Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

244 Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter
texten är roande och lärorik. Slutligen spelar arbetsvillkoren in och vilken
arbetstid översättaren har till sitt förfogande (10).
De tre grundläggande textfaktorerna är innehåll, struktur/berättarteknik och språk,
här utökat med bild. Om innehållet i serierna får man veta mycket, dels genom
PT:s direkta karakteristik (kapitel 2 och avsnitt 3.7), dels genom den rikliga
exemplifieringen med bifogad kommentar. Generellt rör det sig om situationer
där olika seriefigurer är inblandade och där ”action” är det bärande elementet.
Berättartekniskt är det lätt att konstatera att tekniken är scenisk i den meningen att
handling i bild och dialog, där replikerna distribueras i pratbubblor, är de centrala
uttrycksmedlen, kompletterade med rutor där läsaren ges nödvändiga
scenanvisningar en motsvarighet till sådana i dramatext.
Relationen mellan bild och text är viktig och den kommenteras på flera ställen i
avhandlingen (2.2.2, 2.2.4, 4.3.2.2, 5.2.4.2.4 och 7.4), inte bara principiellt utan
också med anknytning till konkreta exempel. Huvudintresset tilldrar sig dock de
språkliga uttrycksmedlen på fyra språk. Först bör noteras att språkanalysen inte är
heltäckande utan grundad på ett urval av stilmarkörer, vilket ju är normalt i
stilundersökningar. Morfologi, syntax och meningsbyggnad berörs bara i
forskningsöversikter, mest gällande finska och ibland svenska språket (särskilt
översikten i 2.7 ”Språket i tecknade serier”). Om man sammanställer ett antal
språknotiser på spridda ställen i avhandlingen kan man konstatera att mycket av
diskussionen rör konflikten mellan skrivnorm och talnorm, där det visar sig att de
finska översättarna undviker avsteg från skrivnormen. Jag har gjort en
morfologisk granskning av eventuella talspråksformer i alla de pratbubblor som
avhandlingen innehåller. Generellt är det fråga om reducerade former i alla fyra
språken. I de engelska pratbubblorna hittar man formerna how’s, I’m, I’ate, Let’s,
haven’t, I’d, That’s, I’ll, you’re, och I’ve, i de tyska denk’mir, hab’, verkrümel’,
nit, sagt’s, hab’ich och ich hab’s. På svenska skriver man mej, dej och sej, ska
och sa, inget samt nån’sin, nå’n/nå’t, så’nt/sån, ta’t lugnt och sta’ns. På finska
finns det knappt några reducerade former. Ett ”mulle” [minulle] visar sig tillhöra
en citerad visvers, varför den enda reducerade formen är ”Mä” [minä] i den
stilbrytande repliken ”Mä otan vastaan talletuksenne, neiti!” . På ett ställe hittar
man formen ”selvittiin”, medan formen i alla andra fall är -mme, även i
ankungarnas språk: ”Soittotaitoa emme opi koskaan!” (jfr också angränsande
”Sormemme ovat liian lyhyet...”). Man kan knappast hävda att replikerna är
individualiserade i dessa och andra fall.
De stilmarkörer som granskas i avhandlingen kan därför placeras på språkets
fonologiska respektive lexikala nivå. Till den förra hör allitteration,
ljudupprepningar i namn och ljudimitationer samt s.k. störningar i talet, typo-