1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 64 24 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1850
lösa även nu. De skockar sig och tränger
sig närmast Frälsaren, fast de inte
har någon nöd. Och när det sedan blir
fråga om, vem som har vidrört honom,
då nekar alla. Dessa sorglösa lösdrivare
är inom kort beredda att ropa: ”Korsfäst!”
Sådan är det sorglösa folkets kärlek
till Frälsaren, fast de tror sig ligga i
Frälsarens sköte. Ibland ropar de: ”Hosianna
Davids Son!” och ibland ropar
de: ”Ta bort, korsfäst!”
Men det är ännu märkvärdigare, att
de få själar som lider blodgång ännu
kan stjäla nåd liksom denna kvinna som
på grund av skam eller världens ära inte
ville komma inför Frälsarens ögon och
öppet bekänna hurudan sjukdom hon
hade. Hon ville inte falla på knä och be,
att Herren Jesus skulle hjälpa henne.
Hon vågade inte ropa: ”Jesus, Davids
Son, förbarma dig över mig!” Men äredjävulen
satte henne att smyga och tränga
sig bland folkmassan för att komma
så nära Frälsaren, att hon skulle få
tillfälle att vidröra hans klädnad. Denna
kvinna hade alltså tydliga stöldplaner.
Och de otrogna stackare som säger, att
människan inte kan stjäla nåd, får nu se
av den här kvinnans exempel, hur flink
nådetjuven är att smyga sig bakom ryggen
på Frälsaren.
Andra nödställda människor brukar
alltid komma inför Frälsarens ögon och
klaga över sin nöd. De brukar falla på
knä och be. Och de som på grund av
blindhet inte kan komma alldeles nära
Frälsaren ropar dock på avstånd: ”Jesu,
Davids Son, förbarma dig över oss.”
Men denna kvinna började djärvt stjäla
nåd. Men det är underligt att hon lyckades
någorlunda väl med denna stöld.
345
Men när Jesus frågade vem det var
som hade vidrört honom, nekade allihopa.
Och denna kvinna vågade inte
genast avslöja sina avsikter. Världens
ära var så stor hos henne, att hon skulle
nog ha smitit som en tjuvaktig hund
utan att säga ett ord, om Jesus inte
strängare hade börjat förhöra, vem det
var som hade rört vid honom. Nog
visste säkert Jesus vem det var, men
han ville sätta denna kvinna på prov,
om världens ära skulle ge vika så att
hon skulle bekänna sin stöld.
Nu berättar evangelisterna Markus
och Lukas om denna kvinna, att hon
slutligen blev tvungen att bekänna sin
stöld. Då denna kvinna nämligen såg,
att denna sak inte var fördold, kom hon
i nöd. Markus säger, att denna kvinna
var rädd och bävade, ty hon visste vad
som hade skett med henne. Och Lukas
säger, att hon kom bävande och föll på
knä inför honom och berättade åt alla
människor, varför hon hade vidrört
honom. Härav ser du, nådetjuv, att Jesus
inte släpper nådetjuvarna utan rannsakan.
För det andra ser du, hurudan
fruktan som kommer över nådetjuvarna,
då samvetet börjar anklaga dem, att de
har vidrört Frälsarens heliga person
utan lov. För det tredje ser du, att nådetjuvarna
slutligen måste bekänna inför
hela världen, varför de i hemlighet och
utan lov har vidrört honom.
Fast denna tids nådetjuvar säger: Ingen
behöver ropa för världen, varför
han vidrört Frälsaren, eller varför han
börjat stjäla nåd. Men denna kvinna
blev dock tvungen att bekänna, inte
blott för Frälsaren utan för hela folket,
hur hon lidit blodgång i tolv år, och hur