1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 8 SÖNDAGEN EFTER JUL
goda sedan tidigare. Vi är genom löftet
Guds barn.” Men då Frälsaren började
förebrå dem och skälla på dem, att de är
skrymtare, huggormars avföda, ett horiskt
släkte, vitmenade gravar, vredgades judarna
över sådant skällande, i synnerhet då
han sade till dem: ”Ni är av den fadern
djävulen.” Och även när Stefanus förebrådde
dem, att de hade oomskurna hjärtan,
blev de så förbittrade att de tillslöt sina
öron och gnisslade med tänderna.
Judarna var även skarpsynta att se
fel i Frälsarens vandel. För det första var
han oren. Han tvättade inte händerna, när
han gick att äta. För det andra var han
sabbatsbrytare. För det tredje var han en
stor trollkarl, som utdrev djävlar genom
Belsebub. För det fjärde var han en falsk
profet, en folkuppviglare, som ledde
människorna på fel väg. För det femte
tog han en gång en hundpiska och drev ut
ur kyrkan de köpare och säljare, som
drev handel invid kyrkan. Men det största
felet var, att han gjorde sig till Guds Son.
Var det inte naturligt, att så dygdiga och
fromma män, som judarna var, vredgades
på en sådan landstrykare, som vandrar
land och rike runt och skäller på hederliga
människor?
Men nu säger denna tids judar och
döpta hedningar: ”Fast judarna förhärdades
och hatade Frälsaren, så gör vi inte
det. Om Frälsaren kom för att undervisa
oss, skulle vi kyssa honom. Vi skulle ta
honom om halsen. Vi skulle gråta vid
hans hals och ge honom det bästa vin vi
har.” Men jag fruktar, att om Frälsaren
började bestraffa och förebrå dessa döpta
hedningar, såsom han då skällde på
judarna, så skulle de säkert ge honom en
42
örfil men ingen kyss. De skulle förbanna
honom och säga: ”Gå bort härifrån, din
landstrykare! Gå bort härifrån och låt bli
att skälla på hederligt folk! Om du inte
låter bli att skälla och förebrå hederliga
människor, så skall vi dräpa dig.”
Somliga blinda stackare inser inte,
att den onde åker med dem som med en
dragoxe, när de vredgas på de kristna och
hotar med åtal inför landshövding Pontius
Pilatus, därför att hederligt folk inte mer
får samvetsfrid på kyrkovägen. Och vad
annat kan de göra än vredgas och hata,
när dessa falska profeter kommer och
skäller på dem med sådana öknamn som
dygdiga horor, ärliga tjuvar, nyktra fyllhundar
och hederliga krögare. Sådana
kristna hundar borde kastas i fängelse.
Somliga förbittras så mycket för sin rättfärdighet,
då de blir oskyldigt bestraffade,
att de förbannar och befaller dem
att fara till helvetet, som inte ger hederliga
människor samvetsfrid. Men de känner
dock inte, att de förhärdas genom
detta andliga hat. Och de åter, som känner,
att det inte torde vara rätt ställt med
dem, då de vredgas så häftigt, säger till
de kristna: ”Ni måste svara för våra
själar, då ni med uppsåt retar oss.” De
stackarna känner, att de genom detta andliga
hat sjunker ännu djupare i helvetet
än vad de av naturen är.
Men den onde, som bor i dem, går
till ett så häftigt anfall mot sanningen, att
gallan spricker och egenrättfärdighetens
svarta blod stiger åt huvudet. Men inte
slipper de ur helvetets järnbur eller den
svarte smedens halsboja. Hur kan de
slippa lös från satans järnbojor, då han
genom det naturliga förnuftet har satt så