Kön och genus - Lunds universitet

inte lever upp till myten om kvinnors nära relationer med varandra och de
missbrukande kvinnornas avsaknad av nära väninnor är inget som är unikt
för dem. Generellt prioriterar kvinnor relationen till sin man före relationerna
till väninnor (s. 17-18). Bilden av den missbrukande kvinnan indikerar
också ofta att hon ”går sängvägen”, hon är prostituerad, en tjackhora eller
utför hushållsarbetet åt en man som missbrukar och förser henne med droger.
Holmberg ställer den bilden mot det faktum att kön, lön och klass är
intimt förbundna. En kvinnas levnadsstandard beror mycket på om hon lever
med en man eller inte och den snabbaste klassresan gör en kvinna genom att
gifta sig snarare än genom eget arbete. Få par är jämställda och de flesta
kvinnor tar det mesta ansvaret för hushållsarbete, att ”serva” mannen är alltså
egentligen inget som skiljer missbrukande kvinnor från andra kvinnor (s.
18-19).
Holmbergs poäng är att bilden som skapas när den missbrukande kvinnan
synliggörs gör henne till dubbelt avvikande, hon blir avvikande både som
missbrukare och som kvinna. Sociologen Diana Mulinari (1996) är inne på
samma linje och menar att när kvinnor och kvinnors ”särskilda behov” betonas
inom socialtjänsten, synliggörs missbrukande kvinnor som avvikande.
Kvinnornas negativa erfarenheter är det enda som lyfts fram och de synliggörs
som klienter med dålig självkänsla och med ett problematiskt förhållande
till sina egna kroppar. När de kvinnliga klienterna bara ses som offer för
sexuella övergrepp, incest och misshandel, skapas ett förhållande där de
kvinnliga klienterna tolkas och definieras som mer förtryckta än de kvinnliga
socialsekreterarna. Socialsekreterarna kommer att framstå som fria från
kvinnoförtryck medan klienterna kommer att förstås som de enda som drabbas
av det. Resultatet är problematiskt eftersom kvinnoförtryck blir något
som kopplas till det som uppfattas som den marginaliserade klienten snarare
än att förstås som samhällsstrukturer som påverkar alla kvinnor (s. 209-
212).
Andra kritiska röster i förhållande till hur kön- och genusperspektiv används
inom socialt arbete lyfter fram synen på personalens kön och könstillhörighet.
Gunbritt Sandström (1997) menar att kön på låsta institutioner riskerar
att bli stereotypiserat och förenklat. Därför argumenterar hon för en extra
aktsamhet i personalens agerande så att individen framträder snarare än det
stereotypiserade könet. Annars riskerar det sociala arbetet att reproducera
segregering och hierarki mellan könen (s. 96-101, 107-109). Kolfjord (1997)
har på ett mer direkt sätt kritiserat det sociala arbetet och menar att när
bägge könen skall involveras i exempelvis behandlingsarbete, förväntas män
och kvinnor ofta stå för olika funktioner, de antas vara komplementära. Kolfjord
menar att socialt arbete tenderar att hamna i en behandlingsideologi
som ligger alltför nära en särartsideologisk syn på kön (s. 109).
32