1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 79 SORGEDAGEN EFTER KONUNG OSKAR 1859
Eller om det var en känsla för naturlig
rätt och billighet, som verkade hos
honom det beslut, att ändra den gamla
orättvisa lagen, som förbjuder sammankomster
för andaktsövningar, och utarbeta
förslag till en lag, som skulle ha
allmän religionsfrihet till följd, det vill
säga, att var och en skulle få ha sin tro
okvald, att ingen skulle förföljas för sin
tro, att var och en skulle få ha samvetsfrid,
att ingen skulle tvingas att
ändra sin övertygelse. Men uti detta
kristliga bemödande mötte konungen
motstånd av dem, som älskar den falska
samvetsfriden och av lätt begripliga
skäl önskar, att ingen religionsfrihet
eller samvetsfrid måtte finnas i landet.
Själva utarbetandet av detta lagförslag,
hade redan medtagit konungens själskrafter,
emedan han efter berättelse
arbetade därpå både natt och dag. Men
ännu mera försvagades den gode
konungens själskrafter, då han förnam,
att detta lagförslag inte skulle antagas
av ständerna. Det svåra motståndet förorsakade
konungens bekymmer och han
måste som David ”fräta sin sorg inom
sig.” Ja, den som lever längst, skall få
höra, när allting kommer i dagen, att
konungen verkligen måste ”fräta sin
sorg inom sig”.
En av samvetsfridens motståndare
yttrade på rikssalen, då överläggningen
om religionsfrihet förehades, att ”Hans
Majestät grubblat så mycket på religionsfrihet,
att han själv blev tokig.”
Varav visste fritänkaren det? Och hur
vågade han komma fram med detta
oförskämda yttrande, om han inte haft
någon grund för sitt tal. Det är allmänt
bekant, att konungens själskrafter för-
427
svagades denna tiden betydligt, och lika
allmänt bekant är även det, att sorg och
bekymmer försvagar människans
kroppskrafter. Det är således troligt, att
den sorg, som konungen måste fräta
inom sig, förorsakade honom en för
tidig död. Däröver måste varje fridens
vän sörja. Men i synnerhet har de
mycken anledning till sorg, som älskar
samvetsfriden. Det var ju för denna frid
som konungen arbetade. Och det var
detta arbete som försvagade hans själs
och kropps krafter. Han ville landet väl,
men hans välmenande avsikter misskändes,
föraktades och smädades, ty inför
världen behövs inte mera än ivrandet
för religionsfrihet och samvetsfrid,
för att bli ansedd för tokig. Därför,
samtidigt som samvetsfridens vänner
beledsagar den avlidne konungen med
saknad till graven, så önskar de även att
han där måtte ha funnit den frid som
han förgäves sökte i världen. Och om
samvetsfridens fiender, som förorsakade
konungen hjärtfrätande sorg, och sålunda
blev en orsak till hans förtida död,
om dem skall det sägas, då allting kommer
fram i dagen: ”Ni har slagit den
första spiken i konungens likkista.” Detta
är ett ordspråk i vårt land, som innehåller
en stor och viktig sanning.
Ordspråket har kommit ifrån sådana
föräldrars mun, som har ogudaktiga
barn, vilka förorsakar sina föräldrar
grämelse och sorg. Till dem säger de
sörjande föräldrarna. ”Du har slagit den
första spiken i min likkista.” Det vill
säga: ”Du har förorsakat mig en sådan
sorg, att jag måste dö i förtid av grämelse.”
Och detta ordspråk är det samma
som den gamle Israel sade till sina