Den Nya Världen inför 2000-talet

egränsade folkmängd har givit en av världens högsta per capita inkomst. 1982 var landets
utländska reserver hela 60 miljarder dollar. 2/3 av landets oljeinkomster har använts för
investeringar i USA och Västeuropa, 5% i andra arabländer och mindre än 1/3 i Kuwiet.
Sedan kom "Desert Storm".
Religionen och Koranens språk har bundit samman denna värld till en kultur. Men likt
Europa så finns emellertid också stora skillnader både mellan människor och förutsättningar.
De små oljerika Gulfstaterna som Quatar, Emiraten och Kuweit med sin relativt lilla
befolkning och sina många utländska gästarbetare har från oljeinkomsterna köpt sig världens
högsta levnadsstandard. Saudi Arabien försöker göra samma sak men där lever en stor del av
befolkningen kvar i ett äldre samhälle. Även tankemässigt och socialt så lever hela denna
värld i ett annat sekel. I alla dessa länder styr kungliga familjer som under århundraden
tidigare. Det något uppseendeväckande är att Saudi Arabien trots sina stora oljetillgångar idag
har världens största underskott i betalningsbalansen med -25 miljarder dollar eller 25% av
BNP.
Pakistan är likt Indien en av världens folkrikaste och samtidigt fattigaste länder. Dess
problem är delvis de samma som på den arabiska halvön, men samtidigt mycket speciella.
Pakistan har från sin brittiska kolonialtid ärvt ett mer europeiskt tänkande vilket tidvis har
givit demokrati, men tidvis militär dikatatur likt i många av Den Tredje Världens länder.
Största likheten finns här med Egypten där båda länderna har arabvärldens lägsta standard och
största folkmängd. Även det före detta franska Nordafrika med Algeriet, Marocko och
Tunisien tillhör idag världens mest fattiga länder med ett Human development Index på
mindre än 50% och tiondelen av västvärldens per capita inkomster. 1988 verkade demokratin
att ersätta en långvarig enparti diktatur i Algeriet. Men när valet gav den islamska
räddningsfronten majoritet så tog istället en militärjunta makten. Idag råder i det närmaste ett
inbördeskrig i landet där uppskattningsvis 5000 personer har dödats under det senaste året.
Libanon var före inbördskriget ett mycket vackert och rikt land. Jordanien intar en
mellanställning. Tillsammans med Shahens gamla Iran så är det Syrien, Libyen och Irak som
har lyckats absolut bäst i att utbilda, industrialisera och distribuera oljeinkomsterna. Iran är
med sina 60 miljoner innevånare och sin industri produktion på 25 miljarder USD per år en
potentiell stormakt. Irak var det. Men i alla dessa länder så råder också diktatur.
Israel är bara delvis "arabiskt", men tillhör egentligen samma värld. Skillnaden i kultur
mellan muslimer och judar är mycket liten, men Israel är till stor del uppbyggd av
immegranter och finansierat av västerlandet. Den israeliskt-palestinska konflikten har sedan
andra världskrigets slut spelat en dominerande roll i det politiska livet i denna del av världen.
Det öde som har drabbat palestinerna är lika beklagansvärt som judarna i Europa. Det är bara
att hoppas att den pågående fredsprocessen kan leda till någon förbättring. Men de verkliga
problemen i arabvärlden är frågan om en arabisk gemenskap och en verklig demokrati. Samir
al-Khalil diskuterar detta i sin bok om Irak, "Republic of Fear". Han påpekar dessutom att de
som idag betecknas som ledande inom arabvärlden, oberoende av nationell tillhörighet,
knappast ens berör frågan om demokrati och mänskliga rättigheter.
Likt Romarriket och dess efter följare i katolska kyrkan och nu EG så har Europa drömt
om sin enhet. Att den arabiska världen med samma religion och samma språk även gör detta
är därför ganska naturligt. Det finns som sagt också många likheter bland annat från ett
gemensamt historiskt och kulturellt arv. Men sedan delades denna värld upp mellan ett antal
herrar. Turkiet, Frankrike, England, Tyskland och Italien omformade sin del av den arabiska
världen. Likt den övriga tredje världen så har araberna trots sin stolta historia också ett
deprimerande kolonialt förflutet. Det vi i väst har svårt att inse att de fundamentalistiska och
nationalistiska rörelsena i arabländerna inte är begränsade till ett fåtal undan omfattar en stor
majoritet av människorna. De är arvingar till en mycket gammal kultur som dessutom är vår
43