Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

238 Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter
I slutet av kapitel 4 presenterar Breivega sin analysmodell som är en kombination
av de presenterade modellerna. Modellen omfattar tre superstrukturscheman:
argumenterande, narrativ och deskriptiv. I det deskriptiva schemat ingår även
explikativt och instruktivt schema. Motiveringen för detta utgörs av en skillnad
mellan statiska och dynamiska superstrukturer. Vad som avses med termerna
dynamisk och statisk förblir emellertid något oklart. Skillnaden presenteras i
avsnitt 4.3.1 (s. 138), men ett försök till förklaring följer först i avsnitt 4.3.4 där
statiska framställningsformer beskrivs som sådana som saknar kausalitet,
temporalitet och evaluativa inslag, medan sådana inslag däremot finns i de
dynamiska framställningsformerna. Detta är en beskrivning men inte en definition
på dynamisk och statisk framställningsform. I samband med införingen av
begreppen dynamisk och statisk framställningsform i avsnitt 4.3.1 förekommer ett
annat definitionsproblem (s. 138). Här konstaterar Breivega att superstruktur,
texttyp och framställningsform är synonyma termer. Om det förhåller sig så, är det
skäl att fråga till vad man behöver termen superstruktur egentligen. Senare
konstaterar författaren själv att termen texttyp ofta ligger på heltextnivå, medan
superstruktur är en enhet på deltextnivå. I så fall kan termerna knappast vara
synonyma. Inte heller framställningsform kan vara synonym till superstruktur,
snarare verkar den fungera som ett överbegrepp i begreppshierarkin.
En styrka i Breivegas modell är att den tillåter både horisontal och vertikal
distribution av superstrukturer. Alltför ofta fungerar textanalysmodeller bara på
en nivå, medan verkliga texter oftast består av olika skikt. En annan styrka är att
superstrukturer ses som funktionella enheter och inte som former.
I slutet av kapitel 4 formulerar Breivega sina hypoteser i förhållande till tidigare
forskning. Här blir numreringen av hypoteserna problematisk, eftersom hypotes 3
helt tycks saknas.
I kapitel 5 presenterar Breivega sin analysmodell i detalj. Modellen är en
kombination av en bottom-up-analys och en top-down-analys. Genom ett bottomup-förfarande
känns igen de språkliga variablerna som hör till evaluering,
temporalitet och kausalitet, som för sin del avgör skillnaden mellan statiskt och
dynamiskt framställningssätt. För de dynamiska framställningssätten används det
argumenterande superstrukturschemat respektive det narrativa schemat och för de
statiska det deskriptiva superstrukturschemat. Ett intressant begrepp i Breivegas
modell är ’enonsiativa spår’ som omfattar förstapersonens pronomen, metatextuella
inslag, litteraturreferenser och olika typer av kvalifiseringar. Trots att
begreppet sammanfattar en heterogen grupp av fenomen tycks det fungera väl för
det ändamål som det är avsett för. Enonsiativa spår spelar en viktig roll i bottomup-analysen
av texterna.