Socialistisk skåpmat - Ergo

30.07.2013 Views
Ergo #7 / 2007 Ordkarga relationer hos Fosse Absurt eller realistiskt, poetiskt eller vardagsnära? Att iscensätta Jon Fosses dramatik är ingen självklarhet, det har Östgöta nationsteater fått erfara. Den 26 maj har deras uppsättning av Fosses ”Namnet” premiär. Efter att de senaste två åren ha satt upp pjäser av Maupassant och Strindberg ville Östgötas nationsteater i år spela något modernt. De fastnade för norrmannen Jon Fosses ”Namnet”, om en ung höggravid kvinna som av ekonomiskt nödtvång kommer hem till sitt föräldrahem strax innan hon ska föda. Hon följs åt av en ung man, far till barnet. Pjäsen berättar framför allt om de ordkarga relationerna mellan dem och medlemmarna i fl ickans familj. – Mest var det språket som lockade, berättar Nadia Claesson Hersan, teaterdirektör tillsammans med Isabelle Gustafsson. NADIA CLAESSON HERSAN kallar Fosses språk ”en slags vardagsspråk i poetisk form”, och läser man ”Namnet” påminner texten verkligen om poesi, med täta radbrytningar. Replikerna består ofta av banaliteter och upprepningar, avbrutna av en mängd pauser och tystnader. – Först hajade vi till och tyckte att det lät konstlat. Men sedan upptäcker man att det egentligen känns som vardagsrepliker, säger Nadia Claesson Hersan. TEATER Tempot stiger i sångnumren ”C-men – Ett spex med genvägar som artar sig” Regi: Tobias Friberg I rollerna: Jesper Bengtson, Markus Larsson, Linnea Håkansson, Linn Ivarsson, Andreas Johansson, Kristian Livén m.fl . Efter en lite trött inledning fylld av (bokstavlig) pajkastning börjar så ”ett teknat spex”. Ett gäng mutanter kämpar för att stoppa Darwin som är på väg till Galapagosöarna där han kommer att lägga grunden till evolutionsteorin. Han måste hindras, människorna måste tro på intelligent design där mutanterna kan framstå som gudar. De har med sig en präst som är anpassningsbar i sin gudadyrkan, allt för att stoppa evolutionsteorins framväxt. Historien rullar på och vi i publiken har fått våra instruktioner, vi får ropa Regissören Renée Goldkuhl berättar att det har varit svårt att bestämma sig för om man ska spela pjäsen absurt, vilket hon menar att texten absolut lånar sig till, eller verklighetsnära. När Ergo hälsar på är det fl era veckor kvar till premiären och frågan är fortfarande öppen. – Men det lutar åt att vi spetsar till den lite, att det blir verklighetsnära med en absurd twist, säger Isabelle Gustafsson. – Jag tror faktiskt att många kan känna igen sig ändå, att man kan se att den här familjen egentligen inte är så konstig som man först kan tycka, fortsätter Renée Goldkuhl. EFTERSOM ALLA I ENSEMBLEN på sex personer är med och diskuterar spelstil och vad man vill ha sagt med uppsättningen har repetitionerna blivit längre än vanligt. Men det är okej, det fi nns ett värde i att ha så många olika idéer och tankar som möjligt, menar Isabelle Gustafsson; särskilt när det handlar om en så pass ogripbar pjäs. – Det är helt annorlunda än att spela till exempel Strindberg. Här fi nns inga tydliga förklaringar eller givna svar på varför personerna gör eller säger det de gör, säger hon. Även hur pjäsens slut ska gestaltas är vid Ergos besök en öppen historia. – Det fi nns massor av tänkbara slut, det är helt fritt för tolkningar. Och hur vi gör det är viktigt, det handlar om vilken känsla vi vill att publiken ska gå härifrån med, säger Renée Goldkuhl. Men ”Namnet” bjöd på motstånd redan innan de började repetitionsarbetet. För att få spelrättigheterna av Fosses förlag var de tvungna att skicka recensioner från sina tidigare uppsättningar och en analys av pjäsen. Att Jon Fosse skulle tilldelas Svenska akademiens nordiska pris 2007 visste de inte när de valde pjäsen, men tycker såklart att det är extra roligt att sätta upp den nu. Kanske är de dessutom ensamma bland svenska teatrar om att spela Fosse denna vår – han är överlag mer spelad i länder som Tyskland och Frankrike. bu, omstart, tempo och andra omdömen och instruktioner. Alla får vara med, som de säger, och vi är med. Vi förstår att vi måste dra vårt strå till stacken för att spexet ska bli riktigt roligt. Men när det har gått nästan en timme vill jag, i uppmuntrande ton, påminna spexarna att även de måste dra sitt, fullt ut. Det är lite segt och fl era av skådespelarna är inte helt bekväma med konceptet ”omstart”. Spexets regler med publikmedverkan bygger på improvisation, som ju är ögonblickets konstart. Ibland är ”omstart” inövat, men när man måste gå utanför manus krävs god timing och en massa mod. Resultaten varierar, och det är helt okej. Däremot kan man tycka att man som publik nästan kan kräva att spexarna själva tycker att det är roligt att försöka överträffa sig själva och manusförfattarna vid omstart. Man vill se dem plocka upp tråden med en spexares liv och lust. Så är det inte alltid, även om det fi nns snabba och roliga undantag. Det verkar vara ganska kul att spexa rätt, men bara halvkul att spexa fritt. Mutanterna utgör tillsammans fyra helt olika karaktärer, som slänger sig med snälla repliker som: Baksidan av det är att ganska få alls tycks känna till honom i Sverige, säger Isabelle Gustafsson och Nadia Claesson Hersan, som har fått förklara för många vems pjäs det är de jobbar med. Trots det hoppas de på en upprepning av förra årets publiktillströmning; med Strindbergs ”Påsk” drog nationsteatern fulla hus förra våren. Då som – Har ni sett min blomma? När den blir stor ska jag sätta henne i plantskola. Men så gör sången entré i spexet i form av mutantkvartetten och någonting händer. Josef Kvists Pojkspindeln och Hedvig Jerlströms Bakteriefl ickan är helt bekväma på scen och förvandlas från spexare till rockstjärnor. Sången är av varierande styrka och kvalitet, men det gör inte heller någonting, för det är i sångerna som tempot höjs och spexet lyfter. Spexarna gillar att vara musikal- och popstjärnor, därför blir det så bra. Mer sång! Efter musikinslagen höjs tempot och nu verkar det vara roligare med ”omstart”. Publiken är med och ropar ”Baklänges!”, ”På fi nska!”, ”På skånska!” Följt av ett ”Jag fattar inte...”. Flera popkulturella referenser dyker upp på vägen mot Galapagosöarna, med olika relevans för berättelsen. Spextiteln är given, sen följs vi av pirater à la Caribbean med Tomas Neimert Andersson som gör en fi n tolkning av Johnny Depps vinglande pirat. Storpiraten heter Spejarn, spelad av Erik Andersson, som håller energin, rakt igenom. Sedan möter Darwin Carl von Linné KULTUR / 23 Isabelle Gustafsson och Staffan Linné gör huvudrollerna i Jon Fosses ”Namnet” på Östgöta nation. Foto: Christin Lenthamre nu spelar de i nationsbiblioteket. – Pjäsen passar verkligen här, det är intimt och fungerar bra med den enkla scenbilden, säger Nadia Claesson Hersan. HANNA LUNDQUIST/red@ergo.us.uu.se ”Namnet” spelas på ÖG nation 26, 29 och 30/5 kl 19.00, samt 27/5 kl 16.00. och gliringarna spottas mellan de två storheterna: – Är du inte död än? – Har du inte gift dig med din kusin än? När urdjuret som Darwin jagar säger att ”Calleballe är odödlig” kan man väl, efter att ha fått sin och någon annans beskärda del av Linnéåret, bara, lätt utmattad, hålla med. När jultomten gör entré hade det varit min tur att pipa: ”jag fattar inte varför”, men tänker att det inte gör så mycket för paraden i tomteverkstan är rolig och kostymerna är helsnygga, och det är de genom hela spexet, liksom koreografi n. I kampen mellan tro och vetenskap hade man kunnat problematisera mer och dra fl er paralleller till den kamp som pågår än i vårt samhälle. Framför allt hade tempot, återigen, kunnat vara högre och historien tajtare. Men när jag minns slutnumret, ”Skallen är hel”, med melodin till ”Ramlar” av Håkan Hellström som gjorde alla spexarna till popstjärnor, hamnar invändningarna i skuggan. Ja, varför klaga nu? Jag kunde ju ha ropat ”tempo”. ANNA SELVÅG

24 / RECENSIONER Ergo #7 / 2007 Ergo #7 / 2007 RECENSIONER / 25 Betygen sätts i skala 0–5 MUSIK Henry Bowers jobbar för brödfödan. Foto: soderbladh.com Mycket hiphop för pengarna Henry Bowers / Dj Large ”Rappin for food” (Kafkaotiska inspelningar) Redan på albumet ”Master Mind” rappade Henry Bowers att han hade slut på hundmat (att äta). Tre år senare är titeln på tolvan ”Rappin for food” formgiven som en vegankostriktig kastspya på omslaget och Henry lever fortfarande ur hand i mun. När han travesterar 50 Cent och rappar om att vi kan hitta honom ”outside the club, kicked to the curb”, skriver han själv in sig i den motsatta änden av hiphopens framgångsrikedomsaxel. Jag kommer att tänka på den nye Def Jux-rapparen Despot som också parafraserat 50 Cent och skildrat dem som dött i försöken att komma någon vart, men också den gamla söderns avdankade stoltheter Cunninlynguists och deras debutalbum ”Will Rap For Food”. På tal om Cunninlynguists påminner dessutom Dj Larges produktioner den här gången mycket om den tunga, raka hiphop kryddad med slingor som de, men kanske framför allt Beatnuts höll på med omkring millennieskiftet. Inte minst den omsorgsfulla insatsen av Rickard Jäverling på glockenspiel spär på associationerna ditåt. ”Rappin for food” är en oerhört sammanhållen och genomarbetad tolva, det gäller såväl rim som rytm. Bara en sån sak som att det ingår intrumentaler till samtliga spår och a capella till den Lee Hazlewood-inspirerade ”These Jaws” förstärker uttrycket av att få mycket för pengarna. Mig veterligen är ”Rappin for food” det första utpräglade producent/rappare-sidoprojektet från Uppsala, och som sådant är det mycket lyckat. Nu undrar jag bara: när får vi höra Organism 12:s samarbete med Dj Lo-Kut? BJÖRN BERGLUND Helig smärta utan pang-pang Andreaz Hedén och Gösta Rundqvist ”If I Can Stop One Heart from Breaking” (Compunctio) Skenet bedrar... På cd-konvolutet till albumet If I Can Stop One Heart from Breaking återfi nns två herrar som var för sig har fångats i stunden med glasartad blick och tämligen livlösa ansiktsuttryck framför en tapet med anor från en svunnen tid. Den ene är ung, den andre gammal... och det är just detta spänningsfält som Uppsalaskivmärket Compunctio önskar lyfta fram i sin marknadsföring av dessa två pianister (Andreaz Hedén och Uppsalabon Gösta Rundqvist) som delar på en kväll i slottsmiljö förra året. Om det skulle ha rört sig om tre pianister kanske det skulle ha varit aktuellt att spetsa till det hela genom att dra till med ”Den gode, den onde och den fule” i sann Clint Eastwood-anda... Nu hör det väl till saken att det vare sig fi nns någon upplevelse av pang-pang eller glasartad indifferens på detta album. Snarare tvärtom. Båda herrarna omhuldar en estetik som präglas av intensiv återhållsamhet, känslomässigt djup, pausen som starkt uttrycksmedel och en kontemplativ form av andlighet med zenbuddhistiska förtecken. Speciellt Andreaz Hedén vetter åt det senare och visar prov på infl uenser från såväl John Cage, Henry Cowell som Keith Jarrett. Vi får bl.a. höra hur ett preparerat piano kan hanteras (”Moments 1”). Gösta Rundqvist å sin sida står med sina melodiskt och klangfärgsmässigt underfundiga kompositioner väl förankrad i den post-moderna jazzen, med infl uenser av t ex Bill Evans och Chick Corea. Värt att notera i detta sammanhang är också att ovannämnda album är Compunctios första i sitt slag. Idén är att erbjuda ett ”nytt, innovativt och spännande” skivmärke med sinne för det smärtsamt vackra och sköna som kan länkas till ”compunctio” (helig smärta) inom den andliga snarare än den fysiska dimensionen – med Gregorius den store som inspirationskälla. Med andra ord: djupa tankar och djup musik. En motvikt till den materialism som annars präglar vår samtid, med strävan mot perfektion i spänningsfältet mellan någonting förlorat och någonting önskvärt, mellan sorg och längtan. Ta nu tillfället i akt att så här i slutet på vårterminens sista skälvande dagar samla meditativ kraft och ny energi genom att i lugn och ro avnjuta dessa två pianister som med både varsamhet och passion låter sina fi ngrar Gösta Rundqvist. Foto: Rikkard Häggbom Andreaz Hedén. Foto: Rikkard Häggbom smeka elfenbenstangenterna i syfte att trollbinda oss och få oss förfl yttade till en andlig zon bortom vardagens vedermödor och plikter. 90-talsdoftande debut-ep Shaker ”Tight Enough.” (Soundlevel) Litslenas Shaker beskriver sig själva som “experimental” och “progressive”. Något förvånande serveras man så gott som kemiskt ren grunge på bandets trespårsep “Tight Enough”. Öppningsspåret “Staying Here No More” fullständigt frustar Seattle, tidigt 90-tal, Soundgarden och Stone Temple Pilots. På de två följande låtarna har man blandat in lite svenskt svårmod av Fire- och Blindside-typ sprungen ur samma era. Framförandet är tight, mycket välsjunget, har ett bra driv och varierande kompositioner. Trots att låtarna till största delen erbjuder njutbar lyssning i sig är det ändå svårt att komma ifrån känslan att man hört det hela förut. Ibland gränsar musiken till slätstruken amerikansk radiorock. Kvartetten är med en medelålder på 20 år dock fortfarande ung och har defi nitivt framtiden för sig. För en yngre publik kanske inte originalitetsbristen är lika uppenbar och vem vet, med en (förhoppningsvis snart) döende 80-talstrend kanske Shaker ligger helt rätt i tiden! KARL HÅKANSON Kall och enhetlig electronica Moder Jords Massiva ”Ren ondska” (Flora & Fauna) PETER REINHOLDSSON Det här är MJM:s fjärde album. De tre tidigare - “Ur djupen”, “I Jorden” och “Från Luften”, följdes av en slitsam turné och det har tagit tre år och diverse sidoprojekt innan denna skiva kunde förverkligas. Den tidigare trilogin kändes spretig, skivorna var mer en samling låtar som spelats in av många olika människor som valt att fl yga under samma fl agg än en grupp som beslutat sig för ett gemensamt konstnärligt uttryck. Språk och stilar blandades och även om det fi nns toppar så är det inga inspelningar jag återgår till. “Ren Ondska” är annorlunda. Den är enhetlig i stil och sjungs bara på svenska. Stilmässigt har kollektivet lämnat den dub som dominerat tidigare, istället så är det en kall och avskalad elektronika som gäller. De fl esta låtarna är producerade av Kalle Bäccman och han tar minimalismen lite längre än de övriga, en vers kan understrykas med bara ett elektroniskt beat och en refräng markeras med en enkel synthslinga mot samma beat. Det är ett ekonomiskt och vackert användande av små resurser, bäst i den korta “Håller mig tillbaka” där Malin Bergström sjunger en lika enkel och effektiv text. Det blir en väldigt stark synergisk effekt av hennes sårbara och nästan viskande röst mot den kalla elektroniken. Annars bygger musiken mycket på att kontrastera bakgrunden mot de varmare vokalerna från den talangpool som kollektivet innehåller. Vokalerna ligger långt fram i ljudbilden och får mycket spelrum mot bakgrunderna. Jag gillar mycket Pelle Lindroth, som under uppehållet sjungit i engelskspråkiga och gubbrockiga The Chrysler tillsammans med Anders Rudström, även han medlem i kollektivet. The Chrysler byggde mycket på kontrasterna mellan Anders mörka och mässande sång mot Pelles ljusa, poppiga och lekfulla stil. Även på denna skivan så står Pelle för pop. Fantastisk i Bäccmanproducerade “Kall, kall, kall” och i den sorgsna elektroniska reggaen “Minnen från en Opel” så står han också för den text som fastnar bäst på skivan. Låten gör en natt i baksätet på en Opel till en vacker fi lmisk upplevelse. BJÖRN GYLLING Betygen sätts i skala 0–5 Två generationers totalsymf Beardfi sh ”Sleeping in Traffi c: Part One” (InsideOut/Border) Kaipa ”Angling Feelings” (InsideOut/Border) Ett litet hus på svenska landsbygden. 1974. Där inne huserar fyra unga män i stickade tröjor, konstiga glasögon och luggarna avklippta halvvägs upp i pannan. De övar sin internationellt inspirerade, men ytterst svenskpräglade progrock i ett myller av sladdar, orglar, enkla förstärkare, rödvinsfl askor och tekoppar. Nej, det här är ju Gävlebandet Beardfi sh och året är 2007. Men deras musik för oss obönhörligen till en romantiserad, svunnen tid. På sitt tredje album (debut på större bolag) visar de fyra unga proggarna upp en större mognad än på föregångardubbeln ”The Sane Day” – på gott och ont. Låtarna är mer fokuserade och förfi nade, men de där halsbrytande överraskningarna är man desto mer sparsamma med. Dock ytterst hörvärt, tvivelsutan. En som däremot var med på halvluggarnas och sladdtrasslets tid är Mr. Musikörat, Hasse Lundin, som under 70-talet drev fram sina symfoniska pionjärer i Kaipa, något han med förtjänst börjat om med på denna sidan 2000. ”Angling Feelings” bjuder debut för nya gitarristen Per Nilsson (Scar Symmetry) på bandets bästa album sedan återfödelsen. Kaipa – eller rättare sagt Lundin på klaviatur och komposition – släpper denna gång alla sina progressiva tyglar, och bjuder total symf, som inte står genrens klassiker långt ifrån. Lundin, Jonsson, Jonas Reingold (bas) och Morgan Ågren (trummor) bökar, tjafsar, rockar och melodiserar så att jag blir helt lycklig, medan de två melodifestivalveteranerna Patrik Lundström (Ritual) och Aleena Gibson sjunger med en ej tidigare hörd glöd. Den upphottade folkvisan ”Path of Humbleness” är ren och skär magi. FILM DANIEL REICHBERG Fincher dröjer kvar för länge ”Zodiac” Regi: David Fincher (Royal) David Finchers nya fi lm ”Zodiac” är baserad på verkliga händelser som ägde rum i San Francisco-området i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. En mördare som kallar sig Zodiac härjar fritt och paniken sprider sig. Polisen står handfallna i sökandet efter den grymme mördaren. Serietecknaren Robert börjar intressera sig för fallet och gör sitt bästa för att hjälpa polisen. David Fincher är en av de bästa regissörerna som är verksamma idag. Hans känsla för fi lmiskt berättande är på en nivå som är långt över de fl esta. Detta har räddat honom från riktiga bottennapp tidigare i karriärer, bland annat när han gjorde ”Panic Room”, som i grunden har en ganska intelligensbefriad historia, till en klart sevärd fi lm. ”Zodiac” är en välgjord och mycket välspelad thriller, men ändå är det en hel del som saknas för att det ska bli i klass med Finchers två bästa fi lmer ”Seven” och ”Fight Club”. ”Zodiac” är ytterligare ett exempel på när grundhistorien inte riktigt håller måttet. Den saknar djupet och nyanserna som fi nns i Finchers bästa fi lmer. Hans stora problem är att han aldrig skriver sina egna manus. Det gör att han måste förlita sig på att någon annan skriver ett passande manus för honom att sätta bilder till, vilket gör det lätt att uppfatta honom som en ojämn fi lmskapare. Ett annat problem är att fi lmen är alldeles för lång. Många av scenerna är för utdragna och många av skeendena i fi lmen tar onödigt lång tid. Trots längden och det medelmåttiga manuset lyckas Fincher göra fi lmen både spännande och sevärd tack vare bra bildidéer och ett bildberättande som överträffar det mesta i genren. Fascinerande väv av minnen ”Min bror” Regi: Eric Caravaca (Fyrisbiografen) NICLAS GILLBERG Polisen får behövlig hjälp från serietecknaren Robert i David Finchers nya fi lm ”Zodiac”. Foto: Sandrew Metronome Franska fi lmer brukar ofta beskrivas som de oändliga samtalens fi lmer. Sedd mot den bakgrunden är Eric Caravacas regidebut kanske ofransk. ”Min bror” präglas av vemod och tystnad. Det är en fi lm som snarare berättar genom det outsagda än genom dialog och handling. Caravaca spelar själv huvudrollen som Thomas, en lärare i yngre medelåldern som återvänder från centrum till periferin. Centrum är det Paris han en gång fl ytt till; periferin är det barndomshem i den avsomnande hamnstad han lämnat bakom sig. Det perifera blir dock i ”Min bror” inte blott geografi skt, det fi nns också en kognitiv och känslomässig aspekt. Thomas är en av alla dessa karaktärer vi mött i fi ktionernas världar som måste försonas med ett bortträngt eller bortglömt förfl utet. Utgångspunkten tas på ett bårhus. Thomas bror Richard har begått självmord och det blir hans uppgift att identifi era. Bland alla praktikaliteter som följer på dödsfallet tränger sig ofrånkomligt minnen och skuldkänslor på. Väl i broderns fotspår möter skuggor ur det förfl utna som hotellvärdinnan Jeanne (Julie Depardieu) som har levt med brodern, eller den slitna nattklubbssångerskan Suzanne (Nathalie Richard), som rent av har en huvudroll i Thomas egen fl ykt undan brodern och barndomen. Den slitna kuststadens dystra vinterskrud utgör en ypperlig fond till detta stillsamma drama. Den torrlagda och spruckna simbassäng dit Jeannes rotlösa systerson Lucas (Vincent Rottiers) – en av fi lmens centralgestalter – ofta tar sin tillfl ykt blir en sinnebild för krackelerade illusioner och svunnen tid. En tidens gång som i ”Min bror” närmast upphört att existera. Filmen präglas av en överväldigande stillhet som skyr det övertydliga. Den långsamhet som kännetecknar Caravacas berättande känns ibland närmast påträngande. Kameran tränger sig nära både aktörer och föremål och lockar fram betydelsemättade stämningar i sitt intima samspel med scenrummet. Det är dock inga kaskader av symboler som väller fram ur bilderna. I ”Min bror” frammanas snarast en fascinerande väv av minnen och stämningar som ger utrymme för såväl kontemplation som tolkning. PER VESTERLUND Minderårig smygtittare ”4:30” Regi: Royston Tan (Premiär: 25 maj på Fyris) Det är inte ofta man får tillfälle att se fi lmer från Singapore på de svenska biograferna. En av de få fi lmskapare som i någon utsträckning hittat hit är den högproduktive Royston Tan, som med uppkäftiga kortfi lmsprovokationer gjort sig ett namn på europeiska fi lmfestivaler. Har man haft glädjen att stifta bekantskap med de färgstarka ”Hock Hiap Leong”, ”15” eller ”Cut” kanske man väntar sig högenergiska kaskader av bild och ljud. ”4:30” är dock en stillsammare affär. Titelns klockslag är den tid på dygnet då man är som mest ensam med sig själv, då världen omkring sover och längtan efter andra är som allra starkast. Varje natt ställer den elvaårige Xiau Wu klockan på just denna tid för att smyga in till familjens deprimerade inneboende hyresgäst Jung som vanligtvis just stupat i säng full som en alika. Xiau Wu kryper nära och knäpper foton eller tar andra småsaker av den sovande. Han samlar dem i sin kantstötta klippbok, kanske som bevis för att kontakt har uppstått, eller för att iscensätta ett förhållande som inte fi nns. ”4:30” glider fram, tyst och vilsamt. Den makliga berättelsen är närmast att beskriva som krypterad. Det är inte så att det inte händer något, det är bara inte alltid lätt att förstå vad eller varför. Hur kommer det sig att Xiau Wu lämnas ensam under så lång tid och vad är orsaken till den självmordsbenägne hyresgästens stora sorg? Även om den yttre handlingen kan upplevas som grumlig så framträder det symboliska landskapet med klarhet. Återhållsamt men effektivt uttömmer Royston Tan varje välkomponerad bild på metaforik kring barnets ensamhet, och vårt sökande efter närhet och törst efter uppmärksamhet. Känsloladdningen uppträder ytterst konkret i den unge Xiao Li Yuans genomskinliga ansikte och det berör ordentligt. Det fi nns i den säregna ”4:30” en diskret humor värd att notera, som lättar upp i det meditativa tempot. Ändå går det inte att komma ifrån att den här söta och sorgsna fi lmen dröjer sig kvar aningen för länge och en god stund efter att ha avbördat sig sin mesta energi. Men glöden från dess stilla eld stannar kvar och dröjsamheten ger utrymme till eftertanke kring isolation och vänskap som aldrig riktigt vill ta form. CHRISTOFFER OLOFSSON Varje natt går elvaårige Xiau upp för att titta på familjens inneboende gäst. Foto: Folkets bio

Page 1 and 2: Uppsala studentkårs tidning. Grund

Page 3 and 4: Ergo #7 / 2007 DAGS ATT SUMMERA Lä

Page 5 and 6: Ergo #7 / 2007 Håkan Svennbeck var

Page 7 and 8: Ergo #7 / 2007 Trots fl itigt affi

Page 9 and 10: Ergo #7 / 2007 NYHETER / 09 Eftersa

Page 11 and 12: Ergo #7 / 2007 Sedan 1999 har Uppsa

Page 13 and 14: Ergo #7 / 2007 Fyra röster om fors

Page 15 and 16: ProVoice erbjuder helhetskoncept f

Page 17 and 18: Studentstaden ägs av AP Fastighete

Page 19 and 20: På jakt efter en studentlägenhet

Page 21: 22 / KULTUR Ergo #7 / 2007 Moder Jo

Page 25 and 26: Ergo #7 / 2007 KALENDARIUM / 27 VÄ

Page 27 and 28: KÅRSIDORNA Kårvalsresultat

Page 29: Det här är en lite annorlunda rek

uppsala

studenter

ergo

hanna

menar

tror

hela

samt

exempel

frida

socialistisk

www.ergo.nu

Socialistisk skåpmat - Ergo

Socialistisk skåpmat - Ergo ... View more Socialistisk skåpmat - Ergo

Delete template?

Save as template ?

Socialistisk skåpmat - Ergo Socialistisk skåpmat - Ergo