Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

246 Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter
Rubriken i 5.5 ”Val av synonymer” pekar på det krav på variation i ordvalet som
krävs av en finsk forskare som M. Kivekäs. PT har klokt observerat att begreppet
synonym inte syftar på hundraprocentigt likabetydande ord. Jag brukar själv
påpeka att s.k. synonymer skiljer sig åt denotativt, konnotativt och
kontextmässigt. Finska språket har ett rikt ordförråd och det borde vara relativt
tacksamt för en översättare att gripa till olika synonymer. De kan dock ligga på
olika stilnivåer med risk för stilbrott. Till det svenska ”båt” nämns i avhandlingen
att paatti, vene, purtilo, kippo, latja och ruuhi används i texterna (jag saknar bara
alus). Effekten kan bli roande, inte minst på grund av ordens relativa ovanlighet,
men orden kan också ha en negativ klang.
Genomgången av namnklassifikationer (5.6) skulle kunna glädja vilken
namnforskare som helst. Den gäller inte bara personnamn och beskrivande
binamn utan också ortnamn och namn på byggnader och institutioner. I detta
sammanhang tas också begreppet adaption in, anpassningen till ”de lokale
forhold”, vilket föranleder namnbyte som passar språkets kulturella bakgrund.
Det sjunde kapitlet inleds med interjektioner som ordnas i fyra klasser, varav de
ljudimiterande bildas olika i olika språk. Finskans struktur visar sig däri att
interjektioner, som i de andra språken ofta börjar med flera konsonanter, i finskan
bara undantagsvis gör det: vattenplask återges som SPLASH i engelsk text.
PLATSCH i tysk och PLUMS i svensk men i finsk MOLSKIS. Samma system
gäller för imitation av krigstrummor och vägvält, där finskan undantagsvis har
några interjektioner som börjar på KL (KLONK). I de germanska texterna
markeras interjektionerna också grafiskt med stora bokstäver och/eller fet stil men
inte i de finska som inte heller använder utropstecken som de andra språken. Här
föreligger uppenbart ett närmande till skriftspråket, vilket försvagar effekten. Ett
annat emotivt drag är att skriva vissa interjektioner med upprepning av bokstäver
(Uuuuuuuhhh). Hundskall varieras och upprepas, t.ex. OWFF! OWFF! OWFF!
Interjektionerna skiljer sig från andra stilmarkörer däri att de också förekommer i
bildfältet (”scenanvisningen”) och inte bara i pratbubblorna.
Interjektioner är generellt frekventa i talat språk, här också i djurens ”tal”. Ett
besläktat avsnitt är därför 7.2 där fonologiska markeringar presenteras som
stamning, förlängning av ljud samt ändring av ljudstyrka och betoning. Till det
knyts bruket av avbrotts- eller avslutningstecken, vilket mest innebär hög
frekvens av utropstecken. I originaltexten avslutas över 86 % av meningarna med
utropstecken, vilket förstärker det dramatiska och livfulla intrycket av pratbubblorna,
dock med viss inflatorisk effekt. Här kan man dra paralleller med den
stora skönlitteraturen, bl.a. hos Strindberg som favoriserade utropstecken också
efter påståendemeningar. De finska texterna följer uppenbarligen handböckernas