Den Nya Världen inför 2000-talet

delade på makten och utsåg censorer, konsul och diktator. Senaten svarade för budget och
utrikes politik. Magistraten registrerade och upprätthöll lagen.
På tvåhundra talet så hade detta Rom lyckats att ena hela Italien och dessutom av olika
stammar lyckats att skapa en relativt sammanhållen stat. Till en början så kom romarna som
erövrare och var lika illa omtyckta som andra herrefolk. Sedan ändrade sig Roms politik till
att liera sig med de högre samhälls skikten i de erövrade länderna. Men det var inte förrän 89
före Kristus som alla italienare fick medborgarskap. Liksom Alexander en gång så började
romarna att integrera de besegrade istället för att förgöra dem. Anledningen till Roms
expansion var däremot nog inte en gudomlig kallelse utan först en ren säkerhetspolitik som
senare visade sig ge stora ekonomiska fördelar. Trots den centralisedade makten så
privatiserades ekonomin där aktiebolag fick ansvar för skatte uppbörd från provincerna
samtidigt som romarna befriades från skatt. För första gången i historien, men ej den sista, så
blev imperialism lika med en långsiktig ekonomisk vinning.
Det semi demokratiska Rom var samtidigt imperialistiskt och byggde på slavarbete. De
erövrade områdena blev leverantörer av mat och varor medan det centrala Rom började
förfalla. de självägande bönderna blev soldater och deras små jordbruk ersattes av stora gods
med slavarbetare. Ett allt rikare fåtal kontrasterade mot allt fler arbetslösa och hemlösa.
Korruption, våld, upplösning av familjen och apati var tecken på ett samhälle i upplösning.
Det var denna process som lade grunden till republikens fall och den enväldige Caesars
födelse.
De första århundradena av Rom karakteriseras av de puniska krigen med Khartago. 197
före Kristus så hade Spanien införlivats i det romerska väldet. Under åren 148-146 före
Kristus så krossade Rom motståndet från Makedonien och Khartago som också dessa
införlivades i moder staten. Den 8 mars år 30 föll Alexandra till romarna som ytterligare en
symbol på att världen var erövrad samtidigt som Anthony och Kleopatra begick självmord och
Octavian senare Augustus tog makten. Republiken Rom förvandlades under Augustus till en
republik med monarkistiskt makt vilket därmed inleder romarrikets guldålder från 27 före
Kristus till 235 efter Kristus. Geoffrey Parker skriver i "Illustrated History of the world" en
anmärkningsvärd slutsats om den stat som symboliserar makt, förtryck och våld. "Kanske är
Roms största insats att det gav en relativ fred till en större del av världen för en längre
tidsperiod i mänsklig historia, både före och senare." De flesta andra historiker gör samma
slutsats och Bertrand Russell säger: "För första gången sedan början av den grekiska
civilisationen så åtnjuter den antika världen fred och säkerhet." "Pax Romana" gav stabilitet
och välstånd.
Rom fortsatte enligt Alexanders mönster att integrera sitt rike med en gemensam valuta,
gemensamt språk och en gemensam lag. Representanterna i Senaten kom från hela det
romerska imperiet och senare kunde även kejsarna vara från Spanien, Afrika eller Arabien.
Materiellt sett så stod romarna för många framsteg. Stenlagda gator och vägar, avloppssystem
och vatten akvedukter, cement för byggnader, cilos och källare, vatten kvarnar, badhus och
gladiator spel förde civilisationen över hela Europa upp till Rhen och norra England. Det var
först nu som Europa fick ta del av civilisationens grundval, staden, även om ekonomin
fortfarande var agrar. Europa "romaniserades" för alltid där den romerska organisationen, lag
och ordning men även staden som sådan skulle leva kvar även efter folkvandringstidens kaos.
Den fred och det materiella välstånd som omfattade allt fler var dock baserad på ett
hänsynslöst utnyttjande av slavar och en väpnad "fredsstyrka" som snabbt kunde dirigeras till
oroshärdar.
Samtidigt så fortsatte korruption, intriger och maktkamp att söndra den politiska
styrningen. Det var en regel snarare än undantag att en kejsare mördades. Detta tilltog under
den anarki som rådde mellan 235 och 285 då bara en av 26 kejsare dog en naturlig död.
52