1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 18 SÖNDAGEN SEXAGESIMA 1857
len tar ordet ur hennes hjärta, ty hon sitter
döv och stum i Herrens hus. Guds
ord går som ett sus över huvudet eller in
genom det ena örat och ut genom det
andra, så att inget av hela predikan blir
kvar i minnet, förnuftet eller förståndet,
än mindre i samvetet eller hjärtat. Hur
kan den sorglöses samvete vakna, då
djävulen tar bort ordet ur hans hjärta
alltefter som det predikas? Himlens
svarta fåglar plockar bort och snappar
upp den välsignade säden alltefter som
den blir sådd. Den sorglösa människan
har ju inte ens kommit till Herrens hus i
avsikt att uppmärksamt lyssna till predikan
för att därav få någon upplysning
för sin själ. Men liksom på Frälsarens
tid största hopen kom av nyfikenhet, så
samlas även nu största delen av de sorglösa
i kyrkan för att nyfiket begapa och
visa sin grannlåt. De har inte kommit
med det sinnet, att med hjärtlig åstundan
ta emot ordet. De har inte kommit
med det sinnet, att ordet måtte få verka i
dem samvetets väckelse eller sann
ånger, utan den största delen har kommit
utan något som helst ändamål. Somliga
har kommit för att försmäda och
begabba, somliga för att hugga i som fariséerna
på Frälsarens tid. Alltså är det
ingenting att undra över, att djävulen tar
bort ordet ur deras hjärtan, för att de
inte må tro och bli frälsta.
2. Hurudana är de människor, vilkas
hjärtan är som stengrunden, där den välsignade
säden förtorkas, emedan där
inte finns någon fuktighet? Sädens Herre
har själv uttytt detta ställe så: Det är
sådana människor, som när de hör ordet,
tar emot det med glädje, men de har inte
rot. De tror till en kort tid, men då fres-
88
telser kommer, avfaller de. Detta ställe
avser dem, som i första väckelsen tar
emot ordet med glädje, såsom vi sett
ske även här. Många har mottagit ordet
med glädje, då evangelium predikades
för dem så att ordet blev levande. Alla
de som är bekymrade för sin själ, alla
bedrövade och botfärdiga, tar emot ordet
med glädje, då man för dem predikar
evangelium om den korsfäste
Frälsaren. Ordet blir levande i deras
hjärtan och de blir glada. Det har man
nu sett och hört här, att så har det gått
till för många. De har även trott till en
tid, men under frestelsen har de avfallit.
Frälsaren säger i liknelsen, att de inte
hade fuktighet, och i utläggningen säger
han, att de inte har rot. Med fuktighet
förstås en hjärtlig sorg, sådan som den
syndiga kvinnan hade, som kom och
grät vid Jesu fötter i spetälske Simons
hus. Denna hjärtesorg över synden har
somliga väckta inte haft, utan endast
dödsfruktan, som tvingat dem att med
glädje ta emot evangeliets predikan om
tron. Men en sådan tro är inte bestående,
därför att de inte har rot. Det
bör enligt vår uppfattning förstås sålunda:
Deras samvete har inte rätt vaknat,
eller om det också någon gång vaknat,
har denna samvetsväckelse likväl
inte varit bestående, så att de beständigt
hade vakat och kämpat mot världen och
det egna köttet. De har sålunda inte haft
sådan fuktighet eller sådan sorg som
lärjungarna hade, som grät och jämrade
sig efter Frälsarens död. De har inte heller
en sådan rot och samvetsväckelse
som Paulus, David och Luther hade. Vi
kan även tänka, att Frälsaren på detta
ställe eventuellt menat sådana, som är