1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 66 SÖNDAGEN FÖRE DOMSÖNDAGEN 1850
le de ha varit redo att ta emot honom.
Det är: om domen eller döden hade kommit
genast då de hade kännedom av nåden,
skulle de ha kunnat dö med glädje.
Men då Brudgummen dröjde, då döden
inte kom genast efter det första nådetecknet,
så började den första hängivenheten
ta slut. Det blev tungt att
bära korset. Världen, denna hondjävul,
började visa dem sin skönhet. Såsom
världens horor 7 blottar sina bröst för
horkarlar, så blottar denna hondjävul,
världen, hordomens 8 bröst för de kristna
och förför dem med sin skönhet. Må
nu de avfallna själva säga, om det inte
har gått så för dem? Många skulle efter
det första nådetecknet ha varit beredda
att dö, om döden genast hade kommit.
Men då Brudgummen dröjde, ve dig,
du olyckliga stackare! När Brudgummen
dröjde, då blev du trött! ”Så förmådde
ni inte vaka en stund och bedja!”
sade Jesus till de med sömnen
kämpande lärjungarna.
Om Israels barn genast hade nått Kanaans
utlovade land, då de kom över
Röda havet, hade de nog förblivit i
nådesförbundet. De skulle inte ha knorrat
och blivit otåliga. Men vandringen
genom denna världens öken, denna
mödosamma vandring, den gjorde slut
på deras tro, den vållade otålighet, den
fick dem att förargas på Moses. Otåligheten
kom av färdens mödor, och de
fick lust att återvända till det hedniska
landet. Har Moses förstört deras tro, han
som var sträng att döma? Har Josua och
Kaleb ätit upp deras kristendom, de som
försökte lugna ned folket och uppmanade
dem att tro på Gud? Så tänkte Israels
barn, att dessa stränga kristna ville leda
358
folket till döden 9 . Men Gud gav dessa
män vittnesbördet, att de har talat rätt.
Se nu, fåvitska jungfrur, vad som är
rätta orsaken till att era lampor slocknar.
Ni har sovit, och medan ni sov har
oljan läckt ut ur era lampor. Ni har mist
er tro genom sömnaktigheten. Ni hade
tro under en tid, och då skulle ni ha
kunnat dö med glädje. Men då Brudgummen
dröjde, och inte genast kom
för att hämta sin brud, då blev syndasömnen
söt, samvetet började sova,
världen blev kär och skön.
Somliga började älska människosöner,
och för dem blev grannlåten lovlig.
Somliga blev otrogna på grund av
världens sorg. Somliga miste sin tro
genom otålighet. Somliga miste sin tro
genom ovaksamhet och somliga genom
vårdslöshet och lättja. Men då ropet
skallar, då blir det bråttom. Då kommer
dödsfruktan, då kommer en ny väckelse.
Men då upptäcker dessa fåvitska
jungfrur, att deras lampor slocknar. När
döden överraskar den oförberedda, då
saknas kraft att be, frimodighet att tro.
Man har inte kraft att klappa på nådens
dörr. Då säger de till de visa: ”Ge oss av
er olja, ty våra lampor slocknar!” De låter
kalla kristna till sig. De fordrar att de
kristna borde tilltala dem. De förväntar
sig att de kristna skulle hjälpa dem till
tro. Men de stackarna har inte heller något
överflöd av tro, eftersom de har sovit
med de fåvitska.
Tredje betraktelsen. Låt oss nu för
det tredje betrakta, varför de visa jungfrurna
inte gav av sin olja åt de fåvitska.
Somliga bibeltolkare tänker, att de visa
inte är skyldiga att ge olja, och de säger,
att ”var och en måste ha en personlig