Socialistisk skåpmat - Ergo

22 / KULTUR Ergo #7 / 2007
Moder Jords Massiva har egentligen betydligt fl er medlemmar än vad ryms på balkongen ovan. Foto: Flora & Fauna
Ren ondska i baktakt
Uppsalabördiga Moder Jords Massiva
har just släppt sitt fjärde album, som
har titeln ”Ren ondska”. Den 4 juni tar
Sveriges dubbigaste popgrupp hemstaden,
närmare bestämt Katalin, i
besittning för en kväll.
När popgruppen Moder
Jords Massiva nu är tillbaka
med sitt fjärde album,
har de övergivit elementläran
och omslagens djurtematik.
Efter vattnet (”I havet”), jorden
(”Ur djupen”) och luften (”Från Luften”)
blev det ingen fl ammande skiva med
eldfl ugor och kulblixtar. Istället blev
gruppnamnet en ödesmättad förkortning
i en tung och dammig gråskala.
Och så titeln: ”Ren ondska”. Skivan skriker
inte sockervadd och saftkalas om
man säger.
Moder Jords Massivas krokar till Uppsala
är många, och den 4 juni står de på
Katalins scen. Ergo passade på att surra
lite med Anna Adeniji och David Giese,
två av kollektivets utfl yttade Uppsalabor,
om vad som hänt och händer med
Sveriges dubbigaste popgrupp.
Er nya skiva hade som en utgångspunkt
att vara helt svenskspråkig, men ”på
ren svenska” blev ”Ren ondska” i slutändan.
Hur kommer det sig?
Anna: Jag var inte med och bestämde albumets
namn men tycker att det är bra.
Själv har jag funderat mycket över varför
så många unga människor mår så jäkla
dåligt i det här landet. Vi har allt, utbildning,
ekonomisk stabilitet, fred och rika
sociala liv. Ändå verkar det fi nnas en oro
och tungsinne bland många. Jag skulle
inte kalla det ren ondska, men kanske är
det åtminstone spår av ondska.
David: Även om jag heller inte var med
och bestämde den svenska ursprungsidén
så håller jag med om att det är en
bra titel. En del ord har en särskild klang
just på svenska och ondska är ett av dom.
Om man inte känner sin fi ende kan man
aldrig övervinna den. Ondskan är bra att
leta efter i sig själv, men inte så bra att
försöka tillskriva andra.
Vad minns ni särskilt av Uppsalas dåvarande
musikscen och händer det att ni
längtar tillbaka till den nu när den frodas
som sällan förr?
Anna: Jag var aktiv på Kalmar nation
mellan 1995–2000 och då fi ck man ju
så klart höra mycket bra musik, både på
livescenen och på klubbarna. Märkligt
nog så kan jag inte komma på någon
särskild spelning som märker ut sig från
den tiden. Nu får jag väl skäll av någon
gammal kollega på Kalmar ...
David: Uppsalas musikscen räddade mitt
liv. Jag tvingades fl ytta innan jag hann
ruttna på stan så jag tror att jag alltid
kommer att känna mig hemma i Uppsala,
men längta tillbaka kan man ju inte göra.
Vad kommer att göra er spelning på Ka-
talin till en klassisk Uppsalakonsert?
David: Som värst skulle allt fokus bara
läcka ur, och ett tjog puckon stå och
irra på scenen till en trummaskin. Då
är det som din värsta mardröm. Det är
som bäst när oplanerade saker lyfter.
Helt oslagbart, då känner man sig som
en gud. Det händer ofta och det kan ske
på Katalin!
Anna: Det ultimata giget är för mig en
välregisserad spelning som verkar spontan
för publiken. Om en spelning är
välregisserad betyder det också att man
är så pass trygg att eventuella utsvävningar
och frispel blir bra och inte bara
kaosartade.
Vi avslutar med ett par tvåvalsfrågor,
snabba svar gäller. Baktakt eller framtakt?
Anna: Så länge man får lust att dansa.
David: Baktakt.
Musikens hus eller Universitetsaulan?
Anna: Hellre Katalin.
David: Pass.
Yngwie Malmsteen eller Mantas från
Venom?
David: Mantas!
Anna: Nej tack. Och nej tack.
Bob Marley & The Wailers på Gröna
Lund eller Mossmännen och Krokodilorkestern
på Rackis?
Anna: Ha! Lätt Mossmännen på Rackis.
Bara för att få återuppleva galenskapen.
David: Mossmännen! Jag var där jag svär!
Öronbedövande fl ygplansdecibel eller
tassande salongsjazz?
David: Salongsjazz får det nog bli, det är
så sent.
Anna: Ja, tassande jazz.
BJÖRN BERGLUND
Läs recensionen av Moder Jords Massivas
nya skiva ”Ren ondska” på sidan 24.
BÖCKER
Gottsunda blir sig
aldrig mera likt
”Faraos förbannelse”
Mohamed Omar
(Ruin)
Alla vet att man hittar en moskéruin
om man åker två hållplatser för långt
i Gottsunda – vi har bara glömt det.
Lyckligtvis får Mohamed Omar ledning
av Linnés spöke och röjer väg
fram till runstenen som visar riktningen
mot Mekka. I Omars tredje
diwan, Faraos förbannelse, pekas det
vardagliga ut som det oväntade och
får det oväntade att bli fullkomligt
självklart. Den gesten är också litteraturens
grundvillkor, här tematiserat
och intensifi erat: dikten namnger
tillvaron och tvingar läsaren att
ställa sig utanför det invanda, utom
sig själv. Den för till en annan tid som
är nu och en annan plats som är här,
eller i ett ord: extas. Ett ritualiserat
språk beskriver vägen till bensinstationen
på Bernadottevägen och den
sumeriske kilskriftsristaren umgås
obehindrat med poeten, eller kanske
inte obehindrat. Kilskriften måste
först tydas. Sen kan samtid bli urtid
som blir samtid igen. Mystik? Javisst!
Den mystiska föreningen av intet och
allt, tomheten som är kärleken, blir
den ständiga svängdörren som skjutsar
iväg läsaren utom sig. Men framför
allt är det roligt, upplösande, omskakande.
Koranen, Bibeln och Linné namnger
världen i sina olika system och
i Faraos förbannelse lagras de över
varandra tillsammans med andra
delar av världslitteraturen. Poängen
är inte att urskilja vad som är Baudelaire,
Hafez, Conrad eller Strindberg,
utan hur de låter verkligheten framträda.
Hos Omar blir citaten och allusionerna
lustfylld återupplivning
och triggar nyfi kenhet: hur ska denna
verklighet vändas? Vilka oanade
gestalter kommer nu att bli synliga?
Det avvisade, det man valt att inte
se, är här platsen för helighet, som
mest effektivt i sviten ”Om somaliern”.
Somalierna härstammar
”från Himlen”. ”Sedan de nedstigit
till jorden/lever de som hemlösa nomader./
[...] Man fi nner dem främst på
fl ygplatser,/busshållplatser och järnvägsstationer
i Europa.” Men somaliern
träffas också hos mormor ”på
Tomégränd i Östersund den 1 okt.
1946” liksom på British Museum;
överallt där det svårbegripliga inträffar.
Det är den här förskjutningen
som får diktsamlingen att pulsera,
när det angelägna just dyker upp på
olika håll utan att förlora sin gestalt.
Bäst lyckas det i sviterna. De enskilda
dikterna riskerar att kortslutas för
att hinna leverera ett budskap, men
sviterna ger utrymme till att stanna
upp i betraktandet och låta dikten
fi nnas kvar i svängningen mellan det
välbekanta och det vi inte visste att vi
behövde bli påminda om.
Det är möjligt att farao förbannar
oss, men Omars tydning av skrifterna
ger inga säkra svar, bara svindel. Och
Gottsunda blir sig aldrig mera likt.
ANNA BOHLIN