1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 67 DOMSÖNDAGEN 1853
Samma tro verkar krögarna ha, som
inte vet något om samvetets lag. De tror, att
det inte finns något helvete. Och att det inte
finns någon Gud som frågar efter hur de
lever här. Om fyllhundar, krögare, horor
och tjuvar trodde, att helvetet finns till och
att Gud finns till, som frågar efter hur
människorna lever här, så skulle de inte
våga leva så dristigt. De skulle inte öppet
våga smäda Gud med sitt ogudaktiga leverne.
Men de har en sådan tro, att man nämner
helvetet endast för att skrämma barn
och för att prästerna skulle få sitt tionde.
Vem kan nu visa, att helvetet finns
till och att det inte är betydelselöst, hur
människorna lever, och att det inte är betydelselöst,
vilken tro de har. Visserligen
kan ingen visa, var helvetet finns. Men
hedningarna har ändå trott, att helvetet
finns till, och denna hedningarnas tro är
sålunda bekräftad i Bibeln, att helvetet
finns och att de är många som far dit.
Men Bibeln gör ännu åtskillnaden, att var
och en som inte tror blir förtappad. Hedningarna
har gjort åtskillnaden, att de
ogudaktiga 19 hamnar i helvetet och de
dygdiga blir saliga. Men denna tids döpta
hedningar tror inte, att de blir saliga som
lever dygdigt. Ty om de trodde det, så
skulle de göra bättring och sluta supa,
svära, slåss, bedriva hor 20 och sälja sprit.
Men de har inte lika mycket tro som hedningarna.
De tror inte att helvetet finns
till. Då de lever som djur dör de även
som djur. Det är klart att efter döden får
de se om helvetet finns till eller inte.
Visserligen kan ingen visa för de förhärdade
var helvetet finns, men om helvetet
skulle börja brinna i deras samveten, då
först torde de tro, att helvetet finns till. De
364
förhärdade tror nog inte förrän det blir hett
om skinnet. Men det är ännu märkligare, att
även de som har känt vilken plåga man har
i helvetet, så fort kan glömma bort, att
helvetet finns till. Det är inte underligt, att
de sorglösa inte tror, att helvetet finns till,
då de aldrig har känt i sitt samvete, vilket
kval man har där, fast de blott med naturliga
förnuftet kan begripa, att människan inte är
skapad till att supa, svära, slåss, göra hor
och stjäla. Men att även de, som har haft
samvetskval och sålunda känt vilken plåga
man har där, så fort kan glömma bort den
plågan, det är märkligare. Och därav ser
man, hur förfärligt den onde kan insöva
människobarn, hur fort han tar bort fruktan.
Hedningarna har haft en sådan tro, att
alla som lever ogudaktigt hamnar i den
eviga elden. Och under den fruktan har de
bättrat sitt leverne och försökt leva
dygdigt. Men numera tror inte många
sorglösa längre, att helvetet finns till. Om
en sorglös människa först började tänka
efter, varför hon är skapad och hur kort
denna nådetid är, och hur lång evigheten
är som aldrig upphör. Om, säger jag, en
sorglös människa började tänka, att det
finns en Gud som skall fråga efter, hur
människorna lever här. Om, säger jag, en
sorglös människa började tänka efter, hur
besvärligt detta liv är, hur oförmögen hon
är att hjälpa sig själv, och hur fort detta liv
tar slut, så att inte många uppnår 60 eller
70 år, så skulle hon säkert betänka, var
hon hamnar till sist. Men en sorglös tänker
inte alls på det tillkommande livet. Det är
helt ointressant för henne. Hon tänker på
det jordiska så snart hon öppnar ögonen på
morgonen, och till sena kvällen är hon
upptagen av det världsliga. Döden och