Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter 247
rekommendation att vara sparsam med både utropstecken och andra tecken i
likartad funktion.
Nära sammanhörande med dessa paralingvistiska markörer i 7.3 är de
extralingvistiska som presenteras i 7.4 och inriktas på samspelet mellan text och
bild som enligt PT inte alltid är idealiskt. Tidigare i avhandlingen (2.2.4) har det
teckenspråk behandlats, som rör just detta: hur man antyder känslor och
reaktioner med hjälp av ett system, där bl.a. streck används som uttrycksmedel.
Det är en sorts bildens grammatik och som sådan mycket intressant. Det nästsista
kapitlet i avhandlingen belyser den viktiga frågan om adaption, anpassning till
varje språkområdes miljö och kulturella betingelser, vilka också kräver en
”översättning”. Detta ställer höga krav på översättarens vaksamhet och allmänorientering.
Det kan t.ex. handla om hur mått och vikt anges i olika språkområden,
avstånd, temperatur osv. Dit hör också tilltalskonventionerna som i hög
grad skiljer sig mellan t.ex. det svenska och det tyska språkområdet.
PT:s avhandling upptar en jämförelse mellan texter på fyra olika språk. Det spelar
här en roll att originaltexterna och de tyska och svenska företräder germanska
språk medan finskan tillhör de finsk-ugriska. Detta medför en strukturell skillnad
mellan finskan och de andra språken. Detta kommenteras kortfattat på s. 104, där
PT noterar att finska ord tenderar att bli längre än germanska, vilket spelar en roll
när en text ska få plats i pratbubblan. En annan strukturell skillnad är finskans
fonologiska system, där genuint finska ord inte har två konsonanter i början av
ord. En annan egenhet är dubbelteckning av lång vokal och konsonant. Detta
medför vissa restriktioner när det gäller nybildning av t.ex. ljudhärmande ord. En
strukturell skillnad gentemot de germanska språken är att dessa har ett nedärvt
förråd av centrala ord och dessutom har integrerat en stor mängd lånord. Det är
därför svårt att överföra en germansk ordlek till en finsk och därför är lösningen
för den finska översättaren att uppfinna en annan ordlek på ett annat ställe.
Men skillnader mellan språken är inte bara strukturella utan sammanhänger med
stiltradition och språksyn. Utan att ge en uttömmande beskrivning vill jag peka på
några uppenbara aspekter. Den viktigaste stilfaktorn är utan tvekan konflikten
mellan talnorm och skrivnorm, dokumenterad på flera ställen (t.ex. s. 123) i
avhandlingen. Detta märks mest i de finska översättningarna som klart anknyter
till skrivnormen vad gäller kravet på ordvariation, frånvaron av talimitation
(morfologi, imitation och markering av talstörningar och uttal). De finska texterna
har den högsta frekvensen av allitteration, vilket beror på den starka traditionen
från folkdiktningen. De tyska översättningarna har däremot ett fåtal allitterationer.
Liksom i de finska texterna har man avstått från att markera s.k. talstörningar av
olika slag. Markant är också oviljan att beteckna djur som djur och i stället ge