16 / REPORTAGET <strong>Ergo</strong> #7 / 2007 <strong>Ergo</strong> #7 / 2007 REPORTAGET / 17 Osäker studenttillvaro på Västbanken Den åtta meter höga betongmuren ringlar sig över kullarna, stryker tätt intill fotbollsplanen och den nybyggda idrottsplatsen där några studenter spelar volleyboll. FREE PALESTINE, STOP THE WALL, BUILD BRIDGES NOT WALLS står det klottrat över den grå betongen, som även täcks av politisk graffi - ti: en knuten näve, en död fredsduva, Che Guevara. Vi befi nner oss på al-Qudsuniversitetet i Abu Dis på Västbanken, som har blivit fullständigt avskuret från Jerusalem och omvärlden av den mur som Israel har byggt runt de palestinska områdena. Det hela började med ett brev från det israeliska försvarsministeriet i september 2003, där det stod att 60 dunam (en dunam är 1 000 kvadratmeter) av al- Qudsuniversitetets mark skulle konfi skeras eftersom ett ”säkerhetsstängsel” skulle byggas. – Det var en fredag, minns Rula Afandi, al-Qudsuniversitetet i Abu Dis på Västbanken. informationsansvarig på rektorsexpeditionen. Redan samma dag organiserade universitetet en protestkampanj. I stället för att som vanligt hålla fredagsbönen i moskén på universitetsområdet hölls den på fotbollsplanen där muren skulle byggas, och under den följande månaden var praktiskt taget all universitetets verksamhet förlagd dit; undervisning på dagarna och kulturella aktiviteter på kvällarna. Universitetet höll ut i trettiofem dagar, sedan lades kampanjen ned. Dagen därpå kom de israeliska bulldozrarna och muren började byggas, men rutten hade ändrats. Israelerna gick med på att fl ytta muren så att universitetet fi ck behålla fotbollsplanen och en park som egentligen skulle ha hamnat på andra sidan. 45 dunam mark räddades. DET ÄR ETT av de få ställen på hela Västbanken där israelerna faktiskt har hör- sammat palestinska protester och ändrat murens sträckning – även om det nog snarare berodde på universitetets rektor Sari Nusseibehs goda kontakter i det israeliska samhället, än på studenternas kampanj. 2003 lade han fram Folkets röst, en fredsplan med gräsrotsanknytning, tillsammans med den före detta chefen för den israeliska säkerhetstjänsten Shabak, Ami Ayalon. Efter ett par års arbete stod muren klar, och sedan dess har ingenting varit sig riktigt likt på al-Qudsuniversitetet. Al-Quds är det arabiska namnet på Jerusalem, och universitetet har alltid haft Foto: Catrin Ormestad täta förbindelser med staden. En stor del av studenterna kom från Jerusalem, men nu valde många att studera på det israeliska Hebreiska universitetet i stället, eftersom muren gjorde det allt svårare att resa till de palestinska områdena. – Förut tog det fem minuter att resa från Jerusalem, nu tar det en halvtimme. Och att ta sig tillbaka tar mer än en timme, säger Rula Afandi. Men det är inte bara restiderna som förlängts. Israelernas allt hårdare avspärrningspolitik har medfört att allt färre palestinier får tillstånd att lämna Västbanken. Innan muren byggdes fanns det möjligheter att ta sig förbi israelernas säkerhetskontroller, men detta är inte längre möjligt. De hårdare rörelserestriktionerna har bland annat drabbat al-Qudsuniversitetets läkarstudenter, som efter tre års grundutbildning gör tre års praktik på ett av de stora sjukhusen i det palestinska Östra Jerusalem, Makassed och Augusta Victoria. Det tar Muath Nairt sex timmar att resa de sju milen från hemmet i Jenin till universitetet. AHMED ABU TAEH, som läser femte året på läkarprogrammet, är en av dem som varje morgon åker från Abu Dis till sjukhusen i Jerusalem. För att kunna vara där klockan åtta måste han stiga upp före sex på grund av de tidsödande kontrollerna i den israeliska checkpointen. Helst vill han vara där en stund innan den öppnar klockan sju för att få en plats långt fram i kön av väntande palestinier. Ahmed Abu Taeh har ett tillstånd som ger honom rätt att passera genom Zeitoun, som i likhet med de fl esta israeliska checkpointerna som ligger på den så kallade ”gröna linjen” – gränsen mellan Israel och Västbanken – har karaktären av en internationell gränsövergång. Palestinierna slussas genom labyrintiska fållor med snurrgrindar och metalldetektorer, övervakade av kameror och soldater i vaktkurer. Deras ID-kort och tillstånd kollas och deras väskor röntgas. Om israelerna av någon anledning bestämmer sig för att stänga checkpointen – vilket sker ofta under perioder av politisk spänning – kan Ahmed Abu Taeh inte delta i undervisningen den dagen. Tillståndet måste förnyas var tredje månad och utfärdas bara till ett begränsat antal studenter. Det räcker med att någon är politiskt aktiv eller har en släkting som är medlem i en militant organisation för att han eller hon ska nekas »PALESTINIERNA SLUSSAS GENOM LABYRINTISKA FÅL- LOR MED SNURRGRINDAR OCH METALLDETEKTORER, ÖVERVAKADE AV KAMEROR OCH SOLDATER I VAKTKURER« tillstånd att lämna Västbanken. Detta påverkar kvaliteten på deras utbildning, eftersom Makassed och Augusta Victoria är de enda palestinska sjukhusen som håller internationell standard. Sjukhu- sen i till exempel Ramallah och Hebron är avsevärt sämre, och de studenter som är hänvisade till dem får därför en sämre utbildning. MUATH NAIRT är en av de läkarstudenter som inte har fått tillstånd att besöka Jerusalem. Han är 22 år och går fjärde året på läkarutbildningen. Det senaste året har han emellertid haft svårt att följa studieplanen eftersom han inte hittat någon praktikplats på Västbanken. Han har drömt om att bli läkare sedan han var barn och skulle helst av allt vilja forska utomlands efter examen. Men utan en praktikplats är det en dröm som blir svår att förverkliga. Den israeliska avspärrningspolitiken påverkar också hans kontakter med vänner och familj. Han kommer från en liten by utanför Jenin på norra Västbanken. Att resa hem varje dag skulle emellertid vara alltför dyrt och tidsödande och därför delar han en liten student- Foto: Catrin Ormestad lägenhet i Abu Dis med en kompis. Han åker hem var tredje månad och stannar då några dagar, ibland längre om de har lov, men han saknar sina vänner och föräldrar och skulle gärna åka hem oftare, gärna varannan vecka. – Det är som om man är utomlands, säger han. Som om jag skulle studera i Jordanien eller Egypten. Att åka från universitetet till Jenin, en resa på cirka sju mil, tar två, tre timmar, och att åka i andra riktningen tar sex, sju. De dagar han ska återvända till Abu Dis efter ett lov måste han gå upp vid tvåtiden på natten för att hinna i tid till lektionerna. Ibland stängs checkpointen vid Jenin, och då måste han gå omvägar över bergen, vilket är mycket riskfyllt eftersom de patrulleras av israeliska soldater som inte tvekar att skjuta. – Då vet man inte om man kommer att dö, säger han med ett snett leende. I Abu Dis fördriver han tiden med att chatta på internet och spela fotboll, och ”När en soldat som knappt fyllt arton skriker och ger dig order... det är förödmjukande.” säger Rala Abu Sway. Foto: Catrin Ormestad han gillar att kolla på fi lm. Här fi nns ingen biograf, men han och hans vänner brukar titta på dvd-fi lmer tillsammans, helst romantiska. Den bästa fi lmen han sett var ”Dagboken”, en amerikansk melodram om omöjlig kärlek. Muath himlar med ögonen. – Jag såg den med några vänner, och som vi grät... Någon romantik i verkliga livet är det dock inte tal om. Muath har ingen fl ickvän, eller några kvinnliga vänner. Han säger att han gärna pratar med sina kvinnliga studiekamrater, men att könen i allmänhet håller sig för sig själva. Al-Qudsuniversitetets campus myllrar av studenter som sitter i små grupper och pratar, äter smörgåsar eller läser ur kompendier, men det är sällan man ser män och kvinnor sitta tillsammans. Muath har heller inga planer på att gifta sig inom den närmaste tiden. Först vill han ta examen och hitta en specialistinriktning, sedan köpa en bil och ett hus. Men när han väl bildar familj skulle han inte ha något emot om hans hustru hade en universitetsexamen, och ett jobb. – De fl esta palestinier tror på utbildning, bekräftar Rula Afandi på rektorsexpeditionen. För det mesta föreligger det ingen konfl ikt mellan utbildning och giftermål. De palestinska unga kvinnorna är också jämförelsevis välutbildade. Nästan hälften av al-Qudsuniversitetets 8 300 studenter är kvinnor. De återfi nns framför allt i omvårdnadsutbildningar, men även inom IT och humaniora. Rala Abu Sway, 21 år, har alltid uppmuntrats att studera, men så har hon också vuxit upp i ett akademikerhem. Hennes pappa undervisar i fi losofi på al- Qudsuniversitetet och hennes mamma är rektor för en högstadieskola. Hon berättar att hennes mamma tog sin forskarexamen efter det att hon gift sig och att det var hennes pappa som uppmuntrade henne att studera vidare. – Min pappa säger att det är viktigare för kvinnor att utbilda sig än för män. Att Rala och hennes syster skulle läsa på universitet var därför alltid en självklarhet. De studerar båda engelsk litteratur. Systern med inriktning på översättning, medan Rala vill doktorera och så småningom undervisa. Mest av allt tycker hon om T S Eliot och Emily Dickinson. Rala bor i Jerusalem, på andra sidan muren, och för att ta sig till universitetet måste hon varje dag resa med en buss som kör en lång omväg runt den israeliska bosättningen Maale Adumim. På hemvägen stannar bussen i en checkpoint och en soldat stiger ombord och kollar studenternas id-kort, ofta under bryska och nedlåtande former. – De ser oss inte som människor, säger Rala. De behandlar oss med sådant förakt. När en soldat som knappt fyllt arton skriker och ger dig order... det är förödmjukande. Ockupationen är det stora samtalsämnet på campus, berättar Rala. – Alla pratar om det, vad som hänt under dagen, saker de sett. STUDENTERNA på al-Qudsuniversitetet är politiskt medvetna, även om få är aktiva. Men många studenter sitter i fängelse och det har hänt att israeliska soldater kommit in på campus och arresterat studenter. Politiken genomsyrar varje del av vardagen på Västbanken och påverkar även hur de unga ser på framtiden. Rala försöker vara optimistisk men säger att det är svårt att planera något. – Jag vet inte vad som ska hända i dag, eller i morgon. Det är så det är här. Livet är så instabilt. Friktionen mellan de olika palestinska grupperna – främst Fatah och Hamas – har även lett till spänningar inuti det palestinska samhället. Rala är själv inte religiös, även om hon i likhet med de fl esta palestinska kvinnor bär sjal, men hon är inte orolig för att Palestina håller på att utvecklas i en islamisk, fundamentalistisk riktning. För henne har ingenting förändrats efter Hamas valseger och hon tror inte att kvinnorna känner sig mindre fria. – Islam har ingenting emot kvinnor, säger hon. Så om de bara följer islam blir det bra för kvinnor i Palestina. Samtidigt är hon medveten om att en del av hennes vänner aldrig kommer att få en chans att använda sin utbildning; de kommer att sluta jobba så snart de gifter sig och skaffar barn. – Men det händer inte bara här, säger hon. Vissa kvinnor är väldigt motiverade och ambitiösa, andra föredrar att vara hemma. Det kan du hitta i vilket land som helst. Rala är heller inte rädd för att hon ska tvingas ge upp sin frihet. – Min mamma arbetade när hon gifte sig, och hon tog sin kandidatexamen när min bror och jag var små. Jag ska göra samma sak. Och Rala vill gärna gifta sig. – Förhoppningsvis. När den rätte kommer. Hon ler. – Men jag hoppas att han dröjer. CATRIN ORMESTAD
Studentstaden ägs av AP Fastigheter, ett av Sveriges största fastighetsbolag. Just nu har vi lediga studentbostäder! www.studentstaden.se OIN TRESSANT? Nix pix, här ser Du ett äkta geni, som dessutom fyller 300 år i vår. Det firar vi med Uppsalas största fest genom tiderna. Titta in på www.linneuppsala.se för hela programmmet Huvudvärdar:
Change language