1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 63 23 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
Så giv åt alla vad ni är dem
skyldiga, skatt åt den som skatt
tillkommer, tull åt den som tull
tillkommer, fruktan åt den som fruktan
tillkommer, heder åt den som heder
tillkommer. Rom. 13: 7
Helige Paulus förmanar de kristna,
att de skall vara överheten underdåniga
och betala skatt och tull till dem det
tillkommer. Likaså förmanar Petrus de
kristna, att de skall vara underdåniga
all mänsklig ordning för Herrens skull.
Men samme Petrus sade även, att man
skall lyda Gud mer än människor, nämligen
i andliga saker. Om överheten
kräver sådant som strider mot Guds
lag, då måste en kristen lyda Gud mer
än människor. Men i allt annat är en
kristen pliktig att lyda överheten. Därför
säger Paulus, att överheten är förordnad
av Gud till människors hjälp.
Och Paulus förmanar de kristna, att de
skall vara underdåniga, inte blott för
fruktans skull, utan även för samvetets
skull. Ty samvetet fordrar, att vi skall
lyda överheten, som vakar över vårt
timliga väl och hindrar onda människor
att utöva våld. Om fruktan för överheten
inte fanns, skulle fiendens trälar
allra först dräpa de kristna. Därför får
de kristna mycket skydd genom överheten.
Inte bjuder överheten människor
att göra det onda utan den har satt
böter för fylleri, svordom, slagsmål,
stöld, hordom och allehanda synder
som brukar utövas i världen.
Men de sorglösa lyder inte överheten,
utan bryter mot den kungliga lagen
alldeles inför ögonen på överheten.
Ärliga tjuvar stjäl under sken av lagen;
335
till exempel de som berövar andras
egendom genom lagen. Inte bryr sig sådana
tjuvar om samvetets förbud. Då de
kan kringgå den kungliga lagen gör de
orätt så mycket som de hinner.
Hororna bedriver hor, och krögarna
säljer sina produkter, fast konungen har
förbjudit det. Vad bryr sig dessa om den
kungliga lagen, som trampar Guds bud
under sina fötter. Somliga, som inte
lyckas förneka sina missgärningar, vill
vara hederliga människor utan bättring.
De vill genom uppenbar lögn bli upptagna
i de kristnas gemenskap. Och fast
alla har gjort mycket ont mot Gud och
sin nästa, så att de borde enligt de kristnas
rättvisa vara skyldiga att lida uppenbart
kyrkostraff, så har den kungliga lagen
inte kunnat döma andra till det
straffet än dem som är uppenbara horor
eller tjuvar, vilkas hordom och stöld har
blivit känd. Och dessa åter är så förhärdade,
att de ljuger inför Gud och församlingen,
att de ångrar sina synder,
fast de inte har ett tecken på ånger. De
ljuger även inför Gud och församlingen,
att de har för avsikt att göra bättring,
fast de inte har någon uppriktig avsikt.
Och när de på detta vis har offentligt
ljugit i kyrkan, tror de, att Gud redan
har förlåtit alla deras synder och att församlingen
är pliktig att erkänna dem
som kristna. Och när de har hunnit genomgå
detta, börjar de återigen bedriva
hor och stjäla som förr. På det villkoret
skulle ju även den onde vara villig att
lida kyrkostraffet, om de kristna erkände
honom som en kristen broder då han
har bekänt i kyrkan, att han är horkarl,
och ljuger därtill inför församlingen, att
han avser göra bättring.