Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

84 Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter
LIRA UTANFÖR, MARSCHKAGGAR, RÖRPULARE
OCH ANKDAMMEN: EN PILOTSTUDIE AV SVENSK
MUSIKERSLANG
Hans Landqvist, Göteborgs universitet
23.11.2006
1 Inledning
Upprinnelsen till den här undersökningen är att jag har tillgång till en informant
med kunskaper om musikerslang från slutet av 1930-talet och framåt, nämligen
min far Åke Landqvist (i fortsättningen ÅL). Allra först skall jag därför ge en
kortfattad redogörelse för ÅL:s yrkesliv, eftersom hans bana är ganska typisk för
yrkesmusiker i Sverige under en stor del av 1900-talet.
1.1 Militärmusiker och civila musiker
Som sextonåring tog ÅL 1939 tåget från sin hemstad Helsingborg i Skåne till
Uddevalla i Bohuslän, en sträcka på runt 300 kilometer. Resan tog åtta timmar
med väntetid och tågbyte i Göteborg. Anledningen till resan var att han var
antagen som musikvolontär vid Kungliga Bohusläns regemente, ofta kallat Bohus
bataljon. Enligt 1905 års militärmusikorganisation kunde ynglingar anställas som
musikelever eller musikvolontärer. De fick både militär och musikalisk utbildning
och blev, vanligen efter antalet tjänsteår, befordrade till olika underofficersgrader.
De kunde bli beordrade till Stockholm och Kungliga Musikaliska Akademien för
högre musikalisk utbildning (Strand 1974: 53).
Den första svenska militärmusiken omtalas i skrift 1520, då Gustav Vasas livvakt
innehöll två spel, dvs. trumslagare (Strand 1974: 15). Den svenska militärmusiken
upphörde 1971 när de militära musikkårerna ersattes av regionmusikorganisationen
med civila musiker (Strand 1974: 31–32). Redan 1988 lades
regionmusiken ner, och landstingen fick ansvar för musikverksamheten (Erixon
2002: 203). Militärmusiken lever dock kvar genom Arméns musikkår med
värnpliktiga soldater, Marinens musikkår och musikkårer inom hemvärnet
(Erixon 2002: 228).