1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 79 SORGEDAGEN EFTER KONUNG OSKAR 1859
allvar ville befordra samvetsfriden i sitt
rike. Därpå arbetade han ivrigt mot
slutet av sin levnad. Men uti detta sitt
kristliga bemödande mötte han motstånd
av samvetsfridens fiender, som
älskar den falska samvetsfriden; vilka
har påstått, att läsare och pietister stör
samvetsfriden i vårt land, och yrkar därför,
att lagarna emot dem bör skärpas.
Men just det hårda motstånd, som mötte
konungen i hans bemödande att åstadkomma
så kallad religionsfrihet, visar,
att han inte hade för avsikt att befordra
den falska samvetsfrid, som alla sorglösa,
och om sin själs välfärd obekymrade
människor älskar. Utan det var
konungens verkliga avsikt, att stifta en
sådan lag, som skulle skydda alla religionsbekännare,
så att ingen skulle bli
förföljd för sin tro. Det måtte nu vara
turk eller hedning, papist eller lutheran.
Det var, säger jag, konungens avsikt, att
var och en skulle få ha fri religionsövning,
det vill säga, att var och en skulle
få ha sin tro okvald, att ingen skulle
anklagas eller dömas av världslig lag
för sin andliga övertygelse. Detta var
den rätta samvetsfriden, som konungen
har lovat hålla i sin konunga ed, enligt
grundlagen, varest det heter: ”konungen
skall ingens samvete kvälja, eller låta
kvälja.” Det vill säga: konungen skall
inte genom världslig lag tvinga någon
att förneka sin tro, eller ändra sin övertygelse
i det som angår själens salighet.
Vi har tyvärr ända från Uppsala möte
1593 inte haft någon samvetsfrid, ty lika
som i påvedömet alla olika trosbekännare
förföljs för sin tro, så har man även
i Sverige förföljt olika trosbekännare,
inte blott katoliker, utan även re-
426
formerta; fastän det i själva huvudsaken
inte är någon stor skillnad mellan lutherska
och reformerta läran. Men vad
som i synnerhet har väckt alla rättsinniga
kristnas förundran utomlands, har
varit den omständigheten, att äkta lutheraner
kommit i misshugg i stället för papister.
Just de, som bekänt lutherska läran,
har blivit förföljda i Sverige för sin
lutherska tro. Den döda trons anhängare,
som bekänner lutherska läran med
munnen, har anställt förföljelser emot
dem som velat antaga den lutherska läran
i sitt hjärta; som inte varit nöjda
med, att ha Luthers tro endast i peruken,
utan önskat, att lutherska läran måtte bli
en sanning i hjärtat. De har nu blivit förföljda
i Sverige, förnämligast under
namn av läsare och pietister. Det behövdes
inte mera, än att några personer
samlades i ett rum, för att läsa och hålla
bön, förrän prästen i församlingen
skickade länsman eller fiskalen på dem,
och lät stämma dem för olovliga
sammankomster. Men där två eller tre
var församlade i djävulens namn för att
supa och spela kort, där syntes ingen
fiskal utskickad av prästen, för att stämma
dem. Supbröderna och kortspelarna
betraktades som äkta lutheraner, om de
också var församlade på krogen under
pågående gudstjänst i kyrkan. Det var
denna orättvisa lag, som väckte ett stort
uppseende utomlands, så att både regering
och folk kom i vanrykte.
Nu vet man inte, vad som kunde vara
rätta anledningen eller bevekelsegrunden
till konungens handling. Om
det var ropet utomlands, eller om det
var konunga eden, som konungen förstod
annorlunda än föregående regenter.