Socialistisk skåpmat - Ergo

16 / REPORTAGET Ergo #7 / 2007
Ergo #7 / 2007
REPORTAGET / 17
Osäker studenttillvaro på Västbanken
Den åtta meter höga betongmuren ringlar sig över
kullarna, stryker tätt intill fotbollsplanen och den
nybyggda idrottsplatsen där några studenter spelar
volleyboll. FREE PALESTINE, STOP THE WALL,
BUILD BRIDGES NOT WALLS står det klottrat över
den grå betongen, som även täcks av politisk graffi -
ti: en knuten näve, en död fredsduva, Che Guevara.
Vi befi nner oss på al-Qudsuniversitetet
i Abu Dis på
Västbanken, som har blivit
fullständigt avskuret från
Jerusalem och omvärlden
av den mur som Israel har byggt runt de
palestinska områdena.
Det hela började med ett brev från
det israeliska försvarsministeriet i september
2003, där det stod att 60 dunam
(en dunam är 1 000 kvadratmeter) av al-
Qudsuniversitetets mark skulle konfi skeras
eftersom ett ”säkerhetsstängsel”
skulle byggas.
– Det var en fredag, minns Rula Afandi,
al-Qudsuniversitetet i Abu Dis på Västbanken.
informationsansvarig på rektorsexpeditionen.
Redan samma dag organiserade universitetet
en protestkampanj. I stället
för att som vanligt hålla fredagsbönen
i moskén på universitetsområdet hölls
den på fotbollsplanen där muren skulle
byggas, och under den följande månaden
var praktiskt taget all universitetets
verksamhet förlagd dit; undervisning
på dagarna och kulturella aktiviteter
på kvällarna. Universitetet höll ut i trettiofem
dagar, sedan lades kampanjen
ned. Dagen därpå kom de israeliska
bulldozrarna och muren började byggas,
men rutten hade ändrats. Israelerna
gick med på att fl ytta muren så att universitetet
fi ck behålla fotbollsplanen
och en park som egentligen skulle ha
hamnat på andra sidan. 45 dunam mark
räddades.
DET ÄR ETT av de få ställen på hela Västbanken
där israelerna faktiskt har hör-
sammat palestinska protester och ändrat
murens sträckning – även om det nog
snarare berodde på universitetets rektor
Sari Nusseibehs goda kontakter i det israeliska
samhället, än på studenternas
kampanj. 2003 lade han fram Folkets
röst, en fredsplan med gräsrotsanknytning,
tillsammans med den före detta
chefen för den israeliska säkerhetstjänsten
Shabak, Ami Ayalon.
Efter ett par års arbete stod muren
klar, och sedan dess har ingenting varit
sig riktigt likt på al-Qudsuniversitetet.
Al-Quds är det arabiska namnet på Jerusalem,
och universitetet har alltid haft
Foto: Catrin Ormestad
täta förbindelser med staden. En stor
del av studenterna kom från Jerusalem,
men nu valde många att studera på det
israeliska Hebreiska universitetet i stället,
eftersom muren gjorde det allt svårare
att resa till de palestinska områdena.
– Förut tog det fem minuter att resa
från Jerusalem, nu tar det en halvtimme.
Och att ta sig tillbaka tar mer än en
timme, säger Rula Afandi.
Men det är inte bara restiderna som förlängts.
Israelernas allt hårdare avspärrningspolitik
har medfört att allt färre
palestinier får tillstånd att lämna Västbanken.
Innan muren byggdes fanns det
möjligheter att ta sig förbi israelernas
säkerhetskontroller, men detta är inte
längre möjligt.
De hårdare rörelserestriktionerna har
bland annat drabbat al-Qudsuniversitetets
läkarstudenter, som efter tre års grundutbildning
gör tre års praktik på ett av de
stora sjukhusen i det palestinska Östra Jerusalem,
Makassed och Augusta Victoria.
Det tar Muath Nairt sex timmar att resa de sju milen från hemmet i Jenin till universitetet.
AHMED ABU TAEH, som läser femte året
på läkarprogrammet, är en av dem som
varje morgon åker från Abu Dis till sjukhusen
i Jerusalem. För att kunna vara
där klockan åtta måste han stiga upp
före sex på grund av de tidsödande kontrollerna
i den israeliska checkpointen.
Helst vill han vara där en stund innan
den öppnar klockan sju för att få en plats
långt fram i kön av väntande palestinier.
Ahmed Abu Taeh har ett tillstånd som
ger honom rätt att passera genom Zeitoun,
som i likhet med de fl esta israeliska
checkpointerna som ligger på den så
kallade ”gröna linjen” – gränsen mellan
Israel och Västbanken – har karaktären
av en internationell gränsövergång. Palestinierna
slussas genom labyrintiska
fållor med snurrgrindar och metalldetektorer,
övervakade av kameror och
soldater i vaktkurer. Deras ID-kort och
tillstånd kollas och deras väskor röntgas.
Om israelerna av någon anledning bestämmer
sig för att stänga checkpointen
– vilket sker ofta under perioder av politisk
spänning – kan Ahmed Abu Taeh
inte delta i undervisningen den dagen.
Tillståndet måste förnyas var tredje
månad och utfärdas bara till ett begränsat
antal studenter. Det räcker med att
någon är politiskt aktiv eller har en släkting
som är medlem i en militant organisation
för att han eller hon ska nekas
»PALESTINIERNA SLUSSAS
GENOM LABYRINTISKA FÅL-
LOR MED SNURRGRINDAR
OCH METALLDETEKTORER,
ÖVERVAKADE AV KAMEROR
OCH SOLDATER I VAKTKURER«
tillstånd att lämna Västbanken. Detta
påverkar kvaliteten på deras utbildning,
eftersom Makassed och Augusta Victoria
är de enda palestinska sjukhusen som
håller internationell standard. Sjukhu-
sen i till exempel Ramallah och Hebron
är avsevärt sämre, och de studenter som
är hänvisade till dem får därför en sämre
utbildning.
MUATH NAIRT är en av de läkarstudenter
som inte har fått tillstånd att besöka Jerusalem.
Han är 22 år och går fjärde året
på läkarutbildningen. Det senaste året
har han emellertid haft svårt att följa
studieplanen eftersom han inte hittat
någon praktikplats på Västbanken. Han
har drömt om att bli läkare sedan han
var barn och skulle helst av allt vilja forska
utomlands efter examen. Men utan
en praktikplats är det en dröm som blir
svår att förverkliga.
Den israeliska avspärrningspolitiken
påverkar också hans kontakter med
vänner och familj. Han kommer från en
liten by utanför Jenin på norra Västbanken.
Att resa hem varje dag skulle emellertid
vara alltför dyrt och tidsödande
och därför delar han en liten student-
Foto: Catrin Ormestad
lägenhet i Abu Dis med en kompis. Han
åker hem var tredje månad och stannar
då några dagar, ibland längre om de har
lov, men han saknar sina vänner och föräldrar
och skulle gärna åka hem oftare,
gärna varannan vecka.
– Det är som om man är utomlands,
säger han. Som om jag skulle studera i
Jordanien eller Egypten.
Att åka från universitetet till Jenin, en
resa på cirka sju mil, tar två, tre timmar,
och att åka i andra riktningen tar sex,
sju. De dagar han ska återvända till Abu
Dis efter ett lov måste han gå upp vid tvåtiden
på natten för att hinna i tid till lektionerna.
Ibland stängs checkpointen
vid Jenin, och då måste han gå omvägar
över bergen, vilket är mycket riskfyllt
eftersom de patrulleras av israeliska soldater
som inte tvekar att skjuta.
– Då vet man inte om man kommer att
dö, säger han med ett snett leende.
I Abu Dis fördriver han tiden med att
chatta på internet och spela fotboll, och
”När en soldat som knappt fyllt arton skriker
och ger dig order... det är förödmjukande.”
säger Rala Abu Sway.
Foto: Catrin Ormestad
han gillar att kolla på fi lm. Här fi nns
ingen biograf, men han och hans vänner
brukar titta på dvd-fi lmer tillsammans,
helst romantiska. Den bästa fi lmen han
sett var ”Dagboken”, en amerikansk melodram
om omöjlig kärlek.
Muath himlar med ögonen.
– Jag såg den med några vänner, och
som vi grät...
Någon romantik i verkliga livet är
det dock inte tal om. Muath har ingen
fl ickvän, eller några kvinnliga vänner.
Han säger att han gärna pratar med sina
kvinnliga studiekamrater, men att könen
i allmänhet håller sig för sig själva.
Al-Qudsuniversitetets campus myllrar
av studenter som sitter i små grupper
och pratar, äter smörgåsar eller läser ur
kompendier, men det är sällan man ser
män och kvinnor sitta tillsammans.
Muath har heller inga planer på att gifta
sig inom den närmaste tiden. Först vill
han ta examen och hitta en specialistinriktning,
sedan köpa en bil och ett hus.
Men när han väl bildar familj skulle han
inte ha något emot om hans hustru hade
en universitetsexamen, och ett jobb.
– De fl esta palestinier tror på utbildning,
bekräftar Rula Afandi på rektorsexpeditionen.
För det mesta föreligger
det ingen konfl ikt mellan utbildning
och giftermål.
De palestinska unga kvinnorna är också
jämförelsevis välutbildade. Nästan
hälften av al-Qudsuniversitetets 8 300
studenter är kvinnor. De återfi nns framför
allt i omvårdnadsutbildningar, men
även inom IT och humaniora.
Rala Abu Sway, 21 år, har alltid uppmuntrats
att studera, men så har hon
också vuxit upp i ett akademikerhem.
Hennes pappa undervisar i fi losofi på al-
Qudsuniversitetet och hennes mamma
är rektor för en högstadieskola. Hon berättar
att hennes mamma tog sin forskarexamen
efter det att hon gift sig och
att det var hennes pappa som uppmuntrade
henne att studera vidare.
– Min pappa säger att det är viktigare
för kvinnor att utbilda sig än för män.
Att Rala och hennes syster skulle läsa
på universitet var därför alltid en självklarhet.
De studerar båda engelsk litteratur.
Systern med inriktning på översättning,
medan Rala vill doktorera och
så småningom undervisa. Mest av allt
tycker hon om T S Eliot och Emily Dickinson.
Rala bor i Jerusalem, på andra sidan
muren, och för att ta sig till universitetet
måste hon varje dag resa med en
buss som kör en lång omväg runt den
israeliska bosättningen Maale Adumim.
På hemvägen stannar bussen i en checkpoint
och en soldat stiger ombord och
kollar studenternas id-kort, ofta under
bryska och nedlåtande former.
– De ser oss inte som människor, säger
Rala. De behandlar oss med sådant förakt.
När en soldat som knappt fyllt arton
skriker och ger dig order... det är förödmjukande.
Ockupationen är det stora samtalsämnet
på campus, berättar Rala.
– Alla pratar om det, vad som hänt under
dagen, saker de sett.
STUDENTERNA på al-Qudsuniversitetet
är politiskt medvetna, även om få är aktiva.
Men många studenter sitter i fängelse
och det har hänt att israeliska soldater
kommit in på campus och arresterat
studenter.
Politiken genomsyrar varje del av vardagen
på Västbanken och påverkar även
hur de unga ser på framtiden. Rala försöker
vara optimistisk men säger att det är
svårt att planera något.
– Jag vet inte vad som ska hända i dag,
eller i morgon. Det är så det är här. Livet
är så instabilt.
Friktionen mellan de olika palestinska
grupperna – främst Fatah och Hamas –
har även lett till spänningar inuti det palestinska
samhället. Rala är själv inte religiös,
även om hon i likhet med de fl esta
palestinska kvinnor bär sjal, men hon är
inte orolig för att Palestina håller på att
utvecklas i en islamisk, fundamentalistisk
riktning. För henne har ingenting
förändrats efter Hamas valseger och
hon tror inte att kvinnorna känner sig
mindre fria.
– Islam har ingenting emot kvinnor,
säger hon. Så om de bara följer islam blir
det bra för kvinnor i Palestina.
Samtidigt är hon medveten om att en
del av hennes vänner aldrig kommer att
få en chans att använda sin utbildning;
de kommer att sluta jobba så snart de
gifter sig och skaffar barn.
– Men det händer inte bara här, säger
hon. Vissa kvinnor är väldigt motiverade
och ambitiösa, andra föredrar att
vara hemma. Det kan du hitta i vilket
land som helst.
Rala är heller inte rädd för att hon ska
tvingas ge upp sin frihet.
– Min mamma arbetade när hon gifte
sig, och hon tog sin kandidatexamen
när min bror och jag var små. Jag ska
göra samma sak.
Och Rala vill gärna gifta sig.
– Förhoppningsvis. När den rätte kommer.
Hon ler.
– Men jag hoppas att han dröjer.
CATRIN ORMESTAD