1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 11 TRETTONDAGEN 1849
stjärna när vägen tar slut och ni måste
övernatta i skogen bland vargar och
lejon. Ge akt på himlens stjärna, och be,
att Herren snart måtte låta sin nådiga sol
lysa för dem som sitter i mörkrets dal.
Och vi hoppas och tror, att han hör alla de
bedrövades, längtandes och eländas bön.
Fader vår, o.s.v.
Evangelium: Matt. 2: 1 - 12.
Vi hörde i vårt heliga evangelium, att
de vise männen från öster kom för att
uppsöka och fallande på knä tillbedja den
nyfödde Judakonungen, och en okänd
stjärna som hade uppenbarat sig på himlen
visade dem vägen. I följd därav bör vi
denna stund genom Guds nåd betänka hur
Gud leder hedningarna till Frälsaren.
Första betraktelsen: hedningarna från
öster studerar himlens stjärnor, och medan
de studerar dem, uppenbarar sig en okänd
stjärna för dem. Andra betraktelsen: denna
okända stjärna är vägvisare för dem.
Må den nådige Herren Jesus, vars stjärna
nu har uppenbarat sig, låta det ske, att alla
hedningar skulle börja efterfölja stjärnan
som visar dem vägen till Betlehem.
Första betraktelsen. Hedningarna
från öster studerar himlens stjärnor. Det
är få människor som studerar himlens
stjärnor rätt. De människor, som har sin
skatt inne i jorden ser nedåt, och har sålunda
ingen tid att lyfta sina ögon mot
himlen, ty de söker så flitigt den skattgömma,
i vilken de tror sig finna en stor
skatt undangömd, att de inte kommer
ihåg att lyfta sina ögon uppåt. Och fast de
flesta människorna söker den skattgömma
som i enlighet med allmän tro och en
54
gammal berättelse borde finnas under
jorden, så finner de den dock inte, ty
gengångare eller jordtroll har gömt den
inbillade skatten under jorden. Och om
någon vore en sådan förtrollare som
kunde tala med jordtrollet, så säger man
att en sådan får den stora skatten som
andra människor fåfängt söker. Men fast
jordtrollets skatt lyser som guld under
jorden, så visar den sig vara enbart en
kolgömma, när den tas upp ur jorden och
betraktas i solljuset. Sålunda blir alla de
människor lurade som söker den gömda
skatten i jorden.
Men de få människor som söker den
gömda skatten i himlen, de brukar alltid
se uppåt, fast andra världsmänniskor
säger, att de är galna som söker en
skattgömma i himlen. Det händer ibland,
att de som söker den gömda skatten i
himlen faller i någon grop då de under
vandringen ser endast uppåt. Men fast
den ondes änglar får tillfälle att skratta,
då en till himlen skådande människa
faller, så kan de dock inte hindra henne
att resa sig upp. Om den människa och
stjärntydare som har lyft sina ögon mot
himlen, vandrar med jämna steg och
känner efter med sina fötter var groparna
är, så borde hon inte falla så ofta, och
djävulens änglar borde inte ha så mycket
att skratta åt.
När nu, som sagt var, de vise männen
från öster eller stjärntydarna börjar
lyfta sina ögon mot himlen, uppenbarar
sig för dem en okänd stjärna som redan
från världens begynnelse har varit på himlaranden,
fast människorna eller stjärntydarna
inte har sett den förut, eftersom
den har varit fördold bakom andra