Lösningsförslag verbklassificering - Stp - Uppsala universitet

Institutionen för lingvistik, Uppsala universitet
Morfologi 5p. Vt 2002. Tomas Riad (08-163638, tomas.riad@nordiska.su.se)
Klassificering av verb
Enligt SAG ser konjugationsindelningen ut såhär.
konjugation infinitiv presens preteritum supinum
1 svag smeta smetar smetade smetat
hoppa hoppar hoppade hoppat
2a svag ställa ställer ställde ställt
rymma rymmer rymde rymt
2b svag knäppa knäpper knäppte knäppt
nysa nyser nyste nyst
flå flår flådde flått
3 svag gno gnor gnodde gnott
bete beter betedde betett
spinna spinner spann spunnit
4 stark ge ger gav gett
ligga ligger låg legat
Kommentarer:
2a/b är fonologiskt relaterade. Det är fonationsassimilation som bestämmer formen
hos preteritumsuffixet.
Skillnaden mellan svag och stark görs utifrån bildning av preteritum med suffix
(-De) eller på annat sätt (avljud).
Skillnaden mellan de svaga konjugationerna görs delvis utifrån preteritumsuffixets
form. Denna variation kan dock betraktas som variation i stammens form (cf.
imperativ: smeta! ställ! flå!). Kriterierna blir då om stammen slutar på obetonat -a,
på konsonant eller på betonad vokal.
Förslag till hierarkisk uppställning
1

ordklass verb
preteritum -De avljud
stamslut -a -K -V: -K/-V:
ex. smeta- ställ- flå:- ligg-/ge-
klassnummer 1 2 3 4
klassnamn svag stark
klassificeringsterm konjugation
B. Klassificering av starka verb
Hur starka verb ska klassificeras i underavdelningar är omdiskuterat, och ofta relaterat
till syftet med kategoriseringen. Här följer ett möjligt resonemang utifrån SAGs förslag
som leder till vissa förslag till förändringar. Poängen med övningen är inte att komma
fram till ett slutgiltigt eller ”korrekt” svar, utan att medvetandegöra och diskutera
kriterier vid klassifikation i grammatiken.
SAG skiljer ut en kategori verb med ”särskild supinstam”, en kategori baserad på
vokalavvikelse från presensstammen. Ett möjligt alternativ är att definiera en kategori i
positivare termer, t ex ”supinumstam på //”. Övriga verb, ”annan vokal i supinum”,
sönderfaller (i likhet med kategoriseringen i SAG) i konsonantslutande och
vokalslutande. Därefter tar vi preteritumvokalens kvalitet, eftersom den tycks viktig vid
analogiska förändringar. Alla siffror baserar sig på de verb som nämns i genomgången i
SAG.
supinumstam // annan V
stamslut -K -K -V
pret.vokal a (23) (a 2) a (2) 27
ö (33) ö (2) 35
e (32) e (1) 33
o (1) o (2) o (6) 9
å (1) å (1+2) å (1) 5
ä (2) 2
i (2) 2
57 43 12 112
Denna uppställning visar att stammar som slutar på vokal knappast är en självständig
kategori att räkna med. Likaså är vissa vokalmönster mycket små (SAG listar alla
vokalmönster för sig, vilket leder till en oherrans massa verbklasser, många med endast
ett eller ett par verb i). Vi tycks dock ha ett mönster som gäller ö i preteritum vilket
2

korrelerar med supinum på //. Preteritum på a tycks korrelera med supinum på //,
liksom preteritum på e korrelerar negativt med supinum på //.
En möjlig klassificeringsgrund är stavelseantal i infinitiv, dvs enstavig kontra tvåstavig
infinitiv. Detta mönster går dock utanpå kategoriseringen i starka och svaga
konjugationer. Det betyder att det finns likheter mellan svaga och starka verb i detta
avseende, vilket återspeglas i viss formvariation (se moment C. nedan).
En mer renodlad (eventuellt pedagogisk) kategorisering skulle kunna vara följande:
supinumstam // annan V
pret.vokal a (23) ö (33) e (33) annan pret.vokal
springa bjuda skriva fara
stjäla flyga vrida låta
Nu har vi fått en lite renare bild, men det är ändå lite oväntat att en egenskap hos
supinum skulle vara första indelningsgrund. Man har ju intrycket att supinumformen
inte styr utan snarare anpassar sig till andra former (närmast preteritum), vid t ex
språkförändring. Man kan därför ignorera den kategoriseringsnivån (även om den
uttrycker en generalisering) och klassificera enligt preteritumvokalism. Då får vi fyra
starka klasser som nedan. Talen stiger eftersom vi nu håller ihop alla preteritumformer
utan avseende på supinumform.
pret.vokal a (27) ö (35) e (32) annan vokal (18)
springa bjuda skriva fara
stjäla flyga vrida låta
klass 1 2 3 4
(oregelb.)
\ /
supinum oftast //
C. Variation
En del barn säger slått. Varför gör de det?
[Alla verb med å i enstavig infinitiv har ått i supinum. Det gäller både starka och svaga
verb. Så det är fråga om analogi, där slagit är den avvikande formen]
Tatt och dratt förekommer som sociolektalt eller dialektalt motiverade
supinumformer av verben ta och dra. Hur kan dessa former förklaras inom
klassifikationen av starka verb?
[Supinumformen är i allmänhet enstavig när infinitiven är enstavig. Undantagen är dra,
ta, bli och slå, och alla tycks utsatta för analogisk tryck (dratt, tatt, blitt, slått). Notera
att detta mönster gäller svaga verb likaväl som starka verb och är således en
konjugationsoberoende analogisk förändring]
3

Enligt SAG saknar svenskan former som *dugit, *dykit och *fnysit. Titt som tätt kan
man dock höra dem uttalas. Någon gång hör man också *fnusit. Hur vill du förklara att
dessa former då och då bryter igenom den normativa barriären?
Hur förklarar du förekomsten av formen setat?
[Kanske analogi med legat, om semantiken spelar in. Preteritum skiljer sig dock åt
mellan dessa verb. Setat är belagt på 1600-talet enl. SAOB, sannolikt tidigare än vad
man skulle gissa spontant]
4