Vägen till fred - SSU

tinierna kallar det, blev början till en omvärdering av den svenska socialdemokratins
Mellanösternpolitik. På bara några dagar erövrade Israel Golanhöjderna från
Syrien, Västbanken från Jordanien samt Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten.
Hela det område som enligt delningsplanen 1947 skulle ligga till grund för
en självständig, palestinsk stat låg nu under israelisk kontroll. Israel påstod att det
var ett preventivt krig. Tage Erlander uttryckte lättnad över krigets utgång och
över Israels förmåga.
Men nu började en omvärdering av konflikten. Palestinierna började ses som
ett folk med legitima nationella rättigheter. Den socialdemokratiska regeringen
beskrev det istället som en nationell konflikt – mellan Israel och det palestinska
folket. Statsminister Olof Palme sade att ”Palestinas folk har en politisk identitet
och ett rättmätigt krav på nationellt självbestämmande. Så länge som de förvägras
denna rätt kommer konflikten inte att kunna lösas”.
Vad hade hänt? De som tidigare betraktats som ett offerfolk i kamp för sin
överlevnad kom allt mer att betraktas som mer eller mindre hänsynslösa ockupanter.
En förklaring var att det en ny politisk aktör hade klivit fram i slutet av
1960­talet – PLO, Palestine Liberation Organization. Dess gerillaoperationer hade
skakat om världen och ledaren Yassir Arafat blev med sin gröna uniform och palestinasjal
en symbol för hela det palestinska folket.
När FN:s generalförsamling 1974 samlades för att diskutera Palestinafrågan förslogs
att Yassir Arafat skulle inbjudas att tala. Förslaget röstades igenom och de
samlade ambassadörerna fick höra ett tal som beskrev palestiniernas drömmar om
ett hemland. Talet blev PLO:s diplomatiska genombrott. Året därpå röstade Sverige
ja till att bjuda in PLO att delta i en diskussion i säkerhetsrådet om israeliska
flyganfall mot palestinska flyktingläger i södra Libanon. Israel kallade då hem sin
ambassadör från Stockholm. Året därpå öppnade PLO kontor i Stockholm.
21