1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 79 SORGEDAGEN EFTER KONUNG OSKAR 1859
lens vilja, att de som kallar sig för kristna,
skall bekriga varandra.
Djävulen var av begynnelsen en
mandråpare. För avgrundsfursten måste
det vara ett verkligt nöje att plåga människosläktet
med krig och blodsutgjutelse.
Det är också ingen annan än djävulen,
som i de maktägandes hjärtan uppväcker
högmod, ärelystnad och egennytta.
Och för deras ärelystnad måste
undersåtarnas blod rinna i strömmar. I
hela naturen finns intet exempel, att de
djur, som är av samma släkte församlar
sig i stora hopar, för att slåss, även om
enskilda tjurar stångar sinsemellan. Varför
skulle då människosläktet vara det
grymmaste släkte i hela djurriket? Krig
människor emellan är det oförnuftigaste
sätt att slakta sina likar.
Men under konung Oskars regering
har åtminstone vårt land varit befriat
ifrån krigets fasor. Inga rykande blodsströmmar
har flutit för hans ärelystnad.
Inga faderlösa änkor har suckat över
förlusten av maka och barn för krigets
skull. Inga föräldrar har förlorat sina söner
för krigets skull under den fredälskande
konungens regering. Ingen kan
klaga över hunger och dyr tid, för krigets
skull. Den fredälskande konungen
kunde undvika kriget. Och för dessa fredens
välsignelser, som den högste Styresmannen
förunnat vårt land, genom
den fredälskande konungen, borde vi allesamman
prisa Herren, samtidigt som
alla som förstår att värdera fredens förmåner,
ledsagar sin konung till graven
med saknad.
Utan tvivel låg där en ömmare känsla
till grund för konungens fredliga sinnesstämning.
Han, som efter berättelse
425
tros ha skrivit en liten bok om mördares
förskoning från dödsstraffet, fastän han
i egenskap av den världsliga lagens tolk,
måste skriva under dödsdomen. Han
kunde aldrig förlika sig med dem, som
ville reta honom till krig. Ty i vårt land
saknades ingalunda sådant folk, som ropade
på krig, fastän utsikterna till framgång
var mörka för dem, som skådade
längre in i världens nuvarande ställning.
Man finner av den sista tidens erfarenhet,
att det inte är rådligt att lita på
mäktiga bundsförvanter, som för krig
för sina egna egennyttiga avsikter, eller
för sin ärelystnad, men inte alls för vinnande
av en varaktig fred. Det var måhända
inte enbart för mänsklighetens
skull som konungen sökte att bibehålla
freden, utan även ett visst förutseende,
att ett krig som börjats utan orsak, kunde
ta ett olyckligt slut. I alla fall har det
varit bäst för landet, att kriget har lyckligen
kunnat undvikas. Och därför har
alla fredens vänner orsak att tacka Gud,
som genom den fredälskande konungen
bevarade vårt fädernesland för alla krigets
fasor. Alla den lekamliga fredens
vänner, som vet värdera fredens förmåner,
och fredens välsignelse, följer den
fredälskande konungen till graven med
saknad.
2. Andra stycket av vår betraktelse
skulle visa, hur de, som älskar samvetsfriden,
har anledning att sakna den
avlidne konungen.
Om de som önskar fred i lekamligt
avseende, har anledning att sakna den
bortgångne konungen, så har samvetsfridens
vänner ännu större skäl att sakna
honom. Ty konung Oskar var den första
konungen i Sverige, som med verkligt