Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter 245
grafiska markeringar av ljudstyrka och avslutningstecken, främst utropstecken
och till den senare, ordlek, homonymi och synonymi, namn av olika slag och
interjektioner. Man kan också plocka ut stilmarkörer som direkt syftar på talat
språk: störningar i talet, markering av ljudstyrka, intonation och kanske
interjektioner. Till talet hör också para- och extralingvistiska markörer.
PT har placerat dessa stilmarkörer under två olika rubriker: humor respektive
emotionella uttryck. Det ligger alltid en risk i sådana grupprubriker och indelningar.
Den finska benägenheten att undvika upprepningar leder förvisso i en
del fall till roliga synonymer men inte alltid och medför risk för stilbrott.
Ljudimiterande interjektioner kunde lika gärna placeras under rubriken ”Humor”
som under ”Emotionella uttryck”. Omvänt skulle man kunna ta den senare delen
av avsnittet 5.3.4.3.2 ”Stående uttryck och utrop” och lägga den i kapitel 7.
Oberoende av hur stilmarkörerna har sorterats har PT omsorgsfullt kontrollerat
hur de definieras och avgränsas av olika forskare. Det gäller t.ex. ordlek,
allitteration och namn. I framställningen av ordlek berörs begrepp som
homonymi, där de germanska språken har mycket gemensamt i motsats till
finskan. Detta har lett till ett eget avsnitt (5.2.3) om att översätta ordlekar. I
många fall är det omöjligt att överföra samma ordlek till ett annat språk. I sådana
fall får översättaren betrakta den engelska ordleken som en ”inspiration” till att
skapa en ordlek på annat ställe i den översatta texten. Det uppstår då en
”tillfogad” ordlek och på samma vis skapas andra stilmarkörer, t.ex. ”tillfogade”
allitterationer. Ljudupprepningen allitteration (5.3) har fått en teoretisk
introduktion där skillnader mellan språken framskymtar, inte minst mellan
finskan och de andra språken. Genuint finska ord har t.ex. bara en konsonant i
ordets början (lånorden är undantag). Därtill har finska språket en rik och levande
allitterationstradition från den folkliga dikten (främst Kalevala). Detta syns också
i de finska texterna som har flest allitterationer, medan de tyska texterna nästan
saknar sådana. I detta sammanhang berör PT ”stående uttryck”, där allitteration
kan förekomma. Det blir dock inte helt klart om här avses lexikaliserade fraser
eller om det rör sig om fraser i Disneytexterna. Många av de anförda exemplen är
s.k. ordpar. De är i svenskan beskrivna av G. Bendz (1962) som räknar med tre
typer: antitetiska, enumerativa och synonyma. Ett stort antal ordpar uppvisar både
allitteration och assonans. Sådana egenskaper har flera av namnen i
Disneytexterna (jfr namnlistan i början av avhandlingen). En intressant fråga är
allitterationens slumpmässighet som i 5.3.2 har ett eget avsnitt. Jag finner att det
ibland kan vara tveksamt om det verkligen föreligger en medveten allitteration.
Lättast att avgöra är det i många finska exempel, där allitteration kan förekomma
ända till fyra i rad.