Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter 131
Dylika yttranden med en parentetisk anmärkning i mitten förekommer också i
samtalsspråket (t.ex. som situationsrelaterade yttranden, se Londen 1993), medan
de av naturliga skäl inte är vanliga i skrift (för parenteser i talad finska, se
Routarinne 2003). Här används flera sambands- och övergångsmarkörer som
bidrar till att det hela blir en begriplig helhet: bevarandet av den kausala
strukturen närså i yttrandets huvuddelar, introduktion av parentesen med den
adverbiella övergångssignalen förresten, och ytterligare anknytning av den senare
yttrandedelen till den tidigare med det konjunktionella adverbet alltså. Yttranden
med parentetiska inskott avbryter dock utsagans logiska progression mot dess slut
och orsakar tyngre och längre innehållsenheter i och med att yttrandet knappast
upplevs slutfört förrän en syntaktisk slutpunkt uppnåtts.
5.2 Övergångar och sambandssignaler
Alla åtta studerade föreläsningar påbörjas med någon samtalsreglerande signal
som betecknar övergång och ofta samband med det studenterna hört eller kan
antas ha hört tidigare i en föreläsningsserie eller på en annan kurs.
Det sociokulturellt förväntade sättet för föreläsaren, som är i ett slags ”värdroll”,
är att inleda kommunikationen med att välkomna åhörarna. Någon typ av hälsning
förekommer i hälften av våra inspelningar. Som tidigare noterats händer det dock
ofta att föreläsaren hälsar kort (nickar, säger ett lågmält hej) redan när hon
kommer in i rummet. Det är intressant att notera att det också kan finnas något
annat inbäddat i själva hälsningsakten än en rutiniserad markering av att något
inleds. I ett fall görs en anknytning till kursens tema (nordistik) genom att de
påhälsade på ett något ovanligt sätt tituleras som självklara medlemmar av
nordistiktraditionen (”nordister”):
Exempel (4)
L1: god morron alla nordister.
En sådan hälsning kan också uppfattas som ett av de klassiska retoriska knepen i
och med att tilltalet innebär en form av en inledande komplimang till publiken (jfr
Rydstedt 1993, Rosenberg-Wolff 2002).
En annan given sociokulturell inledningsrutin är att man presenterar sig själv. I
sju fall presenterar läraren sig under den första minuten. I det åttonde presenterar
läraren sig inte, men det förklaras av att kursen är en fortsättning på en tidigare
kurs med samma lärare. Kursen är också den enda på fördjupad nivå där vi gjorde
en inspelning. De längre hunna studenterna känner de flesta av lärarna, och i
sådana fall kan det naturligtvis vara onödigt att presentera sig. I fyra fall sker