Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter 129
på den basala kommunikativa enheten. I talet finns ingen sådan entydig markering
som skriftens markering av en mening med stor bokstav i början och punkt i
slutet. Inom talspråksforskningen används något olika metoder för bestämning av
yttrandenas principiella omfattning. För det aktuella materialet lämpar sig en
definition som mest använts inom kognitivt inriktad talspråksforskning, där
yttranden indelas i intonationsenheter. Denna enhet bestäms av såväl slutförd
syntaktisk form som enhetlig eller avslutande intonationskontur. Intonationsenheten
är sålunda en enhet som är både syntaktiskt, prosodiskt och pragmatiskt
sammanhängande och fullbordad (jfr Chafe 1993, se även Ford & Thompson
1996).
Yttrandelängden, i enlighet med ovanstående definition, varierar i det studerade
föreläsningsspråket mellan 3 och 26 ord och den genomsnittliga längden är 13
ord. Detta stämmer väl överens med vad man brukat ange som genomsnittliga
”meningslängder” i svenskt talspråk. Tidigare studier har visat att situationens
formalitetsgrad och den språkliga processeringens spontanitetsgrad påverkar
yttrandelängden. I Jörgensens (1976: 42) material är den genomsnittliga meningslängden
i samtal 8,8 ord, i formellare samtal (”debatter”) är den 15,2 ord och i
upplästa nyhetskommentarer 17,2 ord. Yttrandelängden i det föreläsningsmaterial
vi studerat kommer alltså i närheten av ett debatterande och
argumenterande talspråk men är klart kortare än i planerat, i praktiken skrivet,
uppläsningsspråk. Resultatet kan också jämföras med Chafe och Danielewicz
(1987) undersökning av engelskt material enligt vilken intonationsenheterna är
något längre i föreläsningar än i spontana samtal, men dock kortare än meningslängden
i brev eller akademiska uppsatser. Allt som allt går yttrandelängden i de
studerade föreläsningarna in i den naturliga muntlighetens gränsvärden.
Det finns andra former av komplexitet än längden på yttranden. En text med
mycket och många typer av underordnade satser uppfattas ofta som mera
komplicerad och bidrar också till ökad yttrandelängd i jämförelse med en text där
huvudsatser radas upp efter varandra eller alternativt samordnas med varandra
(varvid samordningsleden också kan uppfattas som två olika yttranden). I de
studerade föreläsningarna finns i och för sig rätt många underordnade
satskonstruktioner, men de utgörs till största delen av som-inledda relativsatser,
som oftast anknyter en efterställd bestämning till ett substantiv, eller av att-satser
som oftast inleder en objektssats. Så som i spontant talspråk (jfr Teleman &
Wieselgren 1970) är andra typer av underordning sällsynta med bara enstaka
förekomster av satser inledda med t.ex. eftersom, innan eller för att. En lite större
grupp utgörs av indirekta frågesatser, som i materialet ofta har en funktion som
närmar sig den direkta frågans och förekommer sida vid sida med dem. Även för
talspråket mer typiska blandformer kan förekomma, t.ex. direkt frågeordföljd i en