Den Nya Världen inför 2000-talet

Här ute vid Stilla Havet så finns denna väv representerad i en
unik regnskog där storväxta granar och andra barrträd blandas med
flera vegitationsskikt, porlande bäckar och floder med lax och öring,
fåglar och hjortar. Jag har idag vandrat runt i detta Eden och just nu
försöker jag upptäcka någon av de valar som finns där ute mot
horisonten av detta stora hav som knyter samman väst med öst, öster
med väster. Längs hela Stilla Havs kusten från Kalifornien i söder till
Washington och Brittish Columbia i norr så fanns till för några
mansåldrar sedan jordens mest variationsrika tempererade klimatzon.
Här växte världens största, längsta och äldsta träd och här var djur
och fåglar mer välväxta än någon annan stans på det norra halvklotet.
Det var ett veritabelt paradis och i denna lustgård så levde en
helhetsseende naturmänniska som en integrerad del i allt annat. Visst
finns det spår av denna natur kvar idag och detta är den främsta
anledningen till att jag åter besöker denna del av världen, men jag har
också upplevt det motsatta i civilisationens slakt på den natur den är
beroende av - Söndertrasandet av den väv där hon bara är en tråd.
Och vad återstår sedan?
Att idag resa från Seattle via Aberdeen och upp längs väg 101
blir till ett begravningståg där de grå stubbarna som reser sig tätt på
kalhyggena blir till naturens gravstenar. Jag är själv uppvuxen i den
norrländska skogsbyggden och har sett flera kalhyggen förrut, men
ändå så knyter det sig i maggropen när jag passerar dessa stora fält
med sina avbrytna stubbar. Många amerikaner engagerar sig idag
med rätta för den internationella kamp som sker för att rädda
regnskogen i Brasilen, och det känns därför ännu mer fel att detta får
ske i ett land som under ett århundrade har avverkat en hel kontinent
inklusive skog, bufflar och naturmänniskor. Jag bor på en av de små
koncentrerade indianreservat som är resterna av den naturmänniskor
som en gång levde här. Även detta blir till en beklämmande upplevelse
där smutsen och oordningen vid indianernas bostäder endast kan
jämföras med Brasiliens favelor.
Däremot finns ingen svält utan tvärtom så är de flesta idianer
mycket välfödda för att inte säga feta. Kanske inte fetare än de vita
amerikaner som jag såg passera revy på Ohare flygplatsen i Chicago
för ett par dagar sedan, men eftersom idnianerna är kortare så blir
många till oformliga apatiska kroppar. För på indian reservatet
fungerar inte mycket. Livsmedelsaffären har inte längre några
livsmedel, restauranten är öppen ibland och den s.k. fiskeindustrin är
idag åter tjänstledig. Om Hövding Seattle skulle se detta skövlade
landskap med sin såriga kalhyggen och möta sin övergödda och
apatiska efterlevande så skulle han säkerligen bli bedrövad, men
kanske inte förvånad. Människor som inte längre har sin kultur, sitt
land och något mål kan inte leva. Själv upplever jag det som ett hål i
min själ.
Är detta priset vi betalar för vårt överflöd? På etthundra år så
har denna amerikanska kontinent varit drivkraften i det rika
materialistiska samhälle vi nu lever i. Hit har miljoner efter miljoner
17