Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

132 Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter
presentationen med frasen ”ja heter x”, i två fall ”mitt namn e x” och i ett fall ”ja
e då x”. Samtliga presenterar sig med både för- och efternamn och ofta
kompletteras presentationen med titel.
Den i en bemärkelse enklaste övergångssignalen är att konstatera att klockan är så
mycket att föreläsningen ska börja, vilket sker i två av våra inspelningar:
Exempel (5)
L2: nåja: ja undrar om de sku vara dags för oss å börja dom- (0,3) kyrkans
klocka säjer att de e kvart ö:ver.
Bland de första fraserna i början av föredraget finns nästan alltid något
samtalsreglerande signalord, i exemplet ovan nåja som är en typisk
yttrandeinledning, generellt markerande en övergång och förberedande mottagaren
för en mera innehållstung fortsättning. Signalordet kan kanske också ses
som en respons på åhörarnas väntan på att föreläsningen ska börja.
Det allra vanligaste signalordet i inledningen är alltså. Det är ett konklusivt och
konjunktionellt adverb som i samtalsspråket har övervägande diskursstrukturerande
funktioner av vilka den allmännaste är att anknyta en utsaga till en
föregående utsaga (jfr Lehti-Eklund 1997), men kan också markera ett avbrott och
början till en ny aktivitet eller fas i samtalet (se Lindström 2002). I början av
föreläsningen, där det inte finns några entydiga tidigare utsagor att anknyta till,
har alltså förmodligen denna funktion i en mer global bemärkelse. Ett (möjligen
självklart) samband med något som antas vara klart för mottagarna förutsätts, t.ex.
med en tidigare föreläsning eller kurs, och därigenom görs den aktuella
föreläsningen relevant. Adverbet signalerar tydligen samtidigt att en ny aktivitet,
föreläsningen, börjar efter de inledande förberedelserna men också i en längre
serie föreläsningar.
Exempel (6)
L3: DE HÄR E ALLTså kursen som hete:r: (.) aktuell f:orskning inom
nordistiken
Exempel (7)
L5: hej å välkomna till (0,4) den här föreläsningen på (0,6) metodkursen
som alltså ida ska handla om (0,5) tvåspråkighet.
Längre fram används även andra markörer för samband mellan utsagor, såsom
konjunktioner (och, eller, men, eftersom, för att, så att, innan) och adverb (så,
dessutom, däremot, annars, sedan, i alla fall, ju). Detta vittnar om föreläsarnas