Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter 89
(jfr Landqvist 2003: 17–18 med anförd litteratur om dateringar i ordböcker).
Hänvisningar till dessa ordböcker görs med band, NEO 1–3, respektive bokstav
och spalt i den tryckta ordboken, t.ex. S 8187.
Ytterligare ett problem är gränsdragningen mellan olika musikaliska kategorier,
vilken inte alltid är helt klar. Var går t.ex. gränserna mellan dansmusik,
underhållningsmusik och jazzmusik (jfr Nordman 2003: 137)? Gränsdragningen
försvåras också av att många musiker är verksamma i flera olika sammanhang (jfr
avsnitt 1.1 ovan). I en del fall är det alltså fråga om en bedömning av vilka av de
”möjliga” lexikala enheterna som kan sägas tillhöra den form av svensk musikerslang
som studeras här. Här har ÅL:s fackkunskap givetvis varit till stor hjälp.
Således har t.ex. gura ’(el)gitarr’ (SvSl, NSvSl, ToS), klia negerben ’spela
klarinett’ (SvSl) och plankslagare ’elgitarrist’ (SvSl) inte tagits med, eftersom
dessa lexikala enheter bedöms vara slang bland pop- och rockmusiker,
jazzmusiker respektive pop- och rockmusiker. Av de ursprungliga 133 ”möjliga”
lexikala enheterna återstår 109, vilka studeras i det följande.
2 Resultat och diskussion
Materialet innehåller alltså totalt 109 lexikala enheter, och dessa fördelar sig på
följande sätt på de fyra kategorierna (tabell 1):
Tabell 1. Lexikala enheter i materialet: kategorier och totalt
Musikaliska
aktiviteter
Musikinstrument Musiker Musikaliska
verk
Totalt
25 43 26 15 109
Tabellen visar att benämningar för olika musikinstrument svarar för det klart
största antalet lexikala enheter, att antalet för olika musiker och olika musikaliska
aktiviteter är nästan detsamma samt att benämningar för olika musikaliska verk
svarar för det minsta antalet lexikala enheter. Utifrån antalet lexikala enheter är
alltså benämningar för verktygen viktigast. Därnäst följer benämningar för
arbetets utförande och yrkesmännen som utför arbetet. Sist kommer resultatet av
arbetet, verken som framförs. Detta resultat kan jämföras med Kotsinas (2003:
21) beskrivning av yrkesslang, som bland annat ofta innehåller ”humoristiska
benämningar på redskap och arbetsmoment”, liksom med Strömmans slutsats att
fackslangtermer inom tryckeribranschen till övervägande delen utgörs av
”beteckningar för konkreta begrepp som fysiskt finns i närmiljön” (Strömman
1995: 345).