av Mattias Brunn efter Johan Hiltons reportagebok - Riksteatern

av Mattias Brunn
efter
Johan Hiltons reportagebok
Version 4 (Ej slutgiltig version)

Roller
Aktör 1
Aktör 2
Aktör 3
Aktör 4
Laramie:
Flint Waters, Russel Henderson, Aaron McKinney,
David O ´Malley, Kristen Price, Chasity Pasley,
Romaine Patterson, Fred Phelps, Rulon Stacey,
Dennis Shepard, Domaren,
Katrineholm:
Hasse Aro, Per Olov Frisk, Leif G W Persson, Theo Bomben,
Förhörsledaren, Henke, Pyret, Kerstin Stråhle, Lisa Karlqvist,
Åklagaren
Göteborg:
Nemesis, Tom, Obducenten, Harry,
Förhörsledaren, Zita,
Rollerna fördelas fritt mellan Aktör 1, 2, 3, 4.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
2

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 1
(Aktör 1, 2, 3, 4 står på scenen, hälsar publiken välkommen. De är identiskt klädda,
baskläder, statuslöst. När publikljuset går ner vänder De sig i fyra olika riktningar mot
publiken, adresserar den.)
Aktör 1:
Välkomna till Laramie, Wyoming, USA.
Aktör 2:
Välkomna till Katrineholm, Sörmland, Sverige.
Aktör 3:
Välkomna till Göteborg, Västra Götaland, Sverige.
Aktör 4:
Hjärtligt välkomna.
Aktör 1:
Laramie - en stad som med stor sannolikhet kan vara just den stad med flest ekorrar
i hela USA.
Aktör 2:
Katrineholm. Här puffar vattenspridarna, här kan folket gå på Köpmangatan och
uträtta ärenden, träffas på Stadshotellet eller varför inte träna på AVA-huset?
Aktör 3:
Göteborg - de goa gubbarnas hemstad. Här sjunger vi skärgårdsvisor, här är vinden
salt, här är alla härliga och snackar med varandra på spårvagnen.
Aktör 4:
Välkomna.
Aktör 1:
I Laramie klampar cowboysarna trottoaren fram och låter klonk, klonk, klonk.
Aktör 4:
I Laramie är männen män.
Aktör 1:
(Rättar)
Fast dom trippar fram i högklackade boots.
3

Aktör 4:
I Laramie är männen män, lever efter ”live and let live”-mentaliteten.
Aktör 1:
(Förklarande)
En mentalitet som innebär att man inte lägger sig i varandras liv.
Aktör 4:
(Till publiken men även riktat till Aktör 1)
Du sköter ditt, så sköter jag mitt.
Aktör 2:
Katrineholm. I Nils Holgersson kallar Selma Lagerlöf staden för ”Den sköna
Lustgården”.
Aktör 4:
En arbetarstad där socialdemokraterna haft makten i över 80 år, på pappret en av
solidaritetens, jämlikhetens och broderskapets högborgar i Sverige.
Aktör 3:
Välkomna till Göteborg! Älven. Varvet. Liseberg! Här i Göteborg lever bögar och flator
farligast i Sverige.
Aktör 2:
Natten mellan den sjätte och sjunde april 2002 följer den förståndshandikappade
Johan Petterson med Theo Svensson från Statt i Katrineholm. Istället för kärlek får
Johan sex knivhugg i bröstet av Theo, som sedan skär halsen av honom. Två
gånger. När Johan är död ringer Theo sin bror Henke, som hjälper honom att lirka
upp ett brunnslock och stoppar ner liket där. Någon av bröderna torkar bort blodet på
marken med en borste. I den brunnen ligger Johans kropp i 13 dagar. Mitt i centrala
Katrineholm.
Aktör 3:
Den 22 juli 1997, när morgonen gryr över ett sömnigt Göteborg, dör Josef Ben
Meddour vid vattentornet på Rambergets sluttning. Han har just blivit torterat av två
unga killar – Nemesis och Tom – med elpistol. När han försökte fly och springa ifrån
dom sköt Nemesis Josef i ryggen, som föll över muren i slutet av sluttningen och
hamnade i gräset. Därefter siktar Nemesis eller Tom en gång till, skjuter och splittrar
Josefs skalle med ett skott. Nemesis – som en gång hette Edward – bär samma
namn som hämndgudinnan i grekisk mytologi. Han vänder sig till Tom och säger:
Aktör 4:
”Såg Du att han pissade på sig när vi höll elpistolen mot hans hals?”
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
4

Aktör 1:
Den 6 oktober 1998 gick universitetsstudenten Matthew Shepard ut för att ta sig ett
glas i Laramie. Nästan ett dygn senare hittas hans livlösa kropp på prärien en bit
utanför staden. Han ligger vid foten av ett staket, hans armar famnar kring en
staketstolpe, händerna fastbundna med ett nylonsnöre. Hans huvud är sönderslaget,
hans ansikte smutsigt. Fem dagar senare avlider Matthew på ett sjukhus. Då sitter 4
personer anhållna – Aaron Mckinney och Russel Henderson för mord, deras
flickvänner - Kristen Price och Chasity Pasley - för grovt skyddande av brottsling,
eftersom de hjälpt till att röja undan bevisen. Ingen av de anhållna är äldre än 22 år.
När Matthew Shepard drar sitt sista andetag är Laramie belägrat. Ett stort uppbåd
journalister och fotografer är redo att kabla ut nyheten över nationen: Matthew blev
mördad för att han var homosexuell. Aaron och Russel kände sig kränkta för att han
försökte ragga upp dem, och straffade honom med att slå honom i huvudet med en
pistolkolv. 18 gånger. Han behövde lära sig en läxa.
Aktör 2:
Välkomna till Katrineholm.
Aktör 3:
Välkomna till Göteborg.
Aktör 4:
Välkomna till Laramie, Wyoming, USA. Vi börjar här.
(Musik. King of the road/Rufus Wainwright. Ljudet av en vinande prärievind.)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
5

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Laramie
(Förändring av scenljus, varm ton, ny miljö. På väggen projiceras ”Laramie” fade in
och ut.)
Bild 2
Romaine Patterson:
Hej. Jag är den enda som uttalar mig som kände Matthew Shepard. Eller, ja, förlåt,
jag heter Romaine. Romaine Patterson. Hej. (Paus) Folk brukar kritisera mig för att
jag gjort karriär på Matthew, att mitt radioprogram är populärt på grund av honom, att
alla föreläsningar jag håller är på hans bekostnad. Och… tja, det stämmer väl. Jag
hade inte varit där jag är idag om jag inte utnyttjat situationen. (Paus) Det är så
konstigt. När jag var mitt uppe i det och på nära håll såg vad som hände med
Laramie så hatade jag det av hela mitt hjärta. Men nu är jag själv en del av det.
(Paus. Musiken tonas ut) Hursomhelst var klockan omkring halv 1 på mordnatten när
polisen i Laramie fick ett telefontips: Fyra killar hade drabbat samman i ett bråk inne i
centrum. Konstapel Flint Waters befann sig i närheten.
(Ljusförändring, kall miljö, natt. Poliskonstapel i uniform in)
Flint Waters:
(Till publiken)
Jag kommer fram till korsningen där borta och ser hur två killar hoppar in i en svart
Ford. De är skärrade, den ene av killarna slänger något i baksätet, jag ser inte vad
det är. Så jag sätter på blåljusen, och då får killarna panik, hoppar ur bilen, börjar
springa åt varsitt håll. Först då ser jag att är alldeles blodiga.
Även jag hoppar ur bilen, springer efter den ene av dem, den snaggade, hinner i
kapp. Han är blodig och sönderslagen i ansiktet. Så ber jag honom uppge sitt namn.
Russel Henderson:
(Klädd i baggy, slitna kläder. Till publiken)
Russell Henderson.
Flint Waters:
(Till Russel)
Vad är det som har hänt?
Russel Henderson:
(Till Flint)
Jag vet inte. Vi blev påhoppade, var på väg till en fest, såg två blattar som skar
sönder däcken på en massa parkerade bilar. Vi bestämde oss för att säga till, säga
6

typ att så gör man inte, men då fick vi stryk för det! Fatta?
Flint Waters:
Okej.
Russell Henderson:
Vi skulle ju bara på fest.
Flint Waters:
Och vart tog den andra killen vägen? Han som sprang åt andra hållet?
Russel Henderson:
Jag vet inte.
Flint Waters:
(Till publiken)
Så går vi tillbaka till den svarta Forden och polisbilen. Kallar på ambulans.
Killen blöder kraftigt, verkar väldigt skakig, nervös. Ambulansen kommer och när den
kör iväg upptäcker jag ett pistolhölster på marken. Tar upp det, blir misstänksam och
går fram till den svarta Forden. På instrumentbrädan ligger ett kreditkort. I framsätet
en svart lädersko som ser dyr ut. I baksätet en blodig pistol och en svart Bossjacka
med vita stjärnor på ärmarna. Bilen var registrerad på en Mr McKinney. Så jag
bestämmer mig för att snacka mer med den där killen, drar följer ambulansen till
sjukhuset.
Russel Henderson:
(I bandage)
Jag vet inte vad som hände.
Flint Waters:
Nej, du har sagt det. Du, det ligger en pistol i baksätet, men du vet inte vems den är?
Russel:
Just det.
Flint Waters:
Hur hamnade den där?
Russel Henderson:
Ingen aning.
Flint Waters:
Nehä. Vet Du vems blod som är på den?
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
7

Russel Henderson:
Vet inte.
Flint Waters:
Vem satt med dig i bilen?
Russel Henderson:
Ingen.
Flint Waters:
Det gjorde det visst. Hette han kanske…McKinney? (Paus) Bilen är registrerad på en
McKinney. (Paus) Du grabben, nu börjar jag bli irriterad. Vi har dragit historien om
och om igen, kommer ingenvart. (Paus. Russel säger ingenting.) Okej. Vi säger så.
Du kan åka hem. (Russel reser sig för att gå) Du, Russel. Om vi hittar en person med
en kula i sig i natt, så…
Russel Henderson:
Ingen fara. Det gör ni inte. Ni kommer inte att hitta någon med en kula i sig.
(Går)
Flint Waters:
(Till publiken)
Och så minns jag att han… att han flinade. Men jag släpper honom, han verkade helt
borta, tänkte att vi hade fullt upp ändå hela natten med det här. Det slog mig liksom
aldrig att det kunde finnas mer, ytterligare en part, att det fanns ännu en historia som
inte handlade om just den här sammandrabbningen, att det här var överfall nummer
två den kvällen. Så jag… lät honom gå och återvänder till korsningen, ringer efter två
kollegor. Vi går runt bilen och fotar genom fönstret. På kreditkortet står det Matthew
Shepard. (Starkt, vitt blixtljus) Skon. (Starkt, vitt blixtljus) Pistolen och jackan. (Starkt,
vitt blixtljus) Noterar att det är blod på ratten och förardörren. (Starkt, vitt blixtljus.)
Gräs och lera på taket. (Starkt, vitt blixtljus.)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
8

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 3
(Ljusförändring, Chasity Pasley, Russels flickvän, kommer in. Hon är klädd i ganska
slitna, billiga kläder)
Chasity Pasley:
Jag hämtade Russel på sjukhuset, efter han blivit förhörd.
Aktör 3:
(Till publiken)
Russels flickvän.
Aktör 1:
Chasity Pasley.
Aktör 3:
21 år, precis som han. De bor tillsammans i Russels husvagn några kilometer söder
om Laramie.
Aktör 1:
Dit brukar alla komma för att hänga, spela kort, dricka öl efter Russels jobb på
takläggarfirman – där även Aaron jobbar.
Chasity Pasley:
Som jag sa, jag hämtar Russel på sjukhuset, efter han blivit förhörd angående
slagsmålet med blattarna. Russel hade åkt på knytnävslag, Aaron hade börjat slå en
av killarna, fick då ett slagträ hårt i huvudet, och sen drog de andra killarna därifrån.
Vi tar oss till Aaron och Kristens lägenhet sent på natten. Aaron hade kommit hem
någon timme efter bråket, vi är tvungna att skrika för att han ska höra, blattarna hade
slagit honom så jävla hårt att han inte hör någonting. Han är helt virrig, spyr och tjurar
och ber Kristen om ursäkt för att han sabbat deras liv. Hon skiter i vilket, hon har tagit
Matthews Shepards plånbok som Aaron hade med sig, röstsedeln och körkortet och
lägger det i deras son Camerons använda blöja och slänger det. (Paus) Vi
bestämmer oss för att samordna våra historier, säger att jag och Kristen kollat på
video hela kvällen. Russell och Aaron föreslår att de skall ha varit på Fireside Bar
utan oss. Aaron skulle lagt nyckelknippan till bilen av misstag på bardisken, och så
snodde någon nycklarna och så var de borta ett tag, men så hittade han dem på
bardisken igen och så tänkte han: shit, någon måste använt bilen, men att det inte
var nån fara eftersom nycklarna ändå var tillbaka. Typ så. Sedan åkte Aaron och
Russell och hamnade i bråk med dom där blattarna. Så har det gått till. Vi bestämmer
oss för att inte ens nämna Matthew.
Aktör 3:
Aaron är förvirrad.
9

Aktör 1:
Kan inte tänka klart.
Aktör 3:
Har fruktansvärt ont i huvudet och han hör ju ingenting!
Aktör 1:
Mindre än ett dygn senare ska han bli inlagd på sjukhus och för polisen relativt
omgående bekänna stora delar av vad som egentligen hände den där natten. Men nu
– när alla sitter samlade i lägenheten - tror han fortfarande att han ska klara sig och
försöker bara koncentrera sig på vad de andra säger, memorera det.
Chasity Pasley:
Bevisen måste röjas undan. Forden är beslagtagen av polisen, pistolen har hittats.
Russells och Aarons kläder är fulla med blod, de måste bort fort som fan. Långt bort,
vi kommer överens om att vi sticker till Cheyenne. Dit tänker polisen inte på att åka,
det ligger ju en hel timme härifrån. Vi kastar ner kläderna i en påse, och när Russel
ger mig sina jeans så… så hajar jag till. (Paus) Vet inte om jag först då fattar hur
allvarligt det är. Det är fullt med… små, små slamsor av kött som hade skvätt upp på
jeansen…men jag bara…stuvar ner dom ändå. (Paus) Jag får inte slänga Russels
sneakers, även fast dom också är typ helt indränkta med blod. Han tjatar om att dom
är typ nya, svindyra och så. Han vill lägga dom någon annanstans, tänker att han
kanske kan tvätta rent dom. (Paus) Det finns ett skjul på morsans tomt! Vi lägger
dom där, ingen kommer leta där!
Aktör 3:
Smärtan är nästan olidlig för Aaron, det blöder ur hans ena öra. Han måste vila, få
sova, så han följer inte med. Han kommer snart att läggas in på sjukhus. De andra -
Russell, Chasity och Kristen - sätter sig i bilen och kör till Cheyenne. Där slänger de
påsen med kläderna i en container.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
10

(Ljusförändring. Dag.)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 4
Aktör 2:
Solen går upp över Laramie dagen efter. Polischef David O´Malley får ett brådskande
samtal. En man har hittats svårt misshandlad på prärien, så illa tilltygad att man
trodde det var en fågelskrämma. Mannen har förts till sjukhus, är troligen identifierad.
Man vet antagligen också vilka förövarna är, en som ligger inlagd för skallskador på
sjukhuset, och en som sitter i en husvagn utanför stan.
David O ´Malley:
(Polischef. Klädd i jeans, jacka, cowboyhatt. Till publiken)
Jag fattar inte först varför dom ringer mig, det där borde ju vara ett rutinärende? Jag
vet ingenting om Mathew Shepard, om all uppståndelse som ska komma, visste inte
heller att det här fallet ska komma att förändra mitt liv. (Paus) Tidigare har jag inte
haft särskilt höga tankar om homosexuella, du vet, tänkte att dom fick sköta sitt så
skötte jag mitt.
Aktör 2:
(Till O ´Malley.)
Live and let live.
David O ´Malley:
Precis. Tänker att alla brott är väl egentligen hatbrott. (Paus) Men när jag ser hans
misshandlade kropp så… det är det vidrigaste jag har sett. Jag tror att det var där jag
började förändras.
Aktör 4:
Det är märkligt, men ett tag ligger faktiskt offer och förövare bara några meter ifrån
varandra på sjukhuset. Matthew i ett eget rum i ena änden av korridoren, Aaron
McKinney i den andra.
Aktör 3:
När Aaron förhördes den andra gången överger han sin taffliga berättelse om de
stulna bilnycklarna och medger att det var han och Russel Henderson som band fast
och misshandlade Matthew Shepard därute på prärien.
Aktör 2:
Aaron är trött och allvarlig. Men under förhören spelar han ändå tuff.
Aktör 3:
Kallar Matthew Shepard för fikus.
11

Aktör 2:
Berättar hur han slagit honom på käften och i huvudet med pistolen. Han är ärlig.
Aktör 4:
Det är kört för Aaron. Direkt när han skrivs ut från sjukhuset förs han till häktet.
Aktör 2:
Cirka ett dygn senare anländer Matthews föräldrar – Judy och Dennis Shepard – till
sjukhuset. De är förtvivlade, utmattade, har rest över halva världen, från
Saudiarabien där Dennis arbetar, efter att de fått besked om överfallet. De känner till
förutsättningarna – Matthew kommer inte att överleva. Men de hinner fram, han lever
när de kommer, föräldrarna hinner ta farväl av sin son, kyssa hans panna när den
fortfarande är varm.
Aktör 4:
Tillsammans vakar de vid hans sida, försöker få ro från journalister som hela tiden vill
intervjua dem. Amerikansk media har nu nappat på nyheten, den har kablats ut över
hela landet. Att Matthew blev misshandlad för sin läggning är stort. Väldigt stort.
Sjukhuset kan inte ta emot alla kondoleanser, blir tvungna att inrätta en särskild sida
för Matthew på nätet. Allmänhetens intresse för fallet är enormt. De första dagarna
får sidan 815 000 träffar.
Aktör 2:
Men det är inget som föräldrarna kan eller vill bry sig om just då. De skriver ett
pressmeddelande och ber om att få vara ifred med sin son, eftersom de nu måste ta
det svåraste beslut de någonsin fattat: skall Matthews respirator stängas av?
David O ´Malley:
Pressen ville ha mer detaljer om vad som hänt den där natten, men det var inget vi
gick ut med innan den tekniska bevisningen var färdig. Men för oss var allt väldigt
tydligt.
(Ljusförändring)
Aktör 4:
Matthew Shepard, en 21-årig student vid University of Wyoming, bestämmer sig
tisdagen den sjätte oktober att gå ut och ta ett glas. På väg från skolan möter han sin
lärare i Tyska, som uppmanar honom att komma på föreläsningarna, han hade
tydligen slarvat.
David O ´Malley:
I vilket fall – läraren ser Matthew ta på sig sin svarta Bossjacka och säger att han
skall plugga med några vänner på ett kafé. Men…det gör han inte. Av någon
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
12

anledning bestämmer han sig för att ta en öl på Fireside Bar and Lounge. Han hade
tydligen tjatat på kompisar, men tröttnade väl och gick ensam dit.
Aktör 4:
Fireside - ett ställe som onekligen sett bättre dagar, men fortfarande drar en del folk,
mest studenter och de vanliga fyllskallarna till stamgäster. Ingen stressar på Fireside.
Där är alla polare med varandra.
Aktör 2:
(Sticker in huvudet)
Som i Göteborg!
(Ut)
David O ´Malley:
Matthew satte sig vid bardisken, hängde av sig jackan och snackar med bartendern.
Enligt honom är Shepard en idealisk gäst. Artig. Generös med dricks. Sofistikerad, på
ett sätt som ytterst få av Firesides andra gäster är.
Aktör 4:
Matthew sitter kvar vid baren i någon halvtimme, klockan närmar sig halv tolv. Det
droppar in mer folk, mest studenter. Men också två grabbar i tjugoårsåldern som ser
lite luggslitna ut.
David O´Malley:
Aaron McKinney och Russell Henderson.
Aktör 4:
Den som kommer in först är Aaron - nästan lika kort som Matthew, utstående öron,
vemodiga ögon och en frisyr som får huvudet att framstå som oproportionerligt stort.
David O ´Malley:
Russel går bakom, han är snaggad, något längre än Aaron, bra mycket snyggare,
smal, lufsig gång.
Aktör 4:
De är vänner sen high school, jobbar nu ihop, inget fett avlönat jobb. Aaron har ett
gediget rykte som langare.
David O ´Malley:
Vi på polisen var väl medvetna om vem han var: en bråkig typ. Åkt fast för olika
småförseelser ända sen tonåren. Respekterad har han dock aldrig riktigt varit av
någon, många kallar honom löjlig.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
13

Aktör 4:
Han och flickvännen, Kristen Price har fyra månader gamla sonen Cameron att tänka
på. Aaron försöker göra rätt för sig, men lägenheten familjen bor i kostar en hel del.
Senaste lönen, som kom för mindre än en vecka sedan har redan gått åt.
David O´Malley:
Russell - den lugnare av de två. Lite stökig ibland, gör sig tuffare än han är, men är
på det hela taget en ganska tillbakalutad kille.
David O´Malley:
Russell och Aaron har bestämt sig för att festa hela natten, beställer in en kanna öl
och går in i biljardrummet, där Matthew nu står och spelar för sig själv. Ingen såg in i
det rummet, inga vittnen såg om de redan där tar kontakt.
Aktör 4:
Kanske är Matthew full och kärlekskrank, kanske är han bara sällskapssjuk,
hursomhelst, han lämnar biljardrummet och går fram till en ensam kille vid ett bord.
Sitter där, det är inte mycket till samtal tydligen, men Matthew är av allt att döma på
gott humör och pratar på.
David O´Malley:
Det har kommit in ännu mer folk nu. Aaron och Russel står vid biljardborden, håller
sig för sig själva, snackar om något. Matthew vid bordet med den andra gästen.
Aktör 4:
Vad som sedan händer är mycket osäkert, det beror helt enkelt på vilken historia
man väljer att tro på. Aarons flickvän Kristen säger att Russell och Aaron tittat ut den
kortvuxne och späde Matthew Shepard under kvällen och bestämt sig för att råna
honom. De har på ett eller annat sätt förstått att han är homosexuell.
David O´Malley:
Där bestämmer de sig - hävdar Kristen - för att spela homosexuella och på
så sätt locka med sig Matthew i bilen. Sedan är planen att sno hans plånbok,
ta hans hemadress och göra inbrott i hans lägenhet.
Aaron McKinney:
(In. Klädd ungefär som Russel, något mer sliten)
Jo, vi misstänkte kanske att han var fikus, På sättet han betedde sig och så.
David O´Malley:
(Till Aaron)
Hur då? Var han feminin?
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
14

Aaron McKinney:
Ja, verkligen. Verkligen feminin.
Aktör 4:
Ändå medger vare sig Aaron eller Russel i senare förhör att de valde ut Matthew för
att han var bög. I stället hävdar de att de fick idén efter att ha snackat en kort stund
med honom och fattat att han skulle bli ett lätt offer eftersom han både var full och
klen. Enligt gästen som Matthew pratar med, är det Russel som – väldigt full –
kommer fram till Matthew och får med honom till baren.
David O´Malley:
Klockan är omkring midnatt när Matthew lämnar Fireside tillsammans med Russell
och Aaron, drar på sig Bossjackan och slår följe med killarna till deras bil.
Aaron Mckinney:
Någonstans i närheten av snabbköpet borde han väl börjat fatta att vi inte tänkte köra
honom hem, som vi lovat. Han sa vilken gata han bodde på, men den drog vi ju bara
förbi.
David O´Malley:
Nu får Matthew sina första två knytnävsslag i ansiktet. Han ger dem genast sitt
armbandsur, plånboken med kreditkort, ID-kort och de 20 dollar plånboken innehåller,
säger att han har ytterligare 150 dollar hemma, de får allt, bara de inte gör honom
illa.
Aaron McKinney:
Jag klippte till honom ganska ordentligt. Han blev helt hysterisk. Bad mig att låta
honom vara, började klänga och skrika, försökte krama mig och sånt. Och jag bara,
blev helt… Alltså, han försökte tafsa på mig där i början, när vi körde från Fireside.
Tog mig mellan benen, slickade mig i örat och sånt, typ trodde att vi skulle ha sex.
Jag vet inte vad det var han försökte med, men han fick fett med stryk för det. Vi ville
bara lära honom en läxa, han stötte ju för fan på oss, han skulle bara fatta att man
inte stöter på heterosexuella.
David O´Malley:
Efter knytnävsslagen tar Aaron fram sin revolver. Den är två kilo tung, bara kolven är
över tio centimeter. Han slår den i huvudet på Matthew.
Aaron McKinney:
Han försökte försvara sig. Några små svingar, sparkade mig i bröstet. Sedan föll han
tillbaka mot sätet. Det var det enda han kunde göra efter att jag nitat honom ett par
gånger till. Sen svängde vi in på prärieområdet, körde upp på den där skumpiga
grusvägen, stannade där uppe… Det var kolsvart ute, och svinkallt, man såg Laramie
långt där borta. Sen släpade vi ut honom ur bilen, krängde av honom Bossjackan och
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
15

de svarta läderskorna som jag ville ha.
Aktör 4:
(Rakt ut till publiken)
Slå mig inte, ber Matthew.
David O´Malley:
För den vädjan får han stryk. I ansiktet. Russell håller fast, Aaron knytnävsnitar.
Han slår och håller en pistol i handen, ber Russell att hämta tvättlinan av nylon.
Därefter surrar Aaron fast den blödande Matthew vid ett staket av tjocka träpålar.
Aktör 4:
Snälla, gör mig inte illa, döda mig inte.
Aaron McKinney:
Vad står det på nummerplåten? (Skriker) PÅ BILEN! Vad står det?
Aktör 4:
5-T-665-AD, läser Matthew
David O´Malley:
Aaron höjer näven. Klipper till.
Aaron McKinney:
Vad står det på nummerplåten?
Aktör 4:
5-T-665-AD
David O´Malley:
Aaron slår honom i huvudet med den tunga pistolen. Mot bakhuvud, tinning, hjässa,
ansikte.
Aaron McKinney:
Sex gånger.
David O´Malley:
18 gånger enligt obducenten. Russell säger sig först ha stått där och skrattat, sen
freakat ut och blivit skiträdd. Han ska ha gripit in, sagt att det får räcka nu eftersom
Matthew slutat ge ifrån sig ljud för länge sedan. Men Aaron verkar uppfylld av det han
gör och sopar tydligen till Russell med pistolen så att hans överläpp spricker. I tio
minuter håller misshandeln på.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
16

Aaron McKinney:
Men det kändes som en evighet.
Aktör 4:
Som avslutning får Matthew ett par rejäla sparkar i skrevet. Aaron är andfådd nu.
Och nedsölad. Det har stänkt ordentligt om Matthew.
David O´Malley:
Upp till tio meter, visar det sig när vi genomsöker platsen. Bakhuvudet och högra
sidan av skallen har blivit så illa tilltygade att halva huvudet är intryckt. Till och med
Aaron måste ha fattat att Matthew inte skulle klarat sig länge till, så han sliter med sig
Bossjackan och skorna, slänger armbandsuret och id-kortet i gräset, de sätter sig i
bilen och drar därifrån.
Aktör 4:
Matthew kippar fortfarande, mycket svagt, det låter kluckande, lungorna är fulla av
vätska.
David O´Malley:
Så…så gick det alltså till. Sen satt Matthew bunden där, i 18 timmar, livlös, innan han
hittades. Polis kom till platsen och… Ja. Sen transporterades han som sagt till
sjukhuset i Fort Collins. Hans föräldrar kommer och de… Ja. Matthews kropp orkar
inte kämpa längre. Blodtrycket faller dramatiskt och klockan 00:53 natten till tisdagen
dödförklaras han. Den där…bilden av Matthew i sjukhussängen. Har man sett något
sådant aktar man sig för att dra förhastade slutsatser kring hatbrott. Men det förstår
inte politikerna, inte som vi som befann oss i Laramie, mitt i stormens öga när den
verkliga cirkusen drog igång.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
17

(Ljusförändring, ny stämning, något dovare.)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 5
Aktör 4:
Klockan fyra på morgonen kallar Matthews läkare till en ny presskonferens. Han läser
den text som han och Matthews föräldrar skrivit efter Matthews död.
”Matthew Shepard föddes för tidigt och lämnade även världen för tidigt.” (Paus) Mitt i
läsningen börjar han att gråta. (Paus) ”Gå hem, ge era barn en kram och låt inte en
dag passera utan att ni berättar för dem hur mycket ni älskar dem.” (Paus)
Efter uttalandet började folk skicka mail och brev till sjukhuset. De flesta var väldigt
rara. Men i ett stod det att ”gråter du som en bäbis för alla dina patienter eller bara för
bögarna?”
Romaine Patterson:
(Välklädd, närmare de trettio.)
Hej – jag heter Romaine Patterson. Av alla de som uttalar sig är jag den enda som
kände Matthew Shepard. (Paus) Ja, jag kanske redan sagt det. Allt blev så sjukt efter
mordet, hur han blev en ikon, en mediafigur, nästan en martyr. (Paus)
Matthew var…udda. Det är ett ord som ger en klockren beskrivning av Matt. Han var
udda. Passade inte in någonstans. En loser. Han såg ut som en tolvåring och hade
fem miljoner komplex. Hade aldrig jeans, bara khakibrallor och manchester. Alltid blå
skjorta, som var knäppt hela vägen upp till halsen. Alltid. Tandställning fast han var
närmare 20, ett skratt som påminde om en tonårstjejs. Han var ganska fjollig och
försökte dölja det, men det gick inte så bra. (Skrattar). Han var en sån geek. Men jag
tyckte så mycket om honom, Gud, jag älskade honom. När han mådde bra så hade
han en sådan inre glädje liksom, han fick människor att må väldigt bra. Han försökte
så jävla mycket. Han. Försökte. Så. Jävla. Mycket. (Paus) Förlåt…men det är när jag
kommer att tänka på sånt här som det verkligen gör ont. Skitont. Jag blir sjukt
provocerad när någon kompis kompis kompis till Matthew gör tvärsäkra uttalanden
om hans person. Som om de kände honom. Men jag… Matthew var min vän. Min
vän. Efter allt det där som hände känns det nu som att jag faktiskt har känt symbolen
Matthew Shepard längre än jag kände Matt. Allt tog sån fart efter mordet. När han väl
dött, när rättegången startade, vid hans begravning. Hela nationen tittade på. Media
var överallt och kunde vrida och vända på precis allting, få nya vinklar och historier
från hela Laramie. (Paus) Och så kom den där jävla pastorn…
(In på scenen kommer Fred Phelps, avbryter Romaine. Han är klädd i blå, vit, röd
jacka och vit cowboyhatt. Har med sig en megafon och ett plakat. De två lediga
aktörerna ställer sig bredvid med plakat där det står: ”AIDS Cures Fags”, ”No tears
for queers” och ”Fags Die God Laughs”. Ett plakat föreställer män som har analsex.)
Fred Phelps:
(Till publiken.)
18

Hej alla. Mitt namn är Fred Phelps, och jag är pastor för Westboro Baptist Church i
Kansas. Ni har säkert sett oss demonstrera på begravningar för homosexuella som
avlidit av AIDS-relaterade sjukdomar och mot homovänliga kyrkor och politiker.
Romaine Patterson:
Det har gått sju och en halv månad sedan Matt avled. Det är tidig morgon. Utanför
tingsrätten i Laramie har journalister, kameramän och en handfull andra människor
samlats.
Fred Phelps:
Det var även vi som uppförde monoliten, minnesstenen över Matthew Shepard i
Casper, den lilla fikusens hemstad. Har Ni sett den? Den är ungefär två meter hög,
pryds av en bronsplakett med en bild av Matthew Shepard, och en text där det står:
>> Matthew Shepard hamnade i helvetet den 12 oktober 1998, vid tjugoett års ålder,
efter att ha trotsat Guds varning: ›Du skall inte ligga hos en man som man ligger
hos en kvinna. Det är en styggelse.‹ Leviticus 18:22

son blev mördad borde hon ha fröjdats, hon borde ha legat med pannan mot gruset
och tackat Gud för hans oändliga godhet. I stället visade hon upp the face of a whore,
betedde sig totalt ogenerat, vägrade att känna blygsel över sina synder. Hon driver
en skitig, snuskig och kväljande agenda och så länge hon gör det kommer vi att
fortsätta förfölja henne som man jagar en skabbig hund. Människor behöver vårt
budskap mer än de behöver syre. Missförstå mig inte, vi vill verkligen inte rädda
någon, För fikusar finns ingen nåd. Läggningen har orsakat Guds vrede. Enligt
Westboro är Guds hat ett av hans mest framträdande drag. Vi visar kärlek genom att
predika hatet, våra demonstrationer är en kärlekshandling. ( Fred Phelps fortsätter
sitt tal, men mer nedtonat. Aktör 1 //tar här vid// med nästa replik) Vi driver även en
rad olika hemsidor, till exempel godhatesfags.com. Där informerar vi om kommande
demonstrationer runtom i landet, där finns fakta om hur många avsugningar, hur
många män de legat med och hur många gånger den genomsnittlige bögen äter
avföring, där kan man läsa om skådespelaren Heath Ledger som dog för att han
lånade ut sin talang till bögpropagandafilmen Brokeback Mountain. Westboro Baptist
Church skickar gratulationskort till föräldrar som mist sina homosexuella söner eller
döttrar, bombarderar gayvänliga politiker med mail och fax där vi informerar dom om
vad som händer om de inte passar sig…
//Aktör 1://
(Som lämnat sin plats och skyltarna, överröstar Phelps mitt i hans tal)
Mitt under Phelps skanderande så händer det något.
Aktör 2:
På huvudgatan kommer tolv personer gående på rad.
Aktör 1:
De är alla klädda i vita särkar, har jättelika vingar på ryggen.
Aktör 2:
Glorior tillverkade av något som ser ut som julgransglitter i en krans på huvudet.
Aktör 1:
Änglar.
Aktör 2:
De ställer sig i en fyrkant runt demonstranterna från Kansas. När de väl är på plats
täcker deras ofantliga vingar demonstrationen.
Romaine Patterson:
Phelps tappar fattningen i några sekunder, men fortsätter så sin predikan.
Aktör 1:
Så de står där. På rad.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
20

Romaine Patterson:
Det var svinkallt. Vi frös som fan, trots att vi hade overaller under särkarna.
Änglaaktionen var min idé. En kompis ringde och berättade att Phelps skulle komma
till Laramie lagom till rättegången mot Henderson. En annan kompis designade och
sydde upp dräkterna kvällen före. Jag var sjukt nervös. Men det…lyckades ju.
Veckorna efter aktionen flockades journalisterna omkring mig, telefonen ringde hela
tiden. Jag utnyttjade intervjutiden till att propagera för en federal lagstiftning mot
hatbrott och om tolerans mot homo-, bi- och transpersoner. Initierade änglaaktioner
även på andra ställen i landet. Tycker jag gjorde det rätta. För mig. För Matt.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
21

Aktör 1:
I 21 dagar har rättegången varat. Juryn har meddelat sin dom.
Aktör 3:
Aaron McKinney befanns skyldig till kidnappning och felony murder; icke överlagt
mord.
Aktör 1:
Nu står juryn inför ett moraliskt dilemma: att avgöra om den dömde ska få leva eller
dö.
Aktör 3:
När juryn väl är på plats visar det sig dock att förhandlingarna är inställda. Under
natten har åklagarsidan och försvaret, på Matthews föräldrars initiativ, ingått en
överenskommelse.
Aktör 1:
Aaron McKinney behöver inte dö. Om han rättar sig efter vissa villkor.
Aktör 3:
Familjen Shepard är beredd att begära livstid i stället för dödsstraff, under
förutsättning att McKinney aldrig mer pratar med media om mordet. Aldrig ansöker
om nåd.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 6
Aktör 1:
McKinney är tyst, precis som han varit under hela rättegången, precis som Russell.
När Russel togs till förhandlingarna vägrade han plötsligt att vittna, trots att det ingick
i överenskommelsen han gjorde, då han dömdes till dubbla livstidsstraff i stället för
att genomgå en rättegång. Varför Russell svek sitt löfte vet bara han själv. Kanske för
att fortsätta vara lojal mot sin vän? Inte svika brödraskapet med Aaron.
Aktör 3:
Domaren ber Aaron McKinney att höja sin högra hand och svära att han avser att
svara sanningsenligt.
Aaron McKinney:
Jag svär.
Domaren:
Varför gör du det här? Varför går du med på den här uppgörelsen?
22

Aaron McKinney:
För att undvika dödsstraff, sir.
Domaren:
Förstår du vad det här innebär?
Aaron McKinney:
Ja, sir.
Domaren:
Det innebär att du får dubbla livstidsstraff. Ett livstidsstraff för mord och ett för
kidnappning. Utan chans till frigivning. Skulle du välja att överklaga domen gäller inte
överenskommelsen och då riskerar du att dömas till döden, har du förstått det?
Aaron McKinney:
Ja, sir.
Domaren:
Den här överenskommelsen är inte min idé. Jag tror att du redan förstått att jag inte
är en särskilt förlåtande man. Judy Shepard gav dig livet. Inte jag. Jag vill bara att
du har det klart för dig.
Aaron McKinney:
Jag förstår, sir. (Paus. Till föräldrarna Shepard.) Ers nåd, jag vet verkligen inte vad
jag ska säga förutom att jag vill be hela familjen Shepard om ursäkt. Inte en dag ska
förflyta utan att jag tänker över och ångrar det jag gjort. Och det är allt.
(Kort tystnad)
Domaren:
Inget annat?
Aaron Mckinney:
Nej, sir.
Domaren:
Då går vi vidare. Dennis Shepard, far till Matthew, har även han bett om att få säga
några ord. Mr Shepard, varsågod.
Dennis Shepard:
(Klädd i kostym, tar fram a4-ark fulla med text, förbereder sig, börjar långsamt läsa.)
Min son såg inte ut som en vinnare. Trots allt var han väldigt späd för sin ålder, som
mest vägde han 49 kilo och var bara 158 centimeter lång. Ändå lyckades han, i sitt
alltför korta liv, bevisa att han var en vinnare. Eftersom jag reser mycket i mitt yrke
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
23

fick jag aldrig den ge-och-ta relation till Matt som Judy hade. Men varje gång han
hade problem samtalade vi. Han var exempelvis inte säker på om han skulle våga
berätta för mig att han var bög. Han var rädd för att jag omedelbart skulle ta avstånd
från honom. Jag minns fortfarande hans förvåning när jag sa ”Jaha? Ok?” Och så var
allt bra. Vi var far och son, men också vänner. Hur kan jag berätta om den saknad
jag känner varje gång jag tänker på Matt? Hur skulle jag kunna beskriva det tomrum
jag känner i själ och hjärta varje gång jag tänker på de hinder som fanns i Matts väg
och som han gång efter annan bemästrade? Ingen, inte ens jag, kan någonsin få
begrepp om den frustration och ilska andra utsatte honom för bara för att han var
annorlunda. Jag har enorma skuldkänslor. Varför fanns jag inte där när han behövde
mig som mest? De här frågorna kommer att förfölja mig i resten av mitt liv. Officiellt
sett dog Matt 00.53 måndagen den tolfte oktober 1998 på ett sjukhus i Fort Collins.
Men i själva verket dog han onsdagen före, i utkanterna av Laramie, fjättrad vid en
gärdsgård, när ni misshandlade honom. Ni lämnade honom ensam där, men han var
inte ensam. Han hade sällskap av sina barndomsvänner. Först och främst fick han
sällskap av den vidunderligt vackra himlen och stjärnorna och månen som vi
tillsammans brukade betrakta genom ett teleskop. Därefter fick han sällskap av
dagsljuset och solen som än en gång lyste på honom – ännu en kall, underbar
höstdag i Wyoming. Denna tid fick han för sista gången andas in dofterna från
prärien. Han fick höra vinden – den allerstädes närvarande Wyomingvinden – för
sista gången. Det känns bra att veta att han inte var helt ensam. Matt gav hatbrottet
ett ansikte. Jag har inget att invända mot det. Matt skulle varit stolt över att hans död
blev till hjälp för andra.
Du gjorde bort dig, mr McKinney. Du fick världen att inse att en persons livsstil aldrig
får bli ett skäl för diskriminering, intolerans, förföljelse och våld. Min son dog för dina
fördomars skull. Jag kan aldrig få honom tillbaka. Men jag kan göra mitt bästa för att
se till att det Matt utsattes för aldrig någonsin händer någon annan. Min son har blivit
en symbol – en symbol mot hat och människor som du; en symbol för respekt för
individen; för tolerans. Jag saknar min son, men jag är stolt över att kunna
säga att han var min son. En sak innan jag sätter mig, mr McKinney. Det har sagts
att Matt var emot dödsstraffet. Vissa högergrupperingar har citerat Judy och hävdat
att hon också är motståndare till dödsstraff. Det stämmer inte. Även jag tror på
dödsstraff. Jag önskar inget hellre än att få se dig dö, mr McKinney. I alla händelser
är det nu hög tid att låta såren börja läka. Visa nåd mot någon som själv vägrade
benåda. Det här gör jag för att äntligen få kunna sätta punkt för den smärta det
inneburit att förlora Matt. Mr McKinney, jag gör inte det här för din familjs skull. Jag
skänker dig livet, hur svårt det än är för mig, för Matthews skull. Varje gång du firar
jul, din födelsedag eller nationaldagen, kom då ihåg att Matthew inte får göra det. När
du varje morgon vaknar i din fängelsecell, bär då i åtanke att du hade både möjlighet
och förmåga att sätta stopp för dina handlingar den där natten. Varje gång du ser din
cellkamrat, kom ihåg att du hade ett val och att du nu lever därefter. Du bestal mig på
något oerhört värdefullt och jag kommer aldrig att förlåta dig för det. Mr McKinney,
jag skänker dig livet till minne av någon som inte längre lever. Må du ha ett långt liv
och må du tacka Matthew varje dag för det. Ers nåd, ärade jurymedlemmar, tack så
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
24

mycket.
Aktör 1:
Mr McKinney, var snäll och res dig.
Aktör 2:
Aaron McKinney reser sig. (Paus) Dom avkunnas.
(Frysning. Ögonblicklig ljusförändring. Det knastrar till, musik: Guldet blev till
sand/Peter Jöback. Scenen, miljön, ljuset förändras till en svensk sommaridyll.)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
25

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Katrineholm
Bild 7
(”Katrineholm” på väggen, fade in och ut, det sprakar till igen, musiken bryts abrupt
av skärmar som flimrar till i mörkret. Tv 3s Efterlyst, från den 18e april 2002 spelas
upp i en kort sekvens. Först en bild på den försvunne Johan Pettersson. Sedan över
till programledare Hasse Aro.)
Hasse Aro:
Polisen är säker. 29-årige Johan Pettersson från Katrineholm har mördats. Men var
finns kroppen? Var med och lös kvällens fall i Efterlyst!
(Ett inslag drar igång, bilder på Katrineholms stadsvapen och schäfrar som nosar
runt i en park – en rekapitulation av fakta: Johan tog taxi till Statt från sin bostad vid
21-tiden och lämnade Statt tillsammans med den misstänkte några timmar senare.
Man har hittat några av Johans tillhörigheter, tillhörigheter han inte skulle lämna ifrån
sig frivilligt. Johan är 178 centimeter lång och hade vid försvinnandet på sig en svart
skinnkavaj, mörka byxor och svarta skor. Med jämna mellanrum klipps korta
sekvenser med spaningsledare Per Olov Frisk in. Frisk informerar om att polisen inte
tror att Johan Pettersson håller sig borta av egen fri vilja, att man misstänker att
Johan mördats, men inte är helt säkra på varför han skulle ha blivit det. Därefter
lägger han huvudet på sned och säger:)
Per Olov Frisk:
Johan hade dock dragning åt andra pojkar.
(Under det efterföljande studiosamtalet dröjer sig både Aro och Persson kvar vid
möjligheten att Johan mördades för att han var bög. Experten Leif GW Persson
klipps in.)
Leif GW Persson:
Homosexuella har varit en mycket sårbar grupp de senaste åren. Man har börjat
se fler brott som riktat sig mot just homosexuella. Så det är en faktor att ta med. Men
för oss på Efterlyst är det ointressant, vi vill veta vad som hände, det andra är en
senare fråga.
Hasse Aro:
Hör alltså av Er om ni vet någonting. Numret till vår tipstelefon är som vanligt 08-702
26

00 90.
Aktör 1:
Under kvällen ringer en man som brukar lyfta skrot i träningslokalerna på AVA-huset i
Katrineholm och har flera gånger undrat över en stor fläck vid ett av cykelställen. Är
det rost? Eller kan det vara blod.
Aktör 2:
När polisens hundpatrull följer upp tipset och anländer till platsen får hundarna upp
ett spår som leder fram till dagvattenbrunnen några meter till höger om ingången. En
hundförarpolis lyckas tillsammans med en kollega få upp brunnslocket.
Aktör 1:
En kropp ligger till hälften under den slamtäckta vattenytan. Kroppens ena armbåge
sticker upp ur vattnet, huvudet ligger dolt under slam. Byxor och kalsonger är
neddragna till knäna.
Aktör 2:
Johan Petterssons kropp har kommit till rätta.
(Skärmarna flimrar till och försvinner. Ljuset ändras till ett intimt förhörsrum.)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
27

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 8
Förhörsledaren:
Förhör med Theo Svensson, det är den 10 april 2002, klockan är…(tittar på sitt
armbandsur) 21:00. Då ska vi se, Du vet vad det gäller Theo. Du lämnade Statt
lördagen den 6, i lördags alltså, med Johan Petterson. Dörrvakten på Statt såg Er gå
därifrån tillsammans ett par minuter före midnatt. Dom tyckte det var lite märkligt att
just du och Pettersson lämnade Statt tillsammans, att ni var ett udda par. Ni
promenerade, vek av bakom Tingshuset i korsningen. Det minns Du? (Paus) I vilket
fall – dörrvakten är den siste som såg Johan Pettersson i livet, och eftersom Du gick
tillsammans med honom borde du följaktligen veta mer? Är du med mig?
Theo:
(Klädd i stora träningskläder, kraftigt byggd.)
Ja
Förhörsledaren:
Kan du berätta mer? Ni samtalade även inne på Statt? Du fick visst en lapp av
honom? Vad stod det på den?
Theo:
Alltså… Vi snackade på Statt. Johan har ofta visat intresse för mig när vi träffats ute.
Vi känner varandra lite eftersom vi tränade samtidigt. I övrigt har jag bara sett honom
på stan eller när jag jobbat som knalle på torget. Den där lappen, det var hans
telefonnummer.
Förhörsledaren:
Ni gick ifrån stället samtidigt?
Theo:
Vi drog visserligen därifrån ungefär samtidigt, men vi skiljdes åt i korsningen. Jag
gick hem, ringde Josefin, min flickvän.
Förhörsledaren:
Blev Du inte upplockad av en bil?
Theo:
Nej. Vem säger det?
Förhörsledaren:
Vi har ett vittne som hävdar att Du i ett samtal med henne sagt att Du blev upplockad
av en bil strax efter du lämnat Statt.
28

Theo:
Kanske jag sagt, men det blev jag inte.
Förhörsledaren:
Inne på Statt tog du med Johan till ett bord och presenterade honom. Vad pratade ni
om där? Vad sa Du?
Theo:
Det minns jag inte.
Förhörsledaren:
Tidigare på kvällen då, vad gjorde Du då?
Theo:
Henke, min bror alltså, och hans två kompisar Ylva och Jakob kom över. Jag hade
några öl och filmer hemma, frågade om dom inte ville hänga hos mig.
Förhörsledaren:
Sen gick ni ut?
Theo:
Ja. Men dom drog hem till brorsans lägenhet för att kolla mer film.
Förhörsledaren:
För att dom var för unga för Statt?
Theo:
Ja. Men jag skulle ju träffa några polare där, var redan rätt sen.
Aktör 1:
(Bryter in)
Theo Svensson.
Aktör 2:
Alias Theo Bomben.
Aktör 1:
Bomben, Katrineholmarna kallar honom det.
Aktör 2:
Ibland ballar han ur när han dricker, blir hotfull och spöar folk som han retar upp sig
på. Han har varit dömd tidigare.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
29

Aktör 1:
Vid det senaste tillfället döms han till 115 timmars samhällstjänst och avtjänar den för
kommunen.
Aktör 2:
Tränar då emellanåt på AVA-huset, där kommunens friskvårdsanläggning ligger.
Aktör 1:
Där Johan Petterson, även han kommunalanställd, brukar träna.
Aktör 2:
Träning var länge Theos stora passion, vilket fortfarande syns på hans kropp.
Aktör 1:
Theo är XXL
Förhörsledaren:
Du tränade med Johan Petterson?
Theo:
Inte med, vi tränade på samma ställe.
Förhörsledaren:
Tränar du fortfarande mycket?
Theo:
Nej.
Aktör 1:
För varför skulle han ha tränat? Han har inte gjort något annat på länge heller. Sedan
den stora industriavvecklingen i Katrineholm 2001 har han varit arbetslös.
Aktör 2:
Nu har Theo precis bestämt sig för att bli småföretagare och satsa på en karriär som
torgförsäljare.
Aktör 1:
Han delar stånd med en torggubbe och tillsammans åker de runt till närliggande
städer och säljer mobilskal, Pokémonkort och dataspel.
Theo:
Det är allt jag vet. Borde inte saken vara klar nu? Får jag gå hem?
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
30

Förhörsledaren:
Nej, det får du inte är jag rädd. Vi kommer att anhålla dig, skäligen misstänkt för
mord.
Aktör 1:
Strax innan Theo greps sökte polisen nämligen igenom soprummet i huset där han
bodde. Två hopknutna sopsäckar hittades och i dessa en ansenlig mängd
tillhörigheter från Johan Pettersson.
(ut)
Förhörsledaren:
(Till publiken, redogörande.)
Där låg: ett sönderklippt körkort, ett sönderklippt patientkort, en tidsbeställning till
fotvård, ett bankomatkvitto, ett SIM-kort till en mobiltelefon. Samt Johans plånbok.
Det och resten av innehållet i påsarna – ett par blodiga tubsockor, två sönderklippta
ölburkar och två snusprillor – skickades till Statens kriminaltekniska laboratorium.
Eftersom misstankarna mot Theo är så pass starka genomförde vi dagen därpå
ytterligare en husrannsakan, nu i Theos lägenhet. Där säkrar vi under knappt tre
timmars tid, bevis efter bevis: På ett par skåpsluckor låg små plastbitar. En instansad
åtta saknas i personnumret på Johans sönderklippta patientkort från soprummet. En
instansad åtta återfinns på en av de små, små plastbitarna som hittas i köket. En
ölburk av samma märke som de sönderklippta burkarna i plastpåsarna påträffas.
Liksom sockor av samma märke som de blodiga sockorna i påsen. Sen, viktigast av
allt: det står ett par blodfläckade vita sneakers i hallen och i sovrummet ligger en lila
t-shirt, också den med fläckar. (till Theo) Vad hade du på dig för kläder på Statt i
lördags?
Theo:
En t-shirt.
Förhörsledaren:
Lila?
Theo:
Ja.
Förhörsledaren:
(till publiken)
Så vi tvivlade inte längre på att Theo på ett eller annat sätt var inblandad i Johan
Petterssons försvinnande. På söndagen den 14 april häktas han. Men fortfarande
saknas Johan Pettersons kropp.
(Ut. Ljuset ner på Theo. På annan plats i rummet går ljuset upp. 2 kvinnor, Kerstin
Stråhle och Lisa Karlqvist – Johans arbetskamrater – uppenbarar sig.)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
31

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 9
Kerstin Stråhle:
När han inte dök upp på jobbet på måndagen fattade jag direkt att något hade hänt.
Det var inte likt honom att inte höra av sig.
Lisa Karlqvist:
Vi var ju lite som hans extramammor. Så man var alltid orolig eftersom man visste att
han var så snäll och godtrogen.
Kerstin Stråhle:
Nu tar du det lugnt och aktar dig, så sa vi varje fredag. Men den här gången gjorde
han inte det. Han jobbade med oss i matbespisningen här på skolan. Han var
skötsam och pålitlig. Punktlig. Och väldigt, väldigt snäll. Säger alla. Han hade lättare
förståndshandikapp och därför hade han vissa balans-, tal- och inlärningssvårigheter.
Försynt och blyg var han.
Aktör 4:
(Läser innantill i domen.)
”Johan Pettersson ville dölja sitt förståndshandikapp och lät därför folk tro att han
förstod fastän han inte gjorde det. Han var lättledd.”
Lisa Karlqvist:
Barnen älskade honom. Och det var alltid flickor här på skolan som ropade ”vi ses på
ridhuset i kväll!” ”Ja, det gör vi!” ropade Johan då.
Kerstin Stråhle:
Då dög inte du och jag längre, Lisa. Då var det hästarna och ridningen som gällde.
Lisa Karlqvist:.
Neheeej. Där fick man inte vara med och snacka, inte.
(Först skratt, sedan paus.)
Kerstin Stråhle:
Sedan Johan dog har jag inte kunnat gråta. Det är som om känslorna blockerar, som
om jag fortfarande inte riktigt kan förstå…grymheten… Han var ofta ute och rörde sig
bland folk. Älskade när det var marknadsveckor och öltält och sånt. Då kunde han
prata med vem som helst, drog sig inte så där. Det var inga konstigheter.
Lisa Karlqvist:
Syntes på flera mils avstånd gjorde han också. Rött hår ena veckan…
32

Kerstin Stråhle:
…och svart hår nästa.
Lisa Karlqvist:
Rätt vad det var så skulle det färgas.
Kerstin Stråhle:
Det var mycket goda lukter och märkeskläder. Johan var ett riktigt modelejon.
Lisa Karlqvist:
Vi brukar ha radion på i köket när vi arbetar. Rätt vad det var så var han där och
skruvade upp volymen. Då var det någon låt han ville höra. Britney Spears. Peter
Jöback och »Guldet blev till sand«, den låten var han tokig i. Och så gillade han E-
Type.
Kerstin Stråhle:
Kanske inte riktigt vad vi ville lyssna på. Men det fick vi ju stå ut med.
(De skrattar.)
Lisa Karlqvist:
Till begravningen ritade flera av barnen teckningar. ”Vi saknar dig, Johan. Det är så
tomt i skolan nu” stod det på en av dem. Johan tänkte alldeles för gott om de flesta.
Om någon kom fram till oss på krogen för att jävlas med honom reagerade han inte
över att situationen som från början var ganska obehaglig, utan trodde att killen stötte
på honom. Inte ens när killens kommentarer blev elaka och kränkande tycktes Johan
fatta. Till slut fick man ju be folk att lämna honom i fred. ”Jag kan försvara mig själv”,
sa han. Men eftersom han inte fattade när de var elaka var det ju inte så lätt.
Kerstin Stråhle:
Några pojkvänner i Katrineholm hade han inte. Vid ett tillfälle tycks han ha varit
tillsammans med en kille i Flen, men förhållandet rann ut i sanden.
Lisa Karlqvist:
Gång på gång träffade han killar som han trodde kunde vara något. Men det blev
aldrig något. De liksom utnyttjade honom, sög ut honom på pengar. Han hade inget
omdöme när det gällde det ekonomiska… (Paus) Jag tror att det va därför han var
ute så mycket. Han sökte ju alltså, ville ha någon att tycka om och vara med. För han
kände sig ensam, det kom ofta fram när vi pratade. Alla vill väl ha någon att älska
och tycka om.
(Båda ut.)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
33

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 10
Aktör 4:
Och Johan Pettersson gick ut – som vanligt – lördagen den 6e april utan att veta att
det var hans sista kväll i livet. Ett mycket viktigt vittne satt på Statt den där lördagen i
sällskap med sina vänner.
(Ljusförändring, Statt.)
Pyret:
Hur fan kan man ställa upp i sådan här skit?
Aktör 3:
Pyret.
Aktör 4:
Egentligen heter hon Paula.
Aktör 3:
Pyret. Hon kan inte ta ögonen från TV:n och ”Fear Factor”. Det ha börjat strömma in
folk på Statt, och där vid bordet satt hon med två väninnor.
Pyret:
Det är ju inte klokt! Göra en massa äckliga saker på TV! Aldrig att jag skulle ställa
upp! Stå framför kameran och tugga på ett jävla öga! Nej, fy fan.
Aktör 4:
I dörren står Theo och en av hans vänner, som är vakt. Theo har precis lämnat sin
lillebror och hans två vänner utanför, de skulle gå till Statoil och köpa chips och sen
dra hem och se på film. Theo är helt klart onykter. Han pratar med hög röst, hans
ögon är blanka och röda och han stinker alkohol. Enligt ett vittne står vakten och
Theo och småpratar ett tag. De har en grov och grabbig jargong. ”De drar några
bögskämt”, står det i sammanfattningen av förhöret med vittnet, ”som gick ut på att
de själva var bögar, att de skulle ”sätta på varandra”.
Aktör 3:
Pyret och hennes väninnor är lite salongsberusade, de har varit på Statt ett tag. Det
är ganska mycket folk och i baren står en gammal bekant. ”Skinnkavajen” kallar de
honom, eftersom han alltid har på sig samma svarta skinnkavaj. Eller ”Våran lille
utvecklingsstörde”, eftersom han alldeles uppenbart har ett förståndshandikapp.
Aktör 4:
Skinnkavajen är alltid på Statt på lördagarna, håller sig för sig själv och tycks inte ha
några direkta vänner. I kväll har han hejat på en bekant, pratat lite med sin kusin,
34

växlat några ord med bartendern. Frågat vakterna:
Aktör 3:
Är det mycket folk i kväll?
Aktör 4:
I övrigt står han lika solo som alltid. Vankar omkring. Han kom till Statt ett par minuter
efter Pyret. Hade tagit taxi dit och tycks som vanligt ha ganska trevligt, i sin
ensamhet.
Aktör 3:
Pyret och hennes väninnor får snart sällskap av en bekant, en kille som är här med
sitt fotbollslag. Plötsligt kommer Theo Bomben fram till deras bord. Pyret är svagt
bekant med Theo sedan tidigare, men de har egentligen aldrig umgåtts. Därför blir
hon förvånad när Theo plötsligt ställer sig vid kortändan av bordet.
Theo:
Hej Pyret, vet du vad?
Pyret:
Nej, vaddå?
Theo:
(Upprörd)
En bögjävel stötte precis på mig i baren.
Pyret:
Jasså?
Theo:
Fy fan, jag ska klappa till den jäveln!
Aktör 3:
De andra lyssnar spänt. Theo är högljudd, får samtliga vid bordet att skratta. Bomben
fått ett homo på halsen? Bomben av alla människor!
Theo:
Jag fick hans telefonnummer!
(Tar upp en lapp och ger till Pyret.)
Pyret:
(Läser)
”Johan Pettersson. Det vore roligt om Du hör av Dig.”
(Sträcker tillbaka lappen, men Theo river sönder den.)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
35

Theo:
En bögjävel!
Pyret:
Herregud, det är väl bara att säga att man är smickrad, men inte intresserad.
Theo:
Sådana idioter borde man fan slå ned, dom borde fan inte få finnas.
Pyret:
Men… ta inte så illa vid Dig. Skit i det bara.
Theo:
Vill du att jag ska hämta honom?
Pyret:
(trött)
Ja, gör det för fan.
Aktör 3:
Fem minuter hinner passera. De fyra vid bordet har nästan hunnit glömma bort
honom då han plötsligt återvänder hand i hand med en välklädd, lite blyg, kille. Pyret
känner igen honom direkt. Han som alltid står själv, nästan ber om ursäkt för sin
existens, han som all känner igen men aldrig ber sitta ner.
Pyret:
(Till de andra)
Åh nej, inte Skinnkavajen… (Sträcker fram handen i luften.) Pyret.
Aktör 3:
Johan Pettersson, säger Skinnkavajen och fattar hennes hand.
Theo:
(Pekar mot fotbollskillen, pratar ut i luften.)
Johan, Bry dig inte om fotbollskillen där. Det är bara min knullkompis. Honom får du
inte vara svartsjuk på.
Aktör 3:
Pyrets väninnor och fotbollskillen lämnar bordet, säger att de måste gå på toaletten,
hon blir ensam kvar.
Theo:
Pyret jobbar i djurbutik. Hon har två ödlor. Varaner.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
36

Pyret:
Det har jag inte alls det.
Theo:
(Lutar sig över Pyret, viskar)
Jag ska ta med honom ut och klappa till honom.
Pyret:
(viskar)
Lägg av. Du kan inte slå honom. Det räcker med att blåsa på honom så ramlar han
omkull. Låt honom vara.
Aktör 3:
Theo flinar. Johan står precis bakom honom.
Theo:
Nu står den jäveln och nyper mig i röven. Men vet du? Jag kan få sådana som han
att försvinna. Ge mig ditt telefonnummer.
Aktör 3:
Utan att riktigt veta varför talar hon om sitt telefonnummer. Theo knappar in det på
sin mobil.
Theo:
Du är den enda som kommer att veta vad som har hänt.
Aktör 3:
Då reser sig Pyret och går från bordet, mot dansgolvet, vänder sig om och ser hur
Johan och Theo står och håller varandra i handen.
I polisförhören uppger ett annat vittne att Bomben ska ha slickat sitt offer i örat.
Theo:
Hej då!
Aktör 3:
Ropar Theo ett par minuter i midnatt till sin polare dörrvakten, som ser det udda paret
lämna Statt, upp bakom tingshuset.
Aktör 4:
Klockan är cirka fem i halv ett på natten, när Henkes kompisar Ylva och Jakob hör
något utanför fönstret i lägnheten. Är det någon som ropar Henke? Efter att de tre
kompisarna lämnat Theo utanför Statt har de legat i Henkes soffa och kollat på film.
För en halvtimme sen ringde Theo till Henke.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
37

Aktör 3:
I senare förhör hävdar de båda att de inte ens minns att de ringt till varandra och
pratat i 2 minuter.
(Snabb ljusförändring)
Aktör 1:
Märkligt, med tanke på att Theo och Henke i vanliga falla verkade använda sina
mobiler rätt flitigt.
Aktör 2:
I deras mobiler fanns en hel hög med sms, kedjebrev som Theo gärna skickade ut till
sina nära och käras telefoner.
Aktör 1:
I ett sådant sms i Theos telefon står det tex ”Ett sms kostar ca 1 krona att skicka. För
10 kronor kan ett barn i tredje världen köpa mat i en månad, skicka detta sms till 10
vänner å låt negerungen svälta”.
Aktör 4:
(Plötsligt överraskad)
Är det sant? Det smset har jag också i min mobil! (Tar upp den) Vänta…här är det…
(Skrattar) Nej, det var det här ” Hur får man en etiopier att tappa alla tänder?
Ritar en bulle på en sten”.
Aktör 1:
Kul.
Aktör 3:
Men vänta, jag har också fått ett liknande! (Tar upp sin telefon) ”Hur dödar man 1000
flugor i en smäll? Drämmer en spade i nyllet på en afrikan.”
(Aktör 3 och 4 skrattar ihop, Aktör 1 håller ställningarna mot publiken)
Aktör 1:
Okej? …hallå?
Aktör 4:
Nej, vänta! Jag har en till! Hur får du in 12 negrer i en personbil?
Aktör 3:
Lägger en bidragscheck i baksätet.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
38

Aktör 2:
(Vill också vara med, blandar sig i något bortkommet)
Har ni, har ni hört den här då? Varför säger inte blondinen något medan hon har sex?
Hennes mamma har sagt åt henne att inte prata när hon har munnen full!
(De skrattar alla tre.)
Aktör 1:
Dags att lägga av nu, kanske?
Aktör 4:
Lägg av själv. (Till Aktör 2) Du har fel, den är såhär: Varför säger inte blondinen
något medan hon har sex? Hennes mamma har sagt åt henne att inte prata med
främlingar!
Aktör 1:
Men lägg av nu för i helvete!
Aktör 4:
Bara för att du är så jävla PK.
Aktör 1:
Förlåt?
Aktör 4:
Typiskt brudigt drag att vara PK.
Aktör 3:
Så jävla trist.
Aktör 2:
Den här då? En bög var på konsum o handla falukorv. Så frågar expediten "ska jag
skiva den åt dig?" Nä för fan svarar bögen. Ser mitt arsle ut som en spargris kanske?
(De skrattar.)
Aktör 1:
(Till publiken, något brydd.)
I vilket fall. Att Theo och Henke bara skulle glömma sina mobiler i en timme låter
knappast trovärdigt.
(Snabb ljusförändring)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
39

Theo:
Henke!
Aktör 4:
Det är någon på gatan.
Theo:
Henke! Henke!
Aktör 4:
Ylva går fram till fönstret. Utanför står Theo.
Theo:
Hämta Henke.
Henke:
Brorsan! Vad är det?
Aktör 4:
Theo säger något de andra inte kan höra. Han låter upprörd, kräver att Henke ska
komma ut och Jakob får en plötslig känsla av att Henke inte alls vill det. Theo tjatar
och tjatar och först efter några minuter ger lillbrorsan vika.
Henke:
Jag kommer snart.
Aktör 4:
Henke lämnar sina polare och försvinner ut. Jakob och Ylva tittar på filmen. De hör
hur bröderna står där utanför, men kan inte riktigt uppfatta vad de säger. Ylva hävdar
senare att hon hör hur Henke skrattar. Jakob blir nyfiken, går till fönstret. Säger ”Hej”
till Theo som sammanbitet nickar tillbaka. ”Vad gör Ni” frågar han sen.
Henke:
(Bestämt)
Jag kommer snart, gå in igen.
Aktör 4:
Jakob återvänder till Ylva som har satt på en ny film. Nästa gång de tittar ut genom
fönstret är bröderna borta. Under den följande halvtimmen svarar heller ingen av dem
när det ringer i deras mobiltelefoner, trots att folk upprepade gånger försöker få tag
på dem. Bland annat Theos sambo. Först åtta minuter över ett hörs Theo av nästa
gång. Då ringer han till sambon från hemtelefonen och enligt hennes senare
vittnesmål låter han precis som vanligt. Säger att han inte hörde att mobilen ringde.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
40

Ungefär samtidigt ringer Henke och väcker Ylva som somnat framför TV:n, Jakob
har redan dragit. Henke säger att han kommer snart, och 20 minuter senare är han
hemma igen. ”Vad länge du var borta” säger hon.
Henke:
Ja, jag var hemma hos Theo och pratade lite och tog en Jäger.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
41

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 11
Aktör 1:
Dagen efter vaknar Pyret tidigt med en klump i magen. Det där samtalet med Theo i
går… Det var någonting med honom som inte riktigt stämde. Lät han inte konstig,
rösten? Tonläget: lågt, men jävligt argt. Obehaglig. Slog han ned Skinnkavajen
ändå? Kan han verkligen ha gjort det? Igår fick hon lugna sina tjejkompisar som
frågade om och om igen om Theo verkligen gjorde allvar av sitt machodravel. Men
tänk om han gjort det?
Aktör 3:
Hon kliver upp och knäpper på datorn. Men det står inget i Katrineholms-Kuriren,
borde stått något om Skinnkavajen blivit misshandlad. Ska hon kanske ringa till
Akuten? Höra om någon kommit in under natten?
Aktör 1:
Men hon gör inte det, känns lite hysteriskt. Men magkänslan är inte bra och måndag,
tisdag, onsdag bläddrar hon igenom tidningen, pratar med vännerna om hennes
grubblerier. På onsdag eftermiddag börjar hon lugna ner sig.
Aktör 3:
Då ringer Theo. Hon blir först förvånad, de har aldrig pratat med varandra i telefon
tidigare. Så minns hon att han av någon anledning tog hennes nummer i lördags.
Theo går rakt på sak. Skinnkavajen är anmäld försvunnen. Johan Petterssons brorsa
kom in till polisexpeditionen i tisdags, efter att han förgäves försökt få tag på Johan
sen söndagen.
Theo:
(I telefon, rakt ut till publiken)
Du. Vakten på Statt sa till Johans brorsa att jag och Johan lämnade stället
tillsammans, så då tog han reda på mitt mobilnummer och lämnade det till polisen.
Dom ringde mig och frågade var han är!
Pyret:
(I telefon, rakt ut till publiken– skärrad.)
Vad säger du? Det är inte möjligt! Lägg av!
Theo:
Det är sant. Jag är den sista som såg han.
Aktör 3:
Osammanhängande berättar han att vakten sett honom och Johan ta av vid
tingshuset i korsningen. Theo hävdar att han själv blev upphämtad med bil, men
ingenting om vad det var för bil eller vem som hämtat honom, påminner sig Pyret
42

senare vid det andra polisförhöret.
Theo:
Jag pratade ju med dig. Jag sa till polisen att du fått lappen med hans
telefonnummer.
Pyret:
Den slängde jag i askkoppen, så den ligger väl säkert i soporna på Statt nu.
Theo:
Polisen kommer att ringa till dig. Berätta nu. Vad sa jag till dig? Jag var väl inget
otrevlig mot honom?
Pyret:
Du sa att du skulle klappa till honom. Men har du inte gjort något så har du ju
ingenting att oroa dig över.
Theo:
Herregud, då får jag gå ännu mera på toa!
Pyret:
Du pratade om bögar. Du var arg.
Theo:
Då ligger jag inte bra till. Pyret! Fattar du inte? Han är borta! Jag kommer att hamna i
fängelse.
Pyret:
Herregud, polisen är inte dum i huvudet. De sätter ju inte någon i finkan utan
anledning. Har du bara pratat med honom så är det ingen fara.
Theo:
Fan, jag har ju pratat med Johan tidigare. Jag gjorde samhällstjänst på AVA-huset
och då brukade vi träna tillsammans. Så han visste om att jag var hetero och hade
flickvän.
Aktör 3:
Skinnkavajen är död. Jag kommer att hamna i fängelse, tänker hon. Medskyldig.
Satte inte stopp för det. Varför ringer han? För att kolla av om hon minns vad han sa
till henne i lördags? Och varför uppträdde Theo som att det var första gången han
sprungit på Johan, om de nu uppenbarligen var bekanta?
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
43

Pyret:
(till publiken)
Så lägger vi på luren, och jag springer in på toa och… spyr. Sen ringer jag pappa,
som säger åt mig att kontakta polisen. (Paus) Så jag… ringer dit. Samma kväll förhör
de mig för första gången, och griper Theo Bomben, skäligen misstänkt för mord.
Kroppen hittar dom inte förrän drygt två veckor senare i en dagvattenbrunn 50 meter
från Henkes lägenhet.
(ut)
Aktör 3:
Polisen kan inte bekräfta att det faktiskt är Johan Petterssons kropp man hittat. Den
är för sargad, så Identifiering sker i stället genom jämförelse med tandkort och
resultatet offentliggörs först tisdagen därpå. Johans kropp obduceras och i utlåtandet
står det att den döda kroppen företett tecken på skarpt våld med minst två i varandra
löpande djupa skärsår i halsen, ytliga skärsår på hakan, fem djupa sticksår på
bröstkorgens framsida och ett sticksår i bukens övre del. Kroppen visar även upp
tecken på övrigt våld mot käken, högra armen, sätet och högra benet.
Aktör 1:
Johan Pettersson har utsatts för grovt övervåld. Det är föga troligt att det rör sig om
ett dråp. Gärningsmannen har huggit upprepade gånger mot Johan, misshandlat
honom, skurit halsen av honom. Man utesluter rån. Ingen skär halsen av ett rånoffer
två gånger. För en sådan sak krävs en enorm vrede.
Bild 12
Aktör 3:
Skadorna på Johans kropp är klara tecken på ”overkill”.
Aktör 1:
(Förklarande till publiken)
Övervåld.
Aktör 3:
(Till Aktör 2, lite tyst)
Eh, skönt att du förklarar så att dom fattar.
Aktör 2:
Jag tror nog folk här inne fattar engelska.
Aktör 1:
(Försöker hålla masken)
Förlåt?…
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
44

Aktör 3:
(Ignorerar)
Som i många andra fall mot homosexuella har Theo använt övervåld. Han har huggit
upprepade gånger mot Johan. Skurit halsen av honom två gånger så hårt att det blivit
märken på halskotpelaren.
Aktör 1:
Som om det är själva fenomenet homosexualitet gärningsmannen slår på, istället för
människan, som inte längre lever.
Aktör 3:
Man kanske inte alltid måste bli övertydlig och berätta analysen.
(Aktör 3 mäter Aktör 1, som tillslut ger upp och går åt sidan.)
Aktör 2:
Ofta används knivar, det förekommer våld mot och stympning av könsorganen.
Aktör 3:
I Katrineholm går det rykten om att Theo skurit snoppen av Johan och stoppat ner
den i hans hals.
Aktör 1:
Det var däremot inte sant.
(Ut)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
45

Aktör 2:
Den tolfte april förhörs Henke. Den sextonde grips han misstänkt för mord.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 13
Aktör 4:
Ylva, Jacob och ytterligare två vittnen har sett Theo och Henke stå och samtala med
varandra utanför lägenheten.
Aktör 2:
Henke blånekar. Säger att han inte minns, även om han kan lämna detaljerade
redogörelser för precis hela kvällen utom just den timme som han saknar alibi för.
Aktör 4:
Han förklarar samtalet till Ylva med att Theo måste ha sökt honom och ringt fel
nummer, trots att Ylva redan uppgett att det var Henke själv som ringde. Och han
säger att han tydligt minns när Jakob lämnade lägenheten för att hinna med bussen.
Förhörsledaren:
Hur kan du minnas det när du inte befann dig i lägenheten?
Henke:
Det vet jag inte. Men jag gör det.
Aktör 4:
Ännu en försvårande omständighet tillkommer. Vittnen har sett någon ta sig in i
soprummet i Theos hus och söka igenom det. Någon har försökt röja undan
bevismaterialet och upptäckt att polisen redan beslagtagit det.
Aktör 2:
Henke nekar. Han vet inte ens hur man tar sig in i soprummet, säger han.
Aktör 4:
Två dagar efter att Henke gripits genomförs en husrannsakan även i hans lägenhet. I
en av lådorna i bokhyllan hittar polisen en mobiltelefon. Efterforskningar visar att den
är registrerad på Johan Pettersson. SIM-kortet saknas.
Aktör 2:
Henke säger att han köpt telefonen ett par veckor före mordet, men tar senare
tillbaka det påståendet när han får reda på att Johan använt telefonen samma kväll
som han försvann. Hävdar nu i stället att han inte vet hur telefonen hamnat i hans
lägenhet.
46

Förhörsledaren:
Det har ju gått en stund efter att Johan försvann till den här telefonen hittades. Du
måste vid något tillfälle, tycker man, ha sett att det ligger en telefon i bokhyllan.
Henke:
Nej.
Förhörsledaren:
Du går inte omkring i lägenheten och tittar och så där? Kollar grejorna?
Henke:
Neej, inte ofta. Inte ofta.
Förhörsledaren:
Johan försvann den sjätte och du blir anhållen den sextonde april. Det här rör sig ju
om tio dagar. Som man skulle kunna se telefonen på. Tycker man, va.
Henke:
Ja. Men nej.
Aktör 4:
I övrigt tystnad.
Aktör 2:
Ett av de sista polisförhören med Theo hålls dagen innan Johans kropp hittas.
Därefter lägger polisen i stället allt krut på att få Henke att erkänna. Henke pratar
visserligen en hel del. Men ingenting om mordet.
Aktör 4:
Hävdar istället att allt som hände den där natten, det är som bortblåst, ett svart hål,
minns ingenting. Hela dagarna ligger han och försöker minnas, säger han, men det
går inte.
Aktör 2:
Polisen erbjuder hypnos, men Henke vägrar.
Henke:
(Till publiken)
Jag vill minnas på naturlig väg.
Aktör 2:
Och oj vad han minns! Han vet var varenda fläck i lägenheten kommer ifrån, där skar
en vän sig på en glasflaska och började blöda, där är blod från honom själv. Men när
det gäller natten mellan sjätte och sjunde april, då är det helt blankt. Tomt.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
47

Aktör 4:
Henke och Theo är bröder in döden. Aldrig att någon av dem skulle svika.
Aktör 2:
Därför tiger Henke. Inget kan få honom att tjalla på brorsan.
Aktör 4:
Och så meddelar polisen Henke att man hittat en kropp.
Henke:
Okej.
Förhörsledaren:
Är det någonting du vill ändra så har du alltså chansen nu.
Henke:
Jag har berättat allt jag vet.
Förhörsledaren:
Du ska veta att det sitter en mamma hemma nu. Er mamma. Hon är alldeles
förtvivlad.
Henke:
Ja, det förstår jag.
Förhörsledaren:
Och så finns det några föräldrar till. Det förändrar ingenting för dig?
Henke:
Jag vet inte vad jag ska göra för att du ska förstå. Tyvärr.
Förhörsledaren:
Det svåraste är att komma igång och berätta.
Henke:
Jag har ju sagt. Jag minns ingenting.
Förhörsledaren:
Det finns ju uppgifter. Små detaljer som att Du säger till dina vänner att Du snart
kommer tillbaka. Ylva har sett Theo bakom buskarna där, alltså ute på trottoaren. Det
finns ju hela tiden detaljer.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
48

Henke:
Mm.
Förhörsledaren:
Nappa nu på de här grejerna. Berätta.
Henke:
Jag kommer inte ihåg. Jag gör inte det. Jag gör inte det. Jag har tänkt och tänkt och
tänkt. Massor. Hade jag kommit ihåg då hade jag berättat det. Självklart, eftersom jag
sätter mig själv i skiten. Jag hjälper ju ingen med att hålla tyst.
Förhörsledaren:
Nej. Det hjälper definitivt inte Theo. Han är bunden till brott genom olika tekniska
bevis. Du kan inte hjälpa honom längre. Utan du ska hjälpa dig själv.
Henke:
Det är ju det jag inte kan göra! Det är ju det som är så sjukt, det är ju bara mig själv.
Jag gräver min egen grav.
Aktör 4:
Kanske var Henke rädd för Theo? En före detta flickvän till Theo – Kajsa - vittnar om
hur han blev aggressiv när han drack, hur han spöat upp henne, kallade henne hora,
kastat saker på henne. Hon säger även att hon alltid tyckt att Theo utövat någon
slags makt mot Henke.
Aktör 2:
Hon går högst ovilligt med på att vittna mot Theo, fortfarande rädd.
Aktör 4:
Berättar hur han tidigare gett sig på en bisexuell kille som uppvaktat Theo. Han blev
så våldsamt arg att Kajsa fick gå emellan. Hur fan kunde någon tro att han skulle vilja
ta den därbak? Var han inte manlig nog?
Aktör 2:
Man måste försvara sin heder. Han hatar homosexuella, uppger Kajsa.
Aktör 4:
Hatar.
(Snabb ljusförändring, Aktör 4 och 2 kliver ur förhörsrummet där Henke och
förhörsledaren sitter kvar.)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
49

Aktör 4:
Inte vara manlig nog…
Danmarksresan. Jag gick i gymnasiet, kanske det var sista sommaren innan sista
året. Vi – familjen på besök hos dom – den andra familjen, släktingarna i deras hyrda
stuga vid stranden. Vi skulle göra allt på en vecka, Legoland, Sommarland,
stränderna, byarna. Allt. Men nu, först, den obligatoriska middagen i huset. Jag lekte
lite med mina småkusiner, när de sen somnat satt jag på verandan med de andra. De
vuxna. Jag var ju nästan vuxen, i alla fall myndig, i alla fall så att jag fick mig glas av
pappas whiskey. Och som vanligt, när dom blivit alltmer onyktra, den där ständiga
diskussionen. Vet inte varför den alltid kom upp, men det var bara så. Ständigt
samtalsämne. Dom där. Bögarna. Som skulle synas överallt. På tv, på gatan, ha
egna jävla parader.
Aktör 2:
”Överallt”,
Aktör 4:
sa pappa
Aktör 2:
”överallt är dom! Det är inte naturligt!”
Aktör 4:
Och jag – som vanligt – trött på skiten, trött på deras bilder av manligt och kvinnligt,
av normalt och icke normalt. ”Vad menar Du pappa?” sa jag. ”Vadå inte naturligt? De
är ju lika stor del av det naturliga som du och jag, som vi här.” Det tände till – som
vanligt – han blev lika arg, som vanligt. Han började skrika om att han inte på något
sätt kunde sammankoppla oss, hans familj, med de där andra, de där onaturliga
jävlarna.
Aktör 2:
”I lejonparken, idag, tittade du där, tittade du ordentligt?”
Aktör 4:
”Ja pappa, jag tittade ordentligt, va fan har det med saken att göra?” Han lutade sig
fram, jag kände hans alkoholstinkande andedräkt, såg i de där vattniga ögonen.
Aktör 2:
”Såg Du nåt lejon, några lejon, några lejonhannar som knullade med varandra?”
Aktör 4:
Jag sa såklart nej, det hade jag ju inte sett, men va fan hade det med saken att göra?
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
50

Aktör 2:
”Jo, din smarte fan. Hade det varit så jävla naturligt så hade ju du sett det, då hade
du sett dom knulla. Djuren. När djuren är homosexuella, då, visst, då.”
Aktör 4:
Och jag orkade inte. Jag sa emot kort att det finns dokumenterade homosexuella
beteenden hos flera hundra djurarter, han skrattade åt mig och sen var diskussionen
över.
Dagen efter. Vi står på sommarland. I kön till stockbanan. Jag, pappa, farbror och
småkusinerna. Vi får plats i samma vagn, vi åker upp och precis innan den släpper
från fästet och kastar sig ut i första backen, ropar pappa till farbror som satt direkt
framför honom, inkilad mellan hans ben:
”Är du redo med vaselinet för här kommer den!”
Jag. Mina småkusiner. Två vuxna män. På ett sommarland.
Är du redo med vaselinet. Här kommer den.
(Ljusförändring, tillbaka till förhörsrummet, Förhörsledaren och Henke tar över.)
Förhörsledaren:
Berätta nu. (Paus) Henke, jag kan se på dig, på din andning här och på ditt sätt med
ansiktet att det är någonting på gång nu.
Henke:
Nej. Jag tänker.
Förhörsledaren:
Andningen kan du aldrig rå över. Att den ökar. Kör igång nu.
Henke:
Kör igång med vaddå?
Förhörsledaren:
Du känner naturligtvis trycket av storebrorsan som står där ute. Du måste, du måste,
så går du ut. Vi vet inte vilka ord han använde, men så går du ut. Han vill att du ska
göra någonting. Då känner du ju trycket att du måste göra som brorsan säger. Klart
man ställer upp för brorsan.
Henke:
Nej. Jag vet inte. Nej.
Förhörsledaren:
Han kallar på dig där och du går ut och pratar med honom och han vill ha din hjälp
med något. Du kunde ju aldrig drömma om att du skulle sitta häktad.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
51

Henke:
Det här? Nej. Nej. Fy fan.
(Paus)
Förhörsledaren:
Du kan inte stå emot brorsan. Du måste helt enkelt göra det som han begär av dig.
Henke:
Okej.
Förhörsledaren:
Det brukar vara så med syskon. Din bror och du… Man ställer upp för sina syskon.
Det har du sagt i något sammanhang.
Henke:
Ja, det gör man. O ja. Det har jag gjort i alla tider.
Förhörsledaren:
Det verkar som att Theo skiter i dig. Han verkar inte bry sig om hur det går för dig. Vi
har vädjat till honom Flera gånger i går sade vi att ”tänk på Henke. Ska du dra med
dig Henke i det här?”
Henke:
Mm.
Förhörsledaren:
Han bryr sig inte. ”Tänk nu vilket ansvar du har mot Henke.”
Henke:
Mm.
Förhörsledaren:
Det var liksom inte hans problem. Det kanske är en sida du inte känner av honom?
Henke:
Nej. Faktiskt inte.
Förhörsledaren:
Henke, ska du ta sista chansen nu?
Henke:
Jaa. Jag försöker. Jag gör det.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
52

(Paus)
Förhörsledaren:
Vi avbryter det här förhöret. Klockan är tio och tjugo.
Aktör 2:
Henke har klarat det. Han har tigit sig igenom skiten. Till och med under rättegången
håller han tyst.
(Ljusförändring)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
53

Aktör 4:
Kommer inte ihåg.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 14
Aktör 3:
Under tingsrättsförhandlingarna upprepar Theo och Henke samma fraser som under
förhören.
Aktör 4:
Kommer inte ihåg.
Aktör 3:
Minns inte.
Aktör 4:
Har glömt.
Aktör 2:
De är påfallande lugna i Katrineholms tingsrätt. Under förhöret med Theo sitter
Henke och studerar sina nedbitna naglar. Theo skakar i sin tur uppgivet på huvudet
när hans forna vänner vittnar mot honom.
Aktör 4:
Eftersom ingen av dem har erkänt är både Theo och Henke åtalade för mordet.
Åklagaren driver tesen att båda bröderna var närvarande när Johan Pettersson fick
halsen avskuren, men har garderat sig genom att även åtala Henke för skyddande av
brottsling.
Aktör 3:
Johan befann sig vid mordplatsen ögonblicken innan Theo ställde sig utanför Henkes
fönster och ropade, det är fastställt. Som kommunanställd hade han nämligen
nyckelkort till friskvårdsanläggningen i AVA-huset och undersökningen har visat att
Johan dragit kortet vid midnattl, även om inget tyder på att han varit inne i lokalen.
Aktör 4:
På soppåsarna från soprummet fanns fingeravtryck från både Henke och Theo.
Liksom på den söndertrasade ölburken. Blodet på tubsockorna, t-shirten, jackan och
en av skorna kommer antingen från Johan Pettersson eller en mycket nära släkting
till honom. Några av blodfläckarna på t-shirten och jackan kommer från två personer.
Aktör 3:
Johan.
54

Aktör 4:
Och Theo.
Aktör 1:
Bröderna nekar och nekar. De fattar inte hur Johans tillhörigheter hamnat i Theos
soprum, inte varför Theos blod blandats med Johans på t-shirten och jackan.
Åklagaren:
Varför säger du att du har minnesluckor Theo? Du säger ju att du inte var så
berusad. Skäms du över något? Den där kvällen borde ha etsat sig fast i ditt minne
för evigt.
Aktör 1:
Säger Åklagaren.
Theo:
Vad skulle jag skämmas över?
Aktör 1:
Säger Theo.
Aktör 4:
Sen kommer tingsrättens dom:
Aktör 1:
(läser)
”Gärningen har präglats av mycket stor grymhet och hänsynslöshet. Några
förmildrande omständigheter har heller inte framkommit.”
Aktör 4:
Theo döms till livstids fängelse samt till att betala 200 000 kronor i skadestånd till
Johan Petterssons familj.
Aktör 1:
(Läser)
”Den åtalade bedöms ha varit fullt tillräknelig vid brottstillfället. Han kan redogöra
för timmarna före och dagarna efter mordet, vilket talar emot att han skulle ha
befunnit sig i chocktillstånd eller gått in i en psykos.”
Aktör 4:
I Henkes fall blir domen otippat mild. Kanske var lillebrodern, trots allt, mindre
involverad i mordet? Ett par års fängelse.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
55

Aktör 1:
(läser)
”Det kan inte helt uteslutas att Theo och Henrik Svensson haft tillräckligt med tid på
sig för att tillsammans och i samråd ta livet av Johan Pettersson, kasta ned honom i
dagvattenbrunnen och städa brottsplatsen. Beträffande Henke Svensson kan dock
tingsrätten konstatera att tidsmarginalerna varit små, vilket i någon mån talar mot att
han deltagit i dödandet av Johan Pettersson.”
Aktör 4:
Men ett oväntat bråk uppstår efter tingsrättens domslut. En viktig detalj har missats.
Aktör 3:
Rätten har inte slagit fast att mordet på Johan är ett hatbrott. I domen står bara:
Aktör 1:
(Läser)
”Genom Paula X:s vittnesmål måste det anses utrett att Theo Svensson ringaktade,
såg ned på, Johan Pettersson som han då visste var homosexuell. Det kan därför
inte uteslutas att den omständigheten att Johan Pettersson ›stötte‹ på Theo
Svensson på Statt har utgjort ett tillräckligt motiv för Theo Svensson att ta livet av
Johan Pettersson. Vidare präglas gärningen av särskild hänsynslöshet genom att
densamma riktats mot en person med visst förståndshandikapp och bland annat
inrymt ett bakomliggande homosexuellt motiv.”
Aktör 4:
Bland annat?
Aktör 3:
Fanns det några andra motiv?
Aktör 4:
Pyret, hennes krogsällskap, vittnena som såg Theo slicka Johan i örat på Statt – alla
är eniga. Theo var vansinnig över att Johan Pettersson hade stött på honom. Det var
därför han lockade med Johan till bordet och förnedrade honom inför sällskapet. Inte
för att han var klen eller förståndshandikappad.
Aktör 3:
Theo ville dra gränsen mellan bögar och män, kvinnligt och manligt. Han var minsann
ingen som bögar stötte på.
Aktör 4:
Vad skulle han i så fall vara för slags man?
(Ljusförändring. Som förut, Aktörerna lämnar sina roller, står utanför)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
56

Aktör 3:
Jag har alltid vetat vad som krävts. Från början, direkt. Vilken slags man jag bör vara.
Aktör 2:
Lek inte med tjejerna, har Du inga killkompisar?
Aktör 1:
Ska du inte hålla på med någon sport?
Aktör 4:
Pappa har kollat, det finns plats i hockeylaget.
Aktör 3:
Och sen, när man blev äldre, en mystisk förändring av uppmaningarna...
Aktör 1:
Ska du inte skaffa en tjej? Ska du bara hänga med dom där killarna, har inte dom
flickvänner?
Aktör 2:
Är det inte dags att sätta på nån brud nån gång?
Aktör 3:
Men… vem?
Aktör 4:
Men vem som helst, bara få det gjort, se till att få det ur världen. Du vill väl inte vara
sist?
Aktör 2:
Du vill väl inte att folk ska tro? Att det ska börja snackas? Börjar det snackas kommer
du att få dras med det resten av livet, det går aldrig att tvätta bort.
Aktör 3:
Vad?
Aktör 1:
Bögstämpeln, fattar du väl?
Aktör 3:
Och när man hört det var det lite svårt att berätta det där. Att jag egentligen inte alls
tyckte om sport, att jag sket i det, att det var trist, att jag tyckte våldsporr var äckligt
och avtändande, att vara skitig och lerig och ha samma kläder och inte bry sig om sin
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
57

hygien bara var jävligt snuskigt, att motorer och bilar och att meka var typ döden, och
att sitta i omklädningsrummet med massa gubbar och förväntas höra till bara för att
jag är kille, förväntas skratta åt sexistiska skitskämt och hålla med om vem som är
snygg vem som inte är det, att påpeka vilka som var tjocka och vilka som borde
passa i sillikonpattar. Det. Det är mitt. Det är min hemlighet. Vad jag egentligen
tycker.
Aktör 1:
Precis. För du vill ju inte att nån ska tro, så att du hamnar utanför?
Aktör 3:
(Paus)
Nä.
(Snabb ljusförändring, Aktörerna tillbaka till handlingen)
Aktör 3:
Fallet överklagas. Men bara dagarna innan nästa rättegång inleds återkallar Henke
sitt överklagande.
Aktör 4:
Han riskerar att få ett strängare straff – kanske till och med dömas som medskyldig
till mordet.
Aktör 3:
Rättegången mot Theo inleds en dryg månad efter tingsrättsförhandlingarna
avslutades.
Aktör 4:
Under fyra dagar hörs alla vittnen igen.
Aktör 3:
Den 13 september 2002 har Hovrätten fattat sitt beslut.
Aktör 4:
Theo får tillbringa resten av sitt liv i fängelse. I likhet med tingsrätten anser hovrätten
att överfallet på Johan Pettersson präglats av ”mycket stor grymhet och
hänsynslöshet”.
Aktör 2:
Men den nya bedömning av motivet avviker på en viktig punkt:
Mordet på Johan Pettersson var ett hatbrott.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
58

Aktör 4:
Mindre än en månad senare erkänner Theo mordet på Johan Pettersson.
Aktör 2:
Sen ansöker han om resning, men får avslag. Domen kvarstår. Livstid.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
59

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 15
Aktör 1:
I Laramie var själva nyheten, uppståndelsen, att Matthew mördades för att han stött
på fel kille.
Aktör 2:
Att Johan i Katrineholm stött på fel kille är något svensk media skiter i.
Aktör 1:
Skiter och skiter, men sparsmakad rapportering är det i alla fall. Precis som med
Josef Ben Meddour. Att han blev dödad för sin läggning står inte heller det i pressen.
Aktör 2:
Istället står det att Josef, den 22 juli 1997, blir offer för en satanistisk rit på
Ramberget.
Aktör 1:
Välkomna till Göteborg, gôtt å glatt, räkor och gröna kaniner, Sveriges framsida.
(Black. Hög metal - Gruppen. Musiken bryts tvärt av ljudet av ett pistolskott. Därefter
ljudet från fåglar som lättar från träden. Sen ett skott till.)
60

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Göteborg
Bild 16
(På väggen, ”Göteborg” fade in och ut. I mörkret, inspelade röster. Oroade, fulla med
adrenalin, upprörda. Ljud av löpsteg, grenar och gräs som plöjs undan, hög fart.)
Tom:
Nycklarna! Helvete, var i helvete är solglasögonen.
Nemesis:
Skit i det! Spring!
Tom:
Jag glömde cigarettpaketet! Jag borde tagit det!
Nemesis:
Hitåt.
Tom:
Ska jag vända?
Nemesis:
Vänta, det kommer en bil!
(Ljud från en bil som kommer uppför backen)
Tom:
Din tatuering!
Nemesis:
Jävla tur man har polo. Helvete! Det är fucking kokhett!
Tom:
Det där jävla cigarettpaketet. (paus) Ingen såg oss va? Ingen har sett oss?
(Lång paus. Man hör stegen, andetagen.)
Nemesis:
Han förtjänade det. Det var bra det som hände.
(Plötsligt skarpt, bländande, kallt ljus.)
61

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 17
Obducenten:
(Läser in i en diktafon)
Vid fyndplatsen, belägen i sluttningen ca 3 meter söder om det gamla vattentornet,
påträffades på stigen av en ung man som uppgett att han trodde det rörde sig om en
berusad man, ”alkis” som sov ruset av sig. Grässlänten lutar något neråt i östlig
riktning. I slänten växer ett par smala träd och lite sly samt halvhögt delvis gulnat
gräs. Kroppen ligger raklång på mage, med armarna under kroppen. Kroppen ligger
med huvudet i östlig riktning och fötterna ca 20 cm från ca 120 cm höga stenmuren.
Kroppen iklädd en grå långärmad tröja, blåjeans samt ett par svarta sandaler.
Framför huvudet och något söder om ligger en svart/mörkblå skinnryggsäck och en
svart basebollmössa. Tröjan är något uppdragen så att ca 30 cm av ryggen är
blottad. Basebollmössan är något blodbesudlad. Jeansbyxorna saknar livrem och ser
hela ut på baksidan. I grenen är byxorna brunfärgade som efter avföring. På byxans
framsida finns lite gräsbesudling. Axelremmarna till ryggsäcken sitter snurrade runt
höger handled. Inne i högerhanden finns blå färg avsatt från den genomblöta
skinnryggsäcken. I den lätt knutna vänsterhanden finns några grässtrån.
(Kort paus) På ryggen mellan skulderbladen och på linje syns från medellinjen och till
höger därom 3 ganska runda, rödfärgade märken ca 7-8 mm i diameter. Det högra
av märkena fuktar när man trycker på det, medan de andra inte fuktar. På magen och
på bröstsidorna syns likfläckar. I höjd med vänster bröstvårta och omedelbart till
vänster om medellinjen syns ett med oregelbundna kanter ca 5-7 mm litet hål, hålet
fuktar vid påtryckning. Tröjans bröstparti har en tunnare blodbesudling, besudlingen
har sugits ut på en större yta på grund av att tröjan är mycket blöt av regnet. På
näsryggen, underläppen och till vänster på hakan syns hudavskrapning. På vänster
sida hjässan syns en större krosskada. (Ljusförändring. Fortsätter prata på vägen ut)
Obduktion bestämdes till torsdagen den 24 juli 09:30.
Aktör 2:
(Börjar prata när obducenten fortfarande är på väg ut, tar över.)
Josef Ben Meddour.
Aktör 3:
Från Algeriet.
Aktör 2;
Bott i Sverige sen början av åttiotalet. Älskade Olof Palme.
Aktör 4:
Kroppen är hans.
Bild 18
62

Aktör 3:
Han har blivit torterad med elpistol, skjuten i ryggen 2 gånger och lämnad i gräset vid
Rambergets gamla vattentorn i Göteborg i 1 dygn innan någon hittade honom.
Aktör 4:
Josef var bög. Media skrev snabbt om ett bögmord på Hisingen i Keillers park.
Aktör 1:
Killers park i folkmun.
Aktör 4:
Men det kommer snart att ändras på. Snart får bögmordet kliva åt sidan för
satanistmordet.
Aktör 3:
Det säljer fler lösnummer med satanism.
Aktör 2:
När Josef kom till Sverige tyckte han det var det förlovade landet.
Aktör 4:
Det tyckte han inte riktigt längre efter sjukpensionering, ett otal misshandelsfall,
sviken kärlek och trångsynta svenskar.
Aktör 3:
”Rätt åt den 37-årige algeriern som blev mördad i parken. En liten missbrukande
parasiterande bög. Väck med skiten!” står det i ett brev som kort efter mordet skickas
till RFSL i Göteborg.
Aktör 2:
Uppenbarligen är det fler i Göteborg som tänker så.
(Dramatikerns kommentar: HÄR KAN MAN MED FÖRDEL LÄGGA IN NYA/FÄRSKA
FALL!!!)
Mellan 1990 och fram till mordet på Josef 1997 sker följande:
Aktör 1:
Två lesbiska kvinnor mördas i Haga av den ena kvinnans ex-man.
Aktör 2:
Polisen griper två män med en bomb avsedd för RFSL.
Aktör 3:
En bisexuell man hittas mördad i Kungsparken.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
63

Aktör 2:
Två män döms efter att ha rånat homosexuella män på stan.
Aktör 4:
En kvinna som lämnar gayklubben Touch blir nedslagen när hon svarar ja på frågan
om hon är lesbisk.
Aktör 3:
En homosexuell man raggar upp en annan man i en park och blir senare knivhuggen
av denne i hemmet.
Aktör 2:
Som kronan på verket misshandlas konstnären Per Skogsberg till döds utanför de
offentliga toaletterna i Kungsparken.
Aktör 1:
Skogsberg var en 60-årig konstnär, på väg hem från krogen, blev kissnödig och tog
vägen förbi urinalen. Där möttes han av två unga nazister som misstog honom för
bög, sparkade honom i ansiktet och hoppade på hans huvud.
Aktör 4:
Och det här, det var fall bara på nittiotalet fram till dess att Josef blev mördad.
Efter det har det skett fler.
Aktör 3:
Många fler.
Aktör 4:
Göteborg, gôtt, glatt och härligt.
Aktör 3:
Var tredje homosexuell göteborgare uppger att han/hon utsatts för våld eller
trakasserier.
Aktör 4:
Siffran är betydligt lägre i resten av landet.
Aktör 2:
Göteborg är paradoxernas stad. Buskis och nazism samsas sida vid sida.
Aktör 1:
Västkusten har alltid varit ett starkt nazistfäste och flera bögmord har varit utslag av
nazistiskt våld.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
64

Aktör 2:
Åtminstone vid tiden då Josef förlorade livet, på 90-talet.
Aktör 1:
Lägg lite gamla patriarkala föreställningar om män och manlighet, konservativ
kyrklighet, svår segregation och stora klasskillnader.
Aktör 2:
Där har du Göteborg med omnejd.
Aktör 1:
Hit till stan flyttade dom alla tre: Josef och hans banemän Nemesis och Tom.
(Musik – Knô dej in/Sonya Hedenbratt)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
65

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 19
(Ljuset ner, en kägla fokuserad på en man i Josefs ålder, Harry. Musiken tonas ut)
Harry:
Det är jobbigt det här. Det är så många år sedan. Ändå gråter jag varje dag. Jag
älskade honom och det förstod jag först när han var död.
Aktör 2:
Harry. Josef och han hade ett förhållande.
Harry:
Han blev enormt förtjust i Sverige under sin tid här före mordet på Palme, trodde att
han kommit till drömlandet. Josef hade blivit kär i en 30 år äldre man – Knut - och tog
chansen att komma bort från sin familj i Algeriet, de var konservativa muslimer. Knut
jobbade på sjön, var nästan aldrig hemma, och ganska så fort träffade Josef en
annan man vid sidan om. Och ska man vara ärlig så var han inte särskilt kär i Knut.
Aktör 2:
Det var i slutet på 80-talet som Josefs liv förändrades drastiskt. Han var på väg till sitt
städjobb på Hisingen, tidig morgon, går över en gata och plötsligt, från ingenstans,
dyker en bil upp. Josef hinner knappt märka smällen, känner bara hur marken under
hans fötter rycks undan. Han vaknar i gipsvagga på sjukhuset och då… Man kan
säga att det är inte bara hans kropp som trasats sönder.
Harry:
Då blev han sjukpensionär, mådde fruktansvärt psykiskt dåligt. Blev som en annan
person efter olyckan, fick en massa nojjor, som att det var fult att vara hårig, hatade
sin krulliga kalufs, kunde i perioder inte gå utanför dörren. Jävla arabutseende, sa
han. Fick ligga hemma i Knuts hus, låg där och ringde heta linjen och så träffades vi.
Aktör 2:
Heta linjen. Dåtidens www.
Harry
Det var ganska romantiskt. Jag uppvaktade honom där i huset, vi blev kära. Knut
kom hem från sjön, fick höra om oss och kastade ut Josef, som fick en egen
lägenhet. Där, hos honom hade vi vårt lilla love nest.
Aktör 2:
Grannarna ringde polisen ibland, det var stundtals mycket bråk i lägenheten. Josef
blev körd till sjukhuset ett antal gånger efter att ha blivit slagen.
66

Harry:
Jag har dåligt ölsinne. Josef hade sin paranojja. Det ena ledde till det andra… Bråken
handlade mest om bagateller, i alla fall tyckte jag det. Men jag tror ändå han älskade
mig, trots allt.
Aktör 2:
Med åren ville Josef knappt gå ut längre, satt i lägenheten, blev djupt deprimerad.
Köpte öl på krita och hängde runt på Maria kyrkogård, satt där på en bänk tills det
blev mörkt.
Harry:
Han blev lätt alkoholiserad. Började bete sig annorlunda, bjöd hem vilt främmande
människor som han träffat på stan. En gång när jag var hemma hos honom var
dörren till den stora klädkammaren sönderslagen. Han berättade att han varit ute på
stan, full, träffat två killar, tagit med dom hem, dom misshandlade honom och låste in
honom i klädkammaren, stal prylar från honom. Han blev tvungen att sparka upp
dörren för att komma ut. (Paus) Mycket av hans rädslor för att röra sig utanför
lägenheten bottnade i att han var rädd för att bli nedslagen.
Aktör 2:
Kvällen då Josef blev mördad hade han som vanligt suttit hemma, druckit lite, ringt
lite folk, tagit sig ut på stan.
Harry:
Vi hade inte hörts på ett par dagar, vi hade grälat, inget allvarligt. Jag vaknade hos
honom och gick därefter hem till min egen lägenhet. Jag kommer inte ens ihåg vad
grälet handlade om. (Paus) Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Det har
gått nästan tio år, men det känns som att det bara gått några veckor.
(Ljuset förändras)
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
67

Aktör 1:
Josef. En sjukpensionerad, lätt alkoholiserad man som var rädd för mörkret.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 20
Aktör 2:
Som enligt nära vänner var livrädd för att åka spårvagn, hade en utvecklad fobi för
det.
Aktör 1:
Varför följde han med två för honom helt okända män bort från stan, över bron till
Hisingen med spårvagn i gryningen för att sen promenera upp med dom på
Ramberget?
Aktör 2:
”De låtsades vara bögar för att få med honom till mordplatsen” säger Zita, Nemesis
flickvän till polisen.
Aktör 1:
Men vänta… Det var Theo Bomben i Katrineholm som gjorde det. Låtsades vara
bög?
Aktör 4:
”Vi ville lära honom en läxa” sa Nemesis under ett av förhören.
Aktör 1:
”Vi vill lära honom en läxa”, det var väl Aaron Mckinney som sa det, om Matthew?
Tom:
(Tar fram en stol, sätter sig. Svarta kläder, t-tröja, skinnväst, byxor. Han är välbyggd.)
Man ser direkt vad det är för en typ. Har ett feminint utseende, bär en väska med en
rem på. Jag börjar tänka på om det är en kille eller en tjej, om han bytt kön eller nåt.
Aktör 4:
Säger Tom ett halvår efter mordet, då han blivit gripen.
(Ljuset förändras)
68

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 21
Tom:
Han tafsar på oss. Jag känner någon slags ångestladdad ilska. Jag vill spöa skiten ur
han.
Nemesis:
(in, klädd i svart läderkappa, halsband med pentagram)
Killen gör allt förutom att knulla oss i röven. Bögjävlen går ju efter oss!
Aktör 1:
Tom. Och Nemesis. Blodsbröder och delaktiga i MLO.
Aktör 3:
Misantropiska Lucifer Orden.
Aktör 1:
Ett ordenssällskap som de grundat, för de som dyrkade Satan, som mest var dom ett
tiotal, men sällan fler än 7-8 medlemmar.
Aktör 3:
Nemesis och Tom var stommen.
Aktör 1:
Och Nemesis den självutnämnda ledaren.
Aktör 3:
Ibland annonserade dom efter katter i tidningen. Katter som de kunde offra, för att
kunna dricka deras blod under högtidliga former, i mässor. Men inte nu, inte i natt.
Aktör 1:
Tom och Nemesis är blodsbröder. De skulle aldrig förråda varandra.
Aktör 3:
När Nemesis för första gången skulle träffa en beundrarinna till honom – Zita, som
senare blev hans flickvän – på Göteborgs Central sa han:
Nemesis:
Jag kommer inte och hämtar Dig på stationen ensam. Jag har med min högra hand.
Tom. Honom har jag alltid med mig, vi är varandras livvakter.
Aktör 3:
Zita hade fått kontakt med honom, eller snarare Nemesis med Zita, som ville kolla
upp henne. Han ringde till hennes telefonsvarare och sa:
69

Nemesis:
Hej det här är Nemesis från MLO. Jag söker Zita. Jag vill komma i kontakt med
henne för att se vad hon har att komma med.
Aktör 3:
Hon visste mycket väl vem det var, han verkade rätt extrem, han hade gjort sig känd
på olika samhällsmagasin på TV. Hon åker ner från Stockholm på vinst och förlust,
hänger med Nemesis och Tom, åkte ut till hans lägenhet nedanför Ramberget.
Nemesis:
Vi har stor makt här i Göteborg. Alla är rädda för oss, alla har respekt för mig, för vi är
riktiga satanister.
Aktör 1:
Zita ser storögt på Nemesis, som bjudit på öl och amfetamin, de står utanför en
livsmedelsbutik som Tom gått in i. Alldeles nyss har Nemesis visat henne en pistol.
Nemesis:
Människooffer har givits till Satan med den här.
Aktör 3:
Zita är imponerad. Han är hennes idol. Hon är 23, bara något år äldre än Nemesis
som verkar helt uppslukad av löpsedeln på väggen. Något om ett homosexmord på
Hisingen.
Aktör 1:
Tom kommer ut ur butiken med en tidning.
Tom:
Såg du löpsedeln?
Nemesis:
(I Zitas öra)
Zita. Det var vi som dödade bögen.
Aktör 1:
En vecka innan det går Nemesis och Tom runt på stan.
Tom:
Vi har festat i typ två dygn, drygat ut fyllan med lite amfetamin, så vi är egentligen
piggare än man borde vart.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
70

Nemesis:
Varit runt lite överallt, men till slut bestämde vi oss för att dra hem.
Nemesis:
Då visste vi ju inte att det var en bögpark där.
Aktör 3:
Kungsparken. I höjd med Rosenlund. Vid den här tiden ett ökänt raggningsstråk för
homosexuella. I och omkring urinalen, där nazisterna hoppade på Per skogsbergs
skalle.
Aktör 1:
Josef sitter där. I gräset. Med en vinare. Ganska berusad. Bredvid honom en annan
man, kanske en kompis till honom, med cykel. Vem det är blir aldrig klarlagt.
Nemesis:
De tjafsar om nåt, vet inte vad. Nåt skit. Sen fick han syn på oss.
Aktör 1:
De unga killarna, 21 och 20 år gamla, sticker ut rätt bra på Göteborgs gator.
Nemesis har utmärkt sig tidigare, varit inblandad i misshandel, hotat folk med
pentagram runt halsen till livet om de inte kunnat svara på hans hundra frågor om
satanism, skrikit skymford efter dem och har ett rykte om sig att vara aggressiv och
farlig, skriker att han tillhör MLO.
Aktör 2:
Han har upplevts som dominant ända sen barnsben av klasskamrater, vänner, lärare.
Hård. Brist på empati. Allt sådant vittnar folk om från barndomsstaden Luleå.
Inte riktigt mobbad men ändå inte med de andra, eftersom han betedde sig som skit
mot dem. Hotade allt och alla, utövade makt till och med mot sin mamma.
Aktör 1:
Under högstadieperioden bytte han serietidningar mot blytung metal och gjorde
uppror, mot hela vuxenvärlden, systemet. Skapade stor uppståndelse i Luleå när han
hällde grisblod på en kyrkport. Började alltid gå beväpnad, aldrig mindre än 4 knivar.
Aktör 2:
När Nemesis intresserar sig för satanismen är den och metalscenen som störst i
grannlandet Norge. Kanske är det här han börjar resan mot sitt kommande
brödraskap – MLO. Nemesis tar sitt nya namn, lämnar sitt riktiga – Edward – bakom
sig.
Aktör 3:
Tom är stjärnan. Han har ett black metalband - Gruppen. Det gick ovanligt bra för
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
71

dem till skillnad från de flesta andra källarband. Han växte upp i Strömstad med
räkor, dans på brygga, skriande fiskmåsar, och – enligt vänner – världens skönaste
medelklassfamilj.
Aktör 1:
En helt vanlig kille.
Aktör 3:
Hela familjen sägs vara musikaliskt begåvad, och Toms fascination för metal kickar
igång redan på mellanstadiet. Han bildar sitt första band, spelar in en demo, sneglar
mot Norge, bryter upp och startar ett nytt band – Gruppen – i åttonde klass.
Aktör 1:
Tom ville utforska mer genuint musikaliskt mörker.
Aktör 3:
Tom är bara 15 år gammal när bandet får sina första stora spelningar. Ryktet sprids
snabbt via fanzines. Samtliga medlemmar i Gruppen kallar sig satanister och
försöker efterapa sina norska förebilder så mycket det bara går. Tom hoppar av
gymnasiet, flyttar till Göteborg för att hänge sig åt musiken på allvar.
Aktör 1:
Samtidigt kommer de första indikationerna om att han är ute på tunn is.
Aktör 3:
Gruppen skall snart släppa sin fullängdare. De får stor uppmärksamhet på sina håll. I
metalkretsar börjar bandet bli ett namn på riktigt. Gruppen får spelningar här och var i
Sverige och Norge, åker utomlands på turné.
Aktör 1:
Tom, den som alla beskriver som rolig, trevlig, artig, åker tre år efter flytten till
Göteborg fast för rattfylla, tar amfetamin regelbundet, köper vapen för pengarna från
Gruppen – bandet han nu knappt kan hålla ihop längre.
Aktör 3:
Hur blev det så?
Aktör 1:
Så killarna syns. Det gör de. Sticker ut från mängden. Precis som Josef.
Tom:
Så fort vi ser honom. Vi fattar ju att han är bög, har så jävla konstig utstrålning.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
72

Aktör 1:
Det är då. Det är då Josef - den lille kepsprydde mannen som suttit vid toaletterna
springer fram till dem.
Aktör 3:
(Spelar aldrig Josef, läser hans repliker rakt ut till publiken Ogestaltat.)
Vänta! Är ni Satans barn?
Tom:
Nej, vi är med i Jehovas vittnen.
Aktör 3:
Ni har satanistkläder. (Tom och Nemesis börjar gå.) Jag vill också bli satanist, kan
inte ni lära mig det?
Nemesis:
Lägg av, Stick härifrån.
Aktör 3:
Snälla!
Nemesis:
Stick!
Aktör 3:
Bli inte arg på mig, bli inte arg på mig!
Aktör 1:
Han ger ett skitjobbigt intryck, killen som berättar att han heter Josef och kommer
från Frankrike. Så jobbig att hans polare cykelmannen ropar att Nemesis och Tom
ska akta sig för honom. Ropar att han är en bögjävel. Josef härsknar till och börjar
skälla tillbaka.
Tom:
(till publiken)
Cykelmannen ligger där och pratar en massa konstig skit om Josef, hör inte riktigt
vad. Men när vi börjar gå fortsätter Josef att hänga efter oss.
Nemesis:
(Till publiken)
Han kommer fram och tar på mig, tar på mitt hår, så att hans fingrar känns på nacken
och det tycker jag inte är så roligt för… killen är, inte fan vet jag, om inte narkoman så
alkoholist. Det är som att han tycker att det är roligt att vi är satanister och försöker
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
73

skämta om det.
Aktör 3:
Var inte arga på mig, var inte arga. Ni får inte vara arga på mig.
Aktör 1:
Han följer dem i omkring 100 meter till. Cykelmannen också, som är sur och kräver
att få snacka med Josef. Nemesis och Tom går vidare, men märker att de två
grälande fyllkajorna plötsligt blir ordentliga ovänner. De skriker och gapar. Vid
Grönsakstorget stannar Nemesis och Tom och kollar nyfiket hur bråket går.
Aktör 3:
Han tog mitt vin, Den jäveln! Han tog mitt vin och min tobak! Och han har en kniv!
Tom:
(Till publiken)
Jag tar upp en glasflaska, slår av den, och så går vi mot cykelmannen. Då gör han
liksom en gest med händerna, nej det är ingen idé att bråka, tyckte han och så går
han därifrån.
Aktör 1:
Eh, vad händer nu? Varför detta plötsliga hjältemod? Josef var ju asjobbig?
Tom:
Jag tar tillbaka tobakspaketet och ger det till Josef. Sen går vi bort och han följer med
och pratar, säger en massa konstiga saker. Vi tänker att han får ju följa med oss då
så får vi se vad vi gör med honom.
Aktör 1:
Vad är det Tom håller tyst om i förhören när han förklarar detta? Är det inte en lite väl
ologisk vändning? Varför börjar de plötsligt agera bästa vänner när de nyss retat sig
till döds?
Tom:
Du. Va sa du att du hette?
Aktör 3:
Josef.
Tom:
Vi heter Micke och Thomas.
Nemesis:
Är du verkligen intresserad av satanism på allvar? Vill du lära dig mer?
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
74

Tom:
Vill Du följa med hem? Dricka lite sprit?
Aktör 1:
Nemesis bor i princip alltid hos Tom. Har egen madrass på golvet. Egna sängkläder,
nattprylar. Blodsbröder.
Tom:
(Till publiken)
Jag har tänkt på detta i häktet. Han kanske trodde att vi var bögar eftersom vi bodde
och sov ihop. För han verkade lite efterbliven.
Aktör 1:
”Trodde vi var bögar”? Nemesis flickvän Zita hävdar i de första förhören att de säger
att de är bögar och frågar om Josef vill följa med dem hem och ha lite kul. Att de
redan när de träffar Josef börjar planera vad de ska göra med honom och väljer ut
honom som offer just på grund av att han flirtar med dem.
Aktör 3:
Njäe,. Jag vet inte om jag vill. Kan vi inte prata här på stan i stället?
Tom:
Spårvagnen kommer. Ska du med?
Aktör 3:
Vet inte.
Tom:
Nähä.
Aktör 3:
Jag vill bli ett Satans barn. Jag har sett på TV att satanister skär sig och jag vill lära
mig hur man dyrkar Satan.
Tom:
Går du med eller inte?
Aktör 1:
Spårvagnen har stannat, men Josef vill inte kliva på.
Tom:
(Till publiken)
Just då när vi ska gå på så säger han:
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
75

Aktör 3:
Vänta lite, vänta lite för jag måste fråga er en massa grejer!
Tom:
Vi missar spårvagnen och då blir vi lite förbannade på honom.
Aktör 1:
Josef hade ju spårvagnsfobi. Skulle han verkligen följa med självmant?
Då sjuans spårvagn kommer något senare följer Josef, trots allt, med Tom och
Nemesis. Han sätter sig framför Tom, medan Nemesis sätter sig på andra sidan
gången.
Tom:
Han sitter och tittar på mig med ett konstigt leende. Han lutar sig fram och försöker ta
av mig mina solglasögon. Jag tror att han vill prova dem och ger dem till honom. I
stället sätter han dem på mig, fast uppe i håret.
Aktör 3:
Du blir sötare då.
Tom:
Och jag… Jag tittar ut genom fönstret. Jag är riktigt arg, känner mig överrumplad.
Irriterad över bögen. Jag sätter upp min hand på ledstången i vagnen och då lägger
Josef sin hand över min högra hand. Jag tittar på honom och han säger:
Aktör 3:
Jag tycker du är snygg. (Tom sliter bort handen) Bli inte arg!
Tom:
Eftersom det är lite annat folk på spårvagnen vill jag inte ställa till en scen fast jag
känner att jag vill klippa till honom. Jag är illa berörd, känner mig äcklad av hans
beteende och uppenbarelse och hela hans sätt att vara.
Aktör 1:
De hoppar av vid Hjalmar Brantingsplatsen. Tom bor i Brämaregården, ett gammalt
arbetarkvarter nedanför Ramberget på Hisingen. Lägenheten är i en källare, har inga
fönster.
Tom:
Vi går och tänker på att vi ska döda honom. Vet ju inte när vi får tillfälle, så vi tänker
att vi tar hem honom till min lägenhet så får vi se hur det blir.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
76

Aktör 1:
Men Josef vägrar plötsligt att följa med in. Det verkar läskigt. Enligt
förundersökningen har han återigen försökt ta Toms hand, men blivit avvisad.
Aktör 3:
Är det säkert att ni inte kommer att göra mig illa? Ni ska väl inte slå mig? Lovar ni att
inte slå mig?
Tom:
Jag blir rasande. Jävla idiot, säger jag och går ensam in för att dricka ett glas vatten,
hämtar min pistol. Jag förvarar den i en låda vid sängen och den är laddad med åtta
skott. Jag vill inte ha hölstret på mig eftersom jag inte har någon jacka, utan bara min
skinnväst och långärmade tröja, så jag stoppar ned vapnet i byxlinningen där fram.
Elpistolen hänger jag i skärpet. Syns inte att jag bär vapen. Tänker att jag ville döda
honom.
Aktör 1:
De börjar alla tre gå mot Keillers park, Ramberget. Helt lätt att ta sig upp till parken är
det inte, en brant, lång backe är det enda alternativet från deras håll. Under
promenaden uppför backen ber Josef Tom att säga någonting som bevisar att han är
satanist.
Tom:
In nomine Dei nostri Satanas Luciferi excelsis.
Nemesis:
Det betyder ungefär ”I vår herre Lucifers namn”.
Aktör 3:
In nomine Destri. Dest…
Nemesis:
Nej, in nomine Dei nostri Satanas Luciferi excelsis.
Aktör 3:
(glatt)
Destri, Destri! Destri! Destri!
Aktör 1:
Josef beter sig som ett litet barn. Hoppas upp och ner, skrattar, uttalar fel.
Han rabblar det hela vägen upp. Så mycket att det blir Tom och Nemesis smeknamn
på honom halvåret efter mordet fram till att de grips. Nu låter de honom dra handen
över Toms hår, de säger inte emot längre. De vet vart de ska. Det gamla vattentornet
i den andra delen av parken. Utsikten är fantastisk. Man ser hela Göteborg. Men först
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
77

måste de gå igenom parken och svänga in på den lilla stigen på andra sidan. Josef
får de inte tyst på. Då – plötsligt – dyker det upp en man med en hund! Helvete – de
sliter in Josef bakom en barack som lägligt nog står i närheten. Pulsen går upp.
Pistolen trycker mot magen på Tom. Vet Nemesis om att han är beväpnad? Gubben
verkar inte ha sett dem. Det är tidig morgon. Tillslut är de framme vid tornet.
Aktör 3:
Det är vackert här! Utsikten!
Aktör 1:
Josef är uppspelt och går runt på gräsplätten.
Aktör 3:
Micke och Tomas är snälla! Det är så fint här. Jag tycker att det är så roligt att vara
här med er.
Aktör 1:
Josef Ben Meddour vänder sig om och står med ryggen emot dem när Tom langar
upp den brandgula elpistolen, en paralyzer, räcker över den till Nemesis.
Om bara några minuter är han död.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 22
(Ljusförändring)
Aktör 3:
När polisen klarlagt att den döde är Josef, riktas direkt misstankarna mot pojkvännen
Harry. Vad som hänt på berget, vilka Josef följt med är ännu höljt i dunkel. Men
basebollkepsen som Josef döljt sitt fula burr med, är Harrys. Kanske är det ett
svartsjukebrott? Mitt i natten, 2 dar efter mordet, stormar ett gäng civilklädda poliser
Harrys lägenhet.
Harry:
Jag vaknar av att de sparkar på dörren och jag håller på att skita på mig, hör hur
dörren ger vika och tänker att nu har jag råkat ut för professionella bögknackare.
Poliserna rusar in i rummet med dragna pistoler, sliter upp mig ur sängen, beordrar
mig att ta av mig kläderna. Fattar ingenting, blir bara iskallt jävla livrädd. Försöker
vara så följsam jag bara kan, någon tvingar ned mig mot golvet och sätter en fot i
ryggen.
Aktör 2:
Först nu legitimerar polisen sig. De sätter på honom en vit pyjamas och när Harry
stammande frågar vad som hände med hans andra kläder säger någon av polisen att
de är tagna i beslag. För prover.
78

Harry:
Jag förstår fortfarande ingenting. Vad har jag gjort?
Aktör 2:
Eftersom han inte pratat med Josef på länge vet han ännu inte att pojkvännen är död.
Ingen tycks heller vilja svara på hans frågor. Han får åka till polishuset barfota och
förhörs omedelbart.
Harry:
De frågar vad jag gjort de senaste 20, 10, 5 dagarna, nämner bara Josefs namn i
förbifarten. Jag känner hur vit jag blir, att hjärtat stannar en stund, jag blir som en
zombie. (Till poliserna) Är han död?
Aktör 1:
Frågan används mot honom. Om han har sinnesnärvaro nog att ställa frågan så
borde han väl egentligen redan veta? Hur kommer det sig att han inte bryter ihop och
börjar gråta utan i stället sitter stum och känslokall? Ingen av poliserna informerar
honom om att han har rätt till en advokat eller ett förhörsvittne. Harry stängs in i ett
rum, får inte träffa vänner och får inget stöd. I stället kallas han mördare.
Harry:
Polisen ställer en massa intima frågor om min sexualitet och jag försöker be dem att
lägga av. Jag har aldrig känt mig så förnedrad i hela mitt liv. De behandlar mig som
skit. Bekänn, bögjävel. Så säger de hela tiden. Kallar mig bögjävel om och om igen.
Tar allt ifrån mig. Min sorg över Josef. Min värdighet. Min stolthet. I två veckor
skymfar de mig oavbrutet. Vid ett tillfälle stänger förhörsledaren av bandspelaren och
säger: ”berätta nu. Hur gör ni när ni knullar? Vad gör ni då?” När jag säger att vi väl
gör som alla andra par, kramas och pussas, ville han ha detaljer. Jag är chockad.
”Bara för min skull”, säger han. ”Jag vill veta”.
Aktör 1:
Efter gripandet sitter Harry häktad i två veckor för mordet på sin pojkvän. Han förhörs
i princip dagligen, får inte läsa tidningar. När han släpps i brist på bevis anmäler han
fallet till Justitiekanslern. Det är inte pengar Harry är ute efter, utan upprättelse.
Aktör 2:
Polisens attityder mot homosexuella är, och har länge varit, ett av de stora
problemen i kampen mot hatbrott. Det finns siffror som att hela 70 procent av alla
HBT-människor som utsatts för våld eller trakasserier undviker att göra en
polisanmälan av rädsla för att bli hånade eller förlöjligade.
Aktör 1:
Först 1997, året då Josef sköts i rygg och nacke, började Säpo föra statistik över
brott med homofobiska motiv.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
79

Aktör 2:
Inom kåren gäller det att försvara sin manlighet. Man ska vara en karl och bete sig
som en sådan.
Aktör 1:
Män i så kallade homosociala miljöer måste vara mycket väl medvetna om gränsen
mellan man och bög, att skämta är ok, att komma med insinuationer.
Aktör 2:
(Väldigt pedagogiskt, glatt och okomplicerat)
Till exempel om vi kramas, då är ryggdunket ett, två, tre mycket viktigt.
(Tar tag i Aktör 3, kramar)
Aktör 3:
Men om vi gör som jag vill… (De håller still lite för länge tittar varandra i ögonen,
nära) då har vi gått över gränsen. (De står kvar. Låter läpparna snudda varandra,
närmar sig en kyss, nafsar sensuellt)
Aktör 1:
(Besvärad)
Okej? Lägg av nu. Hörni?… (Tar tag i situationen, ställer sig framför)
Omklädningsrummet. Där pojkar blir män. (Till aktör 3 och 2) Vad gör ni?
Aktör 2 och 3:
(Som sliter sig från varandra, in i ny situation, med ryggen mot)
Vi dockar!
Aktör 2:
Alltså, jag drar min förhud över hans!
(Aktör 4 kommer in och klatchar Aktör 1 i rumpan med en handduk.)
Aktör 1:
Va fan gör du, din jävel! Kom hit ska du få!
(Får tag i en handduk, börjar skrattande att jaga efter Aktör 4, Aktör 2 springer
plötsligt ifrån Aktör 3, mot de andra)
Aktör 2:
Åh nej – akta! Han gör en pissbomb!
Aktör 4:
Spring!
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
80

(Alla hamnar i varsitt hörn, avvaktar, ser fnittrigt på varandra, pulsar. Plötsligt,
unisont:)
Aktör 1,2,3,4:
BÖGHÖG!
(De springer in mot mitten och kastar sig i en hög, juckar lite mot varandra. Aktör 4
tar sig ut.)
Aktör 2:
I skolan, i lumpen, på hockeyträningen. Sexuellt, men på rätt sida gränsen!
Aktör 3:
(Kommer upp på fötter)
Män är ju män!
Aktör 1:
Kanske var det så för Nemesis och Tom? Umgicks dygnet runt, bodde med varandra,
la till och med sitt liv i den andres händer? Men mer kärlek än den broderliga, det
hade varit omöjligt.
Aktör 2:
Det bandet, det broderliga, skulle dom aldrig svika. Istället var det den tredje, den
nyligen inbjudna, som förrådde dem.
Aktör 1:
Zita.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
81

(Snabb ljusförändring, litet förhörsrum.)
Förhörsledaren:
Förlåt? Du får berätta igen. Satan? Människooffer?
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 23
Zita:
De mördade bögen för att han stötte på dem. Josef gjorde sexuella närmanden mot
dem och därför valde de ut honom. De låtsades vara bögar för att få med sig honom.
Förhörsledaren:
Om Du tar hela historien från början. Du och Nemesis fick nyligen en lägenhet i
Norsborg, ni träffades i juli och har hållit tätt ihop sen dess?
Zita:
Precis. I höstas övertalade han mig att flytta ner till hans lägenhet i Göteborg. Jag var
den första tjej han släppte in där. Tatuerade in hans smeknamn på vänsterhanden
och MLO på handryggen. Då var allt bra. Vid en ritual drack vi varandras blod. På så
sätt gav vi varandra livskraft och Nemesis sade att han aldrig hade älskat någon
tidigare. Han medgav sina känslor för mig inför Tom och det betydde extra mycket,
eftersom han och Tom är ”bröder”
Förhörsledaren:
Och mordet har hela tiden hängt över honom?
Zita:
Ja. Vid något tillfälle några dagar efter mordet var han väldigt berusad, fick en
minneslucka och var rädd att han hade skrutit om det för en kompis. Därför gjorde vi
en MLO-överenskommelse om att aldrig dricka fler än tre starköl åt gången och att
inte ta några som helst droger i fortsättningen. Nemesis fick Tom att aldrig röra knark
igen, för han hade fått nån hallucination där han såg lik på väggarna.
Förhörsledaren:
Mmm.
Zita:
Nemesis flippade när Efterlyst visade ett inslag om att två mystiska personer synts till
i närheten av Keillers park morgonen den 22 juli, och att polisen ville ha upplysningar
om vilka dessa två personer kan ha varit. Telefontipset som spelades upp i
direktsändning trodde Nemesis tillhörde en flyktig bekant. Sen diskuterade han och
Tom strategi.
82

Förhörsledaren:
Mmm.
Zita:
Han bestämmer sig för att det är dags att fly till Stockholm. Jag hittade lägenheten,
flyttade in våra prylar där, gömde Barettan som först legat gömd hos Tom, men
Nemesis hade blivit så nojig av tanken på att åka fast att han behövde vapnet. Får
polisen tag på honom tänker han skjuta sig fri. Alternativt blåsa skallen av sig.
Jag…börjar bli skraj. Han har sagt att han tänker skjuta både sig själv och mig den
dagen polisen knackar på.
Aktör 1:
För så är det. Förhållandet har tagit en tvär vändning efter flytten till Stockholm.
Zita berättar om hur Nemesis blivit förändrad, kall, hård, ja - rena monstret. Han
tillåter henne inte att träffa sina två barn och så fort han utsätts för minsta stress får
han fruktansvärda utbrott.
Aktör 2:
Jag ska döda dig! Men först ska jag döda dina barn och tvinga dig att äta upp dem.
De ska ändå skjutas en dag. Tror du att jag ljuger?
Aktör 1:
Ingen av dem har något jobb, de sitter hemma hela dagarna och Zita börjar känna sig
helt avskuren från omgivningen.
Aktör 2:
Nemesis går djupare ner i sitt mörker.
Zita:
Första gången jag fick en örfil var när vi var ute och gick. Han var nykter och blev
bara förbannad. Även om förhållandet var kasst så hade jag aldrig trott att han skulle
slå mig. Det var där det började och det ledde sedan vidare till allt som hände sen.
Efter det första slaget blir Nemesis visserligen ångerfull, han ber om ursäkt och är
jättegullig.
Aktör 1:
Men rätt vad det är far han ut mot henne igen. Är hon borta blir han galen, tror att hon
gått till polisen. När de är på stan hotar han att kasta henne framför tunnelbanan.
Zita:
Han frågade om jag ville det, jag sa nej. Då tog han upp en liten fickkniv, tryckte
spetsen mot kinden, stack hål på huden.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
83

Aktör 1:
Vill du att jag ska sticka ut ögonen på dig? Vill du det?
Zita:
Han sade att jag skulle bete mig som om ingenting hänt. Störde honom att jag grät.
Jag gråter inte ofta annars och att jag visade mig svag gjorde honom förbannad.
Dagen efter hotar han mig med kökskniven, säger att jag är korkad, jag skriker att
Jag orkar inte ha det så här!
Aktör 1:
Du blir aldrig fri från mig, säger han. Jag hittar dig var du än är. Zita försöker lämna
vardagsrummet där de sitter, men då kastar han en sax på henne. Den gör ett sår på
hennes mage. Därefter tar han ett kraftigt tag om hennes hals, trycker så hårt han
kan och släpper inte förrän hon börjar hosta.
Zita:
Jag fattade, den här mannen kommer att bli min död. Finns bara ett slut på
det här. (Paus) Polisen.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
84

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 24
Aktör 3:
Nemesis anhålls i sin frånvaro. Ungefär två timmar senare gör sig två piketstyrkor
redo att storma lägenheten. Då har bostaden stått under bevakning ett tag. Är han
ensam därinne? Någon gläntar på dörren, men stänger den igen. Sen öppnas den på
nytt, Nemesis tassar ut i strumplästen.
I fönstret ser poliserna att han smyger nedför trappan, han tycks vara obeväpnad och
när han tittar fram bakom hörnet griper de honom. En av poliserna för händerna
utmed Nemesis rygg, lyfter på den misstänktes t-shirt och upptäcker att en pistolkolv
sticker upp ur byxlinningen. Mordvapnet. Han tänkte verkligen skjuta sig fri.
Aktör 1:
Samtidigt som Nemesis transporteras tillbaks till Göteborg blir Tom anhållen
misstänkt för delaktighet i mordet på Josef. Nemesis har inte sagt ett ljud. Polisen
söker igenom Toms rätt välstädade lägenhet, fylld med anonyma trämöbler, ett altare
täckt i svarta lakan med dolkar, en skål, en metallbägare, en dödskalle. På väggen
ett kvällstidningslöp.:
Aktör 3:
Forskare avslöjar: DJÄVULSDYRKARE har utfört RITUALMORD i Sverige.
Aktör 1:
Han har även gömt undan två pistoler, ett avsågat och skarpladdat Mausergevär
under sängen och stoppat tårgas och en stor mängd ammunition under vattenrören i
taket.
Tom:
Jag behöver skydda mig. Det finns folk som retar sig på min satanistiska tro och bara
väntar på att ge sig på mig.
Aktör 1:
Pengarna han köpt vapnen för har han tjänat på sitt band. Och så sitter han där,
häktad. Nekar till allt.
Aktör 3:
Precis som bästa vännen Nemesis.
Aktör 1:
Men plötsligt så får han uppfattningen att Nemesis erkänt allt. Så Tom medger att
både han och Nemesis är inblandade i mordet. Förmodar han att han ändå redan
torskat och att polisen redan vet allt.
85

Aktör 3:
Fem månader efter mordet redogör Tom sakligt för vad som hände den där
sommarnatten. Från dagarna innan till tiden efter. Det är den versionen som polisen
än i dag bedömer som den på det hela taget korrekta. Fast då säger han att syftet
med mordet var ett offer till satan.
Aktör 1:
Medierna går igång och förvandlar det som tidigare var ett bögmord till ett ritualmord.
Aktör 3:
Nyhetsartiklar måste vinklas och en större sensation äter alltid upp en mindre. Bögar
slås ihjäl hela tiden, medan våldsamma satanistligor ytterst sällan syns i rampljuset.
Aktör 1:
Ingen av tidningarna gör heller någon stor sak att Tom under senare förhör tar
tillbaka ritualmordmotivet och i stället medger att det faktiskt var ett hatbrott.
(Ljuset ner, förhörsrum)
Förhörsledaren:
Och då tänkte jag fråga… om ni någon gång hade nån ceremoni till att det här
mordet blev ett offer?
Tom:
Nej.
Förhörsledaren:
Det hade ni inte?
Tom:
Nej, vi hade absolut ingen ritual i samband med den här grejjen.
Förhörsledaren:
Inte efteråt heller?
Tom:
Nej.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 25
Förhörsledaren:
Nä. Sen sa du också att om jag förstod rätt om homosexuella att det är inget som
accepteras inom satanismen? Var det så? Var det nåt om det? Eller var det kanske
något om… eller var det Zita som sa det?
86

Tom:
Homosexuella… att… jag har då aldrig haft nån åsikt om att…
Förhörsledaren:
Det har du inte?
Tom:
Om att någon sexualitet har någon betydelse.
Förhörsledaren:
Nä. Nä.
Tom:
Det enda jag kan säga är att jag inte är homosexuell, och… att… äh…personligen så
om skall se ur…ja… fundamentala perspektiv som satanism så…så…så är det ju
liksom…en… äh…icke livsalstrande form av sexualitet alltså säger väl inget såhär…
ja, jag vet inte…jag tycker inte att… äh… homosexualitet är något positivt va… men
att sen så …men så länge…
Förhörsledaren:
Det räcker så.
Aktör 3:
Tom förändrar även fler delar av sin berättelse i nästa förhör. Som att det var han
som skulle ha skjutit, när han nu istället säger att det var Nemesis.
Förhörsledaren:
Okej. Först vill jag veta vilka uppgifter du ändrar och sen kommer jag att konfrontera
dig med tidigare lämnade uppgifter, som jag berättade, innan vi gick hit och vad som
möjligtvis kan ha påverkat dig, och du förstod själv varför vi ställer dom här frågorna.
Tom:
Ja.
Förhörsledaren:
Berätta spontant.
Tom:
Nä. Det är inte jag som har dödat Josef.
Förhörsledaren:
Nä.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
87

Tom:
Det är det som jag har att säga.
Förhörsledaren:
Har du avlossat något skott.
Tom:
Nej.
Förhörsledaren:
Finns det andra uppgifter som du har lämnat, som är felaktiga?
Tom:
Tidigare, ja?
Förhörsledaren:
Ja, i andra – inledningen, det som händer innan, vapenanskaffandet,
vapenhämtningen och vidare, andra saker.
Tom:
…det som stämmer det är att jag tog med vapnet till plats och att jag var väldigt
upprörd och så där, va. Och…
Förhörsledaren:
På det sätt som du berättade i förra förhöret?
Tom:
Mm.
Förhörsledaren:
Påverkad av Josefs agerande mot Dig?
Tom:
Mm.
Förhörsledaren:
Det är korrekt?
Tom:
Mm.
Förhörsledaren:
Hur långt är versionen korrekt, är den korrekt fram till platsen?
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
88

Tom:
Ja, i princip där bråket uppstår.
Förhörsledaren:
Hm. Dom uppgifter du lämnat tidigare, är dom korrekta i sin helhet?
Tom:
Nää. Där har jag …där försökte jag undvika att prata om… om eh… Josefs
närmanden och så, va.
Förhörsledaren:
Hm.
Tom:
Jag ville inte fästa för stor vikt på det, för jag tyckte det var ganska pinsamt och så… i
och för sig…ganska löjligt och liksom inte… Men att det sexuella, det var väl det att
anledningen till att jag kanske dumt nog inte berättade riktigt som det var. Det första
man gör är väl inte att man skyltar att ”bögar tänder på en och sånt”. Det kanske är
lite… Det är ingenting jag är stolt över.
(Ljusförändring. Aktör 3 och 1 lämnar situationen, Tom och förhörsledaren sitter kvar)
Aktör 3:
Mellanstadiet. Alla hade hört om det. Vi visste att det skulle hända. Varje dag på
vägen till skolan pratade vi om det. Det var visst några som råkat ut för det nu.
Sexorna hade varit på dem, alla skulle igenom det, vi kunde bara vänta.
Aktör 1:
Ett tag trodde vi att dom glömt oss. Vi var de enda killarna kvar i klassen som sluppit.
Men så kom det, plötsligt.
Aktör 3:
De väntade utanför matsalen, tog tag i oss, hårt i nacken, tog med oss bakom
gymnastikhallen, där de andra stod och väntade.
Aktör 1:
De började på mig. Det var ingen idé att säga nåt. Jag gjorde som de sa, höll ut min
högerhand i luften.
Aktör 3:
Reglerna var enkla. En av sexorna tog tag i handen, tog fram ett suddgummi och
började hårt, intensivt, att sudda på handen.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
89

Aktör 1:
Det gjorde fruktansvärt ont, en svidande, brinnande känsla som liksom förlamade
handen, spred sig upp i armen. Och jag kände hur den var på väg, gråten.
Aktör 3:
Och de upprepade om och om igen. Regeln. Börjar du gråta är du bög. Det ska brista
fram blod. En droppe blod före en droppe gråt. Kommer tåren före blodet, då. Då vet
vi. Då är du bög.
Aktör 1:
Jag höll mig. Jag bet mig i läppen för att tänka på något annat, få smärtan från annat
håll. Sen brast blodet fram, de slutade, bögtestet var över. Jag hade klarat mig.
Aktör 3:
Sen var det min tur. (Paus) Jag klarade mig inte. Jag grät. Jag gick i fjärde klass.
Ingen av oss killar hade fått hår på snoppen, ingen hade haft en sexuell erfarenhet.
Men de visste ändå. Det var jag som var bögen.
(Ljusförändring, tillbaka in i situation)
Aktör 3:
Så ord står mot ord. Nemesis nekar till Toms uppgifter. Brödraskapet knakar. Hur
blev det såhär? Sitter de två killarna som hittills knappt lämnat varandras sida och
avslöjar det som de svurit att hålla hemligt? Dessutom börjar Zita nu att backa på
sina uppgifter. Hon är nämligen gravid, och hon och Nemesis skall försöka igen. Ett
konfrontationsförhör kommer till stånd, där Nemesis och Tom blir förhörda
gemensamt.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
90

(Samma rum, men Nemesis sitter även han där. )
Förhörsledaren:
Nemesis. Vi väntar nu. Har du fler frågor? Det är Tom som har bett om samtalet.
Tom:
Jag kan säga såhär, att jag har inte svikit dig. Jag har absolut inte…
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 26
Nemesis:
Nej, du säger att jag har mördat någon djävul som jag inte har mördat. Vad fan kallar
du det då?
Tom:
Du vet väl bäst själv vad du kallar det för!
Nemesis:
Vad menar du?
Tom:
Det är ju så du gör.
Nemesis:
Vadå så jag gör?
(Tittar på förhörsledaren)
Förhörsledaren:
(Till Nemesis)
Titta på honom.
(Pekar på Tom)
Nemesis:
Har du inte fattat det? Varenda grejj som jag har sagt att du har gjort efter dom har
sagt att du har sagt att jag har gjort det. Då kan jag ju inte hålla käften för fan. Förstår
du?
Tom:
Det finns inte så mycket vi kan göra åt… (avbryts av Nemesis.)
Nemesis:
Fattar du det?
91

Tom:
(fortsätter)
…i den här diskussionen.
Nemesis:
Det finns bara det här som jag, jag kan inte jag menar…du begär för mycket av mig.
Jag tänker inte ta på mig det här skitet, förstår du? Du begär för mycket av mig nu.
Jag tar inte på mig någonting som jag inte har gjort, inte i det här läget. Och sen det
här med ungen är viktigt, jag vill för fan va ute.
Förhörsledaren:
OM du då inte har gjort den här gärningen, Nemesis. Då är…
Nemesis:
Ja.
Förhörsledaren:
Det är alltså Tom som har gjort det?
Nemesis:
Jaa.
Förhörsledaren:
Så det är Tom som har skjutit Josef?
Nemesis:
Ja. För att rädda mig. Eller rädda mig. Han stod och sparka på mig. Därför sköt han
snubben. Det var ingen annan anledning.
Tom:
Så var det inte! Det enda du ska veta, det är att jag tog på mig det för din skull och du
vet vad som hände där!
Nemesis:
Jag säger sanningen!
Tom:
DU behöver inte kommentera det. Du behöver inte kommentera det.
Nemesis:
… när du säger att jag inte har gjort det…(Tom avbryter)
Tom:
Det var för att jag säger att jag står upp för en broder i så fall!!
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
92

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 27
Aktör 3:
Slutet. Rätten. Tom sitter där med ny, kortklippt frisyr, Artig, vältalig, finklädd. En
vanlig kille. Nemesis ser ut som han brukar.
Förhandlingarna inleds med artiga miner och Tom och Nemesis skakar hand och
hälsar korrekt. Tom står fast vid att det är Nemesis och bara Nemesis som avlossar
skotten. Att det inte heller var ett ritualmord, utan för att Josef tafsade och kränkte
Tom.
Tom:
Först i efterhand sade vi att det kunde ses som ett offer till Satan, Att vi sade så
berodde på att vi mådde dåligt och försökte rättfärdiga mordet för oss själva.
Aktör 3:
Men media skriver ändå om mordet som en satanistisk rit, ingen placerar det i ett
större sammanhang.
Zita:
Jag beslöt mig för att stå upp för Nemesis, aldrig svika igen. Att jag gick till polisen
höll på att äta upp mig inifrån. Jag behöver honom, han behöver mig.
Aktör 3:
Nemesis började gråta när vaktpersonalen gav honom beskedet om flickvännens
graviditet.
Zita:
”Du kan hälsa att jag inte hatar henne för att hon har anmält mig”, sa han. ”Du kan
hälsa att jag älskar henne och att jag ber henne om att behålla vårt barn”. (Till aktör
3, förklarande) Det är så här, förstår du, att enligt vår religion är vi gifta och genom
våra ritualer svor vi att vara varandra trogna. (Paus) Han ville fortfarande vara
tillsammans med mig. På allvar.
Aktör 3:
Slog han inte Dig?
Zita:
Nej. Jag var bara arg på honom för att jag misstänkte att han var otrogen och ville
hämnas genom att gå till polisen.
93

Aktör 3:
Skadorna då?
Zita:
De fick jag när jag slogs med tjejen som jag trodde att Nemesis hade ihop det med.
(Paus) Jag tar tillbaka allt.
Aktör 3:
Även fast Nemesis erkänt det mesta?
Zita:
Allt. (Paus) Båda var med.
Aktör 3:
Båda sköt?
Zita:
Ja. Den som gjorde det borde säga det. Så mycket lojalitet borde det finnas mellan
dem. (Paus) Jag älskar Nemesis över allt annat. Jag bär på hans barn och har flyttat
hit för hans skull, utan att känna någon.
(Ut)
Aktör 3:
Nemesis och Tom anses vara skyldiga till mord alternativt medhjälp till mord. Båda
anses vara fullt psykiskt friska, både nu och vid mordtillfället.
Aktör 4:
Nemesis var väl förtrogen med vapnet, säger rätten. Han visste att det brukade vara
laddat. Hans uppsåt var att döda. Tingsrätten har även kommit till slutsatsen att
Nemesis inte har dåligt minne, utan att han medvetet lämnat felaktiga uppgifter.
Aktör 3:
Nemesis får tio år i fängesle.
Aktör 4:
Tom anses vara trovärdig av rätten och får därför bara åtta år för medhjälp till mord.
Tom har inte nekat till delaktighet och ansvar för Josefs död. Nemesis däremot, har
hela tiden berättat på ett sätt som syftat till att inte bara helt frånta honom själv allt
ansvar, utan även att göra det möjligt för Tom att komma undan så lindrigt som
möjligt.
Aktör 3:
Nemesis har alltså aldrig svikit MLO, aldrig svikit Tom. Lojal.
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
94

Aktör 4:
I Hovrätten blir det värre. Videofilmer som visar poserande Nemesis, Tom på en
hemmagjord videoupptagning med Mausergeväret, pistolen, knivar. Siktar mot
kameran, låtsas avlossa flera skott. Filmerna ger effekt, hovrätten fastställer Nemesis
straff utan vidare resonemang. Det råder inget tvivel om att han avlossat åtminstone
det första av de två skotten. Mer problematisk är Toms roll.
Aktör 3:
Hovrätten ansåg att det delvis var en slump vem av killarna som dödade Josef. Tom
hade redan varit en så aktiv del av mordet att det inte fanns skäl att sätta straffet
lägre än vad som är stadgat för brottet, och han dömdes även han till tio år.
(Alla 4 aktörerna in på scenen)
Aktör 1:
Undrar vad Tom hinner tänka, på väg till Kumlaanstalten. Var det värt det offret,
Brödraskapet?
Aktör 2:
Eller Nemesis, som sitter där, gör hemliga tecken åt Tom när han anlänt. Har de
svikit varandra?
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
Bild 28
Aktör 3:
Kanske tänker han på sitt barn, som han inte skall få vara ute i friheten tillsammans
med på tio år?
Aktör 4:
Jag undrar vad som flög genom Theo Bombens huvud där på Statt, när han tog sitt
beslut. Undrar vad han egentligen kände?
Aktör 2:
Eller Johan. När Theo högg första gången. Förstod han vad som hände, vad han
gjort för fel?
Aktör 1:
Jag undrar hur mycket Matthew såg av den kyliga natten över Laramie. De glimrande
nattljuset från staden, bilarna, gryningen över prärien. Om han ens var vid
medvetande när solen gick upp. Om han trodde att han skulle överleva?
Aktör 4:
Är dom ångerfulla?
95

Aktör 2:
Nemesis.
Aktör 3:
Tom.
Aktör 4:
Theo.
Aktör 1:
Henke.
Aktör 2:
Aaron.
Aktör 1:
Russel.
Aktör 2:
Kanske markerade dom bara gränsen, så som vi alla egentligen vill göra, låta män
vara män?
Aktör 4:
Och Josef. Där på sluttningen i soluppgången. Undrar hur överraskad han blev
egentligen när hans vänner blev hans bödlar? Var han dum som inte såg vad som
var på väg att hända?
Aktör 3:
Jag undrar vad Josef hann tänka när dom tryckte elpistolen mot hans hals.
(Snabb ljusförändring, dunkelt, svårt att se, alla byter blixtsnabbt position. Följande
sker i högt tempo med höga röster.)
Tom:
Va fan sprattlar han så för!
Aktör 1:
Va gör ni? Va gör ni?
Nemesis:
Igen!
Tom:
Få ner han!
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
96

Nemesis:
Igen!
Aktör 1:
Låt mig vara! Varför gör ni så här mot mig?
Tom:
Akta! Han pissar på sig!
Aktör 1:
Håll er borta!
Nemesis:
Lägg dig på honom!
(Tom slänger sig ned på marken)
Tom:
Lugna ned dig för helvete!
Aktör 1:
Varför gör ni så här?
Nemesis:
Vi gillar inte dem som driver med oss. Varför driver du med oss?
Aktör 1:
Jag menar allvar. Jag driver inte med er.
Nemesis:
Är du beredd att visa det?
Aktör 1:
(Förtvivlad)
Ja!
Nemesis:
Vi trodde du drev med oss.
(Nemesis släpper paralyzern. Han och Tom reser sig,)
Aktör 1:
Jag driver inte med er!
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
97

Nemesis:
Bevisa det.
Aktör 1:
Hur?
(Nemesis höjer pistolen med tvåhandsfattning, går hotfullt mot sitt offer och riktar den
mot Aktör 1, som plötsligt springer iväg, snabbt bort utom synhåll, Nemesis siktar mot
hans rygg. Riktningen, blickarna rakt ut i salongen, pistolen riktad mot publiken. Alla
fryser plötsligt.)
Aktör 3:
Jag undrar om han tänkte att nu hade han lärt sig läxan.
(Mörker och ett öronbedövande skott i samma sekund.)
Mattias Brunn
2009-03-18
© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
98

© Mattias Brunn
Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna av nerladdningsbar PDF skyddas av
Creative Commons publika licens, CCPL
99