Per Albin Hansson och den svenska D-dagen - Krigsmyter

More documents

Recommendations

Info

ville fortsätta striden. Så småningom fick führerns representant i Danmark, riksbefullmäktigade Werner Best, komma till tals. Nu kom mötet in på Sveriges inställning till en tysk slutkamp i Norge och Danmark. Best åberopade ett uttalande av Per Albin Hansson som ”en gemensam bekant” nyligen förmedlat till honom. Hansson skulle ha gjort klart för denne gemensamme bekant att Sverige mer eller mindre automatiskt skulle ingripa militärt om tyskarna gjorde motstånd i Danmark. Sverige skulle inte acceptera ”ein mutwilliger Kampf ” (en vettlös strid, en strid på okynne) i Danmark utan att självt ingripa i ett sådant läge. Storamiralen Dönitz frågade vad som menas med ”ein mutwilliger Kampf ”. Riksbefullmäktigade Dr. Best svarade: ”Varje strid, ty varje strid är utsiktslös”. Senare forskning har visat att Dr. Best måhända hade spetsat till statsminister Hanssons uttalande en smula, men vi måste fråga oss: Hade Sverige möjligheter att sätta makt bakom orden? En försiktig och avvaktande hållning Helt klart hade samlingsregeringen ett brett folkligt stöd bakom sig när man till varje pris försökte hålla Sverige utanför kriget. Enligt en gallupundersökning våren 1945 om den svenska opinionen i fråga om Norge visade på en ytterligt kallsinnig inställning. Den första frågan lydde: om tyskarna sätta igång massakrer i Norge, vill Ni då att svensk trupp skall ingripa för att hindra dessa massakrer? Det var 47% som svarade nej och 33% som svarade ja och återstoden visste inte. En operativ planering tar form Trots sin egen skepsis och starkt folkligt motstånd hade de svenska militära myndigheterna mycket tidigt börjat planera för ett svenskt ingripande i Danmark och Norge. Efter de tyska nederlagen i Nordafrika och Ryssland vintern 1942–43 började den svenska försvarsstaben räkna med ett tyskt nederlag – och följaktligen ett sammanbrott i Danmark och Norge. Ett år senare, vid jultid 1943, fanns en detaljerad plan för hur en invasion av Själland skulle gå till. Planen föredrogs för chefen för försvarsstaben i maj 1944 och för ÖB, general Jung, i september. Redan sommaren 1944 hade praktiska landstigningsövningar företagits på Skånes östkust och våren 1945 hade mer omfattande försök ägt rum i Stockholmsområdet. Under våren 1945 drevs planläggningen vidare och den 4 maj 1945 fastställde generalmajor Ehrensvärd de grundläggande bestämmelserna för operation rädda Danmark, vilken omfattade två deloperationer, dels den större rädda Själland, dels den mindre rädda Bornholm. I fortsättningen behandlar vi enbart den planerade invasionen av Själland. 2 Höganäs Viken Hornbæk Helsingborg Helsingør Humlebæk Kopparverksh. Råå Hillerød Alsbodarna Roskilde fjärd Rungstedt Sjælsø Vedbæk Tearbæk Borstahusen Landskrona Barsebäck Eslöv Middelsgrund fort Lund Köpenhamn Flack fort Lomma Roskilde Amæger Saltholm Køge Køge bugt Dragør Klagshamn Malmö Limhamn Skanör Ägelholm Falsterbo Skåre Trelleborg Gislöv Planerade svenska landstigningen i Danmark 1945. Ringsjön I en PM upprättat av major Malcolm Murray vid försvarsstabens arméavdelning angavs riktlinjerna för den planerade invasionen. Målet var att pacificera Själland genom att slå ned väpnat tyskt motstånd och säkerställa den allmänna ordningen. För att göra detta måste avsevärda styrkor finnas tillgängliga. Major Murray skrev: ”Endast härigenom kan blod sparas och tiden för företagets genomförande nedbringas.” Den numerära övervikten skulle vara betydande, likaså skulle den svenska flottan säkra sjöherraväldet och flygvapnet luftherraväldet. På Själland fanns i maj 1945 omkring 28 000 soldater i tysk tjänst. Förberedelser för hamnförstöring var vidtagna. I Helsingör låg ett särskilt spärrfartyg förtöjt och Köpenhamn kunde spärras med i hamnen befintligt tonnage. På Köpenhamns redd låg ett stort antal tyska örlogsfartyg; bl.a. kryssarna Prinz Eugen och Nurnberg samt 4 jagare, 4 större minsvepare, 2 minfartyg, ett 20-tal mindre patrullfartyg samt 4 hjälpkryssare. Från svensk sida skulle invasionen företas av 3. armékåren, bestående av två fördelningar (I. och IX.) samt 7. motoriserade brigaden och 8. pansarbrigaden. I övrigt fanns talrika självständiga enheter samt 4 000 man dansk trupp. Totalt rörde det sig om cirka 60 000 man med cirka 6 000 motorfordon. Utöver detta tillkom fartygens besättningar och flygvapnets personal. För att klara själva landstigningen började betydande flottenheter dras ihop under april 1945. Totalt sett skulle 1158 transportfartyg (de flesta relativt små) och ett 100-tal örlogsfartyg
Dieppe-raiden den 19 augusti 1942. Landstigningen har misslyckats, och förlusterna har blivit svåra. Skulle historien upprepa sig på Själlands sandstränder 1945? deltaga. Det är inte för mycket sagt att allt som flöt skrämdes fram. Landstigningen i detalj Själva landstigningen var tänkt att i stor utsträckning ske på öppen strand. För detta lämpade sig bäst fiskebåtar med ringa djupgående. Sandrevlarna längs Själlands kust gjorde att större fartyg lätt gick på grund. När lite större fartyg användes fick truppen ta sig i land med överskeppningsbåtar, vilka medfördes ombord. För landstigning i hamnar avsågs fiskebåtar och flottans vedettbåtar användas. Den tyngre materielen – stridsvagnar, fordon, artilleripjäser, förnödenheter – skulle överföras på pråmar, färjor och med kranar försedda vanliga handelsfartyg. En enklare svensk variant på Mulberryhamnarna – särskilda strandbryggor – skulle medföras för att urlastning kunde ske oberoende av kajer och färjelägen. Något annat var inte möjligt då Sverige helt saknade modern specialmateriel för landstigningar. När arméofficerna granskade marinens ganska omständliga landstigningsplaner utbröt konflikt. Från arméhåll hävdades att själva landstigningsmomentet måste gå så snabbt som möjligt, annars fanns möjlighet att en beslutsam tysk motattack kunde få hela invasionen att misslyckas. Man ansåg inte att det fanns tid för en omständlig lossning av stridsfordon. För stridsvagnarna i första vågen föreslog därför armén att de skulle lastas på pråmar, vilka skulle föras in mot land med aktern före och en matta läggas ut. Sedan skulle stridsvagnen köras mot aktern, varefter akterspegeln sprängdes. Stridsvagnen kunde sedan köra direkt upp på stranden och understödja 3 de svenska enheter som redan landstigit. Marinens planer på en omsorgsfull och tidsödande konvojering över Öresund vållade också huvudbry. Den tekniske chefen, överste Inge Hellgren vid Ing 2, skrev till militärbefälhavaren: ”Om vederbörande marinchef‚ har någon plan för överskeppningen och dess förberedelser och dess förberedande – jag förstår för min del inte hur han skall kunna åstadkomma någon, då han knappast vet något om dess svåraste del urskeppningen – så vore jag tacksam att få del av densamma. --- Det kan väl aldrig vara meningen att varje omgång transportbåtar skall eskorteras av marinfartyg och vara beroende av marinmyndighet beträffande avgång o.d. Det kommer aldrig att gå. Allt måste göras så enkelt som möjligt. Varför helt enkelt inte låta marinen och flyget ordna en ridå av örlogsfartyg och luftvärn på ömse sidor om hela överskeppningsområdet – jag tänker här närmast på den tyngre materielens överskeppning – med ett paraply av jaktflyg över, och sedan låt transportfartygen, som föras av navigeringskunnig personal, orientera fritt inom detta område”. I marginalen på brevet hade militärbefälhavaren med röd penna kraftfullt skrivit ”Ja” och strukit under två gånger. Tidigaste invasionsdatum den 18 maj Enligt planerna skulle invasionen – om order gavs kring den 5 maj – kunna äga rum kring den 18 maj och börja med ett kuppartat inlett anfall mot Helsingörs hamn. Först sedan denna intagits och säkrats skulle invasionsstyrkans huvuddel landsättas, i första omgången 6 000 man. Längs den skånska västkusten hade kustartilleriets tunga enheter (15 cm, 21 cm) sammandragits för att kunna avge un-
Page 1: svenskt militärhistoriskt bibliote
Page 5: SMB vid Öresunds kanoner! Varje å

Per Albin Hansson och den svenska D-dagen - Krigsmyter

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?