1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 68 DOMSÖNDAGEN 1858
rens ensak om han kommer ihåg det,
såsom jag tror han gör 4 för åklagarens
skull, som alltid yrkar på att alla skall
dömas efter förtjänst och inte efter nåd.
Åklagaren får nu höra, att de troende har
hjälpt Domaren, då han var i nöd, och att
han nu återbetalar dem lånet.
Guds barns åklagare får nu stå som
en skamsen hund inför domstolen 5 och
säga: ”Har jag hört fel, att Domaren har
för gåvornas skull befriat några dödens
fångar? Men först nu hör jag, att de har
hjälpt Domaren då han var i nöd och att
han nu måste belöna den goda gärningen
enligt rättvisan.” ”Där finns sålunda förtjänst
6 . Det är inte fel att goda gärningar
belönas,” säger åklagaren. ”Men det är
fel, att deras onda gärningar inte alls
ihågkoms, fast de var upptagna i protokollet.
Men mina undersåtar blir anklagade
för sina missgärningar och deras goda
gärningar glöms helt. Det var en orätt
punkt i domen.”
Nu får Guds barns åklagare fara med
sin hop till helvetet, men Guds barn får
gå in i himmelriket och glädja sig. Där
har Gud berett bröllop åt den förlorade
sonen. Där hoppar de lemmalytta som
hjortar. Där dansar brudtärnorna på guldgolvet.
Och ni, vandringsmän till evigheten,
som står vid dödlighetens 7 strand,
snart är denna nådetid slut. Be därför, att
ni måtte få komma över den brolösa
strömmen genom en salig död, ty Anden
säger: ”De skall få vila sig från sina gärningar
8 ” Hör, nådige Domare, de botfärdigas
och troendes suckan. Fader vår
o.s.v.
368
Evangelium: Matt. 25: 31 - 46
Då de som står på den högste Domarens
högra sida inte minns när de skulle
ha sett honom vara i nöd och ändå hjälpt
honom utan att själva veta om det, så
måste vi denna nådens stund betänka,
varför de rätta kristna inte minns sina
goda gärningar, men det gör nog fariséerna.
De kristna minns inte sina gärningar
som de har gjort av kärlek, eftersom de
känner att de har så lite kärlek, att man
inte kan bygga något därpå. När de måste
hjälpa Jesu fattiga bröder, så känner de en
sådan motsträvighet, att de inte kan komma
på att de någonsin hade hjälpt Jesu
fattiga bröder av kärlek. Om de kristna
har så pass samvete, att de hjälper av
samvetsplikt, så har de därigenom inte
uppfyllt lagen. Sålunda har de kristna
ingenting att minnas eller uppteckna.
Men fariséerna lägger sina goda gärningar
på minnet och håller räkenskap
med Gud. Sålunda kan de säga till de
kristna: ”Jag har hjälpt de fattiga mer än
du.” Så säger även de påviska, som
grundar sin salighet därpå, att de har tagit
hand om de fattiga och hjälpt dem bättre
än vad Luthers trosbröder har gjort. De
påviska har nämligen en trosartikel, som
strider helt emot Luthers tro: att kärleken
är den levande trons grund och kännetecken.
Men Luther, som kände hur lite
kärlek en kristen har, tog och gjorde en
märkvärdig åtskillnad mellan tron och
kärleken, då han sade: ”Kärleken är inte
trons grund, utan tron allena skall finnas i
rättfärdiggörelsen. Och där får man inte
tillägga kärleken, utan den rätta tron allena
är saliggörande.” Kärleken utgör allt-