Socialistisk skåpmat - Ergo

Ergo #7 / 2007
FORSKNING PÅGÅR
Från lyx till vardagsvara
För mindre än 200 år sedan var skönlitteratur
fortfarande bara en angelägenhet
för en liten, penningstark, bildad elit i
Sverige. Litteraturvetaren Gunnel Furuland
har i sin doktorsavhandling undersökt
hur det gick till när romanen blev var och
ens egendom.
För inte alltför länge sedan läste vanligt folk i
Sverige i stort sett ingenting utöver kyrkans
skrifter; Bibel, psalmbok, katekes och möjligen
almanacka var det som bjöds för den
som inte hade råd med några extravaganser
på läseområdet.
– Det svenska folket fi ck drastiskt ändrade läsvanor
under 1830- och 40-talet. Den här periodens förlagshistoria
har trots det varit något av en vit fl äck tidigare,
säger Gunnel Furuland, som har kombinerat
arbetet på avhandlingen med sin ordinarie tjänst
som bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Uppsala.
BERÄTTELSEN OM HUR DEN MODERNA svenska förlags-
och bokmarknaden uppstod handlar till inte
obetydlig del om Lars Johan Hierta, som är mest känd
för att ha grundat Aftonbladet (1830) och för sin envisa
kamp mot Karl XIV Johans inskränkningar av det
fria ordet. Mindre känt idag är att han 1833 gjorde en
pionjärinsats som förläggare genom att börja ge ut
sitt “Läsebibliothek af den nyaste utländska litteraturen
i svensk öfversättning”. Affärsidén var helt ny i
Sverige, och låg i framkant även i ett internationellt
perspektiv: det som såldes var prenumerationer på
häften, snarare än böcker av den vanliga, mer luxuösa
sorten. En ny typ av tryckpress gjorde produktionen
billigare än tidigare, och kombinationen med
det nyinrättade diligensväsendet (något i stil med
Swebus, fast med häst och vagn) som kunde transportera
häftena land och rike runt med veckovis regelbundenhet,
gjorde att Hiertas häften snart blev
en jättesuccé med dåtidens mått. Till detta bidrog
inte bara det låga priset utan även innehållet. Hierta
drevs (i unga år) utöver sina personliga ambitioner
även av ett starkt demokratiskt patos och såg det som
ett värde i sig att folket läste böcker. Då spelade det
mindre roll att en stor del av utgivningen bestod av
ganska enkel spänningslitteratur av författare som
idag är i princip bortglömda (Edward Bulwer-Lytton
och Eugène Sue är exempel på dylika tidiga storsäljare),
även om vissa tyngre namn, som Charles Dickens,
också gick att hitta i läsebiblioteket.
SUCCÉN LEDDE SNART till fl era efterföljare. 1835 gjorde
skånske stockholmaren N.H. Thomson entré med
“Kabinetsbibliotek af den nyaste litteraturen”; senare
följde även boktryckarfi rman Östlund & Berling i
Norrköping och Albert Bonnier i Stockholm Hiertas
exempel med egna häftesserier. Dessa förändrade
tillsammans inte bara det svenska läsandet, utan
även skrivandet. En ny yrkesgrupp uppstod: marknadsförfattaren.
Tidigare hade det mest handlat om
ämbetsmän som hyllade kungligheter och andra dignitärer
i syfte att göra karriär, eller om författare som
skrev med stöd av olika mecenater. Nu fanns plötsligt
en förlagsbransch som kunde skapa storsäljare, och
som med allt högre honorar som konkurrensmedel
slogs om de författare som kunde leverera dessa. Inte
minst för kvinnor blev skrivandet en helt ny möjlighet
till egen försörjning.
Allt detta levde kvar även när den intensiva häftesutgivningen
kraftigt minskade i början av 1850-talet, då
ändrade portobestämmelser gjorde formen mindre
lönsam att distribuera. Där stannar också Gunnel Furulands
avhandling, som nu fi nns utgiven i bokform
på egna förlaget Lagun under titeln ”Romanen som
vardagsvara”.
HANNES LJUNGHALL/cred@ergo.us.uu.se
Fotnot: Gunnel Furuland försvarade sin avhandling
”Romanen som vardagsvara: Förläggare, författare och
skönlitterära häftesserier i Sverige 1833–1851 från Lars
Johan Hierta till Albert Bonnier” den 5 maj.
Gunnel Furuland visar upp några nummer ur de häftesserier
som revolutionerade det svenska läsandet. Foto: Petter Johansson
KRÖNIKA/NINA BRANDER
Nina Brander är språkvetare,
journalist och översättare
Schlagern och samhället
Jag är i skrivande stund nyss hemkommen
från Helsingfors, där jag
för åttonde gången avnjutit ESC
– alltså Schlager-EM – på plats i en jublande,
bubblande arena.
ESC är det roligaste som fi nns i hela världen,
åtminstone om man som jag är intresserad
av både musik, politik, show, nörderi och europeiska
länders kultur. ESC är den glittriga
spegel i vilken historien obarmhärtigt refl ekteras.
(Betänk frågor som: varför skickar Polen
år 2007 ett überporrigt bidrag med strippor
i bur? Och hur ska man tolka att den makedonska
sångerskan sjunger om en enhetlig
balkansk själ?) Schlagerskådande är kort sagt
den perfekta hobbyn i det postmoderna samhället.
Finns det något annat evenemang som
på ett så självklart sätt förenar högt och lågt?
Blir det någonsin tydligare att ytlighet kan
vara så mycket djupare än djupet självt?
De årliga schlagerresorna har inneburit sällsamma
äventyr för mig och min trogna schlagerkompis.
Vi fi ck uppleva underbara Kiev
just efter den orangea revolutionen. Vi har
partajat med segerrusiga fi nnar i Aten. Vi har
blivit matförgiftade i Istanbul och bestulna i
Tallinn. Vi har gjort plakat med alla länders
fl aggor och texten “Europe Unite”. Vi har betygssatt
otaliga bidrag och haft helt otroligt
kul.
I MITT TYCKE HAR ESC aldrig varit så bra som
nu. Tävlingen är idag en underbar, sprakande
kakafoni som inte lämnar någon oberörd.
(Jämför detta med de sömniga åren i mitten
av 90-talet då Irland vann med den ena urtrista
balladen efter den andra.) Därför är det
verkligen med
mycket tungt
hjärta som jag
nu tar del av den
ström av bittra,
missunsamma
reaktioner som
genomsyrar
svenska medier.
Öststatssnacket
är inte bara pin-
NYHETER / 19
»Öststatssnacket
är inte bara
pinsamt, okunnigt
och förminskande,
utan också direkt
rasistiskt«
samt, okunnigt och förminskande, utan också
direkt rasistiskt. Det vittnar om en patetisk
rädsla för att förlora kontrollen, ungefär som
när mäktiga män avfärdar feminister som
håriga hysterikor, istället för att inse att jämställdhet
gynnar oss alla. Och jag kan inte låta
bli att undra hur dessa tongångar kan vara accepterade
i ett land där negerbollen fått byta
namn. Vad är det som gör att vissa former av
rasism är accepterade när andra inte är det?
Jag tycker att vi alla borde slappna av och lära
oss att betrakta dessa nya länder med vänliga,
fördomsfria, icke-förminskande ögon. Inse
att vi inte alltid är bäst, och att vi inte alltid
måste dominera. Och detta är väl förresten en
sensmoral som kan upphöjas till allmän lag
och appliceras på hela livet?