Homonationalism och posthumanism: Introduktion till Jasbir K Puar

Kajsa Widegren
Homonationalism och
posthumanism: Introduktion
till Jasbir K Puar
JASBIR K PUAR, forskare vid Women’s and Gender Studies på Rutgers
University, har med begreppet homonationalism, nått en bred publik
av såväl akademiker som aktivister i framför allt USA, Europa och Asien.
I boken Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times (2007) tar
hon avstamp i USA:s »krig mot terrorismen» för att analysera sexualiseringen
av den muslimska terroristen – utifrån Edwards Saids begrepp
orientalism framträder den muslimska terroristen som tvivelaktig i sin
maskulinitet, perverterad, en infiltratör i det amerikanska samhället.
Puar visar hur denna diskurs hämtar mycket av sin retorik från det sätt
som homosexualitet kopplades samman med landsförräderi och kommunism
under den paranoida McCarthyeran. Samtidigt har »kriget mot
terrorismen» i allt högre grad kommit att motiveras med hänvisning
till muslimska staters förtryck mot homosexuella och transpersoner,
en retorik som också har spritt sig till HBTQ-aktivister både i USA och
i Europa.
Begreppet homonationalism har ofta fungerat som ögonöppnare –
det sätter på ett pregnant sätt fingret på hur rättigheter för vita homosexuella
aldrig kan frikopplas från de globala effekterna av »kriget
mot terrorismen» och hur ett sådant krig också innebär en export av
västerländska normer. I den här intervjun – gjord av Tim Stüttgen,
tidigare publicerad i den tyskspråkiga tidskriften Springerin - Heft Für
Gegenwartskunst – går Puar in på andra delar av sitt teoretiska arbete,
väsentligt inte minst eftersom hon insisterar på att homonationalism
inte ska ses som en identitet – eller som en skiljelinje mellan »de goda
queera» och »de dåliga queera» – utan ett strukturellt fenomen.
I intervjun beskriver Puar sin utgångspunkt i posthumanistisk teori,
och ifrågasätter såväl det mänskliga subjektets primat som föreställningar
om representativ politik. Posthumanism hänger samman med det som
ibland kallas för nymaterialistisk teori. Att utgå från att materialiteter,
såväl mänskliga som icke-mänskliga kroppar, har agens är en uppgörelse
med såväl den dominanta västerländska idétradition där ande–kropp
placeras som hierarkiskt ordnade motsatspar, som med en poststrukturalistisk
fixering vid språket. Puar använder Gilles Deleuzes begrepp
assemblage: ett teoretiskt begrepp som fokuserar på relationer, tillfälliga
sammankopplingar, krafter, rörelser och praktiker snarare än innehåll,
identiteter, essenser. Det är också ett begrepp som bär på en extensiv
kritik mot västerländskt tänkande och dess fixering vid det humanistiska
(vita, manliga, rationella, vetande) subjektet, samt de kategoriseringar,
dikotoma motsatspar och epistemologiska anspråk detta subjekt gör och
har gjort. Samtidigt låter hon assemblagebegreppet gå i dialog (eller i
»resonans», som hon kallar det) med den intersektionella analysen, där
kön, ras, nationalitet och sexualitet, bland andra maktordningar, ses
som samkonstituerande. De röster som samlade amerikanska kvinnor
med olika typer av icke-vit bakgrund under paraplybegreppet women
of color, i en kritik mot vita feministers ignoranta anspråk på likhet och
systerskap, är i hög grad levande i Puars arbete. ■
48 49

Detta »vi» som ständigt
är av tvång och under
bestridande
Intervju med Jasbir K Puar av Tim Stüttgen
Tim Stüttgen: De senaste åren har ett
queerteoretiskt, postkolonialt perspektiv
framträtt i ditt arbete, ett perspektiv som
ifrågasätter de vita, manliga homosexuella
hegemonierna och som kristalliseras genom
begreppet homonationalism. Mycket har
skrivits om homonationalism, men andra
av dina politiska projekt är också värda
uppmärksamhet. Du skiljer dig från många
feministiska, queera och svarta feminister
genom att avvisa en klassisk humanistisk
position i och med din rörelse mot posthumanismen.
För att börja väldigt enkelt:
Varför posthumanism just nu? Som en
av dina texter heter: »I would rather be a
cyborg than a goddess» (även om du i slutet
kommer fram till att en hybrid mellan
cyborg och gudinna vore det mest önskvärda).
Jasbir K Puar: Det kan verka som
motsatsen till en intuitiv förståelse av de
perspektiv som kritiska etnicitetsstudier,
women of color-feminism, kritiska funktionalitetsstudier
och queerteorin har
utvecklat, men jag har faktiskt kommit till
posthumanismen just från dessa teoretiska
strömningar. När posthumanismen är som
bäst är det ett perspektiv som insisterar på att
granska hur gränsdragningar mellan människa
och icke-människa ser ut och varför
de ser ut som de gör, hur de är utformade
och hur de upprätthålls. Relationen mellan
artifiering och rasifiering placeras då i förgrunden
i det posthumanistiska projektet.
Mycket posthumanistiskt tänkande återinskriver
en förgivettagen, omarkerad euroamerikansk
position i dess centrum – vilket
ironiskt nog åter placerar »det mänskliga»
som en självförklarande kategori. Mitt
arbete inbegriper posthumanistisk teori
men än viktigare är hur detta teoretiska
fält står i förbindelse med andra teoretiska
fält. Konversationen med framväxande
perspektiv som kritiska djurstudier, den
nymaterialistiska vändningen, affektteori,
objektorienterad ontologi och det ständigt
ökande intresset för »artefakter» har genererat
metodologiska och politiska ifrågasättanden
av konstruktioner av den mänskliga
kroppen och det humanistiska subjektet.
»Post» i »posthumanism» signalerar för
mig inte först och främst ett övergivande
av människan till förmån för teknologi
eller andra arter än den mänskliga. Snarare
strävar posthumanismen efter att destabilisera
centreringen av den mänskliga kroppen
och dess påstått eviga avgränsning mot
allt annat, och framhåller den teknologiska
produktionen av kroppar och de sammantvinnade
och ofta förbisedda nätverken
av medvetanden, verktyg, kroppar och
kulturer. I sådana nätverk blir människan
bara en av många noder. Inte skaparen av
kategorier, verklighet och mening. Detta
projekt är inte bara viktigt för nuet utan
pådrivet av nuet, det reflekterar en oro för
problem som har att göra med klimatförändringar,
mänsklighetens utrotning och
jordens undergång, katastrofkapitalism,
nedvärderandet av det ekologiska men
också gränssnitt mot teknologier på en
mängd olika nivåer: från mobiltelefonen
som protes till krigsföring med drönarplan
som en utvidgning av den nationella kroppen.
Posthumanismen förändrar också vår
förståelse för och användning av begreppet
biopolitik. Biopolitik som Foucault beskriver
det, är processen genom vilken människor
blir en art som sammanlever med
andra biologiska arter. Denna tillblivelse är
också den process genom vilken antropomorfa
förståelser av det mänskliga får kraft
och konsolideras. En paradox uppstår: det
djuriska i människor förstås som ett sätt
att konstruera populationer, och de med
50 51
människan förbundna arterna. Den (androcentriska)
människan återinskrivs alltså som
en exceptionell form av djuriskhet inom en
antropomorferad kategori: »mänskligheten».
Foucaults formulering av rasism som en
»klyvning i det biologiska spektrumet» är
hans föregripande kritik av en posthumanism
som inte uppmärksammar ras som en
kritisk demarkationspunkt, utan fortsätter
att framhålla biologiska skillnader som
skapade genom, kluvna i och inbyggda i
mänsklig form. Därför är Foucaults teori
– trots att hans beroende av humanismen
möjligen hindrade honom från att ytterligare
utforska biopolitikens implikationer i
termer av icke-mänskliga arter – om biopolitik
ett sätt att förstå antropocentrism
som en central aspekt av moderniteten.
Det jag kallar »biopolitisk antropocentrism»
pekar på de biopolitiska processer
som håller samman människans centrala
position, och privilegierar vissa mänskliga
subjekt. Dessutom finns det en tendens
hos det antropocentriska perspektivet
att återinrätta denna centrala position
genom att göra människan till ursprunget
för klyvningar i köns- och raskategorier.
TS: Ditt intresse för posthumanism får
också metodologiska konsekvenser som
är – utifrån mitt perspektiv – kopplade till
etiska överväganden. Du föreslår, till exempel,
ett samtänkande mellan intersektionalitet,
kategorier som genus/kön/ras och klass
och det deleuzianska begreppet assemblage.
Kan du ge oss en liten översikt över detta
sammanlänkande, kanske också med en
introduktion av dessa begrepp för läsare
som inte redan är insatta i deras betydelser?
JKP: Jag har varit en ihärdig förespråkare av
intersektionella analyser som framhåller de
krafter som tillsammans konstituerar klass,
kön, genus och nation, men jag använder
också assemblageteoretiskt tänkande.

Här tror jag att det är till mest hjälp om
jag använder utdrag ur artikeln som du
nämnde, »I would rather be a cyborg than a
goddess», som jag under flera år har arbetat
med för att på ett så koncist sätt som möjligt
formulera relationerna mellan intersektionalitet
och assemblage:
Leslie McCall, bland många andra,
betraktar intersektionalitet som »det viktigaste
teoretiska bidrag som genusstudier,
tillsammans med andra fält, hittills har
bidragit med». Samtidigt, i mötet mellan
en utmattad poststrukturalism och det nu
ständigt förutsägbara och samtidigt nödvändiga
kravet på erkännande av subjektet,
argumenterar jag i min bok Terrorist
Assemblages: Homonationalism in Queer Times,
för att intersektionalitet som intellektuell
hållning och politiskt verktyg måste kompletteras
– och kanske kompliceras och
återvitaliteras – genom begreppet assemblage.
Jag använder mig av Brian Massumi
som talar om »retrospektivt ordnande»: att
realiteten i identiteter som »genus, ras, och
sexuell orientering» är något som efterkonstrueras.
I Terrorist Assemblages skriver jag,
»intersektionella identiteter är biprodukter
av försök att stilla och dämpa den oupphörliga
rörelsen hos assemblaget, att fånga och
reducera dem, att begränsa dess hotande
rörlighet». Den gallerförsedda subjektspositionen
sammanfaller inte med sig själv;
positionering föregår inte rörlighet utan är
snarare påtvingat av den; epistemologiska
korrektiv kan inte sammanfatta ontologiska
tillblivelser; komplexiteten hos processen
misstas ständigt för resultatet.
Sedan jag publicerade Terrorist Assemblages
har jag ofta blivit ombedd, som en orolig
respons på min uppmaning att lämna
intersektionella analyser därhän (som om
det vore möjligt), att utveckla de politiska
implikationerna av begreppet assemblage
och teorier om assemblage. Dessa begrepp
tycks väcka tvivel om den politiska
»användbarheten», medan intersektionalitetsbegreppet
ses som ett framgångsrikt
verktyg i politiskt och akademiskt förändringsarbete.
Delar av de antaganden
som görs här handlar om att representativ
politik och erkännande av subjektet inom
en sådan politik ses som den dominanta,
primära eller mest effektiva plattformen för
politisk handlingskraft, medan en deleuziansk
icke-representativ, icke subjektorienterad
politik avfärdas som omöjlig. En del
ifrågasättanden handlar säkert också om
att begreppen ses som inkompatibla eller
till och med i opposition med varandra,
trots att intersektionalitetsbegreppet och
assemblagebegreppet inte kan ställas mot
varandra i fråga om innehåll, nytta eller
användning.
Genom att framhålla hur dessa olikartade
men inte dikotoma begrepp, med olikartade
men inte motsatta härkomster, kan
korsa varandras vägar, gör jag en omläsning
av det formativa begrepp som gav bränsle
åt intersektionalitetsbegreppets metaforiska
frammanande. Det jag särskilt intresserade
mig för var Kimberlé Crenshaws metaforiska
användning av trafikkorsningen – för
att visa var intersektionalitet, som det som
retroaktivt formar matrisen och positioneras
utifrån den, och assemblaget, som det
som är före, utöver och efter matrisen, inte
så mycket korsar som utformas i resonans
med varandra. Med detta menar jag att jag
vill iscensätta en sällskaplig konversation
mellan texter som tidigare har setts som
varandras motsatser: sådana som handlar
om, å ena sidan women of color, intersektionell
feministisk teori, å andra sidan
feministisk teori involverad i posthumanistiska
begreppsliggöranden av kroppen,
som avvisar representationstänkande och
subjektscentrism. Mitt syfte är alltså inte att
utvärdera begränsningarna eller potentialen
hos intersektionalitetsbegreppet som sådant,
som om intersektionalitetstänkandet skulle
vara i behov av förfining och utveckling.
Inte heller är mitt syfte att göra ett inlägg
i debatten om huruvida intersektionalitet
är »utagerad och omodern». Jag vill sätta
intersektionalitetsbegreppet i samband med
assemblagebegreppet för att undersöka hur
de skulle kunna tänkas tillsammans.
För mig verkar det som att – och jag vill
framhålla att detta är spekulativt och fortfarande
under utarbetning – den intersektionella
kritiken både har ingripit i de juridiska
och de kapitalistiska strukturer som kräver
en stabilisering av ett rättighetsbärande
subjekt och samtidigt reproducerat ett slags
disciplinärt krav på just denna typ av subjekt.
Som Norma Alarcon så förutseende
frågade 1984 som en reaktion på publiceringen
av This Bridge Called My Back: »ska
vi göra hela världen till ett subjekt?» Om,
som Brah och Phoenix menar, »en nyckelaspekt
av feministisk intersektionell analys
är […] decentreringen av […] det normativa
feministiska subjektet», hur ska då
feministiska teoretiker hantera problemet
med att konstruktionen av subjektet alltid
redan är normativt i sig? I detta produktiva
inpass finns en teoretisk gåta: den resultatinriktade
intersektionella analysen har
producerat en enorm mängd arbeten om
women of color samtidigt som den ursäktat
vita feminister i dessa analyser och återinskrivit
genus och könsskillnad som grundläggande
och primära. Förstärkningar av
kunskapsutvecklingen har skett på bekostnad
av kunskaper om women of color.
Samtidigt har »vi» (detta »vi» som ständigt
är av tvång och under bestridande) nått en
poststrukturalistisk utmattning kring själva
subjektet. Gränsen för det epistemologiska
korrektivet är nådd.
Som teoretiker skulle jag vilja påstå att
dessa två begrepp kanske inte är förenliga
med varandra, men inte heller behöver de
ställas i motsats till varandra, snarare vill
jag att det ska uppstå friktion mellan dem.
52 53
Det finns begreppsliga problem med
båda: Intersektionalitetsbegreppet försöker
ringa in politiska institutioner och deras
pådrivande former av social normativitet
och disciplinär administration, medan
assemblagetänkandet, i ett försök att återintroducera
politiken i det politiska, ställer
frågan om vad som föregår och finns
bortom det som etableras.
TS: Du rör dig också bort från etablerade
förståelser av subjektet, något som redan
blivit tydligt i diskussionen om intersektionalitet
och assemblage. Detta är också
redan närvarande i diskussionerna om temporalitet.
Hur kan en queer förståelse av
temporalitet och rumslighet utmana föreställningar
om subjektet, något som när jag
läser dina texter framstår som en närmast
uttömd möjlighet? Eller är detta en möjlig
väg för att åter göra queerteori till ett större
politiskt projekt?
JKP: Jag är intresserad av att åter begreppsliggöra
queerteorin och av politik som är
mottaglig för och som reagerar på det ickemänskliga,
på cyborgen, det försvagade
och det ekologiskt sårbara. Om vi tar Lee
Edelmans »no future» på allvar, inte som ett
nihilistiskt uttalande baserat på dödsdrift,
och inte heller som en polemisk gest enbart
sprungen ur ett avvisande av den mänskliga
reproduktionen (av »barnet»). Om vi snarare
betraktar det som ett allvarligt menat
politiskt ställningstagande som desarmerar
biopolitikens återskapande rörelse. Vad
kommer efter biopolitiken? Om biopolitik
är skapandet av föreställningar om och
begäret efter »ett fullgott liv», om livet som
fertilitet, välstånd, kapacitet. En fantasi
om hur dåtid-nutid-framtid hänger ihop,
rotad och understödd av statistiska modeller,
det totala, populationen – är då samtida
sociala rörelser som framhåller och insisterar
på bisterhet och otrygghet redan i sig

post-biopolitiska? Är det så att dåtid-nutidframtids-narrativet
redan är ohållbart – att
dessa föreställningar om vad livet är, vad
skuld, humanism, ekologi, kapitalism är
– redan är förlegade? Medan kapitalismen
och välfärdssystemen fortsätter att på det
mest kränkande vis propagera för myten
om »det goda livet», så ser jag hur det redan
idag har uppstått nya sätt att relatera och
begreppsliggöra temporalitet och sociala
ordningar.
TS: Judith Butler har en gång sagt: »Varje
gång jag försöker tala om kroppen så slutar
det med att jag talar om språket». Din
utgångspunkt ifrågasätter språkets ställning
i mycket av det poststrukturalistiska tänkandet.
Varför ska vi vara mer kritiska mot
tendenser att ge språket teoretiskt företräde?
JKP: Språk som begrepp är mångtydigt –
matematik kan betraktas som ett språk, och
djur har definitivt kommunikativa förmågor
som kan ses som lingvistiska. Ändå har
»språket» blivit reducerat till en ensidigt
mänsklig förmåga. Språket har inte bara
gjorts till den främsta, utan rentav den
definitionsmässiga egenskapen som ska
skilja människor från djur, och som Mel
Chen skriver: »det lingvistiska kriteriet är
beskrivet helt och håller i mänskliga termer,
och etablerar därmed människan som
den främsta varelsen, redan innan debatten
om relationen mellan människan och dess
underordnade ens har börjat». Så människor
bestämmer, baserat på en lingvistisk
förmåga definierad utifrån mänsklig språkanvändning,
att språk är detsamma som
mänskligt språk och detta språk per definition
skapar människor som överordnade
icke-mänskliga djur. Här finns alltså behov
av två teoretiska ingripanden: för det första
att begreppsliggöra språk så som mångfaldigt
och mellanartsligt, snarare än något
som artikulerar en specifik mänsklig/
icke-mänsklig differentiering, och för det
andra destabilisera det du kallar »språkets
företräde», och undersöka själva språkets
ställning. På så sätt kan vi ifrågasätta vad
språket är, och samtidigt se språket som en
av många intensifieringar av kroppens förmågor,
ett sätt av många som kroppen kan
artikulera sig själv på, ett av många sätt som
politik kan uttryckas på, och slutligen, en
sorts materia. Språk är inte motsatsen till
materia.
TS: Finns det inte en risk med att queerteori
och queerpolitik blir för inriktad på
postidentiteter och för abstrakt för verkliga
livsnarrativ och dess diskurser? Kan
du ge exempel på hur du kopplar samman
konkreta material och synlig politik i din
forskning för att vidga förståelsen för hur
dessa perspektiv blir konkreta i ditt arbete?
JKP: Mitt arbete är alltid förankrat i politiska
konflikter och fenomen, oavsett om
det handlar om självmord bland queera,
»It Gets Better»-projektet, 1 användandet
av pinkwashing i den israeliska ockupationen
av Palestina eller den historiska
utvecklingen av homonationalism. Om vi
ska avgränsa något som kallas »det verkliga
livet» så kommer jag att argumentera för en
annan väg, att queerteori och queerpolitik
har blivit för mycket inriktad på identiteter,
för upptagen av en föreställt konkret
kroppslighet och lagt för stor betoning på
föreställningar om att endast individer och
subjekt kan ha politisk agens.
TS: Ett intressant exempel på hur du kopplar
samman posthumanism och decentreringen
av sexualitet är hur du arbetar med
frågor som har med funktionsnedsättning
att göra. Här stöttar du inte bara funktionshindrades
rättigheter eller dekonstruerar
föreställningar om det funktionellt
förkroppsligade subjektet. I en vidare
bemärkelse är ditt arbete dessutom en kritik
mot nyliberalismens flexibilitetsmyt.
JKP: Funktionsnedsättning framkallar två
olika temporala narrativ om progression:
Den första är »det blir bättre», och den andra
är »det blir värre», med andra ord: vi kommer
alla bli funktionshindrade en dag om vi
lever länge nog. Funktionshindrets »kris» är
inte längre tidsmässigt tillfällig och förgänglig,
den sträcks ut över tiden och expanderar
till ett tillstånd av normaliserat undantag:
funktionshindret är inte längre någonting
»otänkbart», »upprörande». Jag utgår
från Naomi Kleins Chockdoktrinen om hur
chockeffekter upprätthåller narrativ snarare
än stör dem. Chockeffekter tillhandahåller
det »narrativa hjälpmedel», genom vilket,
som Sharon Shnyder och David Mitchell
påpekar, motgångar måste övervinnas, och
som är nödvändigt för en lyckosam upplösning
av en berättelse. De nya förståelserna
av både kroppar och kapital pekar mot
att de narrativa strukturerna hos »det blir
bättre»/»det blir värre» nu tappar mark till
förmån för en nyliberal ekonomisk struktur,
som inte enbart är likgiltig inför huruvida
vi kan övervinna hinder och försvagning,
den lever dessutom på att chocka systemet
och profiterar på att upprätthålla funktionshindrets
kris som ett normaltillstånd, både
kroppsligt och ekonomiskt. Så vi talar inte
bara om hur nyliberalismen oupphörligen
utför attacker mot funktionsnedsatta delar
av befolkningen utan också på hur nyliberalismen
investerar i produktion och vidmakthållande
av funktionsnedsättning och
försvagning.
Ett exempel på detta sammantvinnande
av funktionshinder och normaliserande av
katastrofkapitalism är idén om »handikappande
skulder». Uttrycket »handikappande
skulder» har släktskap med fysisk, kognitiv
och mental kroppslig sårbarhet. Begreppet
»handikappande skulder» avslöjar hur
54 55
»finansiell hälsa» framstår som en form av
kompetens och möjlighet. Att teoretisera
skuld som kroppslig sårbarhet framhåller
den historiska och strukturella relationen
mellan fattigdom och funktionsnedsättning.
Det framkallar analyser av hur
undermåliga levnadsomständigheter, krig,
exploaterandet av kroppsarbete, men också
olika former av exceptionella funktionshinder,
omförhandlas till kulturellt kapital
genom att det ger tillgång till medicinsk
vård. Men än viktigare – i en kontext av
finansiellt beslagtagande och den brist på
socialt finansierad hälsovård som präglar
dagens USA – är att teoretiseringen av skuld
som försvagning och funktionsnedsättning
kartlägger ett ekonomiskt system som har
flyttat sitt intresse från den arbetande kroppen
till den sjuka kroppen; den framträder
som den mest produktiva och generativa
figuren för kapitalistisk exploatering idag.
TS: Två begrepp som framstår som viktiga
i denna kontext är »förmåga» och
»försvagning». Vad kan vi göra med
dessa begrepp och vad är det som du
uppfattar som intressant med dem?
JKP: Mitt just nu pågående bokprojekt
utgår från globaliseringsteori, queerteori
och det växande fältet för studier av funktionsnormalitet.
I Affect Politics: States of
Debility and Capacity argumenterar jag för
att intersektionella analyser av ras, genus,
sexualitet, nation och funktionalitet inte är
adekvata för uppgiften att förstå hur krav
på allt större kroppslig förmåga formuleras,
liksom den ökande synligheten för normativa
och exceptionella former av funktionsnedsättningar.
Jag spårar hur motsatsparet
funktionell/funktionsnedsatt rör sig över
sociala, geografiska och politiska ytor. Jag
noterar också att globaliseringen av funktionshinder
som identitet, formas genom
att diskurser om mänskliga rättigheter

idrar till en standardisering av vad som
räknas som användbarhet respektive oanvändbarhet.
Denna uppdelning bortser
helt från funktionsnedsättningens specifikt
lokala sammanhang och mäter också
affektivt den kroppsliga förmågan och hur
funktionsnedsatta kroppar överskrider eller
avvisar identitetsparametrar. Jag framhåller
behovet av en kombination av intersektionell
analys och assemblageteori för att
tänka kring hur och varför kroppar förstås
som kapabla och försvagade och ofta både
och simultant.
Detta är en teoretisk och begreppslig
ingång som jag hoppas ska – genom att rikta
kritik mot den snäva konceptualiseringen
av både homosexuellas och funktionshindrades
rättigheter – bidra till en diskussion
om queer affektteori och samtidigt vidga
diskussionen kring funktionsnormalitet,
ras och posthumanism inom postkoloniala
studier. Genom att fokusera den »affektiva
vändningen» inom funktionsnormalitetsstudier,
ställer mitt projekt frågor om hur
vi kan tänka kring funktionsnedsättning,
inte enbart som en identitetskonstruktion,
utan också i affektiva termer.
När det gäller mitt eget inringande av
»försvagning» och »förmåga» så intresserar
jag mig för hur kapitalism, omsorg
och rasifiering tillsammans bildar ett
»funktionshinder»-assemblage som en
konstellation av försvagningar (snarare än
att funktionsnedsättning kollapsar in i ett
kontinuum eller en skala från försvagning
till förmåga). Om en definition av »funktionsnedsättning»
är ett säkerställande av en
priviligierad position gentemot dess anpassning
till statliga kategorisering, så kan en
annan definition av »funktionsnedsättning»
mycket väl vara den kropp eller det subjekt
som kan sträva både ekonomiskt och känslomässigt
mot ett rehabiliterat välmående
genom den exceptionalistiska status som
tillfaller subjektet när det är begreppsliggjort
som en icke-exceptionell försvagning.
Denna form av funktionshinder genererar
mer funktionshinder, och bygger på, om
inte framkallar, ett djupare befästande av
försvagning inom vissa avgränsade sektorer
av samhället. Detta är verkligen en av de
mest förrädiska aspekterna av vad Robert
McRuer formulerar som »funktionshinderskapitalism»,
där fokus i den kapitalistiska
ackumulationen förskjuts från exploaterandet
av den »arbetande kroppen» till kultiverandet
och upprätthållandet av den »sjuka»»
eller »försvagade» kroppen, liksom insamlandet
av kroppsligt material (organ, DNA)
på en »sub-individuell» nivå, ingår. Det
kanske inte kommer att »bli bättre» och/
eller den framtida funktionsnedsättningen
kan mycket väl redan vara här. Oavsett
vilket kommer det nyliberala kapitalet att
profitera. ■
Översatt från engelska av Kajsa Widegren
NOT
1 »It Gets Better» är ett projekt som startade i
USA 2010 efter flera uppmärksammade självmord
bland unga homosexualla och transpersoner.
Detta var ungdomar som hade blivit
gravt trakasserade i skolan. Projektet utgick
till att börja med från Youtube där vuxna
HBT-personer postade uppmuntrande och
personliga berättelser om hur livet (faktiskt)
blir bättre. I Sverige kom projektet att bli känt
under namnet »Det blir bättre» – en kampanj
mot mobbing. I Sverige raderades alla kopplingar
till HBT-frågor bort från kampanjen.
56 57