1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 65 25 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1850
Där åteln är, dit samlas örnarna.
Matt. 24: 28
Dessa Frälsarens ord som finns upptecknade
i dagens evangelium 1 betecknar
i andlig mening, att det judiska
folket var en död åtel som höll på att
ruttna, då de inte hade något andligt liv i
sig, utan endast det naturliga livet som
alla hedningar, judar 2 och kreatur har,
fast kreaturet fyller bättre det ändamål 3
vartill det är avsett av Skaparen. Men en
naturlig människa som inte har något
kristendoms ämne 4 , lever värre än ett
kreatur. Ty kreaturet måste gå vart människan
vill, men människan går inte vart
Gud vill, fast hon skulle bli dräpt. Men
hon går dit vart fienden vill. Då fienden
har fått så stor makt över henne, måste
hon gå dit husfadern befaller. Ty en naturlig
människa är syndens träl, och hon
blir inte fri från den träldomen förrän
Guds Son gör henne fri.
Judarna var i andlig mening en död
åtel som inte alls hade något liv. Det
andliga livet hade helt utplånats från
dem. Men de hade likväl död tro i skallen
varmed de tillägnade sig Guds nåd.
Ty de sade till Frälsaren: ”Vi är inte födda
som oäktingar. Vi har en Fader, nämligen
Gud.” Och nog tillägnar sig varje
nådetjuv de löften som Gud gett de
botfärdiga själarna. Så tillägnar sig nådetjuvarna
ännu de nådelöften som tillhör
de botfärdiga själarna. De säger
som judarna: ”Vi är inte födda som oäkta
barn. Vi har en Fader, nämligen
Gud.” Den onde hade gett judarna övertygelsen,
att de var Guds barn. Men de
hade genom idel död tro tillägnat sig
barnarätten. Och därför kallades de för
348
åtel som inte har något liv. Den onde
hade dräpt dem, eller tagit bort deras
ande. Nu säger Frälsaren: ”Där åteln är,
dit samlas örnarna.”
Dessa örnar var hedningarna som
förstörde staden Jerusalem. Det var
romarna som kallas för örnar för det
första därför, att de hade örnens näbb 5 ,
för det andra därför, att dessa hedningar
hade en rovgirig natur. De förstörde alla
städer och mördade alla människor som
inte gav sig under dem.
Men judarna var så stolta att de inte
ville lyda under hedningar. De ville vara
självsvåldiga. De hyste ständigt den tanken
att Guds barn inte behöver betala
skatt åt hedningar. Judarna var så heliga,
att de inte gick in i en hednings hus,
inte heller åt de tillsammans med hedningar.
De varken hälsade på hedningar
eller umgicks med dem. De ansåg det
för en stor skam, att Guds folk måste
betala skatt åt hedningar. Därför gjorde
de uppror mot överheten. Och därför
förstörde den hedniska överheten deras
rike och dräpte grymt ett stort antal judar,
och en del såldes som slavar.
Men om judarna hade tagit emot
Frälsarens lärdomar, om de hade omvänt
sig till kristendomen, så skulle de
ha varit den hedniska överheten lydiga.
De skulle gärna ha betalt skatt åt den
hedniska överheten. Inte skulle de ha
börjat göra uppror mot överheten, och
sålunda skulle deras rike ha bestått en
längre tid. Ty inte gör de kristna uppror
mot överheten för äregirighetens skull
eller för den tunga skattens skull, men
hedningarna gör uppror. Hedningarna
vill vara självsvåldiga. De vill inte betala
skatt åt överheten. De klagar, att re-