1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 12 1 SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN 1853
andra åter måste gå ut ur kyrkan för att
smörja sina tarmar med flytande djävlaträck
1 . I en kyrka, varifrån fienden driver
ut sina trälar innan predikan är slut,
är dörrvaktaren under hård press, då han
måste öppna kyrkodörren för alla som
den onde driver ut innan gudstjänsten är
avslutad. Utan vidare fruktar fienden,
att de blir ångerfulla, om de sitter stilla i
kyrkan och lyssnar till predikan. Därför
driver han ut sina tjänare. Men de åter,
vilka fienden inte alls släpper in i kyrkan,
läser hemma i en rund bok, varvid den
svarte magistern förklarar Bibeln för
dem så, att dryckenskap blir lovlig, hordom
blir lovlig, brännvinshandel blir lovlig,
att svära och slåss blir lovligt.
Luther har skrivit, att fienden kan
nog predika evangelium bättre än någon
präst. Och i den kyrka, där den onde
predikar, sitter alla dygdiga horor stilla,
alla ärliga tjuvar gråter av kärlek,
ormtårar rinner ur de barmhärtiga krögarnas
ögon, nyktra fyllhundar blir så
fromma, att de faller på knä inför krögaren
så snart de kommer ut ur kyrkan,
och sticker ut tungan som den ondes
dragoxe och säger: ”En droppe, en
droppe, kära Jesu vän! En droppe!”
Krögaren är för drinkaren en kär Jesu
vän, men en nykterhetspredikant är för
drinkare och krögare en djävulens vän,
som hindrar Guds barn att njuta av
brännvinet som är en Guds gåva.
Då nu den onde har mycket att göra
i Herren hus, då han skickar ut somliga
som har kommit in, och inte alls släpper
in somliga, så är det klart, att han skulle
vilja bränna upp alla kyrkor, där Guds
ord så förkunnas, att ordets hörare får
ont samvete. Eller om somliga får and-
59
lig glädje och fröjd, börjar den onde av
avund fälla ormtårar. Även de botfärdigas
tårar bränner hans samvete, och i
synnerhet, om nådevalparna börjar
gnälla, hoppar den onde genast upp ur
bänken och rusar ilande ut ur kyrkan,
och alla hans tjänare följer med honom,
ty nådevalparna stör honom så att han
inte hör vad prästen predikar.
Eljest lyssnar den onde noga, om
man skäller på honom i kyrkan och
kallar honom för hora och tjuv, så att
han sedan kunde fråga efter sin ära.
Men inte ids han höra, när nådevalparna
börjar gnälla. Därför är det bäst, att
alla den onde andens tjänare går ut ur
kyrkan tills en annan präst kommer,
som predikar så vackert och ljuvligt,
att alla dygdiga horor brister i gråt och
alla fyllhundar brister i skratt och alla
hederliga krögare fylls av glädje. Då
får även alla fräcka och obotfärdiga
horor komma in i himmelriket, men de
botfärdiga, bedrövade, de betryckta
korsbärarna, de i andlig fattigdom
suckande, döms till helvetet.
Skynda alltså, såsom David säger i
84:e psalmen, alla mesar och svalor,
snösparvar och näktergalar, skynda,
sträva, längta, ila till trygga boet. Fly, ni
nådevalpar till Herrens gårdar. Kom innan
en sådan nådens utdelare kommer,
som ger smörgås åt hundarna och fiskben
åt barnen. Vi hoppas och ber, att
”som fågeln fri och snar, till kända nästet
far, att där i frid få vara, för oro, våld
och fara, ja deras lärare med hjärtats
hugnad se, att Herrens bud bli lydda och
de med seger prydda, när ondskans välde
stäckes och trones liv uppväckes.”
Så skall dörrvaktaren slutligen, när Her-