Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

168 Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter
I den svenska handboken Klarspråk på nätet (Englund & Guldbrand 1999: 184
ff.) uppmanas webbskribenter att använda imperativ i instruktioner. Instruktionen
skall ju hjälpa läsaren att klara av att utföra något. Det skall framgå av texten vem
som skall göra vad och instruktionen skall vara så kortfattad att den ryms på en
skärmsida. Utgående från denna rekommendation kan man notera att även mediet
kan påverka bruket av imperativ och anta att detta gör sig gällande i de
undersökta hypertexterna.
En central språkhandling i instruktiva texter är uppmaningen. Det undersökta
textmaterialet kan på grund av sin funktion ses som ett nät av direkta eller
indirekta uppmaningar. De syftar till att påverka de anställda, att få dem att
handla rätt. Deras funktion är att leda till den önskade handlingen eller den ökade
kunskapen att kunna handla i olika situationer.
De språkhandlingar som motsvaras av en särskild grammatisk konstruktion kallas
allmänna (t.ex. Hellspong & Ledin 1997: 161), kongruenta eller direkta och den
språkliga formen för t.ex. en uppmaning är imperativ. Men i många fall är
språkhandlingar indirekta vilket innebär att det inte finns något direkt samband
mellan de allmänna språkhandlingarnas form och funktion. ”Snart sagt vilken
språkhandlingstyp som helst kan i den enskilda språkhandlingen uttryckas med
vilken satstyp som helst”, konstaterar t.ex. Hellberg (1990: 21). Å ena sidan kan
en skylt med påståendesatsen Vi röker inte här i kafferummet på ett kontor förstås
som en uppmaning Rök inte här! medan imperativsatser som Ha det så trevligt!
eller Var så god! snarare uppfattas som önskningar.
Direktiva huvudsatser behandlas i Svenska Akademiens grammatik, SAG,
(Teleman, Hellberg & Andersson 1999: 705–730) främst som ett talspråksfenomen.
Imperativsatsen saknar vanligen subjekt och de enda möjliga subjekten
är pronomen (du eller ni med eventuella bestämningar) som refererar till
lyssnaren (Teleman, Hellberg & Andersson 1999: 549, 705). Det är motiverat att
även notera bruket av du, dig, dina i anslutning till bruket av imperativ i denna
undersökning även om exemplen är få (tabell 3). Bruket av du i texterna antyder
att de är riktade till endast en mottagare: den aktuella läsaren. Eva Mårtenson
(1988: 366) kommenterar användningen av du i direkta uppmaningar i
presentationen av projektet Samtal i offentligheten. Enligt henne används Du i
myndighetstexter för att verka kontaktskapande. Men ett vidsträckt duande kan
även verka fjärmande för vissa mottagare. Lika sublimt är bruket av s.k.
hövlighetsmarkörer (t.ex. var god/var så god) som ofta används vid uppmaningar.
Enligt Ohlander (1985: 14) måste en hövlighetsmarkör vara lagom artig dvs.
inte alltför personlig för att vara universellt användbar.