Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

236 Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter
Ytterligare en viktig distinktion i Breivegas syfte är att hon trots sitt intresse för
det argumentativa vill ge en mera generell beskrivning av textstrukturer där man
tar hänsyn till samspelet mellan olika superstrukturer. Hon gör alltså en skillnad
mellan argumenterande som struktur och argumentation som funktion.
Författaren motiverar sitt val av forskningsproblem med att det finns få
undersökningar om norska som vetenskapsspråk. Som en annan motivering för
just valet av vetenskapliga texter som undersökningsobjekt anger författaren den
akademiska skrivkulturens makt över den kulturella självförståelsen.
Breivegas undersökning hör till en väletablerad forskningstradition och hennes
frågeställningar är motiverade. I en värld där vetenskapen domineras av
användningen av engelskan är det välkommet att en forskare åtar sig att granska
vetenskapliga textstrukturer som har sin grund i den egna kulturen och det egna
språket, detta trots att dessa under alla tider har stått under internationellt
inflytande från olika håll.
Breivega inleder sin avhandling med bakgrundsinformation och motiveringar som
följs av syftet för avhandlingen och hypoteser. Denna strukturering är genomtänkt
och visar hänsyn till läsaren. I inledningen presenterar Breivega också preliminärt
de centrala begreppen i sin avhandling. Dessa presenteras mera ingående i senare
kapitel. Av de mest centrala begreppen ägnas begreppet ’superstruktur’ mest
utrymme (ett eget avsnitt i inledningen) och det definieras som en överordnad
funktionell nivå i texter som uppfyller en viss funktion i texten eller i en del av
texten (s. 4). Begreppet ’argumentation’ och i synnerhet det därtill hörande
begreppet ’argumentationsstrategi’ definieras däremot inte lika utförligt i
inledningen och preciseras inte ordentligt senare heller. Läsaren får dock veta att
texter är argumenterande eftersom de förutom att de refererar och förklarar data,
metoder och resultat även legitimerar val, argumenterar för tolkningar och
beskriver sin position i förhållande till annan forskning (s. 3). I början är detta
något problematiskt, eftersom begreppet ’argumentationsstrategier’ används flera
gånger i inledningen, bl.a. i formuleringen av avhandlingens syfte.
I kapitel 2 redogör Breivega förtjänstfullt för tidigare forskning i vetenskapliga
artiklar. Ett speciellt intressant grepp visar hon i beskrivningen av textnormer och
humanistisk diskurspraxis. Kapitlet avslutas med detaljerade hypoteser som
baserar sig på tidigare forskning samt en sammanfattande sammanhangshypotes.
Sammanhangshypotesen beskriver de grundläggande skillnaderna mellan
naturvetenskap och humaniora. Enligt Breivega utgör sammanhangshypotesen en
överordnad kontextuell ram för hela undersökningen. En explicit språklig
formulering av sammanhangshypotesen saknas emellertid i framställningen och
det blir således svårt att veta vilka delar av Breivegas utförliga redogörelse över