Finlands lås höll vid Tienhaara - Krigsmyter

svenskt militärhistoriskt bibliotek presenterar
krigsmyter · april 2013
Finlands lås höll vid Tienhaara
– Dånet är det värsta med artillerielden, för det berättar för dig vad som kan hända.
Senare räknade man efter och kom fram till att under de här två midsommardagarna sköt
ryssarna omkring 30 000 projektiler från artilleri, granatkastare och liknande mot oss.
Räknar man med att deras eld varade i 40–50 timmar så skulle det innebära ett
granatnedslag var tredje sekund!
På många sätt framstår avvärjningssegern vid Tienhaara
som en motsvarighet, om än i mindre skala,
till ett annat mirakel 30 år tidigare: undret vid Marne. Då,
liksom nu 1944, hotades ett lands huvudstad av en
fiende som verkade vara omöjlig att stoppa.
Den sovjetiska offensiven hade inletts på Karelska
näset den 9 juni. Medan världens blickar riktades mot
invasionen i Normandie ville Josef Stalin göra upp räkningen
med Finland.
Mot en stormflod av 270 000 man, artilleripjäser,
stridsvagnar och stormkanonvagnar och armador av
bomb- och attackflygplan stod 70 000 finska soldater.
Följderna var förutsägbara: försvarslinjerna bröt samman
och finnarna tvingades retirera. Den 20 juni intogs
Viborg utan större motstånd och de kvarvarande finska
trupperna retirerade i oordning över Kivisillansalmi,
Stenbrosundet, ett sund där Saima kanal utmynnar i
Viborgska viken.
Brännpunkten Tienhaara
Den finska huvudarmén befann sig långt därifrån – i
Fjärrkarelen, som den finske överbefälhavaren Carl
Gustaf Mannerheim hade tänkt behålla som en pant inför
kommande fredsförhandlingar med Stalin. Att förflytta
denna stora styrka mot sydväst, mot Viborgområdet,
där hela södra och mellersta Finland nu hotades,
skulle ta lång tid. Som en första motåtgärd skickades
Infanteriregemente 61 (IR 61) iväg mot brännpunkten,
förstaden Tienhaara på västsidan av Kivisillansalmi.
IR 61, populärt kallat ”Sextiettan”, hade bildats inför
fortsättningskriget.
– Sextiettan hade rekryterats av finlandssvenskar från
hela Österbotten, från Kokkola och ned till Lappfjärd.
Den ende finnen i regementet var vår chef, berättar
Björn Munsterhjelm.
Så berättar Björn Munsterhjelm, då kompanichef i
avvärjningsstriderna vid Tienhaara, en förstad till Viborg.
av Lars Lindh, militärhistorisk översättare
1
IR 61
Tienhaara
III B
Kivisillansalmi
Hietala
I B
Suomenvedenpohja
Sorvali
Viborgska
viken
1944-06-23
Slottet
Viborg
Juustila
0 1 2 3 4 km
Tammisuo
1944-06-20
Portinhoikka
Stridsvagnshinder
Minfält
Viborg föll den 20 juni. Sextioettan anlände till Tienhaara
den 22 – i grevens tid! Kartan visar tydligt Kivisillansalmi,
sundet mellan Tienhaara och Sorvali samt den viktiga
järnvägsbron.

Björn Munsterhjelm då och nu. Den svartvita bilden visar
en nyutnämnd kompanichef för 10. kompaniet ur Infanteriregemente
61 i början av mars 1944 söder om Svir.
beredskapsmuseet (färgbilden)
En klassisk bild från striderna på sommaren 1944. Mitt i dramat fanns Björn Munsterhjelm, soldat i finlandssvenska Infanteriregemente
61.
2

Det var den legendariske dåvarande överstelöjtnanten
Alpo Marttinen. Med karakteristisk energi började
han lära sig svenska, så snart han fått befälet över Sextiettan.
Livet som insats
Många av soldaterna var grannar hemifrån och hade
kanske rentav vuxit upp tillsammans. Det innebar både
fördelar och nackdelar, anser Björn Munsterhjelm.
– Det är en fördel att soldaterna känner varandra. Det
skapar sammanhållning och man hjälper varandra med
livet som insats. Ett exempel på detta är hur man hämtade
tillbaka sårade och döda från ingenmansland. För
det är ju så – alla vill vi vila i den egna jorden.
– Men det fanns också nackdelar. Det kunde bli problem
om någon som där hemma hade varit socialt svagare
plötsligt blev chef. Stora förluster bland soldater
från samma plats kunde också drabba en enskild ort
väldigt hårt. Jag vet att vid ett tillfälle under kriget dog
ett trettiotal soldater från samma by i en korsu som
sprängdes av ryssarna.
Gå inte dit!
IR 61 hade legat mellan Ladoga och Onega söder om
Svir i två år och åtta månader. Regementet blev avlöst i
slutet av maj och placerades i närheten av ett kloster i
Östkarelen för att soldaterna skulle kunna vila upp sig.
FINLAND
Tienhaara
Viborg
S:t Johannes
0 10 20 km
Björkö
Tali
Finska viken
S:t Andree
3
– När det började gå dåligt på näset beordrades vi att
i ilmarsch bege oss till närmaste järnvägsstation, där vi
embarkerade tåget som tog oss till Sankt Andree norr
om Viborg. Marschen dit tog närmare två dygn, vill jag
minnas, och delvis under sovjetisk flygstörning.
– När vi sedan närmade oss Tienhaara mötte vi finska
soldater på reträtt. De var förvirrade, slagna och många
visste inte var de befann sig. Befäl frågade efter sina
trupper. Det var rent kaos. Men det var högst förståeligt.
De hade ju blivit helt tagna på sängen av det sovjetiska
stormanfallet.
– ”Gå inte dit, ni blir dödade!”, ropade de till våra
soldater. Men som tur var, var största delen av våra pojkar
dåliga på att förstå finska, säger Björn Munsterhjelm
med ett leende.
Stensplitter
– Vi kom fram på eftermiddagen den 22 juni och tog
över ansvaret. Där fanns bara en handfull finska soldater,
men gott om vapen, ammunition och redskap som
de flyende lämnat efter sig.
– Order gavs att vi skulle gräva ned oss, men dessvärre
fanns det inte mycket att gräva i där vi var. Marken
bestod mest av stora stenar som var liksom hopklistrade.
Det var det djävliga, att när sedan ryssarnas
artilleri började skjuta sprängdes stenarna i bitar och
fyllde luften med stensplitter. Jag hade en kusin som
VT-STÄLLNINGEN
Terijoki
VKT-STÄLLNINGEN
Valkeasaari
Ladoga
HUVUDSTÄLLNINGEN
SOVJET-
UNIONEN
Efter våldsamma flyganfall och en tio timmar lång artilleribeskjutning bröt Röda armén igenom huvudställningen vid
Valkeasaari den 9 juni 1944. Bara tre dagar senare korsades VT-ställningen och den 16 juni nådde Röda arméns tätförband
Viborgska viken i trakten av Björkö. S:t Johannes föll den 18 och Viborg den 20, samma dag som IR 61 sändes i
ilfart från Östkarelen söderut mot Tienhaara.

lev illa skadad av detta. Det här var dagen före midsommarafton.
Redan åtta timmar senare, på kvällen,
inledde ryssarna sitt första försök att ta sig över sundet
till Tienhaara-sidan. Därmed inleddes en två dygn lång
avvärj ningsstrid.
Sköts i sank
Det första anfallet, med ungefär en bataljons styrka,
följde ett huvudmönster som de följande anfallen upprepade.
Först öppnade tunga vapen och automatvapen
intensiv eld. Med överskeppningsbåtar, ekor, flottar och
allsköns flytetyg rusade sedan ryssarna ned mot stranden,
satte i sina farkoster och började ro och paddla
mot den finska sidan. Samtidigt försökte andra ryssar
avancera över resterna av en järnvägsbro och en stenbank
som sträckte sig en bit ut i vattnet.
Men nu började också det finska artilleriet spela upp,
samtidigt som den tunna försvarslinjen på den finska
sidan öppnade upp med kulsprutor, kulsprutepistoler
och gevär.
– De sovjetiska båtarna sköts i sank och fiendens angrepp
avvärjdes med stora förluster.
Ett andra sovjetiskt anfall någon halvtimme senare
slutade med nästan samma resultat. Några ryssar hade
lyckats ta sig över, men förintades snabbt av Sextiettans
soldater i en motstöt.
Lade bombmattor
Natten ägnade försvararna åt förnyade ansträngningar
att gräva ned sig. ”Svett spar blod”, var den paroll som
Marttinen hade beordrat. Men det var lättare sagt än
gjort. Där inte stenarna lade hinder i vägen steg vattnet
upp i gropen redan när man kommit ned någon halvmeter.
Klockan 7 på morgonen kom det sovjetiska storanfallet.
Hela försvarsområdet på cirka 5 x 15 kilometer lades
under en dittills aldrig skådad sovjetisk eld. Samtidigt
som fiendens artilleri, granatkastare, stormkanoner och
stalinorglar sköt kom 60–80 bombflygplan i tre vågor
Vapenslaget som fällde
avgörandet. Det var Röda
arméns artilleri som knäckte
de finska försvarslinjerna på
Karelska näset och det var
finskt artilleri som stoppade
fiendeanfallen mot Tienhaara.
Här ses sovjetiska kanoner i
Viborg.
4
och lade bombmattor över försvararna, medan attackflygplan
sköt direkteld med sina automatkanoner.
Alla telefonkablar bakåt klipptes av, så den enda möjligheten
till kommunikation var att sända ut rapportkarlar
genom denna eldstorm. Två åt gången sändes med
samma meddelande, men på olika vägar. Det gick på
grund av dånet knappast ens att kommunicera med
kamraten i gropen.
Svar på tal
Så lyfte den sovjetiska elden och förflyttades bakom
försvarslinjen. Denna borde enligt sovjetiska beräkningar
så dags vara helt förintad. Uppgiften nu var att skjuta
spärreld för att hindra finska reservtrupper att ta sig
fram.
Men nu kom också svar på tal. Det finska artilleriet
började ge eld, både mot de fiendestyrkor som samlats
på motsatta stranden och mot det sovjetiska artilleriet
och framskjutna stormkanonvagnar och annat, medan
försvararna längs stranden eldade på med allt de hade.
Resultatet blev förödande. Bilar, pansarfordon och
utrustning förstördes av den välriktade finska artillerielden.
De sovjetiska förlusterna blev än en gång mycket
stora, men ändå fortsatte nya fiendesoldater att strömma
ned mot stranden, mot en säker död. Endast ett
tjugotal lyckades ta sig över, men förintades i en ny motstöt.
Så småningom ebbade anfallet ut, men återupptogs
vid middagstid, för att än en gång slås tillbaka. Flera
anfall följde samma dag och följande dagar, men det
blev alltmer uppenbart att den sovjetiska anfallskraften
hade brutits av försvararna vid Tienhaara.
Något tiotal kvar
Men dessa hade också sin börda.
– Vi var ju på grund av markens beskaffenhet bara
delvis nedgrävda och förlusterna blev stora. Vissa kompanier
hade bara något tiotal stridsdugliga soldater
kvar, berättar Björn Munsterhjelm.

Dessutom förlorade regementet sex kompanichefer
under dessa midsommardagar. Att försvarslinjen allt
mer tunnades ut, utan att ersättningsmanskap fördes
fram, har flera tänkbara förklaringar. Den närmast till
hands liggande är att det skulle ha inneburit svåra förluster
att skicka fram manskap genom den nästan ogenomträngliga
sovjetiska artillerielden.
Att IR 61:s försvarslinje ändå höll berodde, enligt
Björn Munsterhjelm, framför allt på artilleriets träffsäkra
insats:
– Det som till slut avgjorde striderna, det var vårt finska
fältartilleriregemente KTR 8. Artilleriet är nog trots
allt det vapenslag som i slutänden fäller utslaget!
Tienhaara håller
Det våldsamma bombardemanget vid Tienhaara hade
hörts ändå bort till Högkvarteret i staden Sankt Michel,
flera mil därifrån. På kvällen denna skickelsedigra midsommarafton
ringde överstelöjtnant Marttinen till Mannerheim
och lämnade ett kortfattat meddelande:
”Herr marskalk, Tienhaara håller.” Finlands överbefälhavare
svarade ”Finlands lås håller. Jag tackar översten!”
Vid blott 35 år hade Marttinen per telefon utnämnts till
den yngste översten i den finska armén.
Ett sovjetiskt genombrott vid Tienhaara skulle ha lämnat
vägen öppen mot Helsingfors. Men segern gav
också andra frukter.
– Tienhaara var betydelsefullt i det att segern visade
vår vilja att kämpa, men framför allt för att den gav huvudarmén
några viktiga dagar för att hinna omgruppera,
sammanfattar Björn Munsterhjelm.
Finlands sak var också hans
Björn Munsterhjelm är i högsta grad en nordisk produkt
– till hälften norrman, till hälften finlandssvensk. När finska
vinterkriget bröt ut 1939 var han 20 år gammal och
Minnesplatta
Sextio år efter kriget avtäcktes 2004 en minnesplatta
av sten, utformad av Björn Munsterhjelm. Den placerades
på den flera meter breda och höga ”Kosackstenen”
mitt i Tienhaara av tidigare invånare och av
veteraner ur IR 61 som försvarat staden.
Det har blivit en plats som alla som vandrar runt i de
förlorade områdena besöker.
5
Björn Munsterhjelm besöker Beredskapsmuseet i Djuramossa
och en tillfällig utställning om IR 61 i september
2009. ”En av de piggaste nittioåringar som skådats”, löd
omdömet från de närvarande. Beredskapsmuseet
ville resa dit. Föräldrarna ville annorlunda, men en vän,
Finlands ambassadör i Norge, övertalade dem att låta
pojken åka och betalade dessutom biljetten.
– Jag anmälde mig som frivillig och hamnade direkt
på en artilleriunderbefälsskola. Under mellanfreden utbildades
jag till artilleriofficer och deltog under anfallsskedet
av fortsättningskriget sommaren 1941 som eldledare.
– Men kriget drog ut på tiden och jag började tänka
på min framtid. Så jag gick in på kadettskola för att bli
aktiv officer och hamnade i infanteriutbildning.
Efter skolan blev Björn Munsterhjelm kommenderad
till det senare så berömda Infanteriregemente 61, ”Sextiettan”.
Chef var legendariske överstelöjtnanten Alpo
Marttinen.
– En sträng, men rättvis och modig man.
Sedan den finska framryckningen i Sovjet unionen
hade avbrutits etablerades den så kallade Svirfronten
mellan Ladoga och Onega i Fjärrkarelen. I bortåt tre år
följde här för Sextiettans del ett ställningskrig som bland
annat innefattade regelbundna patrulluppdrag in på
fiendens område.
En som ofta ledde dessa var Harry Järv, senare biträdande
riksbibliotekarie i Sverige. Även Björn Munsterhjelm
deltog i patruller.
Vid 23 års ålder blev han i mars 1944 utnämnd till chef
för 10. kompaniet i IR 61, den yngste kompanichefen
dittills i regementet.
Björn Munsterhjelm talar inte gärna om sina personliga
upplevelser under striderna vid Tienhaara, men en
fråga besvarar han: ”Hur står man ut?”
– Mod är att behärska rädslan och kunna verka under
press, att tänka och handla rationellt. I det helvete man
befinner sig är det det personliga ansvaret som håller en
uppe.
Björn Munsterhjelm är i dag över 90 år och obruten
till sinne, humör och humor – även om krämporna börjar
komma, påstår han själv. Han bor i Helsingfors, på Hjältevägen
– var annars?