1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 76 2 BÖNDAGEN 1856
horor och tjuvar, och på detta sätt har de
samma barnen blivit vredens barn. Detta
är det syndastraff som har kommit
över de barn som lever så. De är utdrivna
ur Förälderns hus och uteslutna ur
Föräldrahjärtat och blivit arvlösa. Detta
är det största straffet som kan drabba
barnet, att han inte längre är ett barn,
utan ett främmande eller oäkta barn som
Föräldern inte kan erkänna som sitt eget.
Från detta syndastraff kom nu Frälsaren
för att frälsa syndare, nämligen
från Faderns vrede, eller såsom Luthers
lära lyder: ”Kristus, Guds Son har lidit
helvetets pina och kval för att han skulle
stilla Faderns vrede och försona Fadern
med oss och på så sätt ta bort lagens förbannelse
som vilade på oss, vilket var det
eviga straff som vi hade förtjänat.”
Men denna Luthers tro blir motsagd
av världsvisa på många håll. Först säger
världens visa så: ”Fadern har inte varit
vred. Kristus har inte genom sitt lidande
stillat Faderns vrede, inte heller har
Kristus kommit för att försona Fadern
med oss, utan han har kommit för att
försona oss med Fadern.” Kanhända
denna ordstrid låter precis såsom om det
skulle vara lika om Luther säger: ”Kristus
har kommit för att försona Fadern
med oss”, och såsom världens visa säger:
”Kristus har kommit för att försona
oss med Fadern,” så låter det först som
om det vore endast en ytterst liten skillnad
mellan dessa meningar. Men den
människa som har ett väckt samvete,
känner verkligen vad det står i Bibeln
om Guds vrede, att Fadern utan Kristus
är vred på syndarna. Men Guds vrede är
dock inte liksom gamle Adam hos människan.
Gud har inte i gamle Adam dri-
410
vit människan ut ur paradiset. Men vreden
betyder i Bibeln Guds stränga
rättfärdighet som kräver straff. Det är
lagens förbannelse som vilar på syndarna
intill dess att Guds stränga rättfärdighet
blir uppfylld genom Kristi död.
Men världens visa motsäger även denna
Luthers lära. De säger: ”Gud har inte
lagt syndastraffet på sin Son, och syndarna
har inte störtat Frälsaren i en sådan
pina och ett sådant kval. Fadern har
inte behövt bli försonad genom Kristi
död, och Kristus har inte genom sin död
förtjänat något åt oss.” ”Men”, säger de,
”han har endast lärt människorna, hur de
skall bli försonade med Gud, nämligen
genom en sann bättring.” Ty även världens
visa fordrar bättring av dem som lever
alltför grovt. Denna bättring som
även världens visa fordrar av mördare,
horor, tjuvar, fyllhundar och andra grova
syndare är inget annat än egen bättring.
Även här finns några dygdiga som
genom egen bättring stillat sitt samvete
och blivit försonade med den onde men
inte med Gud. Endast de botfärdiga och
troende har blivit frälsta från syndens
straff genom Kristus som själv tog Faderns
vrede och lagens förbannelse på
sig och uppfyllde Guds stränga rättfärdighet
i örtagården, där han var i
förfärlig pina och samvetskval och led
helvetets pina för syndarnas skull. Detta
lidande utgör en fullkomlig återlösning.
Guds vrede och lagens förbannelse
störtade Guds Son i helvetet. Nu beror
det endast därpå, om de botfärdiga förmår
tro, att Jesus, Guds Son, har återlöst
deras själar. Den som inte förmår tro, att
hans själ är fullkomligt återlöst, måste
själv ta Guds vrede och lagens förban-