Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

102 Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter
enheten med dialektalt ursprung är det enkla ordet snork, som även ingår i
sammansättningarna kliasnork, dragsnork och slirsnork. Både Bergman (1964:
72–74) och SvSl (s. III–IV) konstaterar att månsing, rom[m]ani och svenska
dialekter har gett många bidrag till svensk slang och också Kotsinas (2003: 178–
180, 184–186, 206) uppmärksammar dessa ”givare” (se även Lindfors Viklund
2001: 39–45 om rom[m]ani och svenskt slangspråk). De få beläggen i mitt
material kan bero på att musik är ett fackområde där det inte finns så gott om
potentiella lexikala enheter som kan överföras från månsing, rom(m)ani och
svenska dialekter till musikerslangen.
Vidare är det få lexikala enheter i mitt material som är lånord (jfr Lindfors
Viklund 2001: 57–58 om lån och slang). Fackslangtermen brass är ett otvetydigt
engelskt lån. Mer eller mindre säkra lån från engelska är horn, som även ingår i
sammansättningen snabelhorn, och ellipsen sax, som också uppträder i
sammansättningarna saxlirare och saxlåda, medan fela går tillbaka på tyska och
latin. Flertalet av de få lånorden i materialet är alltså engelska. Terminologin
inom musikens fackområde har utvecklats med bidrag från många olika språk,
bl.a. italienska, latin, franska och tyska (Störel 1998: 1336). Därför bör också
andra språk än engelska vara långivande när det gäller svenska musikfacktermer
(jfr Brodin 1986: 4 och Nilsson 2001 [www]). De få beläggen för lånord i mitt
material kan bero på typen av musikerslang som undersöks. Rimligen är det mer
gott om lånord – till övervägande delen från engelska – i slang bland jazzmusiker,
popmusiker och rockmusiker (jfr Kotsinas 2003: 248) än bland musiker inom
svenska militära musikkårer och civila orkestrar.
Det är också få lexikala enheter i materialet som ger exempel på förkortningar
eller stympningar. Det är fråga om repetera > repa, bleckblåsinstrument >
bleck(et), klarinett > kvarpa, trumpet > trump, saxofon > sax, saxofonist > sax,
musikdirektör > dirk, kapellmästare > kapellis och trumpetare > trumpis samt
möjligen också dragskåp > skåp. Suffixet -pa har utnyttjats mycket i svensk
slang, t.ex. gymnastisk > gympa, jumpa och hand > hampa, även om det inte
längre är så produktivt (Kotsinas 2003: 229), och suffixet -pa uppträder möjligen
faktiskt i materialets kvarpa. Suffixet -is är mycket vanligt i svenskt slangspråk,
och det förekommer också i fråga om yrkesmän, t.ex. plåtslagare > plåtis och
skomakare > skomis (Bergman 1964: 69, Kotsinas 2003: 223–227). I mitt
material finns endast de två fallen kapellis och trumpis, och liksom i fackslang
inom tryckeribranschen är -is-ord således ovanliga (Strömman 1995: 337). Andra
suffix, som betecknas som vanliga i dagens svenska slang alternativt som
”numera är lite omoderna” (Kotsinas 2003: 228), förekommer inte i mitt material.
Ett exempel på sådana suffix är det produktiva -o, t.ex. hygglo, ’hygglig person’
och pucko, ’dum person’. Inte heller förekommer det några s.k. slangprefix av