Nr 2 - Epilepsiföreningen i Stor-Stockholm

lansmannen som var hos Britta prata
med den andra och sa något om att det
inte var ett epileptiskt anfall och att det
inte var någon fara med henne. Då gick
jag fram och pratade med den yngre av
ambulanspersonalen och han upprepade
för mig att det inte rörde sig om något
epileptiskt anfall och att de ansåg att
hon “fejkade”. Vet inte riktigt vad jag
tänkte i det läget men första tanken var
“nej nej, inte gör någon det”.
Men båda ambulansförarna sa samma
sak och att de ansåg absolut inte att
hon behövde ha någon ambulans eller besöka
ett sjukhus, deras uppfattning var
att det bästa för Britta i det läget var att
komma inomhus och ta det lugnt en
stund och därefter ringa taxi och ta med
sig Atlas hem, men Britta framhärdade
i att hon visst behövde komma till sjukhus
och krävde att Atlas skulle få följa
med i ambulansen.
Såväl jag som ambulanspersonalen
försökte med upprepade försök att få
Britta att resa sig upp så vi kunde komma
in i “fikarummet” men Britta valde
att ligga kvar och gjorde inga direkta försök
att hjälpa till och efter som jag uppfattade
tiden så tog det runt 20–30 minuter
så bestämde ambulanspersonalen
att hämta båren så att vi med den kunde
få hjälp att få in Britta i värmen.
Då Britta väl kommit in i värmen och
skällt ett tag på ambulansmännen, som
jag anser var oerhört trevliga och tillmötesgående
trots att jag upplevde Britta
som oförskämd mot dem, så fick Britta
sin väska med mobiltelefonen och hon
ringde till sin man.
Under det samtalet gick jag ut så att
hon fick prata i fred, och sedan gick ambulanspersonalen
in igen och tog blod -
trycket med mera. Efter många försök att
få Britta att förstå att det bästa för både
henne och Atlas var att beställa färdtjänst
och ta sig hem, så insisterar Britta på att
Våra medlemmar råkar tyvärr ganska ofta
ut för okunskap om vad epilepsi är. Det
som skrämmer mig mest är att denna
okunskap många gånger finns hos dem
som mest av allt borde förstå och kunna
komma till sjukhus varför ambulansmännen
efter ett tag bestämde att det
var bäst för såväl dem som oss att ta med
henne så att vi kunde fortsätta med förarutbildningen
och årsprovet.”
Så långt minnesanteckningarna.
– Det är november och kallt. Att låta en
människa som var i koma mellan kramperna
ligga ute i 30 minuter innan man
hämtar båren så att hon får komma in i
värmen anser jag vara oförsvarligt, säger
Per Blomqvist, Brittas man.
Britta hade insisterat på att få komma
till sjukhus. Det har aldrig hänt under de
snart 50 år som vi varit gifta. Hon måste
ha förstått hur allvarlig hennes situation
var.
– Ambulanspersonalen beslöt till slut,
enligt minnesanteckningarna, att ta med
Britta till sjukhuset för att det var bäst för
såväl ambulanspersonalen som för instruktörerna,
säger Per Blomqvist. Inte för
att Britta behövde komma till sjukhuset!
Anmälan om kränkande behandling
Britta Blomqvist fick stanna på Södertälje
sjukhus i åtta dagar och av dem flera dagar
på intensivvården. Ingen från SoS
hörde av sig under tiden hon låg på sjukhuset
eller efter att hon kommit hem.
– Jag anser att Britta har blivit behandlad
på ett oerhört kränkande sätt
och jag vill hjälpa henne att få upprättelse.
Per Blomqvist har gjort en anmälan
om det inträffade till FLISA, Föreningen
för Ledningsansvarig Inom Svensk
Ambulans sjukvård. Och Britta Blomqvist
har gjort en anmälan till Socialstyrelsen.
Alla närvarande trodde på ambulans -
personalen. Ingen ifrågasatte om det ingår
i deras befogenhet att ställa diagnos.
Britta Blomqvist är upprörd.
– Skulle jag komma till ett prov och
fejka kramper? Jag har haft tillräckligt
visa hänsyn.
Det Britta Blomquist var med om är
ett sådant exempel. Hennes upplevelser
i samband med årsprovet som arrangerades
av Svenska Service- och Signal-
många och svåra och även livshotande anfall
under de dryga fyrtio år som jag haft
epilepsi. När min man påtalade hur allvarlig
situationen var uppfattades han
som oförskämd. Istället för att man lyssnade
på honom och respekterade hans
kunskap om min epilepsi.
Får göra årsprov hemma
Britta Blomqvist anser att mer kunskap
om epilepsi är absolut nödvändig. Tyvärr
har SoS tackat nej till Epilepsiföreningens
erbjudande att komma och informera.
– Jag föreslog att SoS på sitt årsmöte
skulle ta upp händelsen och gå igenom
vilka fel som begåtts. Detta skulle kunnat
ge mig lite upprättelse.
Margareta Pantzar, ordförande i SoS,
svarade Britta för sin styrelses räkning.
Hon skriver bl a:
”Vi kommer inte ta upp detta på årsmötet.
Vi har som sagt tystnadsplikt och
varken kan eller vill diskutera enskilda
medlemmars sjukdomar. Vi har på olika
sätt försökt tillmötesgå dina önskemål
om bl a utformningen av kommande
årsprov för dig och Atlas. Att vara medlem
i SoS är frivilligt.”
Efter många om och men har Britta
Blomqvist fått dispens och ska nu göra
årsprovet hemma.
– Men med förbehållet att om jag inte
är i bra kondition den dagen då provet
är så får jag betala löner och resor för
instruktörerna och övriga ekipage som är
med. Det rör sig om flera tusen kronor.π
Text: Katarina Nyberg
Foto: Anders Wiklund
Anm. Med status epilepticus menar man en
anfallsaktivitet som håller på mer än 30
minuter eller upprepade anfall utan att patienten
återfår medvetandet.
Åter okunskap, kanske ovilja, att förstå vad epilepsi är
hundsförbundet, SoS, visar på ett sådant
oförstånd.
Trots intyg från Brittas neurolog tvingades
hon åka lång väg tidigt en morgon
för att göra ett årsprov med sin epilep-
4 synapsen 2/2011