Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter 87
(jfr Strömman 1995: 17). Resultaten jämförs med vissa resultat från tidigare
forskning om svensk slang, och för detta utnyttjar jag i första hand Andersson
(1994), Strömman (1995), Lindfors Viklund (2001) samt Kotsinas (2003).
1.4 Terminologi, material och metod
Jag väljer alltså att tala om musikerslang. Eftersom terminologin på området inte
är helt klar, bör valet motiveras (mina kursiveringar i detta stycke). Bergman
(1964: 71) talar om slang som en mindre allvarlig sida av olika fackspråk eller
yrkesspråk. SvSl betecknar slang som ett kotterispråk och ”ett uttryck för
språkligt skämtlynne” (s. I–II), och ToS talar om musikbranschslang (s. 1).
Strömman (1995: 16) skiljer mellan fackslang, som är specifik för en viss
arbetsplats, och fackjargong, som är ”ett språkbruk som är yrkesspecifikt och
förstås på många arbetsplatser inom samma yrkesområde”. Kotsinas (2003: 21)
hävdar att ”[i]nom nästan varje yrke finns det till exempel vissa ord som man kan
kalla yrkesslang och som ligger ganska nära de termer som används i yrket”.
Genom att använda benämningen musikerslang vill jag betona att studien gäller
slang som används av just yrkesmusiker och att det i mycket är fråga om lexikala
enheter som ofta används som komplement till – eller i stället för – facktermer
som används i yrket (jfr Kotsinas 2003: 21). Det är fråga om talat språk som
används inom en begränsad språkgemenskap (Strömman 1995: 319). Som
Bergman (1964: 71) konstaterar kan yrkesslang vara skämtsam, men den är inte
bara detta, eftersom slangtermer kan ersätta korrekta facktermer i vissa situationer
(Strömman 1995: 313).
De lexikala enheter som jag har fått tillgång till genom ÅL användes allmänt
inom orkestrar av olika slag från slutet av 1930-talet och senare: militärmusikkårer,
symfoniorkestrar, teaterorkestrar, dansorkestrar osv. Detta skiljer min
undersökning från Anderssons studie av språket inom AB Storstockholms
Lokaltrafik (SL), där fokus ligger på just språkbruket inom SL, inte ”drag som jag
tror är allmängods för trafikföretag” (Andersson 1994: 96). Enligt ÅL var de
lexikala enheterna inte heller regionalt begränsade utan användes runtom i
Sverige. Även det faktum att många av de lexikala enheterna från ÅL återfinns i
andra källor, främst SvSl, är ett argument för att materialet inte är knutet till ett
visst geografiskt område eller vissa orkestrar (se bilaga 1 nedan). Därför är en
tillämpning av Strömmans distinktion mellan fackslang och fackjargong ovan inte
relevant i det här sammanhanget. Däremot talar jag, i enlighet med Strömman, om
fackslangtermer. Liksom facktermer är dessa entydiga i sitt professionella
sammanhang och de ingår i (mer eller mindre utbyggda) begreppssystem, men till
skillnad från facktermer är de inte förtecknade i standardiserade fackordlistor
(Strömman 1995: 17).