def(def, indef).
fundament(subject, sadv).
diathesis(active, passive).
tensed(true, false).
vform(pres, pret, sup, inf, bare_inf, part_prs, part_prf).
comp(pos, comp, sup).
sex(mas, fem).
anim(hum, anim, art, inanim).
nomasp(unit, coll, concept, mass).
compose(het, whole).
% verb
verb : word
{
structure(subject, me)
{
syntactic_argument(subject, noun)
{
case = nom;
}
subject = deep_subject;
fundament = subject;
tensed = true;
}
structure(subject, me, sadv)
{
syntactic_argument(subject, noun)
{
case = nom;
}
syntactic_argument (sadv, sent_adverb)
{}
me = sadv :: deep_complement;
subject = deep_subject;
fundament = subject;
tensed = true;
}
structure(sadv, me)
{
syntactic_argument(sadv, sent_adverb)
{}
me = sadv :: deep_complement;
fundament = sadv;
tensed = false;
}
45

}.
structure(sadv, me, subject)
{
syntactic_argument(subject, noun)
{
case = nom;
}
syntactic_argument(sadv, sent_adverb)
{}
me = sadv :: deep_complement;
subject = deep_subject;
fundament = sadv;
tensed = true;
}
structure(me, subject, sadv)
{
syntactic_argument(subject, noun)
{
case = nom;
}
syntactic_argument(sadv, sent_adverb)
{}
me = sadv :: deep_complement;
subject = deep_subject;
tensed = true;
}
structure(me, subject)
{
syntactic_argument(subject, noun)
{
case = nom;
}
subject = deep_subject;
tensed = true;
}
structure(me, sadv)
{
syntactic_argument(sadv, sent_adverb)
{}
me = sadv :: deep_complement;
tensed = false;
}
structure(me)
{
tensed = false;
}
% intransitiva verb
intransitive : verb
{
deep_subject = arg1;
}.
46

% transitiva verb
}.
transitive : verb
{
structure(verb, direct_object)
{
syntactic_argument(direct_object, noun)
{
case = acc;
}
direct_object = deep_object;
deep_object = arg2;
deep_subject = arg1;
diathesis = active;
}
structure(verb, prep_object)
{
syntactic_argument(prep_object, preposition)
{
value = av;
}
prep_object :: complement = deep_object;
deep_object = arg1;
deep_subject = arg2;
diathesis = passive;
}
% modala hjälpverb
modal : verb
{
semantic_argument(arg1, verb, opt)
{}
deep_complement = arg1;
structure(verb, complement)
{
deep_subject = complement :: deep_subject;
complement = deep_complement;
syntactic_argument(complement, verb)
{
vform = bare_inf;
tensed = false;
}
}
}.
% hjälpverb
auxilary : verb
{
semantic_argument(arg1, verb, opt)
{}
deep_complement = arg1;
structure(verb, complement)
{
deep_subject = complement :: deep_subject;
complement = deep_complement;
47

}.
}
% nomen
syntactic_argument(complement, verb)
{
vform = sup;
tensed = false;
}
noun : word
{
semantic_argument(arg10, adjective, free)
{}
structure(modifier, me)
{
syntactic_argument(modifier, adjective)
{
head =
{
modifier = deep_modifier;
deep_modifier = arg10;
}
}
}
}.
% artnamn
common : noun
{
structure(det, noun)
{
syntactic_argument(det, determiner)
{}
}
structure(noun)
{}
}.
% pronomen
pronoun : noun
{}.
% personliga pronomina
personal : pronoun
{
case = nom, acc;
def = def;
}.
48

% possessiva pronomina
possessive : pronoun
{
case = gen;
def* = def;
num* = all;
gen* = all;
}.
% adjektiv
adjective : word
{
def* = all;
num* = all;
gen* = all;
sex* = all;
}.
% determinerare
determiner : word
{
def* = all;
num* = all;
gen* = all;
sex* = all;
}.
% artiklar
article : determiner
{}.
% adverb
adverb : word
{}.
% satsadverb
sent_adverb : adverb
{
deep_complement = arg1;
semantic_argument(arg1, verb, opt)
{}
semantic_argument(arg2, sent_adverb, free)
{}
structure(me, sadv)
{
syntactic_argument(sadv, sent_adverb)
{}
me = sadv :: deep_complement;
}
structure(me)
{}
}.
49

%**********************************************************
***********
% Lexikon: ett utdrag ur det ursprungliga lexikonet (Rauch, 1995a)
%**********************************************************
***********
% personliga pronomina
han1 : personal
{
value = han;
case = nom;
}.
honom1 : personal
{
value = honom;
case = acc;
}.
% artiklar
den1 : article
{
value = den;
def* = def;
gen* = utr;
num* = sing;
}.
det1 : article
{
value = det;
def* = def;
gen* = utr;
num* = sing;
}.
de1 : article
{
value = de;
def* = def;
gen* = utr;
num* = sing;
}.
% egennamn
kalle1 : proper
{
value = kalle;
gen = utr;
num = sing;
anim = hum;
sex = mas;
compose = het, whole;
nomasp = unit;
}.
50

Appendix 3B
Regler för implementeringen av partikelverb i
grammatikmodellen
De nedan angivna klasserna skall ersätta klasser med samma namn i
Appendix 3A.
% Följande två särdrag har införts (jämför ‘Feature declaration’ i
Appendix 3A):
write(true, false).
particle(true, false).
fundament(subject, sadv, direct_object)
% intransitiva partikelverb
intrans_partverb: intransitive
{
structure(intransitive, particle)
{
syntactic_argument(particle, preposition)
{
particle = true;
}
particle_value = particle :: value;
particle = deep_particle;
deep_particle = arg0;
}
}.
structure(intransitive, particle)
{
syntactic_argument(particle, adverb)
{
particle = true;
}
particle_value = particle :: value;
particle = deep_particle;
deep_particle = arg0;
}
% generellt transitiva verb
general_transitive : verb
{
structure(verb, direct_object)
{
syntactic_argument(direct_object, noun)
{
case = acc;
}
direct_object = deep_object;
deep_object = arg2;
deep_subject = arg1;
diathesis = active;
}
structure(direct_object, verb)
{
52

}.
}
% transitiva verb
syntactic_argument(direct_object, noun)
{
case = acc;
}
fundament = direct_object;
direct_object = deep_object;
deep_object = arg2;
deep_subject = arg1;
diathesis = active;
transitive : general_transitive
{
structure(subject, me, direct_object, sadv)
{
syntactic_argument(subject, noun)
{
case = nom;
}
syntactic_argument(direct_object, pronoun)
{
case = acc;
}
syntactic_argument(sadv, sent_adverb)
{}
me = sadv :: deep_complement;
subject = deep_subject;
deep_subject = arg1;
direct_object = deep_object;
deep_object = arg2;
diathesis = active;
fundament = subject;
tensed = true;
}
}.
structure(verb, prep_object)
{
syntactic_argument(prep_object, preposition)
{
value = av;
}
prep_object :: complement = deep_object;
deep_object = arg1;
deep_subject = arg2;
diathesis = passive;
}
structure(verb)
{
deep_subject = arg2;
diathesis = passive;
}
% transitiva partikelverb
trans_partverb: general_transitive
{
53

}.
structure(general_transitive, particle)
{
syntactic_argument(particle, preposition)
{
particle = true;
}
particle_value = particle :: value;
particle = deep_particle;
deep_particle = arg0;
}
structure(general_transitive, particle)
{
syntactic_argument(particle, adverb)
{
particle = true;
}
particle_value = particle :: value;
particle = deep_particle;
deep_particle = arg0;
}
structure(verb, particle, direct_object)
{
syntactic_argument(particle, preposition)
{
particle = true;
}
particle_value = particle :: value;
particle = deep_particle;
deep_particle = arg0;
}
syntactic_argument(direct_object, noun)
{
case = acc;
}
direct_object = deep_object;
deep_object = arg2;
deep_subject = arg1;
diathesis = active;
structure(verb, particle, direct_object)
{
syntactic_argument(particle, adverb)
{
particle = true;
}
particle_value = particle :: value;
particle = deep_particle;
deep_particle = arg0;
}
syntactic_argument(direct_object, noun)
{
case = acc;
}
direct_object = deep_object;
deep_object = arg2;
deep_subject = arg1;
diathesis = active;
54

% prepositioner
preposition : word
{
structure(me, complement)
{
particle = false;
syntactic_argument(complement, noun)
{
case = acc;
}
complement = deep_complement;
deep_complement = arg1;
}.
}
% adverb
structure(me)
{
particle = true;
}
adverb : word
{}.
% satsadverb
sent_adverb : adverb
{
particle = false;
deep_complement = arg1;
semantic_argument(arg1, verb, opt)
{}
semantic_argument(arg2, sent_adverb, free)
{}
structure(me, sadv)
{
syntactic_argument(sadv, sent_adverb)
{}
me = sadv :: deep_complement;
}
structure(me)
{}
}.
55

%**********************************************************
***********
% Lexikon: tillägg till det ursprungliga lexikonet
%**********************************************************
***********
% verb
skriva1 : transitive
{
value = skriva;
vform = inf;
semantic_argument(arg1, noun, opt)
{
anim = hum;
nomasp = unit;
}
semantic_argument(arg2, noun, opt)
{
anim = art, inanim;
nomasp = unit;
compose = whole;
write = true;
}
}.
skriva_presens1 : skriva1
{
value = skriver;
tensed = true;
vform = pres;
}.
skriva_pret1 : skriva1
{
value = skrev;
tensed = true;
vform = pret;
}.
skriva_sup1 : skriva1
{
value = skrivit;
tensed = false;
vform = sup;
}.
skriva_om1 : trans_partverb
{
value = skriva;
particle_value = om;
vform = inf;
semantic_argument(arg1, noun, opt)
{
anim = hum;
nomasp = unit;
}
semantic_argument(arg2, noun, opt)
{
anim = art, inanim;
nomasp = unit;
compose = whole;
write = true;
56

}.
}
skriva_om_presens1 : skriva_om1
{
value = skriver;
tensed = true;
vform = pres;
}.
skriva_om_pret1 : skriva_om1
{
value = skrev;
tensed = true;
vform = pret;
}.
skriva_om_sup1 : skriva_om1
{
value = skrivit;
tensed = false;
vform = sup;
}.
skriva_av1 : trans_partverb
{
value = skriva;
particle_value = av;
vform = inf;
semantic_argument(arg1, noun, opt)
{
anim = hum;
nomasp = unit;
}
semantic_argument(arg2, noun, opt)
{
anim = art, inanim;
nomasp = unit;
compose = whole;
write = true;
}
}.
skriva_av_presens1 : skriva_av1
{
value = skriver;
tensed = true;
vform = pres;
}.
skriva_av_pret1 : skriva_av1
{
value = skrev;
tensed = true;
vform = pret;
}.
skriva_av_sup1 : skriva_av1
{
value = skrivit;
tensed = false;
vform = sup;
}.
57

% adjektiv
fin1 : adjective
{
value = fin;
def* = indef; %* anger kongruens. Särdraget i
num* = sing; %fråga skall vara kongruent med
gen* = utr; %alla andra förekomster av särcomp
= pos; %draget i frasen.
}.
fint1 : fin1
{
value = fint;
gen* = neu;
comp = pos;
}.
fina1 : fin1
{
value = fina;
def* = all;
num* = all;
gen* = all;
comp = pos;
}.
finare1 : fin1
{
value = finare;
def* = all;
num* = all;
gen* = all;
comp = comp;
}.
% artnamn
bok1 : common
{
value = bok;
gen = utr;
num = sing;
anim = art, inanim;
nomasp = unit;
compose = whole;
write = true;
}.
böcker1 : bok1
{
value = böcker;
num = plur;
}.
boken1 : bok1
{
value = boken;
def = def;
}.
58

öckerna1 : bok1
{
value = böckerna;
num = plur;
def = def;
}.
% prepositioner
om1 : preposition
{
value = om;
}.
av1 : preposition
{
value = av;
}.
% adverb
tyvärr1 : sent_adverb
{
value = tyvärr;
}.
59