Tidskriften Nordiska Språk - Vaasan yliopisto

94 Publikationer från Vasa universitet. Forskningsrapporter
betydelse om detaljer med snabelliknande form hos föremål av olika slag, t.ex.
snabelskor (NEO 3, S 7936).
SvSl meddelar att snork har dialektalt ursprung men ordboken ger inte någon
närmare precisering av vad detta innebär. NEO och SAOB upplyser om att
substantivet snork med betydelsen ’snorkig person’ respektive ’krake till karl’ har
dialektalt ursprung, har använts i svensk studentslang och har första belägg år
1900 (NEO 3, S 8187). SAOB meddelar vidare följande om snork i musikaliska
sammanhang: ”(i vissa kretsar, i sht mus.) om musikinstrument (i sht trumpet)
som frambringar läte(n) erinrande om ’snork’ (i bet. 1)” (kursiv och fet stil i
originalet). Den angivna betydelsen innebär att någon drar in eller blåser ut luft
genom näsa eller mun, vilket resulterar i ”ett snarkande l. rosslande l. frustande
o.d. läte; särsk. liktydigt med: snörvling”. Som första belägg på snork i
musikaliska sammanhang citerar SAOB tidningen Orkesterjournalen från 1935:
”En trumpet kallas snork, och en dragbasun följdriktigt dragsnork” (S 8188, mina
kursiveringar).
2.2.2 Träblåsinstrument
Bland träblåsinstrumenten märks kvarpor, dvs. klarinetter (även SvSl och Netzell
2003: 39). SvSl ger också stock för ’klarinett’. Däremot har inga benämningar för
andra träblåsinstrument som oboer och fagotter kunnat beläggas och inte heller
för olika slags flöjter. Vad gäller kvarpa kan man spekulera över om harpa i
någon mån fungerar som modell.
2.2.3 Stråkinstrument
Fioler alternativt violiner benämns felor (även SvSl, se Nordman 2003: 98 not
135 om benämningarna fiol och violin). En synonym benämning till fela är
kliasnork (endast SvSl). För stråkinstrumentet kontrabas finns ett antal
benämningar: ståfela och sump (båda även SvSl), hängbjörk (även Norman 1980:
55) samt ståstånka och ståltrådskommod (de båda sistnämnda endast SvSl).
NEO upptar fela som uppslagsord men uppger att ordet används särskilt i
samband med svensk spelmanskultur och att det fornsvenska fiþla kommer av
lågtyskans vedele (ty. Fiedel), som kommer av medeltidslatinets vitala (NEO 1,
se vidare Helenius-Öberg 1995: 31). Någon sådan betydelsenyans ger inte ÅL och
SvSl utan fela kan användas mer generellt om ’fiol’ alternativt ’violin’. Det
dialektala snork i avsnitt 2.2.1 ovan kan användas även i detta sammanhang
genom sammansättningen kliasnork (jfr verbfrasen klia elfenben i avsnitt 2.1
ovan). Några benämningar för stråkinstrumenten viola och violoncell har inte
kunnat beläggas.